Att resa med tolv ben och tre svansar

Idag, med trettiofem dagar kvar till Nollpunkten (icke att förväxla med avfärdsdatum) ska vi prata om det här med fyrbenta passagerare och den pappersexercis det innebär. Eller hur man förbereder sina husdjur för en tur över hav och land ända in i den djupa Norrlandsskogen.

Att flytta utomlands, eller att bli hemvändare, med djur är inte så komplicerat som man skulle kunna tro, men det kräver att man håller koll på några saker. Och att man inte missar ett enda datum. Det har vi lärt oss av erfarenhet.

Här på piratskeppet Resilience reser vi med allt från drakar och demoner till skeppskatter och snurkelblattar, men på Den Långa Flytten är det framför allt tolv ben och tre svansar som ska med. Eller två katter och en hund, om vi ska vara petnoga.

Vi har bara bytt land en gång förut, men det är tredje gången vi förbereder husdjursalliansen för internationell flytt vilket gör hela processen lite enklare den här gången.

Innan jag berättar vidare vill jag vara tydlig med att detta var vår process och det som krävdes för att just vi skulle kunna flytta med hund och katt från Storbritannien sommaren 2006. Du måste kolla med jordbruksverket och din egen veterinär vad som gäller just för dig och dina husdjur. Reglerna är olika beroende på djurart, ursprungland, destination och många andra varaibler. Du kan med andra ord inte ta något jag skriver som råd eller vägledning.

Nu när vi klarat av den inte så lilla detaljen kan vi fortsätta pratstunden med att titta på vad vi gjort och vad vi fortfarande har kvar att göra innan damerna är resklara.

Vaccinationer

Vi har ju varit isolerade så länge, så alla tre fick börja om med vaccinationerna. Det blev tre grundinjektioner och tre boosters och kostade totalt circa 5,400 kronor enligt dages valutakurs. En månad senare, det vill säga nu i mars, fick de även sina sina rabiesvaccin vilket kostade ytterligare 3,800 kronor. Billiga är de inte, fyrfotingarna, men väl värda varenda krona.

Normalt sett måste man även göra ett så kallat titerprov en månad efter rabiesvaccinationen för att fastställa att fyrbeningen har tillräckligt med antikroppar i blodet. Här är vi nu en smula osäkra. Vår veterinär säger att de inte behöver det eftersom de gjort dem tidigare och blivit godkända. Men EU-reglerna säger såvitt jag förstår att det ska göras tre månader innan införsel till EU-land. Eller att det måste ha gått tre månader efter att de blev godkända, om vi ska vara petnoga.

Vi har med andra ord lite Sherlockande framför oss i helgen, så vi för se hur det blir…

Veterinärintyg

Det som däremot inte går att göra i förväg är det officiella reseintyget. Vi måste kunna visa upp ett Animal Health Certificate (AHC), ett veterinärintyg, vid gränspassagen. Det är ännu en sak vi kan tacka jäkla skit-Brexit för – våra EU-pass gäller inte längre.

Ett AHC måste utfärdas inom tio dagar före avresa, inte tidigare. Turligt nog kan man åtminstone ha upp till fem djur på samma intyg, så det täcker ju i alla fall hela vår lilla djurbesättning på en och samma blankett.

Rävdvärgbandavmaskning och tandvård

Jordbruksverket rekommenderar för tillfället också avmaskning mot rävens dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis) för djur som ska till Sverige. Det är inte ett lagkrav, men rekommendationen finns där och med tanke på att vi bokstavligen ska bo mitt i skogen känns det som ett enkelt beslut.

Vi tar det säkra för det osäkra och gör det med när vi ändå är i farten. Och på tal of preventiva åtgärder passade vi även på att ta Bellatrix till frissan.

Något av det som skrämmer mig allra mest med flytten till Sverige är just veterinärkostnaderna. Det är ju helt sjukt vad dyrt det är!

Två av våra damer är till åren komna, så att säga, och har tappat en del tänder. Sånt kan ju ställa till det rejält, så Belsebub fick även en grovtandrengöring med… ultraljud? UV? Jag minns inte vilket, men tänderna blev bländvita och frissan blev biten ett par gånger. Han tog det med gott mod för trots att hon försökte kan hon inte bitas på riktigt.

Belsebub har varit hos frissan. Glad blev hon då inte…

Vi passade även på att göra en helkroppsrakning, så nu ser hon ut som när hon var valp igen. Det är ingen vacker syn (hon ser bra ynklig ut) men hon har haft lusrelaterade allergiproblem så det var skönt att kunna se att hela kroppen.

Nu är hon i alla fall besiktad från topp till tå. Det kostade ytterligare 2,500 kronor, så totalt har vi hittills fått lägga 11,700 kronor på att göra husdjursalliansen redo för att flytta utomlands. Det kan ju låta dyrt att lägga till ett besök på damsalong, men jag ser det som en investering mot framtida veterinärkostnader i Sverige.

Vi föröker så gott det går att säkra oss mot oförutsedda utgifter under de första två åren i Sverige, så förhoppningsvis bidrar den här åtgärden till det.

Är du också på väg att flytta eller resa utomlands med djur? Dela gärna med dig av dina frågor eller erfarenheter i kommentarsfältet här nedan. Jag tror vi är mpnga som gärna vill se att det är fullt genomförbart även om det kanns kännas mickligt.

🤍Kram påre! Nu blir det äntligen helg igen.

Vi bygger oss en båt…

Idag skriver vi tisdag den tjugofjärde mars i Skeppsboken och det är trettioåtta dagar kvar tills vi börjar räkna baklänges. Men idag ska vi prata om något helt annat. Våra hemsidor.

Hugg dig en kopp kaffe eller nått om du vill vara med – jag ser de här “företagsutvecklingsinläggen” (hurra för svenska substantiv!) som en chans att tänka högt, så de har en tendens att bli lite längre. Rubber-ducking som vi kallar det här i Englandet.

Jag tror är tio dagar sedan vi sist pratade om Äppelpaj och jobbet med att sätta upp en facebooksida, en automatisk messenger och lite andra grejer. Är du ny här kanske du undrar vad i hela friden jag pratar om och vad det har med flytten att göra.

Jo, det handlar om att vi måste kunna jobba för brödfödan. Och när jag säger vi, menar jag då framför allt Trean.

Jag lovade ju att hålla dig uppdaterad om hur det går med skeppsbygget, även om det sällan ser lika snyggt ut bakom kulisserna som det gör när man delar en länk till något som redan är klappat och klart. Vi kan väl säga som så att det aldrig går som på räls när man har för många idéer och ett patologiskt behov av att börja om från början när man hittar nya eller bättre lösningar.

Så vilken ände ska vi börja nysta i idag då? Jag tror vi tar den här…

Argbiggan, det är ju jag det, och det här är min blogg. Jag funderade en del på om jag verkligen ville stuva in allt vi gör här. Om det inte vore smartare att ha flera olika sidor och grupper, precis som på engelska. Men nej. Det är sant att vi har flera substackar, en webbplats, några Discord-servrar och ett gäng sociala medier, men det är ju resultatet av många års piratliv. Skeppet Resilience byggdes inte på en dag,

Några viktiga frågor vi ställde oss på planeringsstadiet var:

  • Ska vi släppa den engelska sidan helt och hållet?
  • Ska vi fortsätta precis som vanligt, fast i Sverige?
  • Ska vi försöka hitta någon slags hybridlösning?

På fråga ett svarade vi nej. Absolut inte. Vårt kreativa kollektiv är förvisso rätt litet, men besättningen bor i England, Canada och USA. Vi är ju som en familj. På fråga två svarade vi… kanske? Folk pratar ju för all del engelska i Sverige, men det kändes ändå inte helt okej. Om vi ska försöka sälja in oss hos lokalbefolkningen verkar det väl smartare att prata och skriva på svenska? Eller åtminstone även på svenska?

Hybridlösning var alltså ordet, sa Bull. 

Vi låter allt det vi redan gör – ord, bild och spel – fortsätta precis som vanligt. Men utöver det uppgraderar vi och lägger till några nya varor och tjänster. Och som grädde på moset försöker vi blåsa liv i något jag trodde att jag hade lagt på hyllan för gott.

Det är, enkelt uttryckt, en jäkla massa jobb med webbsidor, bloggar och andra nätbaserade plattformar och tjänster. Vi har nått en punkt i vår utveckling där varje hamn måste vara gratis att använda eller i någon mån betala för sig själv. Jag började skriva på den här bloggen för 25 år sedan (!) och sedan 2009 har den levt sitt liv som en gratisblogg på den här portalen. För några månader sedan fick den dock ett litet ansiktslyft, framför allt för att WordPress hade ett väldigt bra Black Friday erbjudande och har man betalblogg slipper man annonserna de annars gillar att smeta in överallt.

Äppelpaj borde kanske ha fått sin egen sida, men faktum är att ingen utanför familjen vet vad det är. Argbiggan däremot har i snitt välkomnat 175 läsare per månad de senaste tretton åren. Fem-sex läsare om dagen är inga kioskvältarnummer, så klart, men det är fler än noll och för pirater med med en skosnöresbudget är ringar på vattnet den bästa marknadsföringen.

Vi bestämde oss därmed för att låta Argbiggan leva upp till sin nyköpta status som professionell blogg och ge Äppelpaj en del sidutrymme här. Jag lade till Om Äppelpaj och en hemsida här. Tekniskt sett fungerar hemsidan som överkastet på din säng. Det är det första du ser när du går in i sovrummet, men du vet ju att täcket, kuddarna och dina sängkläder finns där även om du inte ser dem.

Mina piratvibbar tror att vår målgrupp framför allt finns på facebook, så nu har vi förutom argbiggan-sidan även en bokningssida för Äppelpaj och gruppen Äppelpaj och Andra Bullar där. Vad vi ska göra med dem? Det ska vi prata om i en kommande sittning. För stunden räcker det gott att de existerar.

Facebookfixet var en bra start. 

Men sen kom frågan om vad folk egentligen ska hitta om de söker upp oss ordentligt. Och hur de allsmäktiga webbkrälarna ska veta viken målgrupp de ska matcha oss med. Är Argbiggan en personlig blogg med en sida som berättar om företaget? Eller är det en professionell webbplats med en personlig blogg?

På engelska har vi ju den egna webbplatsen plus substackarna och även om vårt kreativa universum är lite utspritt skulle man ju kunna se en rätt snygg spegellösning här: 

  1. Vi behandlar aswewrite.com och argbiggan.com som systersajter. Samma skepp och samma upplägg/innehåll fast på två olika språk. 
  2. Vi flyttar allt blogginnehåll från aswewrite.com till våra substackar och låter sajten bli vårt officiella huvudkontor och marknadsplats.
  3. Vi bygger om aswewrite-hemsidan så att den speglar skiftet från ett axplock av allt vi gör till en professionell portal.
  4. Vi låter Argbiggan behålla bloggen, men bygger om hemsidan så att den speglar aswewrite. Fast med en skillnad. Där riktar vi oss framför allt till författare och våra läsare – här toppar vi med Äppelpaj.
  5. En nyhet på båda sidorna är att vi introducerar “nya” varor och tjänster.

Ordning och reda och (förhoppningsvis) löning på fredag. 

Fem punkter, men en himla många jobb och bara 38 dagar kvar. (Nej inte till flytten – till något annat.) Så vad har vi hunnit fixa de senaste tio dagarna?

🍏 Startsidan: Har du sett den? På bara några dagar har vi gått från bloggplats > hemsida med sex dörrar som leder till olika sektioner > den här skönheten. Det är det absolut snyggaste jag har gjort med den här bloggen på sjutton år och jag är otroligt nöjd med resultatet. Det fattas lite länkar och annat pill, men på en enda sida kan du nu se vilka vi är, vad vi gör, och vad vi har att erbjuda från blogg och böcker till behjälplighet. 

🍏 Böckerna: Vi har nu en sida där du kan se alla våra böcker. Länkar saknas fortfarande, så den är lite som ett halvriggat segel just nu. Du kan se hur de ser ut, men inte vad de innehåller eller var du kan hitta dem. Det kommer.

🍏 Landningssidan: Vi har byggt en egen landningssida för Äppelpaj. Den finns inte här på Argiggan utan ligger som en egen liten atoll i vår nyhetsbrevsögrupp. (Som sagt, svenska substantiv!) Den innehåller en meny med exempel på tjänster vi kan erbjuda, men funktionsmässigt är den viktigast som portal till vårt nyhetsbrev. 

Det roliga med det här projektet är att det egentligen inte är så komplicerat. Visst, det är mycket som ska fixas, det tar tid och ibland får man kurskorrigera och göra något annat än vad man hade tänkt sig. Men done är som bekant better than perfect.

Man kan inte redigera en blank sida, så ibland är det viktigare att det blir gjort än att det blir bra eller snyggt. Putsa mera, sade min gamla träslöjdslärare så ofta att det blev hans smeknamn. Då handlade det om sandpapper på trä, men principen är densamma för kreativa projekt.

Vi kommer att prata mer om allt det här – och varför jag låter dig skåda vårt ofärdiga arbete –  i kommande inlägg. Tack för att du läser och tack för frågor, kommentarer och gilla-klick. Det värmer mitt saltstänkta hjärta och lyfter vårt street cred bland algoritmer och webbkrälare.

🤍Kram påre! Imorgon ska vi prata om en annan hybridlösning: vårt nästa hem

46 dagar kvar…

Men käre värld, hur är det halv april allaredan? Söndag den femtonde mars skriver vi alltså idag, och just nu känns det rätt skönt att det nog inte blir någon flytt innan sommaren.

Men räknar ner gör vi ändå.

Idag tänkte jag att vi skulle prata om flyttskafferiet. Eller kanske snarare konsten att äta upp all mat i frys och skafferi innan flytten, och planera för maten de första veckorna i nya bostaden.

Jag ogillar matsvinn med en passion som gränsar till det religiösa. Fråga Styrbjörn eller mina barn. De vet. Tanken på att slänga mat får mig att se ut som om någon försökt elda upp mina böcker eller rensa mitt pysselförråd.

Så hur gör man då?

Varje gång vi har flyttat har jag satt mig ner och tittat på vad vi har och försökt lista ut hur vi ska kunna äta upp alltihopa och i vilken ordning. Frysvarorna först, eftersom kyl och frys måste tömmas. Konserver och torrvaror sist, eftersom de håller längre och är lättare att ta med sig om det kniper.

I teorin är detta således ett projekt med ett tydligt mål, en tydlig början och ett tydligt slut. I praktiken innebär det att maten de sista veckorna ser ut ungefär så här: en burk kokosmjölk, tre förpackningar pasta, en halvflaska sojasås och en mystisk burk i frysen som man varken minns vad den innehåller eller när man stoppade in den. (Har jag nämnt att omärkta saker är en av mina vanvetts-triggers?)

Välkommen till flytt-fusionen, liksom. Här går kreativiteten på högvarv och smakprofilen blir… intressant. Och precis knackar frestelsen på dörren. För man är trött. Och stressad. Och det är ju så jäkla smidigt att bara beställa en pizza. Här uppe i norra England är det dessutom billigt!

Men ska man som jag flytta på en skosnöresbudget och en näve småpengar vill det till att man har impulskontroll. Kul är det inte, men varje hundralapp räknas när man har en flytt framför sig och det som väntar på andra sidan är ett tomt kylskåp, tomma hyllor, och en tom frys.

Att bygga upp ett nytt matförråd från noll tar tid och kostar alltid mycket mer än man tror. Salt och olja och buljong och alla de där sakerna man tar för givet för att de alltid bara finns

Nej, just det. De finns inte än. Och att bara gå ut och köpa allt man behöver på en gång är inte ett alternativ när man just har betalat en flytt.

En del av mitt skafferi.

Tricket, om man nu kan kalla det så, är att börja med basen. Det som gör att man kan koka soppa på en spik, så att säga. En säck ris eller potatis. En kartong lågprispasta. Konserver. Rotfrukter. Ägg. En okej matolja. Buljongtärningar, salt och peppar. Och sedan fyller man på allt eftersom. Köper det man faktiskt behöver till faktiska måltider, istället för att försöka bygga upp hela skafferiet på en vecka, och plockar på sig specialerbjudanden när de dyker upp.

Det tar några månader innan den kulinariska tillvaron börjar kännas normal igen. Men det går.

Har du flyttat och kämpat med samma sak?

Eller har du ett bättre system som faktiskt funkar?

Berätta gärna hur du gör eller gjorde. Jag är genuint nyfiken.

Jag kommer så klart att dela med mig av vår matresa också. Och snart börjar jag leta extrapriser i Sverige. Säg gärna till om du får span på några basvaror till kanonpris så jag kan skicka ut mina springare på uppdrag.

🤍Kram påre! Imorgon börjar en ny vecka.

48 dagar kvar…

Jahaja, då blev det fredag igen då och enligt Skepps-boken är det den trettonde mars idag. Kanske lika bra vi går och drar täcket över oss igen. Vad sägs om soffhäng och kaffe? Kan det vara något?

Om du vill kan jag fortsätta berätta historien om Stens Äppelpaj och vad vi tänker oss att det skulle kunna bli av den.

I gårdagens inlägg pratade vi ju om hur han, Mellansonen, gick från att vara en konstnärligt lagd historieberättare redan som pojkspoling, till att som en ung man i sina bästa år starta ett eget förlag.

Utgivare av spel, böcker och digital media låter kanske väldigt stort, fast i själva verket är det fortfarande en pytteliten verksamhet.

Men vi tror på den.

Här i England har den fått växa lite som en sån där japansk bonsai (en till sån där sak vi kan prata mer om en annan gång), men ska vi slå rot i Sverige är det väl mer en redig maskros vi behöver. En som är redo att släppa iväg en himla massa frön på en gång.

Jag tror jag har berättat om hur vi tog på oss en massa så kallade commissions – beställningsjobb – inför förra flytten. Sten gjorde en massa illustrationsuppdrag mot bidrag till flyttkassan och jag redigerade ett par böcker och coachade en del. Då riktade vi oss bara till folk inom författarkollektivet som redan uttryckt en önskan om att få hjälpa till och Stens egna kundkrets.

Den här gången satsar vi på Äppelpaj och Andra Bullar.

Vi tänker utvidga vår författarservice till att erbjuda våra tjänster till en bredare kundkrets. Lite som Pensionärspoolen kanske, fast med mysfika och piratstuk. Vi är ju i grunden fortarande ett skepp med snedseglare, men vi är kreativa som få och har kunskap och erfarenhet som täcker en himla massa områden.

Tankar och planer är ju bra, men man måste ju börja någonstans. Hur gör man om man vill bygga ut världens minsta företag till något man skulle kunna leva av i Sverige?

Så här då kanske?

Minns du att jag sa att jag blev inspirerad av jyckens hårfrissa? Och Ettans gymnasieskola?

Bellatrix behövde få sig en riktig skönhetsbehandling inför flytten, så jag frågade folk i den lokala facebookgruppen om det fanns någon damsalong för fyrfotingar i närheten. Nästan alla sa att Vanity Fur var bästa stället i stan så vi googlade dem, men de hade ingen hemsida. Bara en facebooksida. Och det var så länge sedan jag använde fejjan till något annat än just lokalgruppen att jag blev riktigt förvånad när jag såg hur smart det var.

Hundfrissan har en sida där man kan se vilka behandlingar de erbjuder, feedback från deras kunder, och bilder på alla vovvar de tagit hand om. Vill man boka kan man klicka på en messenger-knapp och lämna ett meddelande. Gör man det får man automatiskt ett svar med vilka uppgifter de behöver för att kunna göra en bokning och tala om hur mycket det kommer att kosta.

Jag tyckte det var så jämarns smart att jag genast satte igång att bygga oss en egen bokningssida enligt samma modell.

Den är lite naken än, men fullt funktionabel. Använder du facebook får du gärna titta in och säga hej även om du inte har något behov av våra tjänster. Ju fler som gillar och följer, desto bättre fungerar algon som kontrollerar vem som får se vad.

Så här ser den ut, vår sprillans nya sida.

Har du messenger kanske du kan lämna ett litet meddelande också så vi ser att det funkar som det ska. Då kan du även passa på att tala om ifall WhatsApp är bättre i Sverige. Jag har ingen aning.

Sådärja, nu har vi alltså en facebooksida, men var kommer gymnasieskolan in i bilden? Jomen det ska jag ta och tala om nu.

Ettan, min förstfödda, jobbar på ett yrkesgymnasium och några av hennes klasser läser restaurang och storhushällsutbildningen, eller vad den heter nuförtiden. Du vet vad jag menar. De lagar mat och serverar och fixar catering och matlådor och allt möjligt. Och så postar de fina små matsedlar med veckans erbjudanden på facebook och andra sociala medier.

Du vet redan vad som kommer nu va? Precis så. Jag tyckte det var så jämarns smart att jag genast satte igång att göra oss några egna menyer.

Behöver du hjälp? Vi finns där för privatpersoner och småföretagare när tiden inte räcker till. Så står det på den allra första ”matsedeln” vi postade igår.

Tanken är att vi ska posta flera menykort och på så sätt visa upp fler exempel på uppdrag vi kan ta på oss, men helst vill vi att folk hör av sig och berättar vad de behöver hjälp med.

Jag kommer så klart att berätta mer om det här arbetet allt eftersom. Kanske blir det bara pannkaka av alltihopa, men detta är i grund och botten the pensionsplan jag hade i bakhuvudet när jag började bygga mitt piratskepp för snart sjutton år sedan. Den enda skillnaden är att jag nu får ynnesten att sjösätta den tillsammans med Trean.

Hittills har vi alltså fixat:

🍏 En ny startsida här på Argbiggan
🍏 Om Äppelpaj – en sida om oss och vad vi gör
🍏 Facebooksidan Äppelpaj
🍏 Facebookgruppen Äppelpaj & Andra Bullar
🍏 Email-adressen appelpaj@aswewrite.com
🍏 Vårt första meny-inlägg med den gröna duken.

Den här Argbiggan-bloggen med tillhörande Facebook och Instagram är min hemmaplan för skrivande på svenska. Där ingår så klart även prat om mitt skepp och hur det går med äppelpajandet, flyttbestyren och allt annat jag pysslar med eller funderar över. Här har jag bara varit mig själv så länge att alla sidor och intressen fått vara med på ett hörn. Det känns rätt bra, tycker jag, så vi fortsätter så.

Äppelpajsidan på facebook vill gärna ha fler följare och gruppen är till för den som vill hänga med lite närmare. Kom och var med om du vill – ju fler desto roligare.

Men vet du? Om det inte är något som intresserar dig är det helt okej.

Tack för att du tittar in och läser mina inlägg. Det värmer mitt gamla hjärta mer än jag kan säga.

🤍Kram påre!

49 dagar kvar…

Nu är det torsdag den tolfte mars och här kommer den första delen av det andra scoopet jag lovade dig.

Det handlar om Trean.

Har du hängt med här ett tag vet du att jag har ett support-system som inte är av denna värld. Han heter Sten. Jag kallar honom företrädesvis Trean eller Nummer Tre och rent formellt är han min personlige assistent.

Men han är mycket mer än så.

Sten är Mellansonen. Ett av mina, sedan länge, vuxna barn. Känner du mig privat vet du att han egentligen heter något annat, men här på piratskeppet Resilience kallar vi honom Sten.

Historien om Äppelpaj och det som händer nu är rätt lång så jag tänker så här: Vi tar och delar upp den och så bjuder jag på ett bonus scoop som plåster på såren. Bra va?

Här kommer det:

Han klarade teoriprovet!

Okej, nu fortsätter vi med berättelsen.

Han har alltid varit konstnärligt lagd, Trean. Han fick sin första beställning på specialdesignade spelkaraktärer och så kallad level design innan han fyllt tonåring. Sedan blev det historieberättande i följetongsform på diverse nätbaserade läsarportaler, konststudier och en Bachelor of Arts (den engelska motsvarigheten till en kandidatexamen) i speldesign.

Vi kan väl säga som så att han hade berättarkonsten i blodet från första början.

Under studietiden jobbade han även som kokerska på en pub i London. Det passade ju rätt bra med tanke på hur många mer eller mindre sanna historier folk berättar över några pints och ett redigt mål mat. Det var under den tiden han bestämde sig för att göra skapandet till mer än en hobby eller sidoinkomst.

Studielånet investerades i Wacom’s då sprillans nya Cintiq-platta och lite annan utrustning, och efter det blev det digital konst för hela slanten. Men hemmastudion behövde så klart ett namn och efter mycket funderande hit och dit blev det Äppelpaj. En mix av ingredienser som tillsammans med Stens favoritfrukt blir något riktigt fint.

När covid-pandemin slog till var det många planer och drömmar som föll isär. Vi kom inte iväg till Sverige med resten av familjen. Trean blev istället min heltidsassistent och fortsatte jobba i sin lilla studio på övervåningen.

Tre år senare påbörjade vi första fasen av Operation Lexit.

Det tog två år att gneta ihop tillräckligt med pengar för att flytta från London. Vi bosatte oss vid kusten, inte så långt från Newcastle. (Därifrån kan man ta färjan till Holland – första målet i andra etappen av Operation Lexit.) Och det var här som den stora sammanslagningen började.

I London hyrde vi ett ganska stort hus. Sten hade övervåningen för sig själv och jag bodde nere i vardagsrummet. Här i nya lyan knökte vi in oss och hälften av vårt bohag i en liten tvårummare. Det var grejer och lådor från golv till tak!

Men den största skillnaden var inte utrymmet, utan hur våra samtal förändrades när vi var så nära varandra hela dagarna. 

Nu tar vi en snabbtitt i backspegeln…

Jag började bygga fantasiskeppet Resilience, förlagan till det metafiktiva piratskepp vi har nu, för sexton år sedan. Då var det min pensionsplan. Under covid-isoleringen blev det min räddning och ett virtuellt hem för en liten grupp historieberättare som drömde om att bygga ett förlag och ge ut våra berättelser på våra egna villkor.

Av orsaker vi inte behöver gå in på idag kan jag inte driva ett företag, men vid tiden för flytten började vi inse att det där förlaget vi i besättningen drömt om hade blivit verklighet. Och i den stora världen där folk lever, dör, gifter sig, skiljer sig, och får barn är det en urdålig idé att driva förlag utan att ha ett riktigt bolag. Ännu mer så när alla inblandade dessutom bor i flera olika länder.

Vid tiden för flytten hade Trean redan bordat skeppet som vår kartograf. Han hade börjat skriva på en följetong vi publicerar på Substack, och han hade illustrerat flera av våra bokomslag. Vi kallar hans hytt ombord kartrummet, eller Äppelpaj-studion. Det är hans domän. Där ritar han, skapar, bygger och löser problem som ingen annan.

Börjar du ana vart den här historien är på väg nu?

Ibland uppenbarar sig lösningen till ett knivigt problem under ett samtal om något helt annat. Vi satt ju, bokstavligt talat, i samma båt. Vi jobbade med samma projekt och diskuterade samma berättelser. Våra drömmar och ambitioner var snarlika i vissa delar och sammanflätade i andra.

Historieberättandet har vi gemensamt. Sten är mer inriktad på visuellt berättande som bild och spel, medan jag föredrar det skrivna ordet och en del muntligt berättande. Han skriver också, men mer som ett komplement tror jag nog man kan säga.

Ingen av oss är direkt anställningsbara i traditionell mening (jag är motvillig sjukpensionär sedan många år tillbaka), men vi har en rätt unik bredd av kunskaper och erfarenheter mellan oss. Digitala tjänster, grafisk design, illustration, text, spelutveckling, webb, administration, planering, redaktörstjänster, bokförläggning och en hel del annat.

Sten hade ju redan sin Äppelpaj Studio, men han behövde ta steget från att vara hobbyföretagare till att bli förläggare. Och det var där som sammanslagningen kom in i bilden. Här köket i norra England hittade vi läsningen på alla våra kreativa problem. Sten tog på sig rollen som skeppsredare och jag fick turligt nog fortsätta vara kapten på min egen skuta.

Förlaget heter Libertalia Press, och Äppelpaj är en del av det.

Nu i mars börjar vi med något riktigt spännande. Vi öppnar dörren mot en svensk marknad där vi tror att vi kan hjälpa privatpersoner och småföretagare i områden där tillgången på den här typen av hjälp kan vara begränsad.

Imorgon kan jag berätta mer om hur det går med den saken och visa dig vår sprillans nya bokningssida och lite annat. Men en sak kan jag avslöja redan nu. Inspirationen kom från hundfrissan vi tog jycken till häromsistens och Ettans gymnasieskola. 🤭

🤍Kram påre!

50 dagar kvar…

Onsdag 11 Mars. Igår lovade jag att vi skulle prata om Myrnäs och mitt nästa hem idag, så det är väl bäst att vi gör det innan jag glömmer av mig.

Jomenvisst, serru, vi har en bostad som väntar. Och det är inte vilken bostad som helst, utan en plats där jag redan känner mig hemma. En plats jag har skrivit om i tre av mina berättelser. Där kallar jag den Myrnäs.

Som jag skrev igår vill jag vara försiktig med det privata här på internätet, men så här mycket kan jag berätta idag:

Jag kommer fortsatt att kalla platsen för Myrnäs när jag bloggar om den. Det är ett litet ställe i Ragunda kommun i Jämtlands län. Det är en vacker plats där jag och mina barn har tillbringat mycket tid genom åren. En plats som känns som hemma, trots att vi tekniskt sett aldrig bott där.

Myrnäs ligger som en liten pärla nedbäddad i Indalsälvens dalgång. Jag växte upp i Indal och gick i skolan i Liden, två andra små pärlor i detta landskap som inlandsisen formade.

Den ena halvan av mitt hjärta längtar alltid tillbaka till dessa trakter. Den andra vill till en vindsvept liten udde vid havet söder om Sundsvall.

Skogen och havet.

Indalsälven vid Utsikten i Sillre. Reedhawk – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, Wikipedia.

Lite märkligt ändå att jag tillbringat en så stor del av mitt liv i städer som Sundsvall, Stockholm, Göteborg och London, när det är havsluften och doften av jord, skog och mossa som verkligen värmer min själ.

Men bostaden då? Jomen, det är ett hus vi får hyra av en familjemedlem med stort hjärta. Det är så fint, och så förbenat finurligt mitt i alla krusiduller och krumbukter att vi tar och pratar mer om det en annan dag. Dock inte imorgon.

Imorgon ska vi börja prata om Äppelpaj.

Det är också ett scoop, fast av ett helt annat slag. Något som skulle kunna bli hur bra som helst. Vi får la se hur det går.

🤍Kram påre!