Så kom den då till sist, Nollpunkten. Dagen som vi räknat ned till de senaste 180 dagarna. I början satsade vi på att fösöka komma oss iväg innan vi nått Nollpunkten, men nu blev det inte så.
Det känns lite trist, men jävligt vuxet på något vis. Tror jag har sagt det förut, men vi kan ju ta det igen nu när vi äntligen är här: Jag är väldigt nöjd med det här beslutet, även om det innebär att vi kommer att gå miste om fler dagar jag gärna hade varit med på.
Idag firade vi Valborg med grillad fågel och njöt av solsken och måsarnas jakt på öppna soptunnor. Imorgon går vi in i den tredje trimestern. Ja, det känns faktiskt lite som en graviditet det här. Det tog tre månader att fatta att det faktiskt var sant, och ytterligare tre innan det började synas.
De senaste två månaderna har verkligen fladdrat förbi. Jag har pendlat mellan att känna enorm glädje och tacksamhet, och att fundera på om jag gått och blivit fullkomligt galen på gamla dar. Tankarna på allt som kan gå fel smyger sig på när jag minst anar det, men sedan tänker jag på småpiraterna och på Trean som äntligen kommer att få lite mer frihet och på Ettan, Fyran och Femman som jag inte fått krama på flera år.
”Jag glädjer mig så,” sa Femman häromsistens och då svämmade både mammahjärtat och tårkanalerna över.
Imorgon ska vi börja prata om allt jag glädjer mig åt och ser fram emot. Om den här tredje trimestern och vad som händer då. En sak kan du se redan nu. Nedräkningen här till höger på skärmen (om du läser på datorn – på telefoner och paddor vet jag inte riktigt var den är) går nu åt andra hållet. Fortsättningsvis kommer den att hålla koll på hur långt vi gått över tiden.
Men som sagt – det tar vi imorgon och framöver.
Nu ska jag lyssna på bok och njuta av allt vi faktiskt åstadkommit på sistone.
Det var Fridas idé, såklart. Det var ju nästan alltid hon som bestämde vad de skulle göra.
”Kom igen nu! Det är väl klart att vi ska plocka blommor,” sa hon, som om hon precis förklarat mötet avslutat.
”Sju stycken var. Och det ska vara olika blommor. Inget fusk den här gången – och inget snack – annars funkar det ju inte. Men ni får rappa på lite. Klockan är ju snart tolv.”
”Men lägg aaav,” sa Maja. “Vi är väl inte sexton längre.”
Nora tittade på det dammiga gökuret som mamma köpte på loppis i Rättvik någon gång på nittiotalet. Familjens första och enda husvagnssemester. Tänk att den funkade fortfarande, klockan, fast ingen av dem förstod hur. Tjugo i tolv, visade den nu. Nästan midnatt. Det var midsommarafton och här stod de i mammas kök och delade på den sista skvätten rödvin.
”Nej, precis. Vi är fyrtiosex och Nora fyrtiotre. Men vi är singlar alla tre och det är tradition och det är inte direkt som att vi har någonting att förlora.”
Nora öppnade munnen för att protestera, men stängde den igen. Inget att förlora? Tre oskyldiga små ord, men fy så de sved.
Hon hade varit i stugan i tre veckor nu. Hade kommit hem med Daniels katt, två resväskor, en ryggsäck. en låda böcker och ett avgångsvederlag som väl skulle räcka ungefär lika länge som hennes förmåga att låtsas att allt var okej. Hon hade suttit på samma redaktion i tjugo års tid. Med samma kaffekopp, samma lösenord och samma utsikt över samma innergård. Sedan kom mötet hon inte hade väntat sig. I det lilla konferensrummet de använde som förråd.
Omstrukturering hade han kallat det, den nya chefen som inte ens kunde möta hennes blick. Omstrukturering? Ett annat oskyldigt litet ord, men det hade känts som en dolkstöt i ryggen. Själv hade hon använt sig av betydligt starkare ord när hon tog E4:an norrut dagen därpå, men de kunde hon knappast upprepa här i mammas kök.
Nora tänkte att hon borde ha fattat, borde ha sett mönstret, men det värsta sveket i hennes liv hade bara smugit sig på. Inte ens skilsmässan tre år tidigare hade tagit henne lika hårt. Visst hade det gjort ont då med, men det var mer som att bryta lårbenshalsen. Då visste hon ju i alla fall vad som hade gått sönder och hon hade haft en hyfsat bra uppfattning om hur länge det skulle dröja innan hon var på benen igen.
Det här var så oändligt mycket värre. Det var ju inte bara jobbet han hade tagit ifrån henne – det var hela hennes liv. Om det nu ens kunde kallas ett liv. Hur kan man basera hela sin tillvaro på något en annan människa kan trasa sönder på mindre än trettio minuter? Och hur genomkorkad var hon som inte hade fattat något förrän hon stod där som ett fån och kämpade mot gråten?
Hon hade inte berättat för tvillingarna än. Det var ju midsommar. Frida hade kört upp från Örebro med sin yngsta dotter och tre sorters sill för att överraska Maja som nyss hade blivit dumpad igen.
De gick ut i utan att säga något. Stod tysta tillsammans en stund och njöt av stillheten och det norrländska midsommarnattsljuset.
Nora var rätt säker på att det här med att tystnaden var en del av ritualen var något Frida hittat på. Maja hade invändningar, såklart, men Frida höll pekfingret över läpparna och så var det med den saken.
Gräset knastrade under hennes sandaler när de tog vägen mot klipporna den lilla ängen vid festplatsen. Hon försökte komma ihåg vad hon visste om ängsblommor. Smörblommor, det var enkelt. Prästkragar och midsommarblomster likaså. Sedan hittade hon ett par blåklockor och en liten vit en som hon bestämde sig för att kalla rölleka fast det antagligen inte var det. Hon räknade. Tre. Fyra. Fem. Och en rallarros. Sex.
Den sjunde hittade hon vid diket. En enkel blomma som inte riktigt hade bestämt sig för om den skulle vara röd, lila, eller rosa. Hon kände igen den men hade ingen aning om vad den hette. Det spelade ingen roll. Hon plockade den försiktigt tillsammans med några grässtänglar och gick tillbaka mot huset med en liten bukett som inte var instagramvacker direkt, men fin ändå.
Inne i stugan, i det lilla gästrummet som fortfarande luktade av lavendel och tvättsåpa, precis som när hon var liten, stoppade Nora sina blommor under kudden. Det kändes lite löjligt, men hon gjorde sig klar för sängen och kröp ner under täcket utan att säga ett ord.
Ja, det här kanske är början på den där berättelsen jag berättade om häromdagen. Den där som bara kom och smög sig på fast det var meningen att jag skulle packa lådor. Jag vet fortfarande inte vad det ska bli av den eller om det ens kommer att bli en färdig berättelse med en början, en resa mot det oundvikliga slutet och någon slags grande finale. Men vet du? Det är helt okej.
Det mesta jag skriver förblir oläst av andra ögon, men ibland tycker jag det är roligt att skriva bara för att se vad det ska bli. Det är inte lika noga då, för jag har inte några känslomässiga band till karaktärerna och deras öden och äventyr. Än. De sätter ju klorna i en till slut och då blir det lite annorlunda.
Nåväl, jag lovade ju att jag skulle återkomma med besked om hurvida det blev packning eller skrivande i helgen. Svaret blev ja. Och raderna här ovan om Nora och hennes systrar är resultatet.
Kommer det en fortsättning? Jomen, det gör det nog.
Så blev det torsdag igen då och Trean bjöd på tjockpannkaka med färska jordgubbar och laktosfri vispgrädde. Jämarns vad gott det var!
Det är alltså den tjugotredje april, vi har åtta dagar kvar till Nollpunkten, och vi har fått vår första negativa recension på eBay den här veckan. Så jag tänkte vi kunde prata en stund of tjuvnyp och dåliga recensioner.
I mina skrivarcirklar pratas det ofta just om ”one-star reviews”. Att få en enda stjärna kan ses som en fjäder i hatten eller som en orsak att sluta skriva. För gott.
Det fanns en tid då jag tillhörde den senare gruppen. Inte helt och hållet – det är jag för envis för – men jag hade skämts ögonen ur mig om jag fått en ynkans stjärna och en riktigt svidande kritik. Speciellt för något jag trodde jag var bra på. Nu ser jag det mer som något man får räkna med.
Smaken är ju som baken och det finns till exempel folk som på fullaste allvar tycker att surströmming är det äckligaste som finns. De har ju fel, så klart, men de må ju få tycka som de vill så länge de låter mig njuta av mina suringar ifred.
Jag tänker likadant om böcker, filmer, spel och musik. Det finns inte en enda titel jag älskar som har 100% positiva recensioner. Inte en. Men så finns det ju folk som gör det här med att lämna dåliga recensioner till något av en sport. Som han som faktiskt lyckades irritera mig häromdagen.
Att sälja saker är kul. Det har jag tyckt sedan jag var sju år gammal och fick hjälpa till att sälja godis i Faster Weras kiosk. Sedan dess har jag handskats med kunder både som anställd och egen företagare, och är det en sak jag lärt mig är det att kunden alltid har rätt. Även när de helt klart har fel. Att gräla om en smaksak gör bara att man som säljare ser ut som en knöl, så vi har vad jag kallar en ”100% no quibbles guarantee” på allt vi säljer. Är du missnöjd kan du lämna tillbaka varan inom 30 dagar och få pengarna tillbaka. Det händer så sällan, men det är väl värt det extra besväret om man kan vända en besvikelse till något postitivt.
Snubben på eBay var emellertid inte bara missnöjd – han var en tvättäkta tölp. Han köpte en samlingsfigur den 20e februari och vi skickade den dagen därpå. Trettiotre dagar efter att han tog emot den (vi skickar nästan allt med så kallad recorded delivery eller tracking) skrev han att den var trasig när han fick den. Bilden han skickade på skadan tydde på att han fabulerade, men no quibbles betyder no quibbles.
Även om det gått mer än 30 dagar?
Jag tog mig en titt på hans feedback-historik och det visade sig att han tillhör trollen. De som bråkar och klagar på allt och ger negativ feedback även för sånt som säljaren inte kan rå för. Vad skulle du ha gjort i det läget? Jag bestämde mig för att acceptera hans begäran och fixade en returadresslapp så han kunde skicka tillbaka varan. Resten hanterades automatiskt.
Blev han nöjd då? Icke. Nu vet jag att han for med osanning (skadorna kan omöjligtvis ha uppstått i en låda full med stötdämpande packningsmaterial), men det må vara hänt. Det som irriterade mig var att han skrev:
”Packningen kunde ha varit mycket bättre och tyvärr skadades varan under transporten som ett resultat. För att vara rättvis borde [posten] inte ha skadat den, men den kunde ha undvikits. Ärligt talat händer sådana saker, inte världens undergång, men det som verkligen irriterade mig var bristen på kommunikation från säljaren. Jag försökte kontakta honom vid flera tillfällen men fick inget svar. Med tanke på varans låga pris och särskilt bristen på sådan efter skadan, krävdes det en oproportionerlig ansträngning från min sida att lösa problemet.”
En oproportionerlig ansträngning? En oproportionerlig ansträngning?!
Det var ju för väl att jag redan druckit morgonkaffet när jag läste det. Oproportionerlig ansträngning, my arse. Visst, det kliade i fingrarna en stund, men han är ju bara en surkart och vi har mer än tusen positiva omdömen. Och det är väl just det som är hela grejen. Inte den där första vågen av ilska eller irritation – den är mänsklig och helt okej – utan vad man gör med den.
Vi tar och listar några extra nya varor och ser till att begrava hans ord under en ny hög med nya glänsande stjärnor. Det känns som en bättre strategi än att argumentera med någon som bara vill bråka och dela ut tjuvnyp till höger och vänster.
Men nuru, vännen min, är vi nere på ental! Det är ju inte klokt att det har gått etthundrasjuttio dagar sedan vi började den här nedräkningen.
Det är onsdag den tjugoandra april när jag skriver detta, och vi har nio dagar kvar till Nollpunkten. När vi når den ska jag berätta om hur det går med resplanerna och hur det känns att börja söka ”jobb” igen på gamla dar.
Så vad gör vi idag då? Jo, jag tänkte att vi skulle ta och plocka upp tråden där vi lämnade den igår och prata lite om den här kryddhjärnan jag föddes med. Igen.
Du vet hur det är. Man håller på att flytta, det är kaos överallt, hjärnan säger tvärnej till alla försök att göra något som står på listan. ”Lägg ner!,” säger den. ”Packa kan du göra sedan. Vi kan väl skriva en berättelse istället?”
Det var ungefär så den började, Noras historia som jag berättade lite om igår.
Jag har skrivit hela livet, men jag har aldrig delat med mig av något skönlitterärt jag skrivit på svenska. Inte för att jag inte velat, utan för att det känts som ett stort steg på något vis. Tänk om jag är en hyfsad bloggare, men en riktigt värdelös historieberättare på svenska? Jag får svindel bara jag tänker på det. Att jag kanske bara inbillat mig att det här är något jag är rätt bra på…
Hursomhelst så har vi läst på en massa för att se hur man registrerar sig som ett litet förlag i Sverige och hur självpubliceringsmarknaden ser ut där. Jag läste bland annat en rapport om vilka genrer som är mest populära och där talades det om sånt jag aldrig testat att skriva.
Bleh. Jag kan ju inte säga nej till en utmaning!
Eller jo, jag kanske kan, men för kryddhjärnan är utmaningar knark. Och att tänka på kartonger är inte ens nästan lika spännande som att fundera på möjigheter…
Crimans? Crime och romance alltså? I samma bok?
Scandimantasy? Skandinavisk romantasy?
Contemporary romance med paranormal frosting?
Krimans låter ju spännande som tusan. Camilla Läckberg hade väl en smula romans där i början av serien om Erika Falk, men skulle man kunna skriva en berättelse som är lika delar mord- och kärlekshistoria?
Jaru, det kanske vi aldrig får veta, för kryddhjärnan började spinna på något som förvisso skulle kunna landa i ond, bråd död och stormande kärlek, men jag tvivlar påt. Två kvinnor hittade den därinne i dimman. Två systrar. Maja och Frida. Kring 40 kanske?
De firar midsommar tillsammans och jag tror att det var ganska länge sedan sist. Frida vill att de ska plocka blommor att lägga under kudden. Maja är sjukt osugen på det.
Käbbel uppstår, och plötsligt minns jag mina egna tvillingar. Hur de var rätt små när de började protestera mot tanken på att storebror var lika mycket bror eller syskon som just de två var. ”Lägg dig inte i!” skrek Fyran åt Tvåan en gång. ”[Trean] är min bror, inte din!” Och någonstans där står det klart för mig att Maja och Frida är tvillingar. Såklart.
Men nu ansluter sig en tredje kvinna till systerduon. En något yngre syster. Det är hon som har varit borta, inte Frida. Hon som inte är lika mycket syster som de andra två. Nora heter hon. Nora, som mamma döpte efter Ibsens huvudperson… Och nu ser jag gökuret på köksväggen där i sommarstugan. I Dalarna? Eller nej… det är gökuret som är från Dalarna. Mamma köpte ju det på den där loppisen i Rättvik sommaren de åkte på familjens första och enda husvagnssemester.
Och så här håller det på. Mitt i flyttkaoset skriker hjärnan på knark, och när den hittat något att roa sig med orkar den inte tänka på kartonger och korvtabeller längre. Så jag bestämde mig för att börja skriva ner mina tankar.
Bara de första raderna. Lite prestigelöst sådär. Utan att redigera för mycket. Bara se vad som kommer ut. Vad det är för slags historia jag bär på.
Är det en kortis eller en hel roman? Blir det död eller kärlek? Romans med en vampyr eller en gammal drake? Jag har ingen aning.
Det här är början på något nytt. Något jag aldrig gjort. En berättelse på svenska om tre systrar. En midsommarafton som kanske inte ustpelar sig i Dalarna. Sju blommor under kudden och en dröm. Men vad drömmer hon om då? En man? Nej, det låter fan så trist. Ett dockhus kanske?
Vad tror du? Kan det bli något av det här?
Vi får väl se till helgen om det blev fler lådor eller mer skrivande av den här veckan. Jag har också en annan form av knark på ingång på fredag. Många frestelser blire, så det är väl bäst att jag slutar blogga och börjar fylla nästa låda innan det är för sent.
Tisdag den tjugoförsta april var det häromdagen. Då var det tio dagar kvar till Nollpunkten och det kan hända att jag hade både hjärtklappning och andnöd hela dagen.
Fan vad fort det går!
Sexton lådor är packade. Fjorton av dem har redan lämnat huset, så det börjar kännas på riktigt nu. Vi har sålt våra två små (2×2) Kallax-bokhyllor och en stor låda med 50 trägalgar på Facebook Marketplace.
Jag listade min inomhusrullator där med, men då fick jag en varning. Man får inte sälja medicinsk eller handikappanpassad utrustning på Fejjan. Could have fooled me. De har en massa sånt på den där marknaden, men okej då.
Jag tillbringade större delen av helgen med att Äppelpaja, så på den sidan har det också hänt en hel del sedan sist. Landningssidan är till exempel klar nu, så den som är intresserad av vad vi sysslar med kan kan se mer, prenumerera på nyhetsbrevet, eller bara skicka oss meddelanden där. Som vanligt hittar jag hela tiden nya saker vi skulle kunna putsa lite till, men det får bli en annan gång. Just nu duger den gott och ibland är det faktiskt fullt tillräckligt.
Vad det var jag gjorde?
🍏 Ändrade layouten på tjänstekorten från rader till kolumner: För Dig, För Ditt Företag, och I Studion står det nu, så det borde göra det lättare för eventuella besökare att hitta rätt direkt.
🍏 Bytte ut ett av de ursprungliga korten. Flytt & Nystart var rätt likt ett annat kort som jag redan glömt vad det var, så det fick ge plats för AI & Digitala Verktyg istället. Det känns smartare och lite kul också att kunna erbjuda folk som är nyfikna men inte vet var de ska börja.
🍏 Pillrade med färgsättningen så att den faktiskt stämmer överens med min vibe-check. Det kommer bild på den senare i veckan, men det är alltså en visuell profil och där är grönt vårens färg.
🍏 Fixade en automatisk välkomstsida för nya Äppelpaj-prenumeranter. Nu skickas de automatiskt hit till bloggen efter att de valt att prenumerera. Det är ju lite som att fiska det där. Man vill som håva upp dem i båten så fort som möjligt så de blir kvar.
🍏 Fyllde i meta-information och SEO-inställningar. Det är det absolut tristaste jag vet och jag har lärt mig att jag är sopsämst på det också. Men Claude kan sin sak och hans metadata ger alltid mycket bättre resultat, så här blev det teamwork. Fortsättningsvis kommer förhoppningsvis Äppelpaj att dyka upp in resultaten när någon söker efter en gammal piratkapten med digitala kunskaper i Jämtland.
🍏 Uppdaterade Om Äppelpaj-sidan med några ord om just att jobba med AI-verktyg och några länkar i botten av sidan så folk vet vart de ska ta vägen.
🍏 Petade även in att par nya länkar på hemsidan. Den är nästan helt färdig nu, så med lite tur och en smula flyt borde den vara sjövärdig innan vi beger oss…
Sådär ja. Inte illa pinkat, om jag får säga det själv. Och det får jag ju. Särskilt inte om vi lägger till att jag även började skriva på en ny berättelse som jag inte har en aning om vad det ska bli än. Just nu kan jag berätta att den är på svenska, att huvudpersonen heter Nora, och att den börjar på midsommarafton.
🏴☠️ En utdrag ur Skeppsboken | Jag bröt min egen regel! Besättningen skrattade på sig, men jag skulle lätt göra om det igen. Och just det ja – vi har en ny berättelse på gång…
Hej, Messmate!
Idag tror jag vi behöver ta en paus från allt mörker och elände där ute. Om en liten stund ska vi bekänna våra läsarsynder tillsammans, men vi börjar med något som känns som en frisk vind i riggen just nu: lite goda nyheter.
Ungern sa “Nej tack!” till mer auktoritärt styre med Péter Magyar och Tisza-partiets jordskredsseger. Kanada sa “Inte en chans!” till sin hemgjorda MAGA-variant i de senaste fyllnadsvalen. Portugal införde ett nytt pantsystem för att minska på avfallet och öka återvinningen; och Brasilien tillåter nu gemensam vårdnad om husdjur vid separationer. För de förtjänar också en smula rättvisa när det går åt pipsvängen med kärleken.
Goda havsnyheter guppade in via flaskpost. Där berättas det berättar att dödsfallen till följd av terrorism till havs är det lägsta på tjugo år globalt; och FN:s miljöprogram har nått en milstolpe i arbetet med att skydda haven och migrerande arter. Mer än tio procent av världshavet – ett område större än hela EU! – är nu officiellt skyddat.
Freyja meddelar att det inkommit telegram till mastkorgen om att Afrika har ratificerat sitt första trafiksäkerhetsavtal, något som kommer att rädda liv på några av världens farligaste vägar. Dessutom har Chile lyckats utrotad spetälskan i Amerika (information som verifieras av WHO), och inom medicinen har ett länge förbisett organ, det så kallade kröset¹, nu kartlagts i sin helhet. Hurra för vetenskapen!
Men den sista nyheten är nog ändå min favorit. Okej, helt ny är den inte, men i en studie som gjordes med över 9 000 äldre människor kom forskarna fram till att om man har en positiv livssyn kan det minska risken för demens med upp till femton procent. Och vet du? Om pin kiv inte räcker som drivkraft så må väl detta vara en alldeles förträfflig anledning att söka sig till människor och situationer vi mår bra av.
Vi får helt enkelt fortsätta leta efter det som ger oss hopp och glädje så att vi ökar optimisthalten i blodet. Med det sagt är det dags att du hugger dig en kopp kaffe eller annan lämplig dryck och slår dig ner i en däcksstolarna, för nu ska jag bekänna mina synder. Då talar vi alltså om läsarsynder (vi har ju inte hela dagen på oss) och jag har för vana att synda ofta.
Men vet du? Det känns mer rättvist om vi gör det här tillsammans. I’ll show you mine if you show me yours och så kan vi ställa till en ordentlig absolutionsfest efteråt. Eller så blir det i alla fall ett underhållande samkväm… 💃
Kom och bekänn dina läsarsynder
Om det är något jag är övertygad om när det gäller bokälskare, eller lobbots* som vi säger ombord, är det att vi är fullständigt från vettet. Hårt? En smula då kanske, men jag säger det med mycken värme och inkluderar mig själv i den demografiska gruppen “läsare”.
Det finns många orsaker till att vi ofta beskrivs som feral (vilda) och unhinged (galet irrationella eller lite rubbade) och det gäller väl främst vår smak och hur defensiva vi kan bli om någon utomstående kissar på våra pinnar. Men även inom gruppen finns det en himla massa pekpinnar och mer eller mindre outtalade regler man kan råka bryta emot. Rebellen i mig gör det hela tiden, så här kommer några av mina värsta synder…
Hundöron, understrykningar/highlighters, post-its och annoteringar i marginalen. Fick du rysningar nu? Jag har nästan slutat köpa pappersböcker för jag har svårt att hålla dem när jag läser, men om det är min bok gör jag som jag vill med den. Så det så.
Jag har en tendens att döma boken efter omslaget (don’t we all?) och har haft sopfel åt båda hållen mer än en gång. Jag har börjat läsa en serie i mitten för att just den boken hade den bästa titeln. Och jag har köpt… sexton (tror jag) böcker i ett svep trots att min TBR (att-läsa-hög) blängde förebrående på mig. Men jag var ju tvungen! Det var ett sånt där halva-priset-på-reapriset-erbjudande.
Mer då? Jo, jag har suttit uppe (eller legat under täcket) och läst hela natten. Lyckats inbilla mig själv att det bara ska bli ett kapitel till, trots att jag aldrig – inte en enda gång – har lyckats läsa “bara ett” kapitel av en bok jag gillat.
Jag har gråtit floder över fler fiktiva karaktärer än jag kan räkna och läst om en och samma bok mer än tio gånger. Dock inte mer än två gånger på raken. Och just det – det hör inte till ovanligheterna att jag läser slutet först. Det är ju som sagt min bok, och jag blir galen när jag investerat tid och ork och känslor i en berättelse och så slutar den FEL!
Som du ser är jag en skam för läsarkåren, men det skäms jag inte ett dugg för. Vilket osökt får mig att tänka på mitt senaste brott… Tekniskt sett är det ett skrivarbrott, men att läsa och skriva hör ju ihop, så jag tar tillfället i akt och spiller även dessa bönor,
Jag minns inte om jag berättat här att jag satte upp en regel för mig själv (och min Styrbjörn) inför det här året. Inga nya berättelser! Vi har en slaskhög som är stor som en mindre ö och ett publiceringsschema som redan glor på mig som en misslynt hamnmästare. Vi skulle inte skriva något nytt i år, och för varje ny idé vi ville lägga till i högen var vi tvungna att publicera två som redan låg i tratten.
Observera att detta var min egen jäkla regel.
Och att det var jag själv som bröt den.
Till mitt försvar – och detta är ett mycket rimligt sådant – så är det inte en helt ny berättelse. Scenerna fanns redan i bortsorterade anteckningar från när jag skrev Tied Together. Man skulle väl snarare kunna påstå att det här var mer en… räddningsaktion.
I originalhistorien får kapten Maribelle Silver syn på Yoana Krakow i baren på Kraken’s Rest. Två dagar senare mönstrar Yoana på Night Wind som deras nya kvartermästare. Tied Together är väl främst Maribelles historia, men av någon anledning är det Yoanas bakgrund som lockar och drar i mig. Och det gör hon själv också.
Det här blonda yrvädret till pirat insisterade på att åtminstone en del av hennes historia skulle berättas, och vi bestämde oss för att använda scenen precis innan Maribelle kliver in i baren. Den som gjorde att Yoana sökte sig dit just den dagen. Men sedan ville jag gärna gräva lite djupare, och då blev det plötsligt två scener till. De fanns ju redan där på något vis. De bara väntade på att bli skrivna. Och tekniskt sett är ju det här bara en enkel bärgningsinsats, inte något nyskapande.
Bröt jag mot mitt eget regelverk? Tekniskt sett, ja – men kom igen, det var på sin höjd en mindre förseelse. Dessutom är sjöräddning ett hedervärt yrke, donchaknow.
Straffet, för den som räknar, är att vi nu måste publicera ytterligare två berättelser från tratten. En fullt rimlig konsekvens kan jag tycka, och eftersom jag både är brottsling och domare i det här ärendet har jag för avsikt att unna mig en viss flexibilitet i rättstolkningen.
Vilket för oss vidare till bevismaterialet. Eller straffskatten, om du så vill:
Yoana Krakows berättelse, Running Weather, är den fjärde korta berättelsen i samlingen Libertalia Tales: Pirate Legends.
Running Weather** är berättelsen om en kvinna som är väldigt bra på att fly. Så bra att hon aldrig har stannat upp för att fundera över vad hon egentligen flyr ifrån. Yoana kanske stannar länge nog för att laga de lösa brädorna i trappan och lära sig tunnschemat, hon kanske till och med stannar länge nog för att se årstiderna skifta – men till slut ger hon sig alltid av på jakt efter något nytt.
Kanske kan man säga att den är lite hjärtskärande på sina ställen, och kanske lite rolig och rent av lite varm ibland. Du kan förvänta dig pirater, saltstänkta sjömän och kanske något mellan raderna om priset vi ibland betalar för vår frihet. Yoanas berättelse tar med oss på en resa till de Norra Vidderna, till den gamla garnisonsstaden Calderra och tillbaka till Saltwick i söder.
Vi släpper förstås den här lilla pärlan under mitt kaptensnamn, Linnea Lucifer, och den bör nå ebokhyllorna på den engelskspråkiga marknaden innan vi når Nollpunkten. Jag hoppas även kunna bjuda på en svensk version innan Den Långa Flytten, men vågar inte lova något som det ser ut just nu.
Men nu lämnar jag över fjäderpennan till dig, Messmate.
Kom och bekänn dina egna läsarsynder i kommentarsfältet här nedanför. Ju mer absurda de är, desto bättre. Du vet ju att du vill, och du har inget att förlora. Det värsta som kan hända på ett skepp fullt av snedseglare är att vår Skeppsklocka ger dig den där stränga lärarinneblicken hon fick med sig från Oxford. Eller att Styrbjörn säger något opassande. Eller att Freyja…
Nej, men seriöst… På ett piratskepp finns så klart alltid en viss risk för att bli lite pikad, men det är något man snabbt vänjer sig vid. Det levereras med värme, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Kram påre! 🏴☠️
Fotnot: Detta är en svensk version av min senaste skeppslogg. Den engelska originaltexten hittar du på Substack.
* Lobbots = lovers of books and bookish things. Vi som älskar böcker och bokiga grejer. ** Running Weather = Jag vet inte om jag vet vad det heter på svenska, men det innebär att man seglar med vinden i ryggen så att båten går snabbare och inte får ta så mycket stryk från vågorna. Kanske är det någon av mina mer sjövana läsare som kan lära oss vad det heter.
Vart vill du segla härnäst?
🏠 Besök The Resilience Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.
Me nuru börjar vi närma oss Nollpunkten med raketfart! Det är torsdag den sextonde april idag och på pricken två veckor tills vi börjar leta jobb och uppdrag i Sverige. Det är också Skeppsboksdags och den här veckan är det min tur att skriva den.
Jag har funderat en hel del på det svenska språket på sistone. Dels för att jag jobbar på ett stort översättningsprojekt, dels för att Trean och hans partner pluggar svenska på app tillsammans.
Men vet du? Storhandlingen på Matsmart häromdagen fick mig att inse att jag nog behöver putsa upp svenskan en del jag med.
Min Engelska är lysande. Det är inget skryt – jag kom hit för att jobba som engelsklärare i engelska skolor och har tillbringat de senaste tjugofem åren av mitt liv med att läsa, skriva, undervisa och coacha på engelska. Men språket är funktionellt. Vi kan vara experter i vilket språk som helst, men ändå vara mer eller mindre funktionellt illitterata inom specifika områden. Jag har till exempel inget vidare ordförråd att diskutera barnsjukdomar med på engelska, för den fasen av mitt liv var redan över när vi flyttade hit.
Det är likadant med bilar. Jag har kört tillräckligt med gamla skrothögar i Sverige för att kunna hänga med i en diskussion om tändstift och bromsklossar, och jag kan alla ord för de knappar, spakar, och pedaler man kan hitta i en bil. Icke så på engelska, för här har jag kört väldigt lite. Något jag insett genom att titta på lamm, kalvar, och föl på tiktok är att jag heller inte har behövt – eller fått chansen att – prata om djurhållning i någon större utsträckning här. Jag vet vad hästens gångarter heter, men kan inte sätta ord på de olika delarna på sadel och träns.
När man är utomlands är ju det här normalt. Det spelar ingen roll om det handlar om en semesterresa till Grekland eller att bo i ett par decennier på en och samma plats. Man vet att det finns språkgränser och hittar sätt att sudda ut eller kringgå dem efter behov. Men vi är sällan lika medvetna om det här fenomenet på hemmaplan. Att det faktiskt finns hela områden där med som vi inte har ett fullt funktionellt språk för. Fackspråk kallar vi det och sport är ett bra exempel på ett område där man kan känna sig utanför om man inte fattar vad de pratar om. Teknik och vetenskap är ett annat.
Förutom i matbutiken inser jag nu att jag nog saknar en massa ord man kanske borde kunna förvänta sig att en förläggare eller förlagsredaktör känner till. Jag kanske behöver en app jag med…
Nu går mina tankar även till språkgrodorna som kan vara hur roliga som helst. Att bilen bara bryter ihop (när den går sönder) är ett uttryck jag tycker är så roligt att det heter så nu. Jag tror det var Trean som sa det när vi hade bott här i ett par år, och det var första gången jag insåg att mina barn började tappa lite svenska. Helt fel hade han ju inte – är biljäveln trasig har den ju helt klart brutit ihop.
Nu ska jag ta och våga mig upp på kommandobryggan och se vad vi kan plita ner i Skeppsboken. Det kommer att handla om läsarsynder, tror jag. Och kanske en smula om Yoana Krakow.
Det är onsdag den femtonde april och vi har femton dagar kvar till Nollpunkten. Hur i hela friden ska vi hinna med oss? Och hur fanken hade det gått om flyttlasset skulle gå nu? Det orkar jag knappt tänka på.
Men igår gjorde jag i alla fall något som kändes väldigt speciellt: Jag beställde vår första svenska matorder! Syster Kicki och Ettan rekommenderade Matsmart och jag fick en rabattkupong på hundra kronor att handla för. Vi tiodubblade det och fyllde två lådor med konserver, torrvaror, och hushållsprodukter.
Det kommer att behövas en massa mer innan skafferiet är fullt, men tanken är att vi ska ha tillräckligt med basvaror för att slippa handla annat än färskvaror de första månaderna.
Jag försökte starta ett konto på Citygross också, men det gick inte utan personnummer. Jag har mailat dem om det så om jag har tur kanske det löser sig. ICA var inte lika besvärliga som tur var, så i maj blir det nog en storhandling där.
Men vet du?
Något jag inte hade räknat med var att det skulle ta sån tid! Halva dagen försvann ju medan jag låg här och funderade på vad farao Sparkling Tea är och varför ett företag med ett helsvenskt namn säljer något som heter så. Något jag noterade med förtjusing, däremot, var utbudet av laktosfria varor!
Min larvpotta till kropp fick ju för sig att gå och bli laktosintolerant på gamla dagar, så det är ett evigt pusslande att hitta en bit ost, ett par liter mjölk och en trea grädde i veckan. Ibland har jag tur som en tokig och hittar en mjukost eller en bytta yoghurt också, men att hitta alla fem i samma butik – eller ens på samma vecka – hör inte till vanligheterna. Och priset ska vi inte ens tala om. Det är dyrt! Fyran varnade för att laktosfria produkter var dyra i Sverige också, men jämförelsevis känns det som en storvinst.
Det lär väl ta ett tag innan jag lyckas reda ut vilken butik som är bäst för vad, men jag ser faktiskt fram emot att bli invandrare på hemmaplan och se allt med nya ögon. Vad vet man – jag kanske rent av kommer att gilla storhandlingen nu. Den som lever får se, men systra mi skulle aldrig tro det.
Nåväl, nu ska jag sova. Det är redan långt efter sängdags men jag ville få berätta om havreriset och örtsaltet och alla krossade tomater jag köpte igår innan we call it a day som vi säger här i Englandet.
🤍Kram påre! Har du några bra handlingstips får du gärna dela med dig.
Jag skäms inte ett dugg för att säga att jag fulgrät som en treåring av lättnad. Det känns som en seger för Europa och ett rungande nej till fascismen.
Så blev det lördag igen. Vi har nitton dagar kvar till nollpunkten och enligt almanackan är det den 11 april när jag skriver dessa rader. Idag ska vi tala om skam, så det kanske är bäst att du gör dig en kopp kaffe innan vi börjar. Jag har en hel del att säga om detta…
Jag har börjat titta på svenska konton på tiktok och en av de många saker det fått mig att tänka på är just det här med att skämmas. Det är ju så mycket som kan anses vara skämmigt. En finne på hakan. Ett okammat hår. En fläck på klänningen.
Man ska helst börja med att be om ursäkt. Förlåt mig för hur jag ser ut. Förlåt mig för hur jag låter. Förlåt mig för att jag finns. Förlåt mig för att jag tar plats. Och då har vi inte ens närmat oss de riktigt grova synderna som att leva på bidrag till exempel. Vara född i fel kropp, kön, eller land. Tro på fel gud. Att inte göra rätt för sig.
Det finns en viss risk för att jag kommer att prata en hel del om svenskhet, svenska värderingar, och vad det egentligen innebär att vara svensk framöver. Och just det här med skammen har alltid känts som ett väldigt svenskt och klart kyrkligt påfund för mig, men är det verkligen kyrkans fel att folk går omkring och skäms för det ena efter det andra? Eller är det här en sån där hönan-eller-ägget-fråga? Det är ju ofta så att vi har svårt att skilja på religion, kultur, och tradition, och veta vad som ligger bakom sånt vi gör och tror på utan att riktigt veta varför.
Personligen är jag religionskritisk i största allmänhet, och väldigt inkluderande i den ståndpunkten. Jag tror på människans grundläggande behov av att tro på något. Att känna förtröstan. Att våga lita på att det finns någon mening i en tillvaro som så ofta känns obegripligt hård och orättvis. Jag ser det som något vackert. Något att värna om. Men jag tycker att det är ett jävla oskick att göra pengar på det. Göra politik av det. Att försöka bestämma vad folk får tro.
Jag har med andra ord svårt för religionen som institution.
Men det innebär inte att jag tror att all galenskap går att spåra tillbaka till någon gammal gud eller gudinna, eller någon form av organiserad religion. Arvssyndsbegreppet till trots tror jag till exempel inte att skammen i sig är en kyrklig uppfinning, utan en överlevnadsmekanism med djupa rötter i vår evolutionära historia.
Har du sett tv-serien Historien om Sverige på SVT? (Finns på svtplay om du missat den!) Den är lite som en filmatiserad version av låg- och mellanstadiets historieundervisning och börjar för ca 10000 år sedan, när vårt land först befolkades av människor som vandrade in från kontinenten. De kom för att jaga och samla mat. Levde i små grupper där överlevnaden handlade om att hålla ihop. Att kunna lita på varandra.
Det var så klart inget speciellt för Sverige – vi vet att det fungerat på samma sätt i alla världens hörn där människan satt bo. Man levde i små grupper. Man överlevde så länge man hjälptes åt och ingen starkare grupp kom och tog över eller spred nya sjukdomar.
För de här människorna fungerade skammen som en slags social varningsklocka. Att bli utstött, fördriven från gemenskapen, var i regel ett utdraget dödsstraff. Man klarade sig inte lika bra på egen hand. Man kan inte jaga om man blir sjuk. Man kan inte sova med öppna ögon. Och ensam kan man inte gärna försvara sig mot människor som företrädesvis rör sig i grupp. Skammen blev helt enkelt adaptiv. Ett sätt att upprätthålla gruppens regler. “Gör som vi säger om du vill vara en av oss.”
Kryddhjärnan har gett mig något som på engelska kallas demand avoidance, så jag hade väl inte blivit gammal om jag levt på stenåldern. Men det är lätt att förstå hur skuld och skam drev beteendeförändringar och stärkte gruppsammanhållningen. Och därifrån är det inte särskilt svårt att se hur dessa begrepp* följde med in i de små jordbrukssamhällen som började formas när vi kunde odla vår mat och hålla boskap. Eller hur de med tiden kom att kopplas till heder, styrka och patriarkala strukturer – något som religionen senare kom att adoptera och kodifiera.
Och då börjar vi tidsmässigt närma oss arvssynden och den kristna moraluppfattningen, men jag har som sagt väldigt svårt att tro att det var något kyrkan hittade på. Inte minst för att de i det stora hela hittat på väldigt lite. Nej, jag tror snarare att de bara approprierade förstärkte, och möjligen vidareutvecklade, redan existerande kulturer och deras rättssystem. Du vet, som de gjorde med julfirandet, till exempel.
En annan infallsvinkel som jag tycker knyter ihop resonemanget på ett sätt som känns väldigt svenskt är folktron. För om skammen var ett socialt redskap redan innan kyrkan satte klorna i den, vad var den då egentligen innan den blev ett moraliskt begrepp? Det är här det börjar bli riktigt intressant.
Du vet hur vi kan säga att “nu går skam på torra land”? Vad menar vi egentligen med det?
Själva uttrycket finns dokumenterat i svenska språket sedan 1600-talet som en metafor hämtad direkt från naturen. Floden som svämmar över och ligger blottad på bar backe. Metaforen är alltså att skammen blivit så stor, så ohämmad, att den inte längre ryms inom flodfåran. Någon har gjort något så gräsligt att skammen svämmar över och går på torra land. Och det är nog inte en slump att det var just vattnet man valde som bild.
I den svenska och nordiska folktron är vattnet inget oskyldigt element. Få kan simma och vi har inte klurat ut det här med bakterier, mögel och skillnaden mellan avloppsvatten och dricksvatten än. Näcken lockar badare till djupet, Havsfrun vakar över rikedomar och hemligheter som aldrig ska komma fram, och Hamngubben väntar under bryggan.
Oklart på vad.
Men vattnet är farligt. Det sväller, gömmer sig, fryser till is, och svämmar över helt oförhappandes. Det är en naturkraft som inte låter sig kontrolleras, utan man får så lov att lära sig leva med det. I ett samhälle där en flod kunde förstöra hela byar på en enda natt var det här inte någon slags luddig symbolik. Det var bara så det var. Och skammen passar ju perfekt in i det här mönstret.
Den är inte ett väsen du kan se och sätta namn på, som näcken eller skogsrån. Den är precis som vattnet. Finns alltid där, under ytan, tyst och stilla så länge ingen rör till det. Men om du låter den växa sig för stor, tillåter den att utmana och överskrida gränser? Ja, då blir det översvämning och innan du vet ordet av går skam på torra land. Helt ohöljd så alla kan se hur det är ställt.
Det var ungefär där mina tankar befann sig häromkvällen när jag ägnade mig åt facebookträning och hittade ett inlägg från Ettan, även känd som äldsta dottern. Det handlade om skammen, eller kanske snarare avsaknaden av den. Om hur hon vägrar att känna den – vägrar att ta emot den – oavsett vem som försöker lägga den på hennes axlar.
Jag läste det två gånger, sedan låg jag bara här och handskades med en annan slags översvämning. Glädjen och stoltheten i mitt bröst. “Just det, hjärtat mitt,” tänkte jag då. “Precis så.”
Det är ett bautasteg, som vi sa när jag var barn, mellan alla de där rösterna på tiktok som ber om ursäkt för att de existerar och en kvinna som bestämmer sig för att skammen helt enkelt inte är hennes att bära. Och den skillnaden – var den kommer ifrån, vad den kostar – och hur min egen relation till det här med skam och vanära ser ut, det ska vi prata mer om i ett kommande inlägg.
🤍Kram påre! Imorgon blir det sovmorgon och sedan ska jag heja på Ungern.
*Orden skuld och skam som språkliga begrepp existerade mig veterligen inte på stenåldern.
