Så kom den då till sist, Nollpunkten. Dagen som vi räknat ned till de senaste 180 dagarna. I början satsade vi på att fösöka komma oss iväg innan vi nått Nollpunkten, men nu blev det inte så.
Det känns lite trist, men jävligt vuxet på något vis. Tror jag har sagt det förut, men vi kan ju ta det igen nu när vi äntligen är här: Jag är väldigt nöjd med det här beslutet, även om det innebär att vi kommer att gå miste om fler dagar jag gärna hade varit med på.
Idag firade vi Valborg med grillad fågel och njöt av solsken och måsarnas jakt på öppna soptunnor. Imorgon går vi in i den tredje trimestern. Ja, det känns faktiskt lite som en graviditet det här. Det tog tre månader att fatta att det faktiskt var sant, och ytterligare tre innan det började synas.
De senaste två månaderna har verkligen fladdrat förbi. Jag har pendlat mellan att känna enorm glädje och tacksamhet, och att fundera på om jag gått och blivit fullkomligt galen på gamla dar. Tankarna på allt som kan gå fel smyger sig på när jag minst anar det, men sedan tänker jag på småpiraterna och på Trean som äntligen kommer att få lite mer frihet och på Ettan, Fyran och Femman som jag inte fått krama på flera år.
”Jag glädjer mig så,” sa Femman häromsistens och då svämmade både mammahjärtat och tårkanalerna över.
Imorgon ska vi börja prata om allt jag glädjer mig åt och ser fram emot. Om den här tredje trimestern och vad som händer då. En sak kan du se redan nu. Nedräkningen här till höger på skärmen (om du läser på datorn – på telefoner och paddor vet jag inte riktigt var den är) går nu åt andra hållet. Fortsättningsvis kommer den att hålla koll på hur långt vi gått över tiden.
Men som sagt – det tar vi imorgon och framöver.
Nu ska jag lyssna på bok och njuta av allt vi faktiskt åstadkommit på sistone.
🤍 Kram påre!