Sten är Mellansonen. Ett av mina, sedan länge, vuxna barn. Känner du mig privat vet du att han egentligen heter något annat, men här på piratskeppet Resilience kallar vi honom Sten.

Historien om Äppelpaj och det som händer nu är rätt lång så jag tänker så här: Vi tar och delar upp den och så bjuder jag på ett bonus scoop som plåster på såren. Bra va?

Här kommer det:

Han klarade teoriprovet! ✨

Okej, nu fortsätter vi med berättelsen.

Han har alltid varit konstnärligt lagd, Trean. Han fick sin första beställning på specialdesignade spelkaraktärer och så kallad level design innan han fyllt tonåring. Sedan blev det historieberättande i följetongsform på diverse nätbaserade läsarportaler, konststudier och en Bachelor of Arts (den engelska motsvarigheten till en kandidatexamen) i speldesign.

Vi kan väl säga som så att han hade berättarkonsten i blodet från första början.

Under studietiden jobbade han även som kokerska på en pub i London. Det passade ju rätt bra med tanke på hur många mer eller mindre sanna historier folk berättar över några pints och ett redigt mål mat. Det var under den tiden han bestämde sig för att göra skapandet till mer än en hobby eller sidoinkomst.

Studielånet investerades i Wacom’s då sprillans nya Cintiq-platta och lite annan utrustning, och efter det blev det digital konst för hela slanten. Men hemmastudion behövde så klart ett namn och efter mycket funderande hit och dit blev det Äppelpaj. En mix av ingredienser som tillsammans med Stens favoritfrukt blir något riktigt fint.

När covid-pandemin slog till var det många planer och drömmar som föll isär. Vi kom inte iväg till Sverige med resten av familjen. Trean blev istället min heltidsassistent och fortsatte jobba i sin lilla studio på övervåningen.

Tre år senare påbörjade vi första fasen av Operation Lexit.

Det tog två år att gneta ihop tillräckligt med pengar för att flytta från London. Vi bosatte oss vid kusten, inte så långt från Newcastle. (Därifrån kan man ta färjan till Holland – första målet i andra etappen av Operation Lexit.) Och det var här som den stora sammanslagningen började.

I London hyrde vi ett ganska stort hus. Sten hade övervåningen för sig själv och jag bodde nere i vardagsrummet. Här i nya lyan knökte vi in oss och hälften av vårt bohag i en liten tvårummare. Det var grejer och lådor från golv till tak!

Men den största skillnaden var inte utrymmet, utan hur våra samtal förändrades när vi var så nära varandra hela dagarna. 

Nu tar vi en snabbtitt i backspegeln…

Jag började bygga fantasiskeppet Resilience, förlagan till det metafiktiva piratskepp vi har nu, för sexton år sedan. Då var det min pensionsplan. Under covid-isoleringen blev det min räddning och ett virtuellt hem för en liten grupp historieberättare som drömde om att bygga ett förlag och ge ut våra berättelser på våra egna villkor.

Av orsaker vi inte behöver gå in på idag kan jag inte driva ett företag, men vid tiden för flytten började vi inse att det där förlaget vi i besättningen drömt om hade blivit verklighet. Och i den stora världen där folk lever, dör, gifter sig, skiljer sig, och får barn är det en urdålig idé att driva förlag utan att ha ett riktigt bolag. Ännu mer så när alla inblandade dessutom bor i flera olika länder.

Vid tiden för flytten hade Trean redan bordat skeppet som vår kartograf. Han hade börjat skriva på en följetong vi publicerar på Substack, och han hade illustrerat flera av våra bokomslag. Vi kallar hans hytt ombord kartrummet, eller Äppelpaj-studion. Det är hans domän. Där ritar han, skapar, bygger och löser problem som ingen annan.

Börjar du ana vart den här historien är på väg nu?

Ibland uppenbarar sig lösningen till ett knivigt problem under ett samtal om något helt annat. Vi satt ju, bokstavligt talat, i samma båt. Vi jobbade med samma projekt och diskuterade samma berättelser. Våra drömmar och ambitioner var snarlika i vissa delar och sammanflätade i andra.

Historieberättandet har vi gemensamt. Sten är mer inriktad på visuellt berättande som bild och spel, medan jag föredrar det skrivna ordet och en del muntligt berättande. Han skriver också, men mer som ett komplement tror jag nog man kan säga.

Ingen av oss är direkt anställningsbara i traditionell mening (jag är motvillig sjukpensionär sedan många år tillbaka), men vi har en rätt unik bredd av kunskaper och erfarenheter mellan oss. Digitala tjänster, grafisk design, illustration, text, spelutveckling, webb, administration, planering, redaktörstjänster, bokförläggning och en hel del annat.

Sten hade ju redan sin Äppelpaj Studio, men han behövde ta steget från att vara hobbyföretagare till att bli förläggare. Och det var där som sammanslagningen kom in i bilden. Här köket i norra England hittade vi läsningen på alla våra kreativa problem. Sten tog på sig rollen som skeppsredare och jag fick turligt nog fortsätta vara kapten på min egen skuta.

Förlaget heter Libertalia Press, och Äppelpaj är en del av det.

Nu i mars börjar vi med något riktigt spännande. Vi öppnar dörren mot en svensk marknad där vi tror att vi kan hjälpa privatpersoner och småföretagare i områden där tillgången på den här typen av hjälp kan vara begränsad.

Imorgon kan jag berätta mer om hur det går med den saken och visa dig vår sprillans nya bokningssida och lite annat. Men en sak kan jag avslöja redan nu. Inspirationen kom från hundfrissan vi tog jycken till häromsistens och Ettans gymnasieskola. 🤭

🤍Kram påre!