Idag skriver vi tisdag den sjätte januari och jag tänkte berätta vad jag gjorde medan ni andra firade jul och nyår.

Jag städade mappar. I datorn, alltså.

En stor del av flyttförberedelserna handlar om att kapa kostnader och se till att vi kan fortsätta det här lilla båtbygget vi håller på med. Men vi måste också se till att vi inte drar med oss mer jobb än vad vi kan mäkta med.

Som en jämförelse kan jag säga att mitt garnförråd är STORT och jag har så mycket restgarner att jag knappt minns när jag köpte nystanet de kom från. Eller vad jag gjorde med det. De hamnar på eBay nu. Mina digitala arkiv ser ungefär likadana ut, fast med en viktig skillnad. Jag har bara ett garnförråd, men jag har en jävla massa digitala arkiv. En kombination av alla dessa molntjänster vi fått de senaste tjugo åren och min kryddhärna som inte kommer ihåg sådant den inte kan se.

Just nu är mitt fokus att ha så mycket som möjligt ordnat så att vi kan ägna resten av 2026 (efter flytten vill säga) och 2027 åt att finslipa, putsa, och publicera. Om det ska fungera som jag vill måste vi göra oss av med alla moln. Var för sig kostar de inte så mycket, men det är helt sjukt hur mycket vi betalar för dem om man räknar ihop alla tjänster och vad de faktiskt ger oss.

Och nu kanske du undrar vad detta har med juljäveln att göra? Jo, på Annandag Jul (eller Boxing Day som vi säger här i Englandet) rensade jag ur mappar i ett av mina Google Drive konton. Det mesta var skräp, men så hittade jag en liten tidskapsel där alla filer av någon anledning hade samma namn.

Untitled.

Odöpt. Oälskad. Opublicerad.

Ifall jag inte berättat om det tidigare bestämde jag mig för att klura ut koden för det vi i min ungdom brukade kalla kiosklitteratur. Så kallad pulp fiction. Och mest av allt ville jag försöka förstå mig på kärleksromanen. Varför den var så hatad. Eller åtminstone förlöjligad. Aldrig riktigt tagen på allvar. Och detta trots att den utgör den i särklass största biten av litteraturtårtan.

Jag vill inte påstå att jag fattat det än, men jag har utvecklat en respekt för de läsare som älskar den här genren. De är många. De vet vad de vill ha. Och de försvarar sina böcker med näbbar och klor om så behövs. Det känns som att skriva en bok för dem och få den kvalitetsstämplad av den här läsekretsen vore en fjäder i hatten. Något att sträva efter.

Och på den vägen var det jag fiskade upp en odöpt historia ur det digitala arkivet och läste den med nya ögon.

Huvudpersonen, molekylärbiologen Ella, har varit kär i sin brors bästis, Marco, i åtta år, tio månader och tre dagar, men nu får vara nog. Hela familjen har samlats för att fira mamma Sarah som fyller sextio, och det gör de på vingården Villa Benedetti i Toscana. Gården Marco ärvde efter sin farfar.

Klädd i en rustning av grönt silke, och med tre glas Vermentino i magen, formulerar hon en genial plan. Hon ska förföra Marco och fördriva honom från sina tankar för all framtid. Vi kan väl säga som så att det inte går riktigt som hon tänkt sig…

Jag har aldrig skrivit något jag gillat. När historien väl är berättad har kryddhjärnan ledsnat, men kanske kom jag på något nytt här. Att skriva något, gömma det i några år och sedan läsa det på nytt är en helt annan upplevelse. En nyskriven berättelse är fortfarande färsk i minnet. En gammal historia, däremot, är något av en upptäcksfärd.

Medan familjen firade jul tillbringade tio dagar i Toscana med Ella och Marco. Jag modifierade berättelsen så att den skulle passa ett av våra författarnam och sprinklade lite hetta den inte hade innan över den. Och vips var The Holiday Hypothesis född.

Vi tog den från bortglömt manuskript till publicerad bok på tio dagar. Är den perfekt? Nej. Men den existerar och tjänar ett mycket viktigt syfte: Fobiträning. Hittills har min mappstädning resulterat i en lista med mer än hundra berättelser jag aldrig publicerat. Vissa är väldigt korta (under 5,000 ord) medan andra är vääääldigt långa. Och precis som Ella bestämde sig för att fördriva Marco från sina tankar har jag bestämt mig för att fördriva min ”scenskräck”.

Done is better than perfect (färdigt är bättre än perfekt) säger jag ofta till mina Resilience-författare. Det ligger mycket i det. Ibland petar vi på och gruvar oss så in i bängen att vi inte får någonting gjort. Jag gör det jämt och ständigt, men nu får det fanimig vara nog.

Att släppa den här berättelsen direkt till Kindle Unlimited, trots att den skulle kunna bli bättre, var viktigt för mig. Det handlade mer om att sätta tonen för det nya året än något annat. Hela vitsen med pulp fiction är att släppa perfektionshysterin och fokusera på målet.

Mitt mål är att flytta till Sverige.

Mina berättelser är bra nog som de är. Bra nog för att se dagens ljus och sitta på de hyllor där mina läsare kan hitta dem och kanske rent av betala en liten slant för att läsa dem. I år ska jag lära mig att inte skämmas för det. Och kanske rent av börja sälja fler böcker än vad jag ger bort.

Om jag fixar det, då kommer jag att kunna försörja mig i Sverige. Det känns fint.

🤍Kram påre!