Det var Fridas idé, såklart. Det var ju nästan alltid hon som bestämde vad de skulle göra.
”Kom igen nu! Det är väl klart att vi ska plocka blommor,” sa hon, som om hon precis förklarat mötet avslutat.
”Sju stycken var. Och det ska vara olika blommor. Inget fusk den här gången – och inget snack – annars funkar det ju inte. Men ni får rappa på lite. Klockan är ju snart tolv.”
”Men lägg aaav,” sa Maja. “Vi är väl inte sexton längre.”
Nora tittade på det dammiga gökuret som mamma köpte på loppis i Rättvik någon gång på nittiotalet. Familjens första och enda husvagnssemester. Tänk att den funkade fortfarande, klockan, fast ingen av dem förstod hur. Tjugo i tolv, visade den nu. Nästan midnatt. Det var midsommarafton och här stod de i mammas kök och delade på den sista skvätten rödvin.
”Nej, precis. Vi är fyrtiosex och Nora fyrtiotre. Men vi är singlar alla tre och det är tradition och det är inte direkt som att vi har någonting att förlora.”
Nora öppnade munnen för att protestera, men stängde den igen. Inget att förlora? Tre oskyldiga små ord, men fy så de sved.
Hon hade varit i stugan i tre veckor nu. Hade kommit hem med Daniels katt, två resväskor, en ryggsäck. en låda böcker och ett avgångsvederlag som väl skulle räcka ungefär lika länge som hennes förmåga att låtsas att allt var okej. Hon hade suttit på samma redaktion i tjugo års tid. Med samma kaffekopp, samma lösenord och samma utsikt över samma innergård. Sedan kom mötet hon inte hade väntat sig. I det lilla konferensrummet de använde som förråd.
Omstrukturering hade han kallat det, den nya chefen som inte ens kunde möta hennes blick. Omstrukturering? Ett annat oskyldigt litet ord, men det hade känts som en dolkstöt i ryggen. Själv hade hon använt sig av betydligt starkare ord när hon tog E4:an norrut dagen därpå, men de kunde hon knappast upprepa här i mammas kök.
Nora tänkte att hon borde ha fattat, borde ha sett mönstret, men det värsta sveket i hennes liv hade bara smugit sig på. Inte ens skilsmässan tre år tidigare hade tagit henne lika hårt. Visst hade det gjort ont då med, men det var mer som att bryta lårbenshalsen. Då visste hon ju i alla fall vad som hade gått sönder och hon hade haft en hyfsat bra uppfattning om hur länge det skulle dröja innan hon var på benen igen.
Det här var så oändligt mycket värre. Det var ju inte bara jobbet han hade tagit ifrån henne – det var hela hennes liv. Om det nu ens kunde kallas ett liv. Hur kan man basera hela sin tillvaro på något en annan människa kan trasa sönder på mindre än trettio minuter? Och hur genomkorkad var hon som inte hade fattat något förrän hon stod där som ett fån och kämpade mot gråten?
Hon hade inte berättat för tvillingarna än. Det var ju midsommar. Frida hade kört upp från Örebro med sin yngsta dotter och tre sorters sill för att överraska Maja som nyss hade blivit dumpad igen.
De gick ut i utan att säga något. Stod tysta tillsammans en stund och njöt av stillheten och det norrländska midsommarnattsljuset.
Nora var rätt säker på att det här med att tystnaden var en del av ritualen var något Frida hittat på. Maja hade invändningar, såklart, men Frida höll pekfingret över läpparna och så var det med den saken.
Gräset knastrade under hennes sandaler när de tog vägen mot klipporna den lilla ängen vid festplatsen. Hon försökte komma ihåg vad hon visste om ängsblommor. Smörblommor, det var enkelt. Prästkragar och midsommarblomster likaså. Sedan hittade hon ett par blåklockor och en liten vit en som hon bestämde sig för att kalla rölleka fast det antagligen inte var det. Hon räknade. Tre. Fyra. Fem. Och en rallarros. Sex.
Den sjunde hittade hon vid diket. En enkel blomma som inte riktigt hade bestämt sig för om den skulle vara röd, lila, eller rosa. Hon kände igen den men hade ingen aning om vad den hette. Det spelade ingen roll. Hon plockade den försiktigt tillsammans med några grässtänglar och gick tillbaka mot huset med en liten bukett som inte var instagramvacker direkt, men fin ändå.
Inne i stugan, i det lilla gästrummet som fortfarande luktade av lavendel och tvättsåpa, precis som när hon var liten, stoppade Nora sina blommor under kudden. Det kändes lite löjligt, men hon gjorde sig klar för sängen och kröp ner under täcket utan att säga ett ord.
Nora somnade innan hon lagt huvudet på kudden.
Och hon drömde.
© 2026 Linnea Lucifer, Libertalia Press
Ja, det här kanske är början på den där berättelsen jag berättade om häromdagen. Den där som bara kom och smög sig på fast det var meningen att jag skulle packa lådor. Jag vet fortfarande inte vad det ska bli av den eller om det ens kommer att bli en färdig berättelse med en början, en resa mot det oundvikliga slutet och någon slags grande finale. Men vet du? Det är helt okej.
Det mesta jag skriver förblir oläst av andra ögon, men ibland tycker jag det är roligt att skriva bara för att se vad det ska bli. Det är inte lika noga då, för jag har inte några känslomässiga band till karaktärerna och deras öden och äventyr. Än. De sätter ju klorna i en till slut och då blir det lite annorlunda.
Nåväl, jag lovade ju att jag skulle återkomma med besked om hurvida det blev packning eller skrivande i helgen. Svaret blev ja. Och raderna här ovan om Nora och hennes systrar är resultatet.
Kommer det en fortsättning? Jomen, det gör det nog.
Vad tror du hon drömde om?