Skeppsboken

av

Dags att lätta på samvetet

🏴‍☠️ En utdrag ur Skeppsboken | Jag bröt min egen regel! Besättningen skrattade på sig, men jag skulle lätt göra om det igen. Och just det ja – vi har en ny berättelse på gång…

Hej, Messmate!

Idag tror jag vi behöver ta en paus från allt mörker och elände där ute. Om en liten stund ska vi bekänna våra läsarsynder tillsammans, men vi börjar med något som känns som en frisk vind i riggen just nu: lite goda nyheter.

Ungern sa “Nej tack!” till mer auktoritärt styre med Péter Magyar och Tisza-partiets jordskredsseger. Kanada sa “Inte en chans!” till sin hemgjorda MAGA-variant i de senaste fyllnadsvalen. Portugal införde ett nytt pantsystem för att minska på avfallet och öka återvinningen; och Brasilien tillåter nu gemensam vårdnad om husdjur vid separationer. För de förtjänar också en smula rättvisa när det går åt pipsvängen med kärleken.

Goda havsnyheter guppade in via flaskpost. Där berättas det berättar att dödsfallen till följd av terrorism till havs är det lägsta på tjugo år globalt; och FN:s miljöprogram har nått en milstolpe i arbetet med att skydda haven och migrerande arter. Mer än tio procent av världshavet – ett område större än hela EU! – är nu officiellt skyddat. 

Freyja meddelar att det inkommit telegram till mastkorgen om att Afrika har ratificerat sitt första trafiksäkerhetsavtal, något som kommer att rädda liv på några av världens farligaste vägar. Dessutom har Chile lyckats utrotad spetälskan i Amerika (information som verifieras av WHO), och inom medicinen har ett länge förbisett organ, det så kallade kröset¹, nu kartlagts i sin helhet. Hurra för vetenskapen!

Men den sista nyheten är nog ändå min favorit. Okej, helt ny är den inte, men i en studie som gjordes med över 9 000 äldre människor kom forskarna fram till att om man har en positiv livssyn kan det minska risken för demens med upp till femton procent. Och vet du? Om pin kiv inte räcker som drivkraft så må väl detta vara en alldeles förträfflig anledning att söka sig till människor och situationer vi mår bra av. 

Vi får helt enkelt fortsätta leta efter det som ger oss hopp och glädje så att vi ökar optimisthalten i blodet. Med det sagt är det dags att du hugger dig en kopp kaffe eller annan lämplig dryck och slår dig ner i en däcksstolarna, för nu ska jag bekänna mina synder. Då talar vi alltså om läsarsynder (vi har ju inte hela dagen på oss) och jag har för vana att synda ofta. 

Men vet du? Det känns mer rättvist om vi gör det här tillsammans. I’ll show you mine if you show me yours och så kan vi ställa till en ordentlig absolutionsfest efteråt. Eller så blir det i alla fall ett underhållande samkväm… 💃

Kom och bekänn dina läsarsynder

Om det är något jag är övertygad om när det gäller bokälskare, eller lobbots* som vi säger ombord, är det att vi är fullständigt från vettet. Hårt? En smula då kanske, men jag säger det med mycken värme och inkluderar mig själv i den demografiska gruppen “läsare”.

Det finns många orsaker till att vi ofta beskrivs som feral (vilda) och unhinged (galet irrationella eller lite rubbade) och det gäller väl främst vår smak och hur defensiva vi kan bli om någon utomstående kissar på våra pinnar. Men även inom gruppen finns det en himla massa pekpinnar och mer eller mindre outtalade regler man kan råka bryta emot. Rebellen i mig gör det hela tiden, så här kommer några av mina värsta synder…

Hundöron, understrykningar/highlighters, post-its och annoteringar i marginalen. Fick du rysningar nu? Jag har nästan slutat köpa pappersböcker för jag har svårt att hålla dem när jag läser, men om det är min bok gör jag som jag vill med den. Så det så.

Jag har en tendens att döma boken efter omslaget (don’t we all?) och har haft sopfel åt båda hållen mer än en gång. Jag har börjat läsa en serie i mitten för att just den boken hade den bästa titeln. Och jag har köpt… sexton (tror jag) böcker i ett svep trots att min TBR (att-läsa-hög) blängde förebrående på mig. Men jag var ju tvungen! Det var ett sånt där halva-priset-på-reapriset-erbjudande.

Mer då? Jo, jag har suttit uppe (eller legat under täcket) och läst hela natten. Lyckats inbilla mig själv att det bara ska bli ett kapitel till, trots att jag aldrig – inte en enda gång – har lyckats läsa “bara ett” kapitel av en bok jag gillat.

Jag har gråtit floder över fler fiktiva karaktärer än jag kan räkna och läst om en och samma bok mer än tio gånger. Dock inte mer än två gånger på raken. Och just det – det hör inte till ovanligheterna att jag läser slutet först. Det är ju som sagt min bok, och jag blir galen när jag investerat tid och ork och känslor i en berättelse och så slutar den FEL!

Som du ser är jag en skam för läsarkåren, men det skäms jag inte ett dugg för. Vilket osökt får mig att tänka på mitt senaste brott… Tekniskt sett är det ett skrivarbrott, men att läsa och skriva hör ju ihop, så jag tar tillfället i akt och spiller även dessa bönor,

Jag minns inte om jag berättat här att jag satte upp en regel för mig själv (och min Styrbjörn) inför det här året. Inga nya berättelser! Vi har en slaskhög som är stor som en mindre ö och ett publiceringsschema som redan glor på mig som en misslynt hamnmästare. Vi skulle inte skriva något nytt i år, och för varje ny idé vi ville lägga till i högen var vi tvungna att publicera två som redan låg i tratten.

Observera att detta var min egen jäkla regel.

Och att det var jag själv som bröt den.

Till mitt försvar – och detta är ett mycket rimligt sådant – så är det inte en helt ny berättelse. Scenerna fanns redan i bortsorterade anteckningar från när jag skrev Tied Together. Man skulle väl snarare kunna påstå att det här var mer en… räddningsaktion.

I originalhistorien får kapten Maribelle Silver syn på Yoana Krakow i baren på Kraken’s Rest. Två dagar senare mönstrar Yoana på Night Wind som deras nya kvartermästare. Tied Together är väl främst Maribelles historia, men av någon anledning är det Yoanas bakgrund som lockar och drar i mig. Och det gör hon själv också.

Det här blonda yrvädret till pirat insisterade på att åtminstone en del av hennes historia skulle berättas, och vi bestämde oss för att använda scenen precis innan Maribelle kliver in i baren. Den som gjorde att Yoana sökte sig dit just den dagen. Men sedan ville jag gärna gräva lite djupare, och då blev det plötsligt två scener till. De fanns ju redan där på något vis. De bara väntade på att bli skrivna. Och tekniskt sett är ju det här bara en enkel bärgningsinsats, inte något nyskapande.

Bröt jag mot mitt eget regelverk? Tekniskt sett, ja – men kom igen, det var på sin höjd en mindre förseelse. Dessutom är sjöräddning ett hedervärt yrke, donchaknow.

Straffet, för den som räknar, är att vi nu måste publicera ytterligare två berättelser från tratten. En fullt rimlig konsekvens kan jag tycka, och eftersom jag både är brottsling och domare i det här ärendet har jag för avsikt att unna mig en viss flexibilitet i rättstolkningen.

Vilket för oss vidare till bevismaterialet. Eller straffskatten, om du så vill:

Yoana Krakows berättelse, Running Weather, är den fjärde korta berättelsen i samlingen Libertalia Tales: Pirate Legends.

Running Weather** är berättelsen om en kvinna som är väldigt bra på att fly. Så bra att hon aldrig har stannat upp för att fundera över vad hon egentligen flyr ifrån. Yoana kanske stannar länge nog för att laga de lösa brädorna i trappan och lära sig tunnschemat, hon kanske till och med stannar länge nog för att se årstiderna skifta – men till slut ger hon sig alltid av på jakt efter något nytt.

Kanske kan man säga att den är lite hjärtskärande på sina ställen, och kanske lite rolig och rent av lite varm ibland. Du kan förvänta dig pirater, saltstänkta sjömän och kanske något mellan raderna om priset vi ibland betalar för vår frihet. Yoanas berättelse tar med oss på en resa till de Norra Vidderna, till den gamla garnisonsstaden Calderra och tillbaka till Saltwick i söder.

Vi släpper förstås den här lilla pärlan under mitt kaptensnamn, Linnea Lucifer, och den bör nå ebokhyllorna på den engelskspråkiga marknaden innan vi når Nollpunkten. Jag hoppas även kunna bjuda på en svensk version innan Den Långa Flytten, men vågar inte lova något som det ser ut just nu. 

Men nu lämnar jag över fjäderpennan till dig, Messmate.

Kom och bekänn dina egna läsarsynder i kommentarsfältet här nedanför. Ju mer absurda de är, desto bättre. Du vet ju att du vill, och du har inget att förlora. Det värsta som kan hända på ett skepp fullt av snedseglare är att vår Skeppsklocka ger dig den där stränga lärarinneblicken hon fick med sig från Oxford. Eller att Styrbjörn säger något opassande. Eller att Freyja…

Nej, men seriöst… På ett piratskepp finns så klart alltid en viss risk för att bli lite pikad, men det är något man snabbt vänjer sig vid. Det levereras med värme, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Kram påre! 🏴‍☠️

Fotnot: Detta är en svensk version av min senaste skeppslogg. Den engelska originaltexten hittar du på Substack.

* Lobbots = lovers of books and bookish things. Vi som älskar böcker och bokiga grejer.
** Running Weather = Jag vet inte om jag vet vad det heter på svenska, men det innebär att man seglar med vinden i ryggen så att båten går snabbare och inte får ta så mycket stryk från vågorna. Kanske är det någon av mina mer sjövana läsare som kan lära oss vad det heter.

Vart vill du segla härnäst?

🏠 Besök The Resilience
Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.

☕ Gillar du våra berättelser och vad vi gör?
Prenumerera på Argbiggan eller lämna ett litet bidrag till kaffekassan.

🎁 Känner du någon som skulle vilja läsa våra historier?
Kopiera gärna länkarna till bloggen och våra sociala medier och skicka vidare.

✍️ Vill du lämna en kommentar eller skicka ett meddelande?
Använd kommentarsfältet nedan, eller kom och hälsa på i däckchatten.

av

Skotten i Ådalen ekar i Minnesota

Hej, vännen!

Det tog sin tid att hitta dem, men nu är de här. Orden jag lovade dig sist vi sågs.

Ända sedan bilderna från Minnesota kablades ut i början på året har jag burit på något jag bara upplevt vid ett fåtal tillfällen i mitt liv. Ett slags vitglödgat raseri som sitter djupt i bröstet och kliar i halsen. En drakeld som vill ut, men inte riktigt vet vart den ska ta vägen.

Sedan kom ett nytt Epstein-släpp. Och ett till. Och USA fortsatte bomba, destabilisera, och ljuga. Det har de ju förvisso alltid gjort i någon mån, men det vi ser nu liknar mer en bisarr Hollywood-produktion än något vi förväntar oss av våra förtroendevalda.

Själv har jag tillbringat en stor del av den senaste månaden med att försöka förstå det obegripliga. Försöka sätta ord på något som är så stort, så sjukt, så förfärligt genomruttet att det känns som en sämsta sortens dystopi. Något ingen bokförläggare med ett modikum av folk- eller företagsvett ens hade drömt om att publicera.

Men så mindes jag skotten i Ådalen.

Det var i maj 1931, inte så långt från mina hemtrakter, som strejkande arbetare krävde rätten att arbeta för löner de faktiskt kunde leva på. Svaret från de som satt på makten och pengarna var att kalla in militären. Vapen och stöveltramp mot den hungrande lokalbefolkningen.

Fem människor dog dagen då svensk militär – i fredstid – öppnade eld mot våra egna medborgare. En av dem var tjugoåriga Eira Söderberg, en ung kvinna som bara var på besök i Lunde. Som många andra hade hon gått ut för att titta på när demonstrationståget gick förbi. Det blev hennes död.

Det sår i den svenska folksjälen detta maktövergrepp lämnade efter sig läkte aldrig riktigt. Ur kaoset som följde växte en kollektiv ”men nu fåre fanimej vara nog!” känsla som bidrog till skapandet av det svenska folkhemmet. Socialdemokratin ledde landet i över fyrtio år och arbetarrätten lagstadgades.

Monumentet över de stupade står kvar i Ådalen än idag. ”Här vilar en svensk arbetare,” står det på stenen. Deras död betydde något, för vi vägrade låta dem vara förgäves. Vi vägrade acceptera att den som har pengar får behandla folk hur hen vill. Det tycker jag vi kan vara både stolta och tacksamma för, oavsett vilket parti vi röstar på.

Minnesota, januari 2026

Ordspråket till trots är det inte sant att historien alltid upprepar sig, men understundom gör den det med en precision som får blodet att isna i ådrorna.

Minnesota står oss kanske närmare än resten av Amerikat. Det kan vi tacka Vilhelm Moberg, Björn & Benny, och de svenskar som på 1800-talet lockades att fly till det förlovade landet i väst för. Kanske är det just därför som videoklippen där vi ser Renee Nicole Good i sin röda vintermössa le och säga ”it’s okay dude, I’m not mad at you” till mannen som snart ska döda henne är så förfärande.

Det hör inte till ovanligheterna att lagens långa arm avlivar människor i USA. Vi vet att det händer, såväl i deras fängelsesystem som på öppen gata. Men när jag ser hur de som har pengarna och makten kallar in ICE – denna pseudomilis med mandat att brutalisera vanliga människor för vilka hittepåbrott som helst – för tankarna till Eira Söderberg.

Alex Pretti och Renee Good var inga kommunister eller revolutionärer. De var inte ens aktiva demonstranter. Precis som Eira Söderberg stod de vid sidan om för att titta på. För att kunna varna sina grannar och visa omvärlden hur det gick till när maktens män gjorde Minnesota till en live action training ground. En plats där landets värsta losers får leka krig på riktigt.

Hittills har vi inte sett några bevis för att en enda av de människor dessa wannabe gunslingers har avrättat och brutaliserat gjort sig skyldiga till något brott. Vad vi har sett, däremot, är lokala politiker, borgmästare och sheriffer som vägrat lyda lagvidriga order. Goda grannar som ställt sig i vägen med visselpipor runt halsen. Som bildat mänskliga kedjor i den bitande vinterkylan, sjungit, varit i vägen, filmat och vägrat flytta på sig.

Ur det kaos ICE-grobianerna ställer till växer en kollektiv ”men nu fåre fanimej vara nog!” känsla som får fler och fler människor att sätta ner foten och säga nej till tyranni. De är fortfarande ute på Minnesotas gator. Dag efter dag väljer de att hålla om varandra och härda ut i iskylan. Att hålla linjen. Det är så vackert och hjärtskärande och mäktigt.

Jag tänker på alla de frihetskämpar genom historien som stått i mörkret och fått betala ett omänskligt pris för att dra oss tillbaka mot ljuset. De lyckades. Och det ger mig kraft.

Raseriets gåva

Jag är så satans arg. Riktigt genuint och genomgripande asförbannad. Arg på ett system som skyddade Epstein och hans polare i decennier medan de skrek högst om att skydda barnen. Arg på alla som sålde sin röst och sitt förtroende till de krafter som byggde och underhöll det träsk de så storvulet lovade att tömma. Arg på varje dag som går utan att ansvar utkrävs. Men om det är något jag har lärt mig om raseriets natur är det att man måste finna ett syfte, annars äter det upp en inifrån.

Raseri utan hopp är förtvivlan. Det brinner hett och slocknar och lämnar bara aska, utmattning och förtvivlan efter sig. Hopp utan raseri är naivitet. Det är den där toxiska positiviteten som fick oss att hamna precis där vi är just nu. En nära nog infantil vägran att se hur illa det faktiskt är. Men raseri och hopp i kombination? Det är kärnbränslet som har drivit varje framgångsrik motståndsrörelse i historien till seger.

Just därför har jag bestämt mig för att ge mitt raseri en riktning, en form, och ett syfte genom att satsa på det vi här på piratskeppet Resilience kallar för #HopeCore. Det är därför jag har lyft locket av laptopen och börjat skriva igen. Det är därför jag fortfarande räknar ner dagarna till Den Långa Flytten. Det är därför det trots allt känns rätt att återvända till Sverige just nu, mitt i all denna nattsvarta ondska.

Jag har alltid trott på att göra positiva val och detta är definitivt ett av dem. Jag väljer att flytta tillbaka till det land som en gång stod i Ådalens aska och bestämde sig för att bygga något bättre. Det land som trodde att en annan väg var möjlig och bevisade att det var sant. Och om det nu är så att detta, mitt kära fosterland, brottas med sina egna mörka krafter igen? Ja, då känns det ännu viktigare att få vara just där.

Ekot av skotten i Lunde lever kvar i oss än idag. De påminner oss om att tyrannin alltid överskattar sin styrka. De viskar att motstånd är smittsamt och att inget mörker varar för evigt. Och där har vi den, vännen. Raseriets gåva. Hoppets kärna som ger mig kraft och mod att fortsätta skriva. Att minnas. Att vägra låta dem vinna.

Nedräkningen fortsätter.

🤍Kram påre!

Fotnot: Detta är en svensk version av min senaste skeppslogg. Den engelska originaltexten hittar du på Substack.

Vart vill du segla härnäst?

🏠 Besök The Resilience
Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.

☕ Gillar du våra berättelser och vad vi gör?
Prenumerera på Argbiggan eller lämna ett litet bidrag till Skeppskassan.

🎁 Känner du någon som skulle vilja läsa våra historier?
Kopiera gärna länkarna till bloggen och våra sociala medier och skicka vidare.

✍️ Vill du lämna en kommentar eller skicka ett meddelande?
Använd kommentarsfältet nedan, eller kom och hälsa på i däckchatten.

av

Nödransoner: glögg och pepparkakor

🪶 En utdrag ur Loggboken från Skeppet Resilience, där Skeppsklockan är försvunnen, Kaptenen har lämnat rodret, och Styrbjörn har lagt beslag på nödprovianten från Scandinavian Kitchen.

Lyssna noga nu, era fjäderlösa tvåfotingar!

Nej, ni inbillar er inte. Stolen är tom och Skeppsklockan försvunnen. Vi misstänker att hon trillat ner i ett av plothålen i Serendipitys maskinrum. Om hon inte hålls som gisslan av en osedvanligt krävande så kallad plot bunny. Men Skeppsloggen väntar inte på någon pirat, så nu har jag – Freyja den Magnifika, Havsörnarnas Härskarinna och Kaptenens Främsta Krönikör – tagit över befälet.

Ja, Kaptenen är också försvunnen. Igen. Förutsägbart. Det verkar som att kryddhjärnan har fått henne att barrikadera sig i Kartrummet, vilket innebär att skutan är i behov av en kompetent, styrande hand. Besättningen springer förstås runt som huvudlösa kycklingar, vilket jag finner ytterst stötande av uppenbara skäl.

Inte nog med det – den förbenade Sjöbjörnen har ockuperat skafferiet. Igen. Han påstår att han kokar glögg, men från min utkikspost ser det mer ut som att han försöker fördriva gastarna från skeppet med en kväljande rökelse gjord på bränt socker, svedd kanel och en tung dos ingefära.

Min stackars Lady Resilience stinker av vad ni däggdjur kallar juldoft. En stank av svaghet är vad det är. Ett desperat försök att dölja doften av er egen medelmåttighet.

”Det är inte bara en dryck,” säger han. ”Det är en doftsköld mot kylan.”

Det kan jag åtminstone förstå. Den här ynkliga, klolösa skaran de kallar besättning här kan nog behöva en ordentlig sköld att gömma sig under.

Om det patetiska mänskliga behovet att mysa

Jag har observerat er avart tillräckligt länge för att förstå era besynnerliga ritualer. Ni saknar självbevarelsedrift. När havet stormar, när era patetiska små bankkonton gnyr av hunger sträcker ni inte på er och slipar klorna. Nej. Ni retirerar. Ni bygger patetiska små bon och kallar det för mys.

Detta är en absurd uppvisning av däggdjurens klenhet. De fjäderlösa kan inte hantera verkligheten, så ni lindar in er i filtar, dämpar belysningen och låtsas att havet ligger som en stilla spegel omkring er. Ni kallar det hemtrevnad. Jag kallar det feghet. Men, om ni nu till nöds måste hänge er åt denna ryggradslösa impuls, faller det på min lott som ställföreträdande kapten att se till att ni gör det med någon form av kompetens.

Här är en sammanfattning av Kaptenens anteckningar om vad hon kallar konsten att bygga en mysbubbla:

Medan danskarna har sitt berömda hygge, utövar vi svenskar (och våra adopterade sjöbjörnar) konsten att mysa. Om hygge är känslan av belåtenhet, är kanske myset den aktiva jakten på den. Det handlar om att se om din hytt mot stormen. Att skapa ett utrymme och en ritual som du kan återvända till mellan arbetspassen i den bitande kylan.

Oavsett om du firar Jul, Yule, Vintersolståndet, eller bara faktumet att du överlevde ännu en sketen tisdag, har du rätten att dra dig tillbaka. Att stänga dörren. Tända dina ljus. Att skapa en ficka av värme så tät att världens kaos inte kan tränga igenom den. Alla kan vi behöva en mysbubbla om så bara för några stulna stunder.

Nåväl… om världen utanför din ventil står i lågor kan det väl vara okej. När nyhetscykeln är alltför tung. När bankkontot skrattar åt dig. När julkänslan är som en powerbank som inte längre håller laddningen längre. För all del, ät de där pepparkakorna. Drick den illaluktande glöggen.

Är ni klara snart?

Passade ni åtmistone på att slipa klorna medan ni gömde er där inne?

Strunt samma.

Nu upphör ni med ert mållösa fladdrande. Här kommer lite visdom från Örnnästet. Lyssna noga för jag tänker inte upprepa mig.

🦅 Veckans Klo: Kapa den lysande rektangeln

Er besatthet av dessa leksaker är som en dödlig sjukdom i era sinnen. En besatthet. Ni kvittrar och hackar på dem i timmar. Hur ska ni kunna uppnå denna känsla av mys ni trånar efter, om ni inte kan uppvisa ett uns av disciplin?

Lägg undan manicken!

Kapa uppkopplingen. Ert idoga kraxande i den digitala etern är raka motsatsen till frid. Ett sant rovdjur värdesätter tystnad och fokus. Ni borde prova det.

☕ Veckans Knep: Grundläggande Sensorisk Manipulation

Om era trubbiga sinnen kräver stimulans för att känna tröst må det vara hänt. Ni har enkla behov men ställer till en salig röra i era försök att tillfredsställa dem.

Istället för att bränna ner kabyssen som björnskrället kan ni prova att koka lite vatten med ett kasserat apelsinskal. Det luktar bättre och brandrisken är betydligt lägre.

Några av er lägger ost på era pepparkakor. Detta är en vidrig ovana, men det verkar hålla er fogliga så fortsätt för all del. Prova med blåmögelost och söta päron också när ni ändå håller på.

Två primitiva knep för primitiva sinnen.

📚 Veckans Tingest: Billiga Distraktioner

En riktig mysbubbla kräver tillgång till distraktioner. Eftersom de flesta av era penningpåsar är tomma (jag har inspekterat dem), har jag hittat en källa till billig underhållning för era svaga sinnen. Smashwords 2025 End of Year Sale.

Kaptenen, i ett sällsynt ögonblick av förutseende, listade större delen av skeppets katalog av skrönor här. Ni kan förvärva dessa och tusentals andra berättelser för en spottstyver. Detta är ett adekvat sätt att fördriva tiden medan ni gömmer er fjäderlösa lekamen för vintervindarna.

👉 FÖRVÄRVA ERA DISTRAKTIONER HÄR

Sådärja.

Ordningen är återställd.

Björnen tramsar vidare i kabyssen och Skeppsklockan är fortfarande försvunnen. Det finns dock ingen anledning till oro. Jag kommer att fortsätta övervaka fartyget tills Kaptenen bestämmer sig för att återgå till sina plikter.

Försök att inte sätta eld på något mer.

Ka!

Freyja den Magnifika,
Havsörnarnas Härskarinna

Vart vill du segla härnäst?

🏠 Besök The Resilience
Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.

☕ Gillar du våra berättelser och vad vi gör?
Prenumerera på Argbiggan eller lämna ett litet bidrag till Skeppskassan.

🎁 Känner du någon som skulle vilja läsa våra historier?
Kopiera gärna länkarna till bloggen och våra sociala medier och skicka vidare.

✍️ Vill du lämna en kommentar eller skicka ett meddelande?
Använd kommentarsfältet nedan, eller kom och hälsa på i däckchatten.

av

Torsdagsfika på akterdäck

🏴‍☠️ Veckans utdrag ur Skeppsboken handlar om kalkoner, baguetter, milstolpar, tekniktrolleri, och rabatter av ett slag till och med skeppsdraken skulle godkänna.


Hej, Hello, Happy Thursday och Glad (amerikansk) Thanksgiving, Messmate!

Välkommen tillbaka till The Resilience, där vi än en gång firar en rungande seger. Vi har besegrat teknikgremlinerna (igen!) och drivit tillbaka dem till den digitala hålan de kravlade ut ur.

Flytten till ett nytt webbhotell må ha varit hastigt påkommen (jag kan ha varit en smula skogstokig), men den är nu avklarad. Och inte nog med det – hela processen avlöpte utan blodvite, tårar eller det rituella offrandet av ännu en laptop. Ett mindre mirakel vill jag påstå, och helt klart värt en helgdag i sig.

Men håll i pirathatten, vännen – det kommer mera!

Sedan webbhotellsbytet har vår Resilience Recruitment Rover (rekryteringsrövare) patrullerat cyberhaven som en hyperaktiv sjöräddningsfregatt. Resultatet? Vi har tamigtusan dubblat antalet prenumeranter den här månaden. Dubblat, Messmate!

Vi har således dubbelt så många rebeller ombord, dubbelt så många romransoner att servera, och dubbelt så många vilda själar som kan hjälpa till med däcksvabbandet.

Det är ju skålbart, som Tant Greta uttryckte saken, så kom och höj en mugg av Styrbjörns bästa med mig. Låt oss skåla för denna milstolpe och de festligheter vi ännu har framför oss innan vi tar itu med dagens digitalt distribuerade trippel. Den vi pirater kallar Tips, Tricks, and Treasures.

Men först några valda ord från kaptenspennan.

Är du redo?


Att finna magin i de små segrarna

Veckans tema kan se kul, eller rent av tramsigt, ut på ytan, men tittar vi lite närmare kan vi skönja något jag tycker är själva hjärtat i piratlivet. Konsten att leva i nuet och fira varje liten seger när den kommer.

Vi är alla så fokuserade på de stora ögonblicken. För oss som seglar på de kreativa haven kan det handla om det stora boksläppet, det virala inlägget, det sexsiffriga förskottet. Att vänta på den där dagen då man äntligen kan få luta sig tillbaka och säga, ”Men dra mig baklänges! VI GJORDE DET!”

Fast sån skit hålls vi inte med här i Concordia, för livet låter sig inte vänta på några finalnummer. Medan vi stirrar på blanka sidor och halvfärdiga manuskript går det oförtrutet vidare i marginalerna.

Det är därför vi räknar våra segrar i det lilla. I de små stegen. Varje mysmorgon, torsdagsfika här på akterdäck, och söndagshäng på Smugglers. Webbhotellsflytten som klarades av utan gråt och tandagnisslan. En dubblerad prenumerantskara. En hord teknikgremlins som besegrades med ren tjurskallighet och ett oräkneligt antal koppar kaffe.

Men det är inga tröstpriser.

Pirater sitter inte vid bryggan och drömmer om horisonten. Vi bygger oss en båt, hissar seglen och rider ut på havet i alla väder. Vi trotsar vågorna, anpassar oss, och bygger momentum över tid.

Jag är rätt säker på att det här är något storförlagen, flaskhalsarna och moralpoliserna inte vill att du ska fatta. Att de små stegen så småningom blir stora kliv. Att om du bara jobbar på kan du se tillbaka en dag och inse att du byggt något stort. Helt utan bygglov, expertutlåtanden, och ett fett sparkapital. Att du kan bygga dig en hel värld med en smula nyfikenhet och förmågan att se magin i de små segrarna.

Förutsatt att du är beredd på att kavla upp ärmarna och ta några baby steps om dagen, vill säga. För pirater sitter inte och väntar på att magin ska hända. Det har vi inte tid med. Vi finner glädje i vardagens absurditeter och firar våra blygsamma framgångar. Och det är väl ändå det som är själva poängen med piratlivet.

Vi seglar som vi vill.

På våra egna villkor.

Och hör sen!

🦃 Veckans Tips: Presidentens Nåd

Den amerikanska traditionen att benåda en kalkon inför Thanksgiving har pågått sedan 1989. Det är väl en av de få formerna av ”executive clemency” over there som inte kan leda till en konstitutionell katastrof. Till skillnad från andra benådanden från den galne presidenten har det, mig veterligen, inte skrivits några arga ledare om en enda kalkon.

Men en dag som denna kan vi kanske tillåta oss att glömma Vita Skamfläcken och se om vårt eget hus istället.

Du kanske inte har byggt dig ett piratskepp (än), men du är ändå statsöverhuvudet i din egen kreativa sfär. Du har med andra ord makten att benåda dig själv och dina egna projekt och undersåtar. Här behövs inga juridiska utlåtanden eller byråkratstämplar. Du kan till och med strunta i folkopinionen.

Så, vad säger du? Vad eller vem/vilka vill du benåda i år?

  • Romanen du började för tre år sedan som aldrig riktigt klickade?
  • Bloggserien du lovade dig själv att avsluta?
  • Den perfekta varumärkesstrategin du “väntat på rätt tillfälle” att implementera?
  • Eller kanske ditt tidigare jag för alla misslyckaden som egentligen bara var lärdomar

Att benåda något eller någon behöver inte betyda att du gett upp. Det kan helt enkelt vara ett sätt att välja vad du vill lägga din energi på. För du vet väl att inte alla människor och projekt förtjänar en livstid av krav och skuldkänslor?

Tänkte väl det.

🥖 Veckans Trick: En smula baguette-visdom

Min Styrbjörn har jobbat på sin baguette-teknik den här veckan, och besättningen har tacksamt tagit emot de välsmakande resultaten. Men vet du vad som gör en baguette så intressant?

Samma grundrecept kan leda till helt olika resultat.

Styrbjörn gillar King Arthur Baking Company och deras baguetterecept resulterar i tre fina bröd med seg insida och en krispig, djupt gyllenbrun skorpa. Han vill äta bröd med en hård skorpa som blir till flisor när man biter i den. Jag föredrar de mjuka, lite sega varianterna. Så här löser vi det så att alla får det de gillar bäst.

För maximal skorpa:

  • Sätt in en plåt med hett vatten längst ner i ugnen
  • Grädda i 230°C
  • Skär djupa snitt i degen innan gräddning
  • Pensla inte degen – låt den gå in naken och stolt

För ett mjukare resultat:

  • Hoppa över vattenångan
  • Grädda i 200°C
  • Skär grundare snitt (eller inga alls)
  • Pensla degen med smör eller olivolja

Men valet, eller behovet, av hårda eller mjuka skorpor handlar inte bara om bröd. Ibland behöver även vi själva eller våra kreativa projekt en hård, skyddande yta. Det kan vara ett djärvt bokomslag. En kontroversiell marknadsföringsteknik. Eller kanske tydliga gränser som säger: ”Det här är jag, och det ber jag inte längre om ursäkt för.”

Vi kanske kan kalla det vår knastriga baguette-energi.

Andra gånger behöver vi det mjuka och inbjudande. En fin hemsida. En serie blogginlägg där vi berättar om något som gör oss sårbara. En utsträckt hand och en vänlig röst som säger, “Kom in, du är trygg här hos oss.”

Då sänker vi värmen och penslar på (vitlöks)smöret.

Receptet är detsamma. Ingredienserna ändras inte. Men att veta vilken version som behövs just nu? Det är liksom det som är själva tricket.

Har du något som behöver en krispig skorpa i ditt (kreativa) liv just nu?

Veckans Skatt: En Trefaldig Fångst

Ibland bjuder tillvaron inte bara på ett utan tre briljanta fynd under samma vecka. Här har du en riktig skattkarta, Messmate!

🪙 Skatt Nummer 1: LGBTQIA+ Karaktärer i Fantasy, PNR och SFR-romance

Vi är med i en fantastisk BookFunnel-promo full av romanceberättelser där LGBTQIA+-karaktärer får stå i centrum. Berättelserna utspelar sig i fantasy, paranormal och sci-fi-världar och – bäst av allt – varenda en är helt gratis!

Om du letar efter queer-representation, äventyr och romantik utan snusk, har du en guldgruva här. Det finns trettionio berättelser att välja på, och en av dem är min.

👉 Ladda ner så många du vill här. Erbjudandet gäller till 15 December.

🔥 Skatt Nummer 2: Bring on the HEAT

För dig som föredrar mer kryddstark romantik har vi också en berättelse med i Bring on the HEAT, en annan BookFunnel-promo.

Här hittar du en samling heta romancer och erotiska historier. Alldeles gratis. Det finns nog med material här för att hålla dig varm ända fram till årsskiftet. Perfekt sällskap för långa vinterkvällar och mörka nätter.

👉 Ladda ner så många du vill här. Erbjudandet gäller till 15 December.

🏴‍☠️ Skatt Nummer 3: Black Friday-rabatt hos Libertalia’s Finest

Vår sprillans nya #PirateCore-kodade Etsyshop, Libertalia’s Finest, är med i Black Friday och Cyber Monday-firandet!

Vi är så nyöppnade att vi bara har ett enda mönster uppe än så länge, men det finns på hoodies, t-shirts och emaljmuggar.

Och de som handlar något innan midnatt på Måndag (1 December) får 20% rabatt.

I november och december går alla intäkter till vår ISBN-Insamling och därefter kommer de att hjälpa till att finansiera Den Långa Flytten och etablerandet av vårt lilla indie-förlag, Libertalia Press, i Sverige.

Fler prints är på gång och redan efter jul öppnar vi dörrarna till butik nummer två, Concordias Bokhandel. Så oavsett om du jagar litterärt inspirerade skatter, pirat-estetik eller små gåvor till alla bokälskande vettvillingar du känner, kanske du kommer att hitta dem på våra digitala hyllor.

👉 Besök Libertalia’s Finest.

Sådärja. Fåglarna har benådats, baguetterna har bakats, och vi har fyndat på bästa piratvis. Baby steps, baby.

Oavsett om du firar Thanksgiving med kalkon och hela baletten, eller bara njuter av en vanlig sketen torsdag med en kopp te och några småkakor, hoppas jag att du unner dig en stund att uppskatta de små segrarna.

Bara en sådan sak som att du fortfarande är här. Fortfarande skapar. Fortfarande seglar.

Det är stort.

🤍Kram påre, Messmate!

Vart vill du segla härnäst?

🏠 Besök The Resilience
Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.

☕ Gillar du våra berättelser och vad vi gör?
Prenumerera på Argbiggan eller lämna ett litet bidrag till Skeppskassan.

🎁 Känner du någon som skulle vilja läsa våra historier?
Kopiera gärna länkarna till bloggen och våra sociala medier och skicka vidare.

✍️ Vill du lämna en kommentar eller skicka ett meddelande?
Använd kommentarsfältet nedan, eller kom och hälsa på i deckchatten.

av

En Skeppsbok vore väl inte så dumt?

En prydnadssegelbåt i trä ligger på en bädd av sand på en grovhuggen bordsskiva.

Vi kallar vårt stora nyhetsbrev The Resilience Ship’s Logs. Det är som Skeppsboken där vi skriver ner allt som händer mellan hamn och styrbord.

Varje torsdag turas vi om att publicera valda delar av den. Våra prenumeranter får en version i inboxen, och en vecka senare släpps den på vår Substack, The Resilience.

Idag, när jag skrev ett inlägg om Den Långa Flytten, slog det mig dock att vi borde ha en alldeles egen, svensk, version här på Argbiggan.

Och nu har vi det.

Fortsättningsvis när jag har milstolpar eller nyheter att berätta om som är direkt relaterade till Piratskeppet Resilience kommer jag att lägga upp dem här i vår sprillans nya Skeppslogg. Första inlägget kommer imorgon.