Tisdag 13 Januari. Om en vecka är vi nere i tvåsiffriga nummer och jag börjar känna mig nervös. Flyttångesten är ett tillstånd jag vant mig vid såtillvida att jag vet att den kommer och att det inte spelar någon roll vad jag gör. Vi seglar under vit flagg i den bemärkelsen.
Å ena sidan oroar jag mig för att bli en ekonomisk börda för mina barn. Å andra sidan oroar jag mig för att sitta fast här om (det kalla?) kriget kommer.
Nog är det väl rätt märkligt ändå att världen ser ut som den gör idag?
Jag minns i min ungdom hur vi såg riktigt gamla gubbar spela brädspel om vår framtid. Jag tyckte det var obegripligt att världens supermakter lät åldringar fatta beslut om en framtid de inte begrep sig på och inte själva skulle vara en del av.
Idag känner jag likadant när jag ser Cranky Kong i Vita Huset hytta med näven och vräka ur sig den ena dumheten efter den andra. Vad är det för slags människor som ser en gammal gubbe i blöja – nedsmetad med spraytan och klädd i illasittande kläder – och tänker att det här är en man man kan lita på? Här har vi en riktig ledare vi kan följa. Hur är det ens möjligt?
Jag tänker på min farfar och min morfar som bägge levde långt över sextio år och var klara i knoppen nästan in i det sista. Och vet du? Jag hade inte tyckt att det vore rimligt att låta någon dem styra landet heller. Där jag växte upp hade vi en gubbliga (jo, vi kallade dem det) som bestod av ett gäng äldre herrar som alla hade blivit änklingar på gamla dagar. De gillade att ta en whisky tillsammans, glana på galanta damer, och prata om allt mellan himmel och jord. Jag tänker på dem när jag ser Trump och hans anhang. Och jag funderar på vad som gör människor så otroligt olika.
Vi vet att folk lätt blir ovänner när man pratar om politik och pengar, men det är ju intressant ändå att se hur olika vi handskas med de här frågorna. Jag berättade i något inlägg om vännen Pia som var så långt ifrån mig man kunde komma rent politiskt när vi var unga. Ändå var vi bästa vänner. Samma med gubbligan. Deras politiska tillhörighet var spridd över hela registret, men de var ändå goda vänner. Precis som det borde vara.
Man kan ju ha olika åsikter om hur mycket skatt folk ska betala och vad den gemensamma kassan ska användas till. Man kan tycka olika om vart ett nytt sjukhus ska byggas och vilka vägar som ska snöröjas under vintern.
Men man kan tamejfan inte tycka olika om människovärdet.
Där har i alla fall jag min minsta gemensamma nämnare. Om du tycker det är okej att skjuta mammor i huvudet för att de irriterar dig, om du tycker det är okej med tortyr, koncentrationsläger, och att behandla människor som boskap i en så kallad kill pen? Då kan vi inte längre agree to disagree.
Rör inte min kompis, min kompis kompis, eller min kompis kompis kompis. Och fundera inte ens på att röra deras barn. Eller husdjur.
Det är väl ett rätt rimligt krav ändå?
Men nej. Dessvärre så finns det i vår värld – i vår tid – miljontals människor som inte håller med om den saken. Och en förfärande stor del av dem kallar sig kristna.
Jesus wept, som vi säger här i Englandet.
🤍Kram påre! Nu ska jag ägna mig åt lite kreativt eBayande en stund.
Hello, Kära Gamla Sverige! 