Man ska helst börja med att be om ursäkt. Förlåt mig för hur jag ser ut. Förlåt mig för hur jag låter. Förlåt mig för att jag finns. Förlåt mig för att jag tar plats. Och då har vi inte ens närmat oss de riktigt grova synderna som att leva på bidrag till exempel. Vara född i fel kropp, kön, eller land. Tro på fel gud. Att inte göra rätt för sig.

Det finns en viss risk för att jag kommer att prata en hel del om svenskhet, svenska värderingar, och vad det egentligen innebär att vara svensk framöver. Och just det här med skammen har alltid känts som ett väldigt svenskt och klart kyrkligt påfund för mig, men är det verkligen kyrkans fel att folk går omkring och skäms för det ena efter det andra? Eller är det här en sån där hönan-eller-ägget-fråga? Det är ju ofta så att vi har svårt att skilja på religion, kultur, och tradition, och veta vad som ligger bakom sånt vi gör och tror på utan att riktigt veta varför.

Personligen är jag religionskritisk i största allmänhet, och väldigt inkluderande i den ståndpunkten. Jag tror på människans grundläggande behov av att tro på något. Att känna förtröstan. Att våga lita på att det finns någon mening i en tillvaro som så ofta känns obegripligt hård och orättvis. Jag ser det som något vackert. Något att värna om. Men jag tycker att det är ett jävla oskick att göra pengar på det. Göra politik av det. Att försöka bestämma vad folk får tro. 

Jag har med andra ord svårt för religionen som institution.

Men det innebär inte att jag tror att all galenskap går att spåra tillbaka till någon gammal gud eller gudinna, eller någon form av organiserad religion. Arvssyndsbegreppet till trots tror jag till exempel inte att skammen i sig är en kyrklig uppfinning, utan en överlevnadsmekanism med djupa rötter i vår evolutionära historia.

Har du sett tv-serien Historien om Sverige på SVT? (Finns på svtplay om du missat den!) Den är lite som en filmatiserad version av låg- och mellanstadiets historieundervisning och börjar för ca 10000 år sedan, när vårt land först befolkades av människor som vandrade in från kontinenten. De kom för att jaga och samla mat. Levde i små grupper där överlevnaden handlade om att hålla ihop. Att kunna lita på varandra. 

Det var så klart inget speciellt för Sverige – vi vet att det fungerat på samma sätt i alla världens hörn där människan satt bo. Man levde i små grupper. Man överlevde så länge man hjälptes åt och ingen starkare grupp kom och tog över eller spred nya sjukdomar.

För de här människorna fungerade skammen som en slags social varningsklocka. Att bli utstött, fördriven från gemenskapen, var i regel ett utdraget dödsstraff. Man klarade sig inte lika bra på egen hand. Man kan inte jaga om man blir sjuk. Man kan inte sova med öppna ögon. Och ensam kan man inte gärna försvara sig mot människor som företrädesvis rör sig i grupp. Skammen blev helt enkelt adaptiv. Ett sätt att upprätthålla gruppens regler. “Gör som vi säger om du vill vara en av oss.”

Kryddhjärnan har gett mig något som på engelska kallas demand avoidance, så jag hade väl inte blivit gammal om jag levt på stenåldern. Men det är lätt att förstå hur skuld och skam drev beteendeförändringar och stärkte gruppsammanhållningen. Och därifrån är det inte särskilt svårt att se hur dessa begrepp* följde med in i de små jordbrukssamhällen som började formas när vi kunde odla vår mat och hålla boskap. Eller hur de med tiden kom att kopplas till heder, styrka och patriarkala strukturer – något som religionen senare kom att adoptera och kodifiera.

Och då börjar vi tidsmässigt närma oss arvssynden och den kristna moraluppfattningen, men jag har som sagt väldigt svårt att tro att det var något kyrkan hittade på. Inte minst för att de i det stora hela hittat på väldigt lite. Nej, jag tror snarare att de bara approprierade förstärkte, och möjligen vidareutvecklade, redan existerande kulturer och deras rättssystem. Du vet, som de gjorde med julfirandet, till exempel. 

En annan infallsvinkel som jag tycker knyter ihop resonemanget på ett sätt som känns väldigt svenskt är folktron. För om skammen var ett socialt redskap redan innan kyrkan satte klorna i den, vad var den då egentligen innan den blev ett moraliskt begrepp? Det är här det börjar bli riktigt intressant.

Du vet hur vi kan säga att “nu går skam på torra land”? Vad menar vi egentligen med det?

Själva uttrycket finns dokumenterat i svenska språket sedan 1600-talet som en metafor hämtad direkt från naturen. Floden som svämmar över och ligger blottad på bar backe. Metaforen är alltså att skammen blivit så stor, så ohämmad, att den inte längre ryms inom flodfåran. Någon har gjort något så gräsligt att skammen svämmar över och går på torra land. Och det är nog inte en slump att det var just vattnet man valde som bild.

I den svenska och nordiska folktron är vattnet inget oskyldigt element. Få kan simma och vi har inte klurat ut det här med bakterier, mögel och skillnaden mellan avloppsvatten och dricksvatten än. Näcken lockar badare till djupet, Havsfrun vakar över rikedomar och hemligheter som aldrig ska komma fram, och Hamngubben väntar under bryggan. 

Oklart på vad. 

Men vattnet är farligt. Det sväller, gömmer sig, fryser till is, och svämmar över helt oförhappandes. Det är en naturkraft som inte låter sig kontrolleras, utan man får så lov att lära sig leva med det. I ett samhälle där en flod kunde förstöra hela byar på en enda natt var det här inte någon slags luddig symbolik. Det var bara så det var. Och skammen passar ju perfekt in i det här mönstret. 

Den är inte ett väsen du kan se och sätta namn på, som näcken eller skogsrån. Den är precis som vattnet. Finns alltid där, under ytan, tyst och stilla så länge ingen rör till det. Men om du låter den växa sig för stor, tillåter den att utmana och överskrida gränser? Ja, då blir det översvämning och innan du vet ordet av går skam på torra land. Helt ohöljd så alla kan se hur det är ställt.

Det var ungefär där mina tankar befann sig häromkvällen när jag ägnade mig åt facebookträning och hittade ett inlägg från Ettan, även känd som äldsta dottern. Det handlade om skammen, eller kanske snarare avsaknaden av den. Om hur hon vägrar att känna den –  vägrar att ta emot den – oavsett vem som försöker lägga den på hennes axlar.

Jag läste det två gånger, sedan låg jag bara här och handskades med en annan slags översvämning. Glädjen och stoltheten i mitt bröst. “Just det, hjärtat mitt,” tänkte jag då. “Precis så.”

Det är ett bautasteg, som vi sa när jag var barn, mellan alla de där rösterna på tiktok som ber om ursäkt för att de existerar och en kvinna som bestämmer sig för att skammen helt enkelt inte är hennes att bära. Och den skillnaden – var den kommer ifrån, vad den kostar – och hur min egen relation till det här med skam och vanära ser ut, det ska vi prata mer om i ett kommande inlägg.

🤍Kram påre! Imorgon blir det sovmorgon och sedan ska jag heja på Ungern.

---

*Orden skuld och skam som språkliga begrepp existerade mig veterligen inte på stenåldern.