149 dagar kvar…

Tisdag 2 December och nu är den så kallade cyberveckan över. Vi gav bort en himla massa böcker och jag gjorde en klok och en lite ohederlig investering.

Jo jag vet att många tycker att man ska bojkotta alla kommersiella dumheter i dessa tider, men det är ett privilegium som inte alla kan delta i.

Med det sagt, låt oss ta en titt på mina cyber-fynd. Den kloka var att jag uppgraderade den här bloggen.

Argbiggan är ju min OG-blogg och den har kostat gratis sedan 2009, men WordPress har ändrat sina regler ett par hundra gånger sedan dess. Nuförtiden har de olika ”planer” och på gratisplanen får man så klart väldigt lite utrymme. Och en satans massa reklam.

Jorå, jag begriper att vi lever i en tid där reklamen ska vara överallt och den (inte så värst) Fria Marknaden är kung. Men hur kul är det egentligen att behöva se själsdödande annonser för den ena prylen efter den andra när man försöker ägna sig åt något man gillar en stund? Nej, jag tänkte väl det.

För det facila priset av 40 pund (cirka 500 kronor) kommer nu Argbiggan att vara 100% reklamfri i tre års tid. Jag kan fortsätta peta in bilder i inläggen och vi slipper skriva .wordpress i addressen. Från och med idag är det bara du och jag och argbiggan.com ända till slutet av 2028. Och har jag inte lyckats få tillräckligt med snurr på skrivandet för att ha råd med en bostad innan dess får jag väl tjacka husbil. Eller nått. 🤭

Den ohederliga investeringen? Jo, såhär är det. Sedan kryddhjärnan tog över har jag svårt med koncentrationen. Sånt som tog en kvart förr kan ta hela dagar nu, och skrivandet (och redigerandet) som jag älskar kan vara rent plågsamt vissa dagar. Men för två år sedan fick jag möjlighet att test en app som heter ProWritingAid och plötsligt kändes det som att jag var tillbaka på banan igen.

Om du inte vet vad PWA är, kan man väl säga att den är som rättstavningsprogrammet i din ordbehandlare. Men där till exampel Word ger dig krulliga röda linjer och tveksamma grammatikråd är PWA som en hel språkmaskin. För mig är den skrivandets röda Mustang och det är prislappen med. PWA kostar nästan lika mycket per månad som jag betalade för tre annonsfria år här på Argbiggan.

Men är man en scrappy-doo-dah skosnörespirat letar man så klart röda prislappar.

Kan man punga ut för ett helt år, kostar det ”bara” en tredjedel så mycket. Ungefär 1800 kronor. Vilket fortfarande är betydligt mer än vad jag kan avvara. Men så tipsade en vänlig kollega om att de brukar ha ett specialerbjudande till Black Friday. Niohundra spänn för ett helt år. Det är mindre än en hundring i månaden, så ifjol budgeterade jag för det och betalade 72 pund för ett årsabonnemang jag har nytta och glädje av nästan varje dag. Och nu kommer vi till kruxet i kråksången.

Som de flesta abonnemang rullar även detta över till ett fastprisdito efter ett år. Om man inte säger upp det. Så då gjorde jag det.

Och i helgen köpte jag ett nytt på extrapris.

Ohederligt? Absolut. PWA är värt varenda öre och hade jag råd skulle jag gärna betala 144 pund, eller rent av 399 för ett livstidsabonnemang. Men nu har jag inte det.

Innan Brexit och rövarbaronerna hade jag nog inte ”fuskat”, men mitt moraliska spelrum har gått från att vara en silduk till något som mer liknar ett öppet spjäll. Om valet står mellan att ta ett nytt specialerbjudande och att inte ha råd att använda något jag räknar som en handikappsanpassning så säger jag bara yes please. Och nästa år gör jag nog om det igen. Förhoppningen är dock att vi ska växa så pass att jag kan betala normalpris 2027.

Vilket påminner mig om att vi har en bok att släppa på Draft2Digital idag, så nu ska jag ladda upp den in PWA och kolla så jag inte missat något litet stavfel eller några andra problem. För med den här appen går det alldeles utmärkt.

🤍Kram påre, vännen! Imorgon görviomet igen.

155 dagar kvar…

Onsdag 26 November: Idag ska jag öva på att vara tacksam.

Har jag berättat om mina sprutor? Utan dem blir jag inte sjuk sådär som vanligt folk kan bli sjuka. När andra får en riktig vinterförkylning, går ner för räkning en vecka eller två och friskar på sig igen får jag skov istället. I korta drag innebär det att mitt immunförsvar registrerar att något är fel och skickar ut sina trupper för att utvisa eländet ur min kropp.

Så långt är vi alla lika, mer eller mindre, för det är ju så det ska fungera. Skillnaden är att mitt immunförsvar och dess trupper är mer som de där rödhattarna i Amerikat. De är tvärsäkra på att de vet allt och kan diagnosticera alla möjliga tillstånd, men källhänvisningarna är till största delen: Du får väl googla.

Med sprutor kan jag bli normalsjuk och jag kan bli rent barnsligt glad över en liten förkylning som bara kommer och går. Då vet jag ju att sprutorna fungerar och gör det de ska. Men håller eländet i sig i flera veckor blir jag sur. Skitsur. Nu har jag varit sjuk sedan vi fick våra covid- och flunsavacciner oktober. Jag blev en smula bättre där en stund, men sedan kom allergianfallet som kostade mig mitt sovrum och nu är jag redigt trött på att vara trött och snuvig och snyta blod. Blä!

Under avdelningen positiva nyheter kan jag dock meddela att Nummer Tre släpper kapitel 24 (tror jag) av sin rymdbaserade serie ExoGenesis idag på en av våra Substackar idag. En översättning är på gång för den som föredrar att läsa på svenska. När jag tänker efter har vi en del andra piratskeppsrelaterade nyheter också. Jag kanske borde ha en särskild kategori för det?

Återgår till sjukbädden för att filosofera och räkna takspik eller nått. Övar mig på att vara tacksam gör jag genom att påminna mig själv om vilken tur jag har som fått mina sprutor tillbaka och att de bevisligen funkar igen. Att få vara mindre stel och ledvärkig är en ynnest – även med kalla tassar och en frusen nos.

🤍Kram påre!

Hem Ljuva Hem

Det har tagit en lång tid för mig att börja berätta om min Lexit – den långrandiga flykten från London som började för nästan tre år sedan. Sist jag skrev om det var den 20 ​januari förra året och då vi äntligen hade fått ett positivt svar på en bostadsansökan.

​En hyresvärd vi hade kontaktat sommaren 2023 hörde av sig i nov​ember om en lägenhet som blivit ledig tidigare än väntat. På papperet såg det nästan för bra ut för att vara sant, så jag vågade inte hoppas.

​Nummer Två och Nummer Tre gjorde en dagsutflykt upp till nordöstra England för att sondera terrängen. Den lilla staden vid havet såg fin ut, men bostadsområdet var illa slitet. Själva lägenheten uppfyllde dock alla våra krav med råge, och hyran var bara en tredjedel av vad vi betalade i London. Vi tackade ja på stubben.

Nu är det dock så att ingenting i Englandet går som på räls, inte ens tågen, så självfallet blev det många turer innan allt var klart. Vi hade fortfarande inget kontrakt i näven när första flyttlasset gick. TinderTerry, vår hyresvärd, ville inte skriva på något förrän vi var där samtidigt alla tre.

​Läskigt var det, men vi bestämde oss för att ta sats och hoppa utan att vara helt ​säkra på vart vi skulle landa.

​Det var inte första gången jag flyttade utan att veta hur det skulle bli, och säkerligen inte sista gången jag svor på att jag aldrig skulle göra om det igen. Men här är vi nu, ett år senare, och jag har ett hem.

Det känns stort.

Men med tanke på hur lång tid det tar, är det redan dags att börja tänka på nästa flytt. Husvagn känns som ett bra alternativ just nu. Ta huset med mig vartän jag går liksom. Vi får se hur det blir med den saken.

Det enda jag vet säkert är att jag ska försöka berätta historien om Linn’s Lexit här. Och nu har jag i alla fall börjat med det.

Kram påre!

🤍Linnea

Att köpa julklapp till sig själv

Det bidde en julklapp till mig själv på Black Friday-rean i år. Jag har varit motsträvig som tusan, men ska det förändras och förnyas så ska det.

Den här lilla kulan heter Echo Dot och hon är min inkörsport till skärselden. Hon väcker mig på morgonen, påminner mig om sånt jag behöver komma ihåg och läser böcker för mig.

Echo ska varna för pollen, tala om vad vi har för väder och hjälpa mig hålla koll på vad vi måste beställa och när vi har en leverans på ingående. Hon kan göra mer än så, men det får bli något jag fördjupar mig i nästa år.

Hon är en del av Alexa, en så kallad smart home solution från Amazon som gör det möjligt att kontrollera en himla massa funktioner via telefonen och med rösten. Jag ogillar skarpt tanken på att någon kan lyssna på mina konversationer, men ibland får man bara gilla läget och rulla med tiderna, som vi säger här i Englandet.

Har du köpt dig själv en julklapp?

När skam går på torra land missar man tåget

Häromsistens var det en sådan där dag då jag trots allt var rätt glad att jag varken har bil eller förmåga att ta mig ur huset för egen maskin. För hade livet tett sig annorlunda hade jag med all sannolikhet då satt mig i bilen och kört en himla många mil norrut bara för att få klippa till ett par tre urbota korkade individer. Men då hade det kunnat bli kärvt med de interndiplomatiska relationerna ett bra tag framöver och det vore ju kanske synd. Men innan jag kan förklara vad som föranledde detta apoplektiska anfall mitt på blanka södagsmorgonen, måste jag sätta företeelsen i sitt rätta sammanhang. Så håll dig i hatten nu Hulda och häng med så ska ja ta å täle om…

Jo, förstår du, yngsta dottern har haft ett helvetiskt år i år. På allvar. Hon skulle påbörja en medicinsk experimentell behandling för sin RA (rheumatoid artrit) i januari, men fick inte vara med pga av en serie oförutsedda komplikationer (dvs postgång, jul- och nyårshelg samt sjukhuspersonal på ‘compassionate leave’ (dvs ledighet pga av nära anhörigs bortgång)) i kommunikationen mellan vårt sjukhus här i London och testlabbet i Schweiz. Och det hade väl i sig inte varit hela världen om hon inte hade fått sluta med all medicinering i början av november för att vara medicinfri när alla screeningtester skulle tas dagarna innan jul. Ingen medicin betyder att sjukdomen slår klackarna i taket, lägger i överväxeln och vrålar jäääääääää baybee medan den speedar genom kroppen och ställer till med ofog och elände vart den kommer åt. Hon har med andra ord plågats av ett ihärdigt skov sedan i julas. Det är sju månader det.

Sju månader utan ordentlig medicinering. Sju månader då hon inte klarat av att hålla studietempot uppe och samtidigt jobba extra för att dra in lite pengar att leva för. Sju månader av läkartider som ställts in, bokats om och bokats om igen. Sju månader av kronisk smärta, sömnlösa nätter or oro för allt som inte orkas med. Plus den där fula oron som så lätt smyger sig på när man är långtidssjuk: Tänk om jag aldrig blir bättre. Kommer jag att klara av min utbildning? Kommer jag att få behålla mitt jobb? Kommer jag någonsin att kunna få ett riktigt jobb? Är det ens någon idé att dra på sig en stor studieskuld om man aldrig kommer att få ett jobb? Hur ska förhållandet överleva när man varken har ork eller pengar? Tänk om jag aldrig kommer att få några barn? Ja, nu vet jag iofs inte exakt vilka demoner det är som plågar yngsta dottern allra värst under alla hennes sömnlösa nätter; men jag tror väl de flesta vet hur tankarna kan gå när allt känns hopplöst. Och hopplöst har det känts för henne, därom råder inga tvivel.

Med bakgrund av detta kändes det så fint att få överraska henne med en långsemester till Sverige när min egen drömresa fick ställas in. (Mer om detta kan du läsa här.) Men när nu livet ville annorlunda och jag inte var i resbart skick kunde jag istället få ge reskassan till yngsta dottern och se till att iaf en av oss fick vara med och fira min pappas födelsedag, uppleva svensk midsommar och bara ta igen sig lite bland nära och kära man ser allt för sällan.

Veckan innan midsommar fick hon äntligen, efter sex månaders väntan, träffa vår rheumatologsyrra. Tanken var att hon skulle få börja med inflammationsdämpande injektioner som förhoppningsvis kan tvinga sjukdomen in i remission. Men igen kom beskedet att hon måste vänta lite till. Denna gång på att överdjävulen på sjukhusapoteket beviljar den ohemult dyra behandlingen (över tvåtusen spänn per spruta kostar den!); och därefter på att en särskild sjuksköterska från Manchester kan bokas in för ett hembesök där dottern instrueras i injektionsteknik. Detta skulle ”bara” ta 2-3 veckor sades det, men mig lurar de inte. Så dagen därpå frågade jag henne om hon kanske hellre skulle vilja sitta i Sverige och vänta på det där telefonsamtalet och det ville hon så klart. Och därav kom det sig att hon satt på ett flyg från London med destination Midlanda dagen före midsommarafton, och att hon skulle få stanna borta tills det var dags att komma hem och lära sig ta sprutor.

Veckorna gick och yngsta dottern njöt av svensk sommar, familjemys och ledighet. Men något telefonsamtal kom dock inte. Däremot började vissa, sedan tidigare inplanerade, familjeåtaganden krypa allt närmre i tiden och hemresedatum efterfrågades allt oftare. Yngsta dottern kände, av förståeliga skäl, ingen större lust att delta i vare sig det ena eller det andra, men eftersom hon är av en sällsynt omtänksam natur bestämde hon sig till sist för att sätta andras väl och ve framför sitt eget. Och det skulle hon kanske inte ha gjort med facit i hand.

Hade hon stannat i Norrland hade hon sluppit en himla massa elände. Och jag hade sluppit det där telefonsamtalet mitt på blanka söndagen från en storgråtande dotter som står ensam på en tågstation i en stad i norra England och har missat tåget. (Alltså, de där sekunderna det tar innan man fått klart för sig att hon är hel och oskadd och det värsta som hänt är ett missat tåg är ju som värsta tortyren! Miljoners tankar hinner fladdra genom huvudet och ingen av dem är barnvänlig.) Men lättnaden över att hon är oskadd förbyts snart i vanvettsraseri.

Hon har fortfarande gruvligt ont och ingen finns där som kan hjälpa henne. Hon har världens största och mest otympliga resväska med sig (pga att SAS slarvade bort den när hon flög hem och fick leverera den dit yngsta dottern nu befann sig, istället för hem till oss, då hennes medicin var nedpackad där) och står på en tågperrong i en främmande stad. Hon har som sagt ingen som kan hjälpa henne med monsterväskan eftersom hon bara blivit avsläppt utanför stationen. Hon har inga pengar av skäl som jag förklarat ovan. Hon har fått sova på en luftmadrass på backen i ett partytält, trots att det hade utlovats en stuga med riktig säng, och är därmed stel och öm och aningen förvirrad av feber, smärta och sömnbrist. Hon har tillbringat förmiddagen med att förklara för de hon varit med att hon måste få åka till tågstationen i god tid, men blivit tillsagd att tagga ner och inte tjata så. Det har varit släktträff och de träffas ju inte så ofta, och hon har ju gott om tid till det där tåget. Ingen lyssnar och hon känner sig sviken, besviken, lurad och förödmjukad. Och jag blir bara så inihelvete förbannad!

Jag försöker lugna dottern och försäkra henne om att vi ska se till att få hem henne så fort vi bara kan. Samtidigt letar jag telefonnumret till den filur som släppte av henne vid stationen ÅTTA minuter innan tåget avgick, men får av någon anledning inte fram det. Hittar däremot numret till en av festarrangörerna, som varit så noga med att påpeka att dottern borde tagga ner och att hon visst inte behövde åka så tidigt som sa. Jag skickar ett stramt meddelande: Min dotter står på tågstationen och gråter förtvivlat. Hon har missat tåget. Bara några sekunder senare kommer svar: Och vad ska jag göra åt det? Jag ska umgås med min dotter idag. Hur kunde hon missa det förresten? Jag ringde chauffören och kollade och hon hade ju flera minuter tillgodo när hon blev avsläppt. Han är för övrigt på motorvägen redan så han kan inte vända om och hämta henne nu.

Alltså, jag vet att yngsta dottern är vuxen och att man borde klippa navelsträngen någon gång. Men faktum är att jag bli vansinnig på människor som inte fattar hur otroligt hudlös och utsatt man är som handikappad. Det är inte många normalstörda människor som skulle klara av konststycket att ta sig själva och största sortens resväska från parkeringen vid en för dem helt främmande tågstation; hitta biljettautomaten; vänta på sin tur; peta in betalkortet och knappa in bokningsnumret så man kan få ut biljetten; ta reda på vilken perrong tåget går från; ta sig till denna perrong och slutligen hiva in väskan och slutligen själv klättra in i tåget på bara ÅTTA minuter. Att begära att någon med RA och rejält nedsatt funktion ska klara av det är fanimig snudd på pennalism. Och inte blir det bättre av att det var just yngsta dottern som det hände heller. Hade det varit äldsta dottern hade hon också ringt hem och gråtit, men inte förrän hon redan satt på det nya tåget efter att ha krävt att någon ordnat fram en ny biljett och hjälpt henne ombord på nästa tåg. Hon skulle också ha hunnit med att ta heder och ära av varenda jäkel som haft ett finger med i spelet och bidragit till hennes försening. Men yngsta dottern finner sig. Hon är så förstående och vill så väl och kan inte riktigt förmå sig att be andra människor (än allra närmsta familjen) att flyga och fara. Hon har liksom inget skydd när hon blir överkörd av människor hon borde kunna känna sig trygg med och lita på.

I biljettluckan på den främmande tågstationen ställer sig mannen bakom disken helt oförstående till yngsta dotterns problem. Jag är med i luren som en lugnande röst, men hon gråter fortfarande när hon förklarar att hon sett tåget rulla ut från perrongen och att hon nu inte vet hur hon ska ta sig hem. Normalt sett brukar de erbjuda en uppgradering för några hundralappar så att man kan ta nästa tåg, men det gör inte den här buffeln. Han förklarar med myndig röst, som om dottern vore imbecill, att biljetter till redan gångna tåg minsann är värdelösa och vill hon åka till London får hon vackert köpa en ny biljett. För närmare tusen kronor. Något annat kan han inte erbjuda henne. Inte ens en näsduk. Jag skär tänder och tänker, medan jag letar en ny biljett online, att hans chef minsann ska få höra vad jag tycker om deras kundservice.

Tack och lov lyckas jag hitta en biljett på ett tåg som ska komma in till stationen om en halvtimme bara. Jag kan dirigera dottern till biljettautomaten, ge henne bokningskoden; försäkra mig om att hon har biljetten i handen; och följa henne på väg till perrongen. Under tiden ringer chauffören henne och erbjuder sig jovialiskt att betala biljetten. Jag säger åt henne att tacka ja och talar om vad ordinarie pris för biljetten är. Det är minsann inte chaufförens förtjänst att jag har hittat en billigare biljett än den de säljer i biljettluckan; och dottern förtjänar minsann en latte och en macka på tåget så som hon blivit behandlad. Minst.

Lagom till middagen är hon äntligen hemma och finbrorsorna har dukat upp med helstekt fläskfilé, klyftpotatis ugnad med vitlök och rosmarin samt pepparkornssås. Vi kramar, håller om, är nära, tröstar och pratar ut. Flera dagar efteråt är hon fortfarande nedstämd och modstulen. Hon förstår inte riktigt varför. Och det gör ta mig tusan inte jag heller. Nu hade yngsta dottern en familj hon kunde ringa. Vi kunde köpa ny biljett och se till att hon kom hem hel och någorlunda oskadd. Men vad är det för slags människor som tycker att det är helt ok att släppa av en ung tjej vid en tågstation, i en stad där varken hon eller de själva har något skyddsnät, utan att se till att hon faktiskt kommer med tåget? Vad hade hänt en människa i samma situation om hon inte haft en mobil? Eller ifall mobilen haft slut på laddning? Vad hade hänt om familjen inte kunnat hosta upp en femhundring till en ny biljett bara så där?

Och sedan är det ju det här med hur vi bemöter och tar hand om folk med handikapp. Jag kan tamejgröne inte begripa att det ska vara så svårt för normalstörda att acceptera att vi inte kan göra allt det som de kan. Jag blir fullkomligt skogstokig när andra människor tycker sig ha tolkningsföreträde när det gäller vårt liv, vårt handikapp, vår behandling, hur mycket tid vi behöver till en viss uppgift, eller hur vi känner att vi behöver organisera tex vår resa, eller vårt boende, om vi ska åka någonstans.

Ska det vara så förbannat svårt att bara lyssna och ta till sig?

 

Om hjärngympa och förlorade minnen

När man sitter, eller ligger, som jag gör far kroppen illa. Musklerna försvagas och glömmer hur de skall bete sig för att hålla människokroppen uppe. Därför tjatar sjukvårdens alla företrädare, och ibland även nära och kära, om vikten av att träna och hålla igång. Och det är väl i och för sig inget fel med det. Men jag skulle bra gärna vilja veta varför ingen vurmar för vikten av att hålla igång hjärnan.

Under de fem år jag varit oförmögen att arbeta, eller ens ta mig upp och ut ur huset för egen maskin, har jag tappat räkningen på hur många gånger jag blivit tillfrågad om hur mycket jag tränar (= varje dag) och uppmanad att träna mera. Dock är det ingen som frågat mig vad jag gör för att hålla modet uppe och se till så att inte hjärnan förslöas. Inte en endaste människa.

I ärlighetens namn funderade jag inte så mycket över det själv heller i början. Jag var alldeles för upptagen med att försöka träna mig tillbaka till arbetslivet för att ens tänka tanken att jag fortfarande skulle sitta hemma fem år senare. Nejdå, inte jag inte. Ett år skulle det ta, sedan skulle jag vara på banan igen. Jo, just…

Någonstans kring treårsstrecket började jag märka att jag hade svårt att minnas saker. Hade jag tagit min medicin? Hade jag ätit frukost? Vart hade jag lagt mobilen? Sånt kan man ju tänka sig är rätt vanligt, och framför allt är det enkelt att organisera tillvaron så man kan hålla bättre koll. Värre är det när folk omkring en plötsligt börjar säga ”men det pratade vi ju om i…” eller ”men det berättade jag ju för dig i…” eller, värst av allt, ”men det gjorde vi ju i…”.

Min allra första minneslucka kom under ett av mina värsta skov. Vi bodde i Göteborg då och jag pluggade på universitetet. När jag fick kostokondrit (inflammation i lederna där revbenen fäster mot bröstbenet) blev jag så sjuk att jag under några månader bodde i vardagsrumssoffan; upproppad med kuddar för att kunna andas och så full med medicin att jag inte visste om det var dag eller natt. En dag när jag mödosamt släpat mig badrummet för att kissa råkade jag få syn på mig själv i spegeln och fick nästan hjärtsnörpen i rena förskräckelsen. Min hy var gulaktig och mitt hår, som mest liknade ett skatbo, var lila. Jag såg ju ut som Marge Simpson! Helt chockad och förtvivlad ylade jag som Lille Skutt och mina stackars barn försökte trösta. Tills de fattade varför jag grät. ”Men mamma,” sade äldsta dottern, ”jag färgade ju ditt hår i [när det nu var] minns du väl?” Och så skrattade de, huggormsynglen, tills de höll på att kissa på sig trots att jag grät. De skrattar fortfarande åt minnet av detta mellan varven. Det gör inte jag.

Att inte minnas något är oerhört obehagligt. Och om man märker att minnet sviker mer och mer är det svårt att inte bli rädd. Det kanske är fånigt. Det finns ju inget som säger att det kommer att fortsätta bli värre, och just nu fungerar vårt system av kom-ihåg-lappar, påminnelser i telefonen, uppmärkta medicindoser och schemalagda rutiner. Men jag glömmer saker hela tiden ändå. Vem som sagt vad. Vad vi gjort. Vad jag ska göra. Och även om jag inte ylar som Lille Skutt längre blir jag fortfarande ledsen när jag inser att jag glömt något jag borde kommit ihåg. Så i våras bestämde jag mig för att börja med hjärngympa.

Genom att läsa böcker, lyssna på böcker, spela spel och skriva försöker jag se till att stimulera hjärnan så mycket jag kan. Och jäklar anåda vad trött jag blir! Jag somnar mitt i en mening eller mitt i ett spel. När jag lyssnar på ljudböcker ställer jag in så att de bara spelar ett kapitel åt gången, annars är det stört omöjligt att hitta vart man var innan man somnade. Med jämna mellanrum går jag tillbaka och läser mina anteckningar och blogginlägg för att påminna mig själv om vad jag skrivit och vad som hänt.

Som lärare, och som mamma, tjatade jag ständigt om vikten av att anteckna, revidera och repetera. Det finns studier som visar att de som tex bara lyssnar under en lektion i regel bara minns upp till 30% av vad de lärde sig. Om de inte tyckte att det var otroligt intressant. De som istället tar anteckningar, reviderar dem efteråt och läser igenom dem flera gånger minns mellan 70% och 100%. Så nu kan man väl kanske säga att jag följer mitt eget råd.

Nu i höst har jag också planerat att läsa lite tyngre litteratur. Jag har en del tankar som vill kläs i ord, men om det ska bli av måste jag läsa på en del först. Som tur är kan man ju göra mycket med en dator och internetuppkoppling, så jag tänker mig att detta är motsvarigheten till att lasta på några skivor till på stången när man tränar musklerna. Hur det går, och hur mycket jag klarar, återstår att se. Ibland är det stort nog bara att våga prova…

Om funktionshinder och nätbaserat lärande

En grupp som är underrepresenterad inom utbildning på högskolenivå är studerande med funktionshinder. (Till denna grupp räknar jag människor med kronisk/långvarig sjukdom samt fysiska såväl som psykiska funktionshinder.) Redan i Distansutbildningskommitténs slutbetänkande (SOU 1998:84) konstaterades att flexibla studieformer skulle vara särdeles fördelaktiga för just den här gruppen.

Nästan 20 år senare har mycket hänt på det tekniska området och det finns ett relativt brett utbud av nätbaserade kurser runt om i landet. Nätbaserad är emellertid inte nödvändigtvis detsamma som flexibel, och det är här vi funktionshindrade ofta stöter på problem. Dagens teknik möjliggör flexibilitet och individanpassning, men i min erfarenhet ser det i regel inte ut så. Istället blir många nätbaserade kurser bara externa klassrum där många av de faktorer som tidigare exkluderade oss från utbildning lever kvar. Det ger utbildningssätet ett större upptagningsområde, utan att nödvändigtvis göra undervisningen mer tillgänglig.

Det finns många barriärer som gör utbildning, även på distansnivå, svårtillgänglig för funktionshindrade. Detta gäller såväl innan studierna ens påbörjats som under studietiden. Många ger upp innan de ens vågat söka sig till en utbildning, andra tappar sugen någonstans under studietiden och ger upp, och det finns en mängd orsaker till att det är så. Jag upplever att det ofta saknas insikt i de individuella behov vi som målgrupp har, och möjligen även en oförmåga att förstå att kunskap rörande dessa behov i sig är en specialistkompetens som borde ligga till grund för utveckling inom, och förbättring av, distansundervisningen.

För att funktionshindrade skall få såväl tillträde till som en reell möjlighet att genomföra sina studier måste vi kunna ställa större krav på en nätbaserad utbildning än att den ska vara pedagogiskt och tekniskt tillgänglig. Det måste, till exempel, också vara möjligt för individen att, utifrån sin specifika situation och lärandetyp, kunna välja var, när, hur, i vilken takt och på vilket sätt studierna skall bedrivas.

Jag funderar på att göra en studie någonstans i gränslandet kring pedagogisk och teknisk tillgänglighet kontra flexibilitet och individanpassning. En möjlighet vore att göra en omfattande litteraturstudie och försöka kartlägga vad som skrivits, och vilka lärdomar som dragits, sedan SOU 1998:84. En annan möjlighet skulle kunna vara att titta på hur funktionshindrade upplever tillgängligheten och flexibiliteten i universitetens nätbaserade kursutbud. Det senare känns dock som ett mycket större projekt som kanske lämpar sig bättre till en senare, mer omfattande, studie än vad jag skulle kunna klara av just nu.

Innan jag kan gå vidare med detta skulle jag behöva lite feedback. Har du synpunkter, tips eller idéer på allt tar jag gärna emot dem.

Äntligen finns det en smula hopp…

I torsdags hade vi finbesök. Inte bara en, utan hela två (!) specialistsköterskor kom för att starta yngsta dotterns biologiska terapi. Hon hade dessutom bett intensivsjuksköterskebrodern vara med, så totalt tre syrror hängde med yngsta dottern och mig själv i mitt rum i hela tre (!) timmar på morgonen.

För den som plågas av enveten, svårkontrollerad artrit är biologiska preparat, tillsammans med cellgiftsbehandling, den medicinska motsvarigheten till storsläggan. När alla andra möjligheter provats, utvärderats och funnits vara otillräckliga byter man liksom ut silkesvantarna mot boxarhandskar och hazmat och övergår till biologisk krigsföring. Jag hade skrivit en (i mitt eget tycke) ganska bra förklaring till hur såväl autoimmunitet som så kallade anti-TNF-preparat fungerar, men den får du inte läsa idag. Precis när jag skulle ladda upp det här inlägget i kalendern kom nämligen Bella och formligen studsade på min mus vilket fick bloggeditorn att först radera texten och sedan återgå till en tidigare sparad version. Mitt framför näsan på mig! Gissa om hon var billig då hundskrället…

Hur som haver. Efter en liten demonstration och en massa pappersarbete förklarade de på ett synnerligen opedagogiskt vis för yngsta dottern att det fanns en viss risk för att hon skulle kunna hamna i anafylaktisk shock av sprutorna, men att det ju bland annat var därför de var här. De skulle ta hand om henne om det gick så illa. Hon blev lite blek om nosen då kan jag lova, men till sist fick hon så sina två första injektioner och allt gick bra. Visserligen var hon helt golvad inom en timme efter att hon tagit dem och sov bort de nästföljande 48 timmarna, men det var ungefär vad vi hade väntat oss.

Imorgon är det dags för två nya sprutor och eftersom hon är med pojkvännen i Newcastle kommer hon att få stöd av en sjuksköterska via skype. Om ytterligare två veckor ska hon ta två sprutor till och därefter en spruta var 14e dag så länge preparatet gör någon nytta. Och vi har redan orsak att hoppas att det kommer att göra det. De första tecknen är så små att de kan vara svåra att sätta fingret på, men vi tycker nog redan att vi ser ett nytt ljus i ögonen på henne. Hon rör sig mindre ansträngt och har varit ute på ett par promenader med Bellatrix bara så där helt oförhappandes. När anti-TNF-preparaten fungerar brukar man i regel känna av dem redan under första veckan, även om man inte når full effekt förrän omkring 10 till 12 veckor senare.

Det finns alltså äntligen en smula hopp…

Nais låter ju fett nice alltså…

Nais logoFunkisar (funktionshindrade) som vill plugga i Sverige kan få så kallat pedagogiskt stöd. Jag vet inte exakt vad det innebär i Sverige, men jag antar att det är ungefär samma som här. Man kan få hjälp med allt från kompendier på färgat papper och större skrift, möjlighet att få hjälp att ta anteckningar, tillgång till hörslinga i föreläsningssalar, rullstolsanpassad plats i olika utrymmen, möjlighet att sitta i mindre störiga rum osv.

Vissa gnölar och tycker att vi funkisar inte ska få finnas på platser vi inte kan klara oss själva i. Det tycker jag är trams! Det är inte bara normalstörda som kan vara till nytta i samhället; och bara för att man behöver lite extra stöd för att kunna plugga kan man inte måsta hålla tillgodo med ett lågavlönat hitte-på-jobb inom ramen för någon arbetsmarknadsåtgärd. Det finns en makalös potential inom funkisvärlden och länge var den helt outnyttjad.

Jag tycker det är fett nice att vi nu har såväl resurser som system för att möjliggöra utbildning även för oss som inte kan plugga på egen hand. Och jag tycker det är lite extra nice, måste jag säga, att enheten som handlägger ansökningarna för pedagogiskt stöd i Sverige heter just Nais.

Fyra år som oduglig…

Fyra år med DLAIdag har jag, officiellt, varit oduglig i fyra år. Det var nämligen den 20 augusti 2012 som jag beviljades DLA (Disability Living Allowance), ett skattefritt bidrag för handikappade som har problem med sin rörlighet eller sin omvårdnad. Man måste dock vara mer än bara lite vardagsskraltig för att få det.

Jag minns så väl när jag postade den här statusen på min facebookvägg och Ro, en vän och fd kollega, skrev i en kommentar: ”Wow. Fick du DLA? Jag kan bara anta att du måste vara värre än död.” Och så kändes det. Får man DLA då har man liksom funnits vara oduglig. Obrukbar. Och jag ville inte acceptera det. Jag ville jobba på en plan. Jag ville träna, jobba med kostförändringar och gå på alla de där rehabiliteringsaktiviteterna jag hade läst om i någon av alla broschyrer jag fått. Men icke.

Arbetsmarknadsåtgärder erbjuds de människor som förväntas återgå till arbetslivet efter en viss konvalescensperiod, inte till agnarna som sållas bort. Vi får en check och sedan får vi klara oss bäst vi gitter. Men nu ska vi inte vara gnälliga. Jag är oändligt tacksam att jag lever i en tid då sådana som jag ändå får finnas. Där vi får hjälp att (över)leva och tillgång till mediciner och redskap som underlättar vår vardag. Så därför firar jag idag fyra år som oduglig. Även om jag hade föredragit att jobba.