Evalena Styf

av

Nu slutar jag med statinet!

Idag var jag och tog blodprov för att kolla mitt kolesterolvärde igen. Och idag slutar jag ta statinet. Istället har jag köpt Lestrintabletter på hälsokostbutiken Holland / Barrett. Det är en tablett som innehåller växtsteroler och -stanoler; dvs det som de stoppar i Becel och andra kolestrolhämmande mejeriprodukter. Och så har jag ju bytt livshållning totalt. Inget kaffe eller alkohol, nästan inga djurprodukter alls (undantaget är lite ost ibland) och mängder av färska grönsaker, frukt, nötter och frön. Och så lite fysisk träning på det. Plus alla mina andra kosttillskott.

I September kollar jag läget igen och så fär vi se hur värdena ser ut efter tre månader utan statinet. Jag tippar pa att de kommer att vara ok…

av

Skål för livet!

Så var beslutet, efter mycken vånda, fattat och ikväll skålar jag för livet i färskpressad juice och sväljer ner min första omgång cellgifter. Jag har konsulterat mina närmaste, böcker, artiklar, apotekare och läkare och vad jag kommit fram till är att mitt problem är så djupliggande att mitt system behöver rebootas. Som en gammal dator. Vi får helt enkelt radera hårddisken, installera ett nytt system och börja om från början.

Det känns läskigt, det gör det, att tänka sig att mitt redan så dåliga immunförsvar nu ska slås ut fullständigt så att min kropp får chansen att tänka om. Men jag tror att det kan funka och det är därför jag bestämt mig för att göra det. Förberedelserna började redan i April då jag började boosta mig med en massa kosttillskott och nu i Maj då jag påbörjade en månadslång detox. Jag har gått och blivit vegan och raw foodist på gamla dar. Jag som älskar kött, fisk och goda ostar. Men jag älskar livet, min man och mina barn mer och jag har bestämt mig för att jag inte är färdig med jordelivet än. Sådetså!

av

Testa portföljdieten, sa dietisten

Idag blev jag sådär trött igen som jag kan bli när jag känner mig gammal. Idag fick jag träffa en dietist. Jag borjade ju lägga om kursen i januari när jag bestämde mig för att ta ansvar för min hälsa och friskvård alldeles själv och sluta lita på läkarvetenskapen. Eller åtminstone på läkarna. Som ett led i detta lyckade jag få min motsträviga doktor att remittera mig till en dietist. Jag trodde det skulle kunna vara bra. Och det var det väl kanske också.

Dietisten visade sig vara väldigt ung. Knappt torr bakom öronen. Nyss utexaminerad fran universitetet där hon lyckats läsa i tre år utan att lära sig källkritik. Intressant! Hon gav mig en hög papper med information om något som kallas portföljdieten. I princip en till största delen vegansk/rå diet med högt intag av sojaprodukter (för protein) och kolestrolhämmande margariner, yogurtar etc. Fisk och kött begränsas till enstaka måltider och även då i små mängder. Hon var sugen på att få testa denna diet på mig. Hon var nämligen övertygad om att en vegansk/rå diet inte kunde innehålla alla näringsämnen kroppen behöver. Och hon hade aldrig träffat en patient som var beredd att byta kosthållning helt och hållet. Jag var alltså det perfekta offret. 

– Nja, sa jag. Jag äter inte sojaprodukter som inte är fermenterade, så det där med soja går ju bort. Måste det verkligen vara soja? undrade jag.

– Ja, sa dietisten, det maste vara soja.

– Men varför just soja? framhärdade jag. Det måste ju gå lika bra med något annat växtbaserat protein.

– Nej, sa dietisten, soja ska det vara.

-Hmmm… Låt me se de där papperen, sa jag. Och tro det eller ej – om man läste igenom den finstilta delen av rapporten hon viftade med visade det sig att denna diet var ett resultat av en forskningsstudie som hade finansierats av Alpro Soy. Ett företag som säljer sojaprodukter. Och kolestrolhämmande margariner, yogurtar och grejor. Men det hade den lilla dietisten missat.

Jag gav henne en snabbkurs i källgranskning och sa att jag skulle testa dieten, men på mitt eget sätt. Utan soja eller fåniga mejeriprodukter. Jag tror jag fortsätter att vara min egen expert. Det verkar tryggast så… =)

av

Tacka vet jag svensk byråkrati!

Idag är Argbiggan arg igen! Hon har nämligen varit hos doktorn. Husläkaren som det väl heter i Sverige nuförtiden. Det är nämligen så att min reumatolog tycker att vi behover en haematolog (blod specialist) involverad i min vård eftersom jag har så många riskfaktorer för blodpropp. Men i landet bakochfram där jag bor så kan inte min reumatolog remittera mig till haematologen. Det måste min husläkare göra.

Då utspelar sig följande lilla teater: reumatologen säger åt mig att gå till min husläkare och be om en remiss. Jag förklarar att hon sannolikt kommer att vägra eftersom hon har en viss förkärlek för att ifrågasätta allt som kommer från en specialist. Reumatologen säger att nejdå, i ett fall som mitt kan hon inte vägra. En idiot kan se att med Faktor V Leiden, högt blodtryck, högt kolesterol, rullstolbunden och på gång att börja med cellgiftsbehandling så måste en blodspecialist vara med i teamet eftersom jag kan behöva blodförtunnande. Jag var skeptisk, och talade om detta för honom, men bokade ända tid hos min sura husläkare. Idag var jag där.

Som jag misstänkt vägrade hon att ens överväga saken. Istället sa hon att det finns inget i mina tidigare blodprover som tyder på problem. Nej just det, sa jag, men nu handlar det on att förebygga problem. Hon vägrade ända. Remisser är särdeles svåra att få i detta landet verkar det som. Jag gissar att husläkarna tycker att de misslyckats om de måste skicka en patient vidare till en specialist. Eller så vill de bara inte gå miste om pengarna de får när vi måste komma tillbaka hela tiden.  

Jag mår räv, men lyckades ändå pallra mig till doktorn idag. Bara för att få höra att jag ingen remiss behöver. Specialisten har fel. Måtte jag inte få en blodpropp – då stryper jag kärringen!

av

På västfronten intet nytt

Det där penicillinet hjälpte ju föga. Jag ligger fortfarande här i min säng och funderar på om inte döden ändå vore att föredra. Uppåt värre, med andra ord. Jag tar så mycket smärtstillande att jag mest bara sover, men andå får jag ingen ro från värken.

Nu har de bestämt sig for att det nog inte var en infektion, trots allt. Nu ska knät röntgas igen. Akut. Sist jag väntade på en akut röntgen fick jag vänta i elva månader. Vi får se hur länge det dröjer denna gången. Och om jag lever så länge… =(

av

Nej, nu har man skitit i det blå skåpet…

Det fick bli akuten idag. Mitt knä får inte plats i byxorna längre och värken tar kål på mig. När man har kronisk värk lär man sig att leva med det på något vis, men när något händer som intensifierar smärtan så blir man galen.

Doktorn gissade på infektion. Det blev bredspektra-antibiotika. Igen. Så nu är jag tillbaka i min säng igen. Som den förlorade sonen burit ner i mitt kontor eftersom jag inte kan ta mig upp för trappen längre.

Med lite tur finns det hopp om livet nästa vecka.

av

Ska cortison verkligen göra så här ont?

Idag var jag på reumatologen igen. De vill starta mig på cellgifter till sommaren för att försöka få bukt med mitt hyperaktiva immunsystem. Det känns inget vidare. Alls. Jag fick med mig broschyrer hem och fick veta att jag har åtta veckor på mig att bestämma mig mellan pest eller kolera. Eller mellan sulfasalazin och methotrexate. Det första kan man få porfyria av och det andra kan, tro det eller ej, leda till cancer. Så nu gäller det att välja rätt här – vilket verkar skojigast – att se ut som en varulv eller att bli flintskallig?

Jag fick en cortisonspruta i knäleden idag och det gör rent infernaliskt ont! Ska det vara så? Det var så länge sedan jag fick prova cortison sist att jag inte minns hur jag reagerade. Är detta orsaken till att jag fick sluta med cortisonet förut? Mitt halvdöda högra ben är just nu värkigare än någonsin och börjar redan bli varmt. Jag trodde inte det kunde bli större nu, men det känns faktiskt som om det är på gång att svälla upp ännu mer. Fy för den lede! Jag undrar hur länge musklerna kan överleva så här? Kanske bäst att jag inte vet…

av

Nu ska här skrivas!

Förra året lovade jag mig själv att skriva mer. Skriva varenda dag. Det gjorde jag också. Men så värst lustfyllt blev det inte. Snart nog var man indragen i mer jobb än planerat och det där med att säga nej funkade inte så bra som det var tänkt. I år ska det bli andra bullar. Nu ska här skrivas!

I alla fall lite grann…

av

Sov gott, Manne liten…

Så får vi vara ledsna igen. Idag tar vi farväl av vår käraste Manne, syster Hannahs Prickiga Fästman, efter nästan 15 långa år tillsammans. Han fattas oss, men som mamma så vackert skrev: ”Om det finns en hundhimmel så är Manne på väg dit nu. En plats med lättstulna köttbullar, pinnar att leka med, mysiga soffor att krypa upp i olovandes och fotändar att sova i. Vi känner glädje och tacksamhet över de åren vi fick med honom. Det var ingen hund det var en beagle.”