Ja, det var ju tänkt att jag skulle ta mig samman och skriva mer det här året. Det har jag i och för sig gjort också, men bara på engelska. Syftet med den här bloggen var ju att jag skulle få uttrycka mig på svenska, och det har jag inte gjort särskilt mycket alls i år. Inte på flera år faktiskt. Om vi ska vara nogräknade. Och det ska vi väl kanske.
Det är märkligt hur det funkar det här med modersmålet. Det språk som vi lärt oss sedan innan vi föddes. Använder man det inte faller det i glömska. Inte så snabbt som en del hjärnslöa kändisar vill få en att tro efter att de varit i Amerikat i ett par månader, men på sikt. Vi försöker prata svenska med varandra när vi är ensamma hemma nu, men jag märker att barnen (som egentligen inte är några barn längre) känner sig obekväma med svenskan och ganska ofta saknar ord för att uttrycka sig med. Det känns sorgligt. Jag försöker uppmuntra dem att läsa, skriva och prata mer svenska, men bara en av dem är särskilt intresserad. De andra ser det inte som något problem. ”Vaddå, jag bor väl inte i Sverige, heller”, som en av dem sa till mig häromsistens.
Denna småkalla julimorgon vaknade i alla fall jag upp med en oväntad längtan att blogga lite på svenska, så nu passar jag på medan lusten sitter i. Kanske blir det rent av mer än en bloggpost innan dagen är slut. Vad vet man… =)
Hello, Kära Gamla Sverige! 