Äppelpaj

av

Om tjuvnyp och dåliga recensioner

Så blev det torsdag igen då och Trean bjöd på tjockpannkaka med färska jordgubbar och laktosfri vispgrädde. Jämarns vad gott det var!

Det är alltså den tjugotredje april, vi har åtta dagar kvar till Nollpunkten, och vi har fått vår första negativa recension på eBay den här veckan. Så jag tänkte vi kunde prata en stund of tjuvnyp och dåliga recensioner.

I mina skrivarcirklar pratas det ofta just om ”one-star reviews”. Att få en enda stjärna kan ses som en fjäder i hatten eller som en orsak att sluta skriva. För gott.

Det fanns en tid då jag tillhörde den senare gruppen. Inte helt och hållet – det är jag för envis för – men jag hade skämts ögonen ur mig om jag fått en ynkans stjärna och en riktigt svidande kritik. Speciellt för något jag trodde jag var bra på. Nu ser jag det mer som något man får räkna med.

Smaken är ju som baken och det finns till exempel folk som på fullaste allvar tycker att surströmming är det äckligaste som finns. De har ju fel, så klart, men de må ju få tycka som de vill så länge de låter mig njuta av mina suringar ifred.

Jag tänker likadant om böcker, filmer, spel och musik. Det finns inte en enda titel jag älskar som har 100% positiva recensioner. Inte en. Men så finns det ju folk som gör det här med att lämna dåliga recensioner till något av en sport. Som han som faktiskt lyckades irritera mig häromdagen.

Att sälja saker är kul. Det har jag tyckt sedan jag var sju år gammal och fick hjälpa till att sälja godis i Faster Weras kiosk. Sedan dess har jag handskats med kunder både som anställd och egen företagare, och är det en sak jag lärt mig är det att kunden alltid har rätt. Även när de helt klart har fel. Att gräla om en smaksak gör bara att man som säljare ser ut som en knöl, så vi har vad jag kallar en ”100% no quibbles guarantee” på allt vi säljer. Är du missnöjd kan du lämna tillbaka varan inom 30 dagar och få pengarna tillbaka. Det händer så sällan, men det är väl värt det extra besväret om man kan vända en besvikelse till något postitivt.

Snubben på eBay var emellertid inte bara missnöjd – han var en tvättäkta tölp. Han köpte en samlingsfigur den 20e februari och vi skickade den dagen därpå. Trettiotre dagar efter att han tog emot den (vi skickar nästan allt med så kallad recorded delivery eller tracking) skrev han att den var trasig när han fick den. Bilden han skickade på skadan tydde på att han fabulerade, men no quibbles betyder no quibbles.

Även om det gått mer än 30 dagar?

Jag tog mig en titt på hans feedback-historik och det visade sig att han tillhör trollen. De som bråkar och klagar på allt och ger negativ feedback även för sånt som säljaren inte kan rå för. Vad skulle du ha gjort i det läget? Jag bestämde mig för att acceptera hans begäran och fixade en returadresslapp så han kunde skicka tillbaka varan. Resten hanterades automatiskt.

Blev han nöjd då? Icke. Nu vet jag att han for med osanning (skadorna kan omöjligtvis ha uppstått i en låda full med stötdämpande packningsmaterial), men det må vara hänt. Det som irriterade mig var att han skrev:

”Packningen kunde ha varit mycket bättre och tyvärr skadades varan under transporten som ett resultat. För att vara rättvis borde [posten] inte ha skadat den, men den kunde ha undvikits. Ärligt talat händer sådana saker, inte världens undergång, men det som verkligen irriterade mig var bristen på kommunikation från säljaren. Jag försökte kontakta honom vid flera tillfällen men fick inget svar. Med tanke på varans låga pris och särskilt bristen på sådan efter skadan, krävdes det en oproportionerlig ansträngning från min sida att lösa problemet.”

En oproportionerlig ansträngning? En oproportionerlig ansträngning?!

Det var ju för väl att jag redan druckit morgonkaffet när jag läste det. Oproportionerlig ansträngning, my arse. Visst, det kliade i fingrarna en stund, men han är ju bara en surkart och vi har mer än tusen positiva omdömen. Och det är väl just det som är hela grejen. Inte den där första vågen av ilska eller irritation – den är mänsklig och helt okej – utan vad man gör med den.

Vi tar och listar några extra nya varor och ser till att begrava hans ord under en ny hög med nya glänsande stjärnor. Det känns som en bättre strategi än att argumentera med någon som bara vill bråka och dela ut tjuvnyp till höger och vänster.

🤍 Kram påre!

av

Tre systrar, och sju blommor under kudden

Men nuru, vännen min, är vi nere på ental! Det är ju inte klokt att det har gått etthundrasjuttio dagar sedan vi började den här nedräkningen.

Det är onsdag den tjugoandra april när jag skriver detta, och vi har nio dagar kvar till Nollpunkten. När vi når den ska jag berätta om hur det går med resplanerna och hur det känns att börja söka ”jobb” igen på gamla dar.

Så vad gör vi idag då? Jo, jag tänkte att vi skulle ta och plocka upp tråden där vi lämnade den igår och prata lite om den här kryddhjärnan jag föddes med. Igen.

Du vet hur det är. Man håller på att flytta, det är kaos överallt, hjärnan säger tvärnej till alla försök att göra något som står på listan. ”Lägg ner!,” säger den. ”Packa kan du göra sedan. Vi kan väl skriva en berättelse istället?”

Det var ungefär så den började, Noras historia som jag berättade lite om igår.

Jag har skrivit hela livet, men jag har aldrig delat med mig av något skönlitterärt jag skrivit på svenska. Inte för att jag inte velat, utan för att det känts som ett stort steg på något vis. Tänk om jag är en hyfsad bloggare, men en riktigt värdelös historieberättare på svenska? Jag får svindel bara jag tänker på det. Att jag kanske bara inbillat mig att det här är något jag är rätt bra på…

Hursomhelst så har vi läst på en massa för att se hur man registrerar sig som ett litet förlag i Sverige och hur självpubliceringsmarknaden ser ut där. Jag läste bland annat en rapport om vilka genrer som är mest populära och där talades det om sånt jag aldrig testat att skriva.

Bleh. Jag kan ju inte säga nej till en utmaning!

Eller jo, jag kanske kan, men för kryddhjärnan är utmaningar knark. Och att tänka på kartonger är inte ens nästan lika spännande som att fundera på möjigheter…

Crimans? Crime och romance alltså? I samma bok?

Scandimantasy? Skandinavisk romantasy?

Contemporary romance med paranormal frosting?

Krimans låter ju spännande som tusan. Camilla Läckberg hade väl en smula romans där i början av serien om Erika Falk, men skulle man kunna skriva en berättelse som är lika delar mord- och kärlekshistoria?

Jaru, det kanske vi aldrig får veta, för kryddhjärnan började spinna på något som förvisso skulle kunna landa i ond, bråd död och stormande kärlek, men jag tvivlar påt. Två kvinnor hittade den därinne i dimman. Två systrar. Maja och Frida. Kring 40 kanske?

De firar midsommar tillsammans och jag tror att det var ganska länge sedan sist. Frida vill att de ska plocka blommor att lägga under kudden. Maja är sjukt osugen på det.

Käbbel uppstår, och plötsligt minns jag mina egna tvillingar. Hur de var rätt små när de började protestera mot tanken på att storebror var lika mycket bror eller syskon som just de två var. ”Lägg dig inte i!” skrek Fyran åt Tvåan en gång. ”[Trean] är min bror, inte din!” Och någonstans där står det klart för mig att Maja och Frida är tvillingar. Såklart.

Men nu ansluter sig en tredje kvinna till systerduon. En något yngre syster. Det är hon som har varit borta, inte Frida. Hon som inte är lika mycket syster som de andra två. Nora heter hon. Nora, som mamma döpte efter Ibsens huvudperson… Och nu ser jag gökuret på köksväggen där i sommarstugan. I Dalarna? Eller nej… det är gökuret som är från Dalarna. Mamma köpte ju det på den där loppisen i Rättvik sommaren de åkte på familjens första och enda husvagnssemester.

Och så här håller det på. Mitt i flyttkaoset skriker hjärnan på knark, och när den hittat något att roa sig med orkar den inte tänka på kartonger och korvtabeller längre. Så jag bestämde mig för att börja skriva ner mina tankar.

Bara de första raderna. Lite prestigelöst sådär. Utan att redigera för mycket. Bara se vad som kommer ut. Vad det är för slags historia jag bär på.

Är det en kortis eller en hel roman? Blir det död eller kärlek? Romans med en vampyr eller en gammal drake? Jag har ingen aning.

Det här är början på något nytt. Något jag aldrig gjort. En berättelse på svenska om tre systrar. En midsommarafton som kanske inte ustpelar sig i Dalarna. Sju blommor under kudden och en dröm. Men vad drömmer hon om då? En man? Nej, det låter fan så trist. Ett dockhus kanske?

Vad tror du? Kan det bli något av det här?

Vi får väl se till helgen om det blev fler lådor eller mer skrivande av den här veckan. Jag har också en annan form av knark på ingång på fredag. Många frestelser blire, så det är väl bäst att jag slutar blogga och börjar fylla nästa låda innan det är för sent.

🤍 Kram påre! Och tack för att du läser.

av

Sexton lådor och en jäkla massa Äppelpaj

Tisdag den tjugoförsta april var det häromdagen. Då var det tio dagar kvar till Nollpunkten och det kan hända att jag hade både hjärtklappning och andnöd hela dagen.

Fan vad fort det går!

Sexton lådor är packade. Fjorton av dem har redan lämnat huset, så det börjar kännas på riktigt nu. Vi har sålt våra två små (2×2) Kallax-bokhyllor och en stor låda med 50 trägalgar på Facebook Marketplace.

Jag listade min inomhusrullator där med, men då fick jag en varning. Man får inte sälja medicinsk eller handikappanpassad utrustning på Fejjan. Could have fooled me. De har en massa sånt på den där marknaden, men okej då.

Jag tillbringade större delen av helgen med att Äppelpaja, så på den sidan har det också hänt en hel del sedan sist. Landningssidan är till exempel klar nu, så den som är intresserad av vad vi sysslar med kan kan se mer, prenumerera på nyhetsbrevet, eller bara skicka oss meddelanden där. Som vanligt hittar jag hela tiden nya saker vi skulle kunna putsa lite till, men det får bli en annan gång. Just nu duger den gott och ibland är det faktiskt fullt tillräckligt.

Vad det var jag gjorde?

🍏 Ändrade layouten på tjänstekorten från rader till kolumner: För Dig, För Ditt Företag, och I Studion står det nu, så det borde göra det lättare för eventuella besökare att hitta rätt direkt.

🍏 Bytte ut ett av de ursprungliga korten. Flytt & Nystart var rätt likt ett annat kort som jag redan glömt vad det var, så det fick ge plats för AI & Digitala Verktyg istället. Det känns smartare och lite kul också att kunna erbjuda folk som är nyfikna men inte vet var de ska börja.

🍏 Pillrade med färgsättningen så att den faktiskt stämmer överens med min vibe-check. Det kommer bild på den senare i veckan, men det är alltså en visuell profil och där är grönt vårens färg.

🍏 Fixade en automatisk välkomstsida för nya Äppelpaj-prenumeranter. Nu skickas de automatiskt hit till bloggen efter att de valt att prenumerera. Det är ju lite som att fiska det där. Man vill som håva upp dem i båten så fort som möjligt så de blir kvar.

🍏 Fyllde i meta-information och SEO-inställningar. Det är det absolut tristaste jag vet och jag har lärt mig att jag är sopsämst på det också. Men Claude kan sin sak och hans metadata ger alltid mycket bättre resultat, så här blev det teamwork. Fortsättningsvis kommer förhoppningsvis Äppelpaj att dyka upp in resultaten när någon söker efter en gammal piratkapten med digitala kunskaper i Jämtland.

🍏 Uppdaterade Om Äppelpaj-sidan med några ord om just att jobba med AI-verktyg och några länkar i botten av sidan så folk vet vart de ska ta vägen.

🍏 Petade även in att par nya länkar på hemsidan. Den är nästan helt färdig nu, så med lite tur och en smula flyt borde den vara sjövärdig innan vi beger oss…

Sådär ja. Inte illa pinkat, om jag får säga det själv. Och det får jag ju. Särskilt inte om vi lägger till att jag även började skriva på en ny berättelse som jag inte har en aning om vad det ska bli än. Just nu kan jag berätta att den är på svenska, att huvudpersonen heter Nora, och att den börjar på midsommarafton.

Men det pratar vi mer om imorgon…

🤍 Kram påre!

av

Att hålla nollan, eller nått

Kan vi vara överens om att det är fredag idag? Hela dagen? Bra, då säger vi så.

Det är fredag den tionde april och vi har bara tjugo dagar kvar till Nollpunkten. Dagen vi räknat ner till de senaste etthundrasextio dagarna. Det var ju alldeles nyss känns det som.

Men nu ska vi inte prata mer om det utan istället titta på vad som händer när vi är nere på noll. Svaret är trehövdat som Cerberus, men inte lika surkartigt:

  1. Vi börjar räkna neråt i negativa tal.
  2. Vi ökar tempot på försäljningssidan och lägger större delen av bokförläggandet på hyllan i några veckor.
  3. Vi lyfter locket av vår planerade Äppelpajsverksamhet. 

Ettan och tvåan kommer det så klart rapporter om vad det lider, men just nu och här är det sista punkten på listan vi ska koncentrera oss på. Äppelpajandet.

Nej, det är inte ett nytt företag, bara en ny “produktlinje” om vi ska använda oss av tråkspråk. Om du tänker dig att Stens rederi äger ett flertal gamla skutor redan, så är Äppelpaj som en ny motorbåt i hamnen. Samma gamla rederi, samma gamla ägare, bara en ny serie tjänster och produkter. 

Under Valborgshelgen kommer vi att gå med i en del facebook-grupper och börja presentera oss som två hemvändande svenskar i behov av uppdrag. Som jag sagt tidigare tänker vi oss något i stil med pensionärspoolen, men specifikt inom de områden vi faktiskt kan något om. Sedan jag började skriva om det har vi dessutom fått en del förfrågningar från folk som gärna vill vara med på ett hörn. Det känns väldigt fint.

Men vet du? Tekniskt sett har jag redan utfört mitt första uppdrag. Det var något jag gjorde gärna och alldeles gratis, men jag har bett om en recension på facebooksidan i maj. Fusk? Jo, kanske en smula rå, men jag gjorde ju jobbet. Och personen som fick hjälp var väldigt nöjd med resultatet. 

Vad det var jag gjorde? 

Hjälpte till att vässa en CV så att den matchade personen den skulle sälja. Och idag har jag hittat min första drömkund: min nya hemkommun. De har en hemsida, på engelska, och vill gärna se att engelsktalande företagare hör av sig om de funderar på Sverige. Jag skulle tro att chansen är större om texten inte är så full av fel att det kliar i fingrarna på mig. 

Jag får seriöst tuppjuck när jag ser slarvigt skrivna texter och skyltar från företag som i någon mån förväntas vara just seriösa. På macken spelar det mindre roll. I glasskiosken kan jag väl tänka mig att köpa en mjukglass med sjokladsås. Men på skolan, kommunen, och sjukhuset vill jag gärna veta att den som har hand om kommunikationen kan stava. 

Om du tror att detta innebär att jag har för avsikt att kontakta dem i maj och förklara varför de borde köpa mina tjänster tror du alldeles rätt. Jag har även snokat reda på kontaktuppgifterna till kommunens företagarförening. Det borde rimligen finnas en del ställen som kan behöva hjälp med allt från hemsidor till kalkylblad och AI-kunskap. Och det är bara på småföretagssidan. Privatpersoner behöver ju också hjälp.

Orsaken till att vi inte gjort någon “meny” med specifika tjänster är att jag tror på det här blogg- och facebook-konceptet. Jag kan så klart ha fel, men jag satsar på att ju fler saker vi gör och skriver om, desto fler kommer att höra av sig och undra om vi kan göra något liknande för dem. 

Vad skulle du be om på en restaurang utan meny? Jag skulle bli galet nyfiken och börja ställa en massa frågor. Och det är just det jag hoppas att vi kan göra med Äppelpaj också. Bjuda in till samtal. Titta på vad som behövs och i vilken mån vi kan hjälpa till.

Vad tror du? Skulle du bli nyfiken om någon sa, “Hej, behöver du hjälp?” 

Jag hoppas att svaret är ja. Även om just du inte har något behov av just våra tjänster, vill jag gärna höra vad du tror om själva idén. 

🤍Kram påre! Imorgon ska vi prata om att skämmas.

av

Vi bygger oss en båt…

Idag skriver vi tisdag den tjugofjärde mars i Skeppsboken och det är trettioåtta dagar kvar tills vi börjar räkna baklänges. Men idag ska vi prata om något helt annat. Våra hemsidor.

Hugg dig en kopp kaffe eller nått om du vill vara med – jag ser de här “företagsutvecklingsinläggen” (hurra för svenska substantiv!) som en chans att tänka högt, så de har en tendens att bli lite längre. Rubber-ducking som vi kallar det här i Englandet.

Jag tror är tio dagar sedan vi sist pratade om Äppelpaj och jobbet med att sätta upp en facebooksida, en automatisk messenger och lite andra grejer. Är du ny här kanske du undrar vad i hela friden jag pratar om och vad det har med flytten att göra.

Jo, det handlar om att vi måste kunna jobba för brödfödan. Och när jag säger vi, menar jag då framför allt Trean.

Jag lovade ju att hålla dig uppdaterad om hur det går med skeppsbygget, även om det sällan ser lika snyggt ut bakom kulisserna som det gör när man delar en länk till något som redan är klappat och klart. Vi kan väl säga som så att det aldrig går som på räls när man har för många idéer och ett patologiskt behov av att börja om från början när man hittar nya eller bättre lösningar.

Så vilken ände ska vi börja nysta i idag då? Jag tror vi tar den här…

Argbiggan, det är ju jag det, och det här är min blogg. Jag funderade en del på om jag verkligen ville stuva in allt vi gör här. Om det inte vore smartare att ha flera olika sidor och grupper, precis som på engelska. Men nej. Det är sant att vi har flera substackar, en webbplats, några Discord-servrar och ett gäng sociala medier, men det är ju resultatet av många års piratliv. Skeppet Resilience byggdes inte på en dag,

Några viktiga frågor vi ställde oss på planeringsstadiet var:

  • Ska vi släppa den engelska sidan helt och hållet?
  • Ska vi fortsätta precis som vanligt, fast i Sverige?
  • Ska vi försöka hitta någon slags hybridlösning?

På fråga ett svarade vi nej. Absolut inte. Vårt kreativa kollektiv är förvisso rätt litet, men besättningen bor i England, Canada och USA. Vi är ju som en familj. På fråga två svarade vi… kanske? Folk pratar ju för all del engelska i Sverige, men det kändes ändå inte helt okej. Om vi ska försöka sälja in oss hos lokalbefolkningen verkar det väl smartare att prata och skriva på svenska? Eller åtminstone även på svenska?

Hybridlösning var alltså ordet, sa Bull. 

Vi låter allt det vi redan gör – ord, bild och spel – fortsätta precis som vanligt. Men utöver det uppgraderar vi och lägger till några nya varor och tjänster. Och som grädde på moset försöker vi blåsa liv i något jag trodde att jag hade lagt på hyllan för gott.

Det är, enkelt uttryckt, en jäkla massa jobb med webbsidor, bloggar och andra nätbaserade plattformar och tjänster. Vi har nått en punkt i vår utveckling där varje hamn måste vara gratis att använda eller i någon mån betala för sig själv. Jag började skriva på den här bloggen för 25 år sedan (!) och sedan 2009 har den levt sitt liv som en gratisblogg på den här portalen. För några månader sedan fick den dock ett litet ansiktslyft, framför allt för att WordPress hade ett väldigt bra Black Friday erbjudande och har man betalblogg slipper man annonserna de annars gillar att smeta in överallt.

Äppelpaj borde kanske ha fått sin egen sida, men faktum är att ingen utanför familjen vet vad det är. Argbiggan däremot har i snitt välkomnat 175 läsare per månad de senaste tretton åren. Fem-sex läsare om dagen är inga kioskvältarnummer, så klart, men det är fler än noll och för pirater med med en skosnöresbudget är ringar på vattnet den bästa marknadsföringen.

Vi bestämde oss därmed för att låta Argbiggan leva upp till sin nyköpta status som professionell blogg och ge Äppelpaj en del sidutrymme här. Jag lade till Om Äppelpaj och en hemsida här. Tekniskt sett fungerar hemsidan som överkastet på din säng. Det är det första du ser när du går in i sovrummet, men du vet ju att täcket, kuddarna och dina sängkläder finns där även om du inte ser dem.

Mina piratvibbar tror att vår målgrupp framför allt finns på facebook, så nu har vi förutom argbiggan-sidan även en bokningssida för Äppelpaj och gruppen Äppelpaj och Andra Bullar där. Vad vi ska göra med dem? Det ska vi prata om i en kommande sittning. För stunden räcker det gott att de existerar.

Facebookfixet var en bra start. 

Men sen kom frågan om vad folk egentligen ska hitta om de söker upp oss ordentligt. Och hur de allsmäktiga webbkrälarna ska veta viken målgrupp de ska matcha oss med. Är Argbiggan en personlig blogg med en sida som berättar om företaget? Eller är det en professionell webbplats med en personlig blogg?

På engelska har vi ju den egna webbplatsen plus substackarna och även om vårt kreativa universum är lite utspritt skulle man ju kunna se en rätt snygg spegellösning här: 

  1. Vi behandlar aswewrite.com och argbiggan.com som systersajter. Samma skepp och samma upplägg/innehåll fast på två olika språk. 
  2. Vi flyttar allt blogginnehåll från aswewrite.com till våra substackar och låter sajten bli vårt officiella huvudkontor och marknadsplats.
  3. Vi bygger om aswewrite-hemsidan så att den speglar skiftet från ett axplock av allt vi gör till en professionell portal.
  4. Vi låter Argbiggan behålla bloggen, men bygger om hemsidan så att den speglar aswewrite. Fast med en skillnad. Där riktar vi oss framför allt till författare och våra läsare – här toppar vi med Äppelpaj.
  5. En nyhet på båda sidorna är att vi introducerar “nya” varor och tjänster.

Ordning och reda och (förhoppningsvis) löning på fredag. 

Fem punkter, men en himla många jobb och bara 38 dagar kvar. (Nej inte till flytten – till något annat.) Så vad har vi hunnit fixa de senaste tio dagarna?

🍏 Startsidan: Har du sett den? På bara några dagar har vi gått från bloggplats > hemsida med sex dörrar som leder till olika sektioner > den här skönheten. Det är det absolut snyggaste jag har gjort med den här bloggen på sjutton år och jag är otroligt nöjd med resultatet. Det fattas lite länkar och annat pill, men på en enda sida kan du nu se vilka vi är, vad vi gör, och vad vi har att erbjuda från blogg och böcker till behjälplighet. 

🍏 Böckerna: Vi har nu en sida där du kan se alla våra böcker. Länkar saknas fortfarande, så den är lite som ett halvriggat segel just nu. Du kan se hur de ser ut, men inte vad de innehåller eller var du kan hitta dem. Det kommer.

🍏 Landningssidan: Vi har byggt en egen landningssida för Äppelpaj. Den finns inte här på Argiggan utan ligger som en egen liten atoll i vår nyhetsbrevsögrupp. (Som sagt, svenska substantiv!) Den innehåller en meny med exempel på tjänster vi kan erbjuda, men funktionsmässigt är den viktigast som portal till vårt nyhetsbrev. 

Det roliga med det här projektet är att det egentligen inte är så komplicerat. Visst, det är mycket som ska fixas, det tar tid och ibland får man kurskorrigera och göra något annat än vad man hade tänkt sig. Men done är som bekant better than perfect.

Man kan inte redigera en blank sida, så ibland är det viktigare att det blir gjort än att det blir bra eller snyggt. Putsa mera, sade min gamla träslöjdslärare så ofta att det blev hans smeknamn. Då handlade det om sandpapper på trä, men principen är densamma för kreativa projekt.

Vi kommer att prata mer om allt det här – och varför jag låter dig skåda vårt ofärdiga arbete –  i kommande inlägg. Tack för att du läser och tack för frågor, kommentarer och gilla-klick. Det värmer mitt saltstänkta hjärta och lyfter vårt street cred bland algoritmer och webbkrälare.

🤍Kram påre! Imorgon ska vi prata om en annan hybridlösning: vårt nästa hem

av

48 dagar kvar…

Jahaja, då blev det fredag igen då och enligt Skepps-boken är det den trettonde mars idag. Kanske lika bra vi går och drar täcket över oss igen. Vad sägs om soffhäng och kaffe? Kan det vara något?

Om du vill kan jag fortsätta berätta historien om Stens Äppelpaj och vad vi tänker oss att det skulle kunna bli av den.

I gårdagens inlägg pratade vi ju om hur han, Mellansonen, gick från att vara en konstnärligt lagd historieberättare redan som pojkspoling, till att som en ung man i sina bästa år starta ett eget förlag.

Utgivare av spel, böcker och digital media låter kanske väldigt stort, fast i själva verket är det fortfarande en pytteliten verksamhet.

Men vi tror på den.

Här i England har den fått växa lite som en sån där japansk bonsai (en till sån där sak vi kan prata mer om en annan gång), men ska vi slå rot i Sverige är det väl mer en redig maskros vi behöver. En som är redo att släppa iväg en himla massa frön på en gång.

Jag tror jag har berättat om hur vi tog på oss en massa så kallade commissions – beställningsjobb – inför förra flytten. Sten gjorde en massa illustrationsuppdrag mot bidrag till flyttkassan och jag redigerade ett par böcker och coachade en del. Då riktade vi oss bara till folk inom författarkollektivet som redan uttryckt en önskan om att få hjälpa till och Stens egna kundkrets.

Den här gången satsar vi på Äppelpaj och Andra Bullar.

Vi tänker utvidga vår författarservice till att erbjuda våra tjänster till en bredare kundkrets. Lite som Pensionärspoolen kanske, fast med mysfika och piratstuk. Vi är ju i grunden fortarande ett skepp med snedseglare, men vi är kreativa som få och har kunskap och erfarenhet som täcker en himla massa områden.

Tankar och planer är ju bra, men man måste ju börja någonstans. Hur gör man om man vill bygga ut världens minsta företag till något man skulle kunna leva av i Sverige?

Så här då kanske?

Minns du att jag sa att jag blev inspirerad av jyckens hårfrissa? Och Ettans gymnasieskola?

Bellatrix behövde få sig en riktig skönhetsbehandling inför flytten, så jag frågade folk i den lokala facebookgruppen om det fanns någon damsalong för fyrfotingar i närheten. Nästan alla sa att Vanity Fur var bästa stället i stan så vi googlade dem, men de hade ingen hemsida. Bara en facebooksida. Och det var så länge sedan jag använde fejjan till något annat än just lokalgruppen att jag blev riktigt förvånad när jag såg hur smart det var.

Hundfrissan har en sida där man kan se vilka behandlingar de erbjuder, feedback från deras kunder, och bilder på alla vovvar de tagit hand om. Vill man boka kan man klicka på en messenger-knapp och lämna ett meddelande. Gör man det får man automatiskt ett svar med vilka uppgifter de behöver för att kunna göra en bokning och tala om hur mycket det kommer att kosta.

Jag tyckte det var så jämarns smart att jag genast satte igång att bygga oss en egen bokningssida enligt samma modell.

Den är lite naken än, men fullt funktionabel. Använder du facebook får du gärna titta in och säga hej även om du inte har något behov av våra tjänster. Ju fler som gillar och följer, desto bättre fungerar algon som kontrollerar vem som får se vad.

Så här ser den ut, vår sprillans nya sida.

Har du messenger kanske du kan lämna ett litet meddelande också så vi ser att det funkar som det ska. Då kan du även passa på att tala om ifall WhatsApp är bättre i Sverige. Jag har ingen aning.

Sådärja, nu har vi alltså en facebooksida, men var kommer gymnasieskolan in i bilden? Jomen det ska jag ta och tala om nu.

Ettan, min förstfödda, jobbar på ett yrkesgymnasium och några av hennes klasser läser restaurang och storhushällsutbildningen, eller vad den heter nuförtiden. Du vet vad jag menar. De lagar mat och serverar och fixar catering och matlådor och allt möjligt. Och så postar de fina små matsedlar med veckans erbjudanden på facebook och andra sociala medier.

Du vet redan vad som kommer nu va? Precis så. Jag tyckte det var så jämarns smart att jag genast satte igång att göra oss några egna menyer.

Behöver du hjälp? Vi finns där för privatpersoner och småföretagare när tiden inte räcker till. Så står det på den allra första ”matsedeln” vi postade igår.

Tanken är att vi ska posta flera menykort och på så sätt visa upp fler exempel på uppdrag vi kan ta på oss, men helst vill vi att folk hör av sig och berättar vad de behöver hjälp med.

Jag kommer så klart att berätta mer om det här arbetet allt eftersom. Kanske blir det bara pannkaka av alltihopa, men detta är i grund och botten the pensionsplan jag hade i bakhuvudet när jag började bygga mitt piratskepp för snart sjutton år sedan. Den enda skillnaden är att jag nu får ynnesten att sjösätta den tillsammans med Trean.

Hittills har vi alltså fixat:

🍏 En ny startsida här på Argbiggan
🍏 Om Äppelpaj – en sida om oss och vad vi gör
🍏 Facebooksidan Äppelpaj
🍏 Facebookgruppen Äppelpaj & Andra Bullar
🍏 Email-adressen appelpaj@aswewrite.com
🍏 Vårt första meny-inlägg med den gröna duken.

Den här Argbiggan-bloggen med tillhörande Facebook och Instagram är min hemmaplan för skrivande på svenska. Där ingår så klart även prat om mitt skepp och hur det går med äppelpajandet, flyttbestyren och allt annat jag pysslar med eller funderar över. Här har jag bara varit mig själv så länge att alla sidor och intressen fått vara med på ett hörn. Det känns rätt bra, tycker jag, så vi fortsätter så.

Äppelpajsidan på facebook vill gärna ha fler följare och gruppen är till för den som vill hänga med lite närmare. Kom och var med om du vill – ju fler desto roligare.

Men vet du? Om det inte är något som intresserar dig är det helt okej.

Tack för att du tittar in och läser mina inlägg. Det värmer mitt gamla hjärta mer än jag kan säga.

🤍Kram påre!

av

49 dagar kvar…

Nu är det torsdag den tolfte mars och här kommer den första delen av det andra scoopet jag lovade dig.

Det handlar om Trean.

Har du hängt med här ett tag vet du att jag har ett support-system som inte är av denna värld. Han heter Sten. Jag kallar honom företrädesvis Trean eller Nummer Tre och rent formellt är han min personlige assistent.

Men han är mycket mer än så.

Sten är Mellansonen. Ett av mina, sedan länge, vuxna barn. Känner du mig privat vet du att han egentligen heter något annat, men här på piratskeppet Resilience kallar vi honom Sten.

Historien om Äppelpaj och det som händer nu är rätt lång så jag tänker så här: Vi tar och delar upp den och så bjuder jag på ett bonus scoop som plåster på såren. Bra va?

Här kommer det:

Han klarade teoriprovet! ✨

Okej, nu fortsätter vi med berättelsen.

Han har alltid varit konstnärligt lagd, Trean. Han fick sin första beställning på specialdesignade spelkaraktärer och så kallad level design innan han fyllt tonåring. Sedan blev det historieberättande i följetongsform på diverse nätbaserade läsarportaler, konststudier och en Bachelor of Arts (den engelska motsvarigheten till en kandidatexamen) i speldesign.

Vi kan väl säga som så att han hade berättarkonsten i blodet från första början.

Under studietiden jobbade han även som kokerska på en pub i London. Det passade ju rätt bra med tanke på hur många mer eller mindre sanna historier folk berättar över några pints och ett redigt mål mat. Det var under den tiden han bestämde sig för att göra skapandet till mer än en hobby eller sidoinkomst.

Studielånet investerades i Wacom’s då sprillans nya Cintiq-platta och lite annan utrustning, och efter det blev det digital konst för hela slanten. Men hemmastudion behövde så klart ett namn och efter mycket funderande hit och dit blev det Äppelpaj. En mix av ingredienser som tillsammans med Stens favoritfrukt blir något riktigt fint.

När covid-pandemin slog till var det många planer och drömmar som föll isär. Vi kom inte iväg till Sverige med resten av familjen. Trean blev istället min heltidsassistent och fortsatte jobba i sin lilla studio på övervåningen.

Tre år senare påbörjade vi första fasen av Operation Lexit.

Det tog två år att gneta ihop tillräckligt med pengar för att flytta från London. Vi bosatte oss vid kusten, inte så långt från Newcastle. (Därifrån kan man ta färjan till Holland – första målet i andra etappen av Operation Lexit.) Och det var här som den stora sammanslagningen började.

I London hyrde vi ett ganska stort hus. Sten hade övervåningen för sig själv och jag bodde nere i vardagsrummet. Här i nya lyan knökte vi in oss och hälften av vårt bohag i en liten tvårummare. Det var grejer och lådor från golv till tak!

Men den största skillnaden var inte utrymmet, utan hur våra samtal förändrades när vi var så nära varandra hela dagarna. 

Nu tar vi en snabbtitt i backspegeln…

Jag började bygga fantasiskeppet Resilience, förlagan till det metafiktiva piratskepp vi har nu, för sexton år sedan. Då var det min pensionsplan. Under covid-isoleringen blev det min räddning och ett virtuellt hem för en liten grupp historieberättare som drömde om att bygga ett förlag och ge ut våra berättelser på våra egna villkor.

Av orsaker vi inte behöver gå in på idag kan jag inte driva ett företag, men vid tiden för flytten började vi inse att det där förlaget vi i besättningen drömt om hade blivit verklighet. Och i den stora världen där folk lever, dör, gifter sig, skiljer sig, och får barn är det en urdålig idé att driva förlag utan att ha ett riktigt bolag. Ännu mer så när alla inblandade dessutom bor i flera olika länder.

Vid tiden för flytten hade Trean redan bordat skeppet som vår kartograf. Han hade börjat skriva på en följetong vi publicerar på Substack, och han hade illustrerat flera av våra bokomslag. Vi kallar hans hytt ombord kartrummet, eller Äppelpaj-studion. Det är hans domän. Där ritar han, skapar, bygger och löser problem som ingen annan.

Börjar du ana vart den här historien är på väg nu?

Ibland uppenbarar sig lösningen till ett knivigt problem under ett samtal om något helt annat. Vi satt ju, bokstavligt talat, i samma båt. Vi jobbade med samma projekt och diskuterade samma berättelser. Våra drömmar och ambitioner var snarlika i vissa delar och sammanflätade i andra.

Historieberättandet har vi gemensamt. Sten är mer inriktad på visuellt berättande som bild och spel, medan jag föredrar det skrivna ordet och en del muntligt berättande. Han skriver också, men mer som ett komplement tror jag nog man kan säga.

Ingen av oss är direkt anställningsbara i traditionell mening (jag är motvillig sjukpensionär sedan många år tillbaka), men vi har en rätt unik bredd av kunskaper och erfarenheter mellan oss. Digitala tjänster, grafisk design, illustration, text, spelutveckling, webb, administration, planering, redaktörstjänster, bokförläggning och en hel del annat.

Sten hade ju redan sin Äppelpaj Studio, men han behövde ta steget från att vara hobbyföretagare till att bli förläggare. Och det var där som sammanslagningen kom in i bilden. Här köket i norra England hittade vi läsningen på alla våra kreativa problem. Sten tog på sig rollen som skeppsredare och jag fick turligt nog fortsätta vara kapten på min egen skuta.

Förlaget heter Libertalia Press, och Äppelpaj är en del av det.

Nu i mars börjar vi med något riktigt spännande. Vi öppnar dörren mot en svensk marknad där vi tror att vi kan hjälpa privatpersoner och småföretagare i områden där tillgången på den här typen av hjälp kan vara begränsad.

Imorgon kan jag berätta mer om hur det går med den saken och visa dig vår sprillans nya bokningssida och lite annat. Men en sak kan jag avslöja redan nu. Inspirationen kom från hundfrissan vi tog jycken till häromsistens och Ettans gymnasieskola. 🤭

🤍Kram påre!