Det är fredag den tjugotredje januari och det är dags för den fjärde delen i vår miniserie om hurvida det går att flytta till ett annat land på mindre än sex månader?

Jag svarade att jag tror att det först och främst beror på:

1, Orsaken till att man flyttar,
2, Hur mycket pengar man har,
3, Hur mycket handgriplig hjälp man har tillgång till, och – dagens inlägg:
4, Hurvida man redan har en bostad som väntar.

Vi har inte en bostad som väntar. Åtminstone inte en egen bostad. Men det betyder inte att vi får tälta när vi väl landar i Sverige. Jag har en stor familj och fina vänner som lovar hjärterum bara vi kommer dit. Det finaste erbjudandet kom från Grodprinsen, den äldste av småpiraterna.

”Du kan dela säng med min mamma,” sade han. ”[Jycken] och [Mamma Katt] kan bo i mitt rum, och [Trean] och hans flickvän kan sova på soffan i vardagsrummet.”

Hur fint är inte det?

Men nej, vi ska inte invadera Ettans hem med tre husdjur och två (stundom tre) extra munnar att mätta. Hur gärna jag än skulle vilja hissa segel så snart snön är borta åker jag ingenstans förrän vi kan betala för mat och husrum. Men det finns en lösning…

Vad kan jag inte säga än, men vi kan kalla det ett pit stop. En mellanlandning, precis som vårt nuvarande hem. Det är inte en idealisk lösning, men jag vet att vi kommer att trivas rätt bra med den tills vi kan flytta vidare till ett alldeles eget hem.

Så ligger det till. Vi har inget hem som väntar, men vi har ett koncept för ett hem. En plan. Och den kommer vi att prata mer om framöver.

🤍Kram påre! I februari ökar vi tempot.

Torsdag 22 Januari. Just nu känns det som om dagarna bara fladdrar förbi och helst av allt vill jag bara sova. Men först ska vi prata om flytthjälp av det handgripliga slaget i den tredje delen av den här lilla miniserien.

Som jag berättat tidigare är jag inte till mycken nytta när det gäller rent fysiska arbetsuppgifter, så det mesta faller på Treans axlar. Det är svårt att handskas med den skuldbördan, men jag gör mitt bästa för att hjälpa till på andra sätt istället. Som att sköta logistiken, till exempel.

Vår flytt från London var som sagt traumatisk, så det blir ingen repris på den kalabaliken. Vi hyrde flytthjälp för själva transporten och för att ta hand om grovsoporna, men allt annat kroppsarbete fick Trean klara på egen hand. Mycket slit blev det innan han hade tömt ett helt garage, en bil, och ett femrumshus på allt vår stora familj hade där.

När vi kom hit var vardagsrummet fullt från golv till tak med lådor och det tog nästan ett år att få någon ordning på tillvaron igen. Vi har kastat, sålt och donerat en hel del, men vi har fortfarande en hel del kvar att sälja av.

Nästa vecka börjar vi packa på riktigt och ambitionen är att få ner volymen till ett flyttlass. Mitt gamla sovrum som jag fick överge pga mögel är nu vår packnings- och sorteringsstation (väl ventilated med väggarna helt fria).

Saker som ligger ute till försäljning får gula etiketter med varunumret på och en plats i någon av Kallax-hyllorna tills de blir sålda. Saker som ska med till Sverige får färgkodade etiketter och packas i IKEAs Samla-lådor så det är lätt att se vad de innehåller.

I februari räknar vi med att tömma alla hyllor och lådor i vardagsrummet, så det kommer nog bilder på det framöver. Men för att återgå till det rent fysiska har vi inte någon hjälp innan det är dags att lätta ankar.

Inget är bokat och bestämt så det går inte att detaljplanera än på ett tag, men jag tror nog vi får hjälp att ta oss från punkt a till punkt b. Och när vi väl landar på andra sidan är det många som erbjudit sig att hjälpa till. Det känns fint.

Nu ska vi tydligen äta middag, så det får räcka så för idag.

🤍Kram påre!

Onsdag 21 Januari. Idag pratar vi pengar. Eller åtminstone om hur antalet penningar i kassaskrinet påverkar hur snart och hur långt man kan flytta. Detta är del två av fyra i miniserien vi startade igår som svar på ett par frågor vi fått på sistone.

Rent krasst kan det kosta hur mycket som helst att flytta, men det kan ju också vara nästan helt gratis. För oss har det varit (och är fortfarande) lite svårt att räkna ut hur mycket flytten till Sverige kommer att kosta. Lustigt nog, efter en livstid av ekonomisk ångest, är detta det som oroar mig minst.

De tre senaste gångerna vi flyttade var traumatiska. Vi blev vräkta två gånger inom loppet av tre år under det som kallas Sektion 21 här i Englandet. Det innebär helt enkelt att hyresvärden av någon orsak vill säga upp kontraktet. (I London är orsaken nästan alltid att de tjänar mer pengar på korttidshyror än på folk som bor kvar. Mellan hyresgäster kan man öka hyran hur mycket man vill, men för sittande hyresgäster finns det regler.) Det är alltså inte något som händer för att du gjort något fel, men det gör ju inte saken roligare. Tredje flytten var den som ledde hit. Då blev vi inte vräkta – vi var tvungna att flytta för att vi helt enkelt inte hade råd att bo kvar.

Tre gånger på raken var vi tvungna att planera en flytt utan att veta var vi skulle bo, om vi skulle få fortsätta bo tillsammans, eller hur i hela friden vi skulle få det att gå ihop.

Den här gången har jag dragit åt handbromsen.

Nedräkningen till trots har vi ingen brådska att flytta. Mig veterligen kan jag bo kvar i den här lägenheten tills ön sjunker eller råttorna äter upp mig. Den enda risken att vi blir vräkta härifrån är väl om hyresvärden trillar av pinn. Det fina med det är att två av de värsta stressmolnen från 2013, 2015 och 2024 är borta. Vi har inte någon som flåsar oss i nacken och vill ha ut oss, och vi riskerar inte att bli hemlösa. Bara en sån sak.

Flytten från London kostade i runda slängar 3,000 pund. Det är ca 36.000 Svenska kronor. I det ingick flyttlådor och sånt, två flyttlass med skåpbil och två flyttfixare, taxiresan som tog mig och jycken hit upp, tågbiljetter fram och tillbaka fyra gånger och grovsophämtning i gamla huset. Utanför London är vitvaror sällan inkluderade, så vi fick även så lov att köpa kyl och frys plus en tvättmaskin. Och en ny rullstol till mig eftersom den gamla var för bred för dörröppningarna här.

Hur vi hade råd? Trean jobbade som en tok för att dra in extra pengar på sina illustrationer. Jag sålde saker jag trodde vi kunde få lite mer pengar för. Sedan maxade vi ut våra checkräkningskrediter (heter det så fast ingen har checkhäften längre?) och hoppades på det bästa.

Vi räknade med att det skulle ta två år att hämta upp oss såväl fysiskt och psykiskt som ekonomiskt. Sedan tänkte vi att det kanske skulle ta ytterligare två år att spara ihop till nästa flytt. Men så hände det en massa andra saker både i den stora världen och i familjen och vi lovade att vi skulle försöka ta oss till Sverige hösten 2026. Något Femman lyckades omförhandla till våren. Så här är vi nu. Inget av detta har ed pengar att göra, men ändå har det väldigt mycket med pengar att göra.

Om skattkistan var full skulle vi boka flyttfirma och låta dem ta hand om flytten.

Sedan skulle vi i godan ro kunna peta in oss i en hyrbil och låta färden mot Sverige ta den tid den tar med några väl valda stopp längs vägen. Men nu har vi ingen skattkista, så det går inte.

I dagsläget planerar vi att hyra en skåpbil och en personbil, ta färjan från Newcastle till Holland och köra därifrån. Men den resan tar tre dagar och Trean är osugen på att utsätta katterna för det. Alternativet är att han flyger över med kissarna och kommer tillbaka någon vecka senare när de bott in sig på andra sidan. Problemet med två fordon behöver dock lösas. Just nu är det bara jag som har körkort, men jag har inte kört bil sedan 2019 och kan för närvarande inte sitta upp mer än någon timme åt gången.

Ja du ser ju. Lite svårplanerat är det.

Och det här med att försöka flytta när ingen kan ta ledigt och hjälpa till är ju en smula orutinerat. Men ändå oroar jag mig inte för det. Min oro handlar om hur vi ska klara oss när vi väl är i Sverige.

Gissningsvis kommer det att kosta dubbelt så mycket att flytta dit som det kostade att flytta hit. Men att flytta innebär att kapa den gren som för närvarande betalar mina räkningar, så utöver kostnaden fär själva flytten behöver vi också pengar så vi klarar oss de första sex månaderna efter att vi landat.

Här är jag djupt oense med mina kära avkommor. De vill så gärna att vi kommer att de säger att det inte är ett problem. De kan ju hjälpa till. Vilket är otroligt fint, men det är också skitlätt att säga det när det fortfarande är rent hypotetiskt. Att försörja någon som borde kunna försörja sig själv är inte så himla kul, det vet jag nog. Och det sista vi behöver är att försätta oss i en situation där alla ska ha synpunkter på allt från vart och hur vi bor till vad vi gör med våra liv.

För min del handlar det också om självbevarelsedriften. Behovet av att kunna klara mig själv. Just nu befinner jag mig för första gången i mitt nästan 60-åriga liv i en situation där jag kan betala mina räkningar, äta vad jag vill, och fortfarande ha pengar kvar på banken när nästa utbetalning kommer. Att ge upp det är inte lätt, så vi jobbar vidare mot något slags mellanting.

Just nu har vi rabiesvaccinationer, ett par glasögon och tandvård kvar på listan över sånt som måste göras här. Och eventuellt ett körkort.

Så vad hamnar notan på då?

Jag gissar på 100,000 svenska kronor (ca £8,000).

Klarar vi det? Det vete gröne, men kniper det får väl Trean flytta först. Eller nått. Varje månad jag bor här är ytterligare en månad jag kan fnula undan mer pengar till flyttkassan, så det är ju inte direkt någon katastrof om det tar lite mer tid.

Löser sig gör det ju alltid.

Men jag skulle bra gärna vilja få vara med på midsommar.

Och på Ettans födelsedag i maj.

Det är med andra ord bara att jobba på och se hur många korvören vi kan knåpa ihop innan det börjar bli dags för majbasan. Jag kanske borde fixa en liten visuell sparbössa så det blir lättare att se hur det går för oss?

Jag får fundera på det.

Nu ska jag dock ta en paus i skrivandet och se om vi kanske kan få några fler auktioner upplagda innan helgen.

🤍Kram påre!

Det är tisdag den tjugonde januari och hundra dagar kvar till avfärd. Om allt går som det ska, vill säga, men det gör det ju nästan aldrig nuförtiden.

Ska jag vara helt ärlig har jag fasat lite inför tanken på två siffror. Tre månader? Hur i hela friden ska vi kunna flytta om TRE månader?! Fast det undrade jag ju när vi började den här nedräkningen för 80 dagar sedan också.

Går det ens att flytta till ett annat land på mindre än sex månader?

Jag tror att svaret på den frågan först och främst beror på:

1, Orsaken till att man flyttar,
2, Hur mycket pengar man har,
3, Hur mycket handgriplig hjälp man har tillgång till, och
4, Hurvida man redan har en bostad som väntar.

Fyra viktiga frågor som vi kan titta lite närmare på idag och de kommande tre dagarna.

Orsaken till att vi flyttar

I förra inlägget skrev jag om människor på flykt och hur många av dem tvingas lämna sina hem helt utan förberedelser.

Så ser det ju inte ut för oss, även om vi rent teoretiskt skulle kunna hamna i en konfliktsituation i Europa. Vi förbereder oss på det värsta, men hoppas så klart på det bästa.

För oss är främsta orsaken till flytten att vi vill bo i ett EU-land. Jag hade inga planer på att lämna England innan Brexit och hade det inte varit för Covid hade jag kanske bott i Portugal nu. Det var ett av de länder vi funderade på när vi pratade om att flytta. Men så kom ju den där pandemin och vi blev fast i Rapunzel-tornet i London i flera år.

Flytten norrut, dvs hit till vår nuvarande bostad, var ett delmål. Vi hade aldrig kunnat flytta någon längre sträcka utan den här mellanlandningen. Vi gnetade och sparade i två år – lika länge som vi bott i vår nuvarande bostad – för att kunna flytta hit, men vi landade här utan ett öre på fickan. Roligt var det men hundralappen strök, som min Faster Wera skulle ha sagt. Fast det var inte bara EN hundralapp.

Men vet du? Pengapratet tar vi imorgon. Idag räcker det gott med svaret på frågan varför. Varför inte England? På grund av Brexit. Varför just Sverige? På grund av småpiraterna. Drömmen var att kunna ha dubbel bosättning, men den bidde det en tummetott av. Så nu blir det Sverige. Åtminstone tills Fyran fått nog av mig. Då skaffar jag husbil och blir en sån där digital nomad. 💃

Nu ska jag fixa packsedlar och adresslappar och små presenter till våra två senaste eBay kunder.

🤍Kram påre!

Söndag den artonde januari ligger jag här under mitt sängbord och funderar hur många fler galenskaper vi ska behöva bearbeta innan månaden är slut.

Vi har inte mindre än 20 saker vi siktar på att lägga ut på eBay idag och i morgon. Målet var ju att ha fem nya varor varje vecka fram till flytten, men jag tror vi behöver öka farten bara så där på fall att om.

På tisdag bokar vi fyrbeningarnas rabiesvaccinationer. Om de kan få tid i början på februari kan vi rent teoretiskt hoppa på färjan från Newcastle till Holland redan i början av mars om det kniper. Idealiskt vore det verkligen inte, men möjligt.

Jag har jobbat med flyktingar i flera omgångar, både i Sverige och England. Jag har hört hundratals historier från människor som tvingats lämna sina hem efter att det otänkbara plötsligt blev verklighet. En kollega i London berättade om hur han var två när Pakistan blev självständigt. Om hur hans äldre bröder hade bönat och bett att de skulle fly medan de kunde, men föräldrarna vägrade.

De hade ju inget att frukta. De hade ju bott där i hela sina liv. De kände ju alla sina grannar. De var ju vänner.

Vänner som kom till min kollegas hem mitt i natten och mördade hans föräldrar. Vänner som slet en tolvårig pojke ur sin säng och sa att om han och hans bröder fortfarande var kvar där när solen gick upp skulle de mörda dem med.

Min kollega var en fin gammal man. En professor som rest, sett världen, och läst vid några av de bästa universiteten. Han var alltid snäll, hjälpsam och vänlig, men han bar på en sorg och en skuldkänsla han aldrig kunde komma ifrån. Till bröderna som bar en två-åring från Pakistan till Indien trots att de bara var små barn själva. Till den indiska kvinnan som tog emot fem svältande pojkar på flykt. Till alla som bidragit till att göra hans livsresa möjlig. Han ägnade hela sitt liv åt botgöring, men han glömde aldrig läxan han lärde sig när han var två.

Ibland måste man välja mellan att fly och att lita på andra människor. Även om ”andra människor” är de som står en allra närmast.

Jag har träffat många som varit tvungna att fly sina hem genom åren, men kollegans berättelse är den som satt de djupaste spåren i min själ. Fem små barn, ensamma i världen. Bröder som turas om att bära på en två-åring. Som måste tigga om mat och sova utomhus. Som frågar sig fram efter vägen till en plats i Indien där det ska finnas släktingar.

Kanske gör det extra ont i mig just för att jag också har fem barn. För att själva tanken på mina barn helt ensamma i världen gör så ont att jag knappt kan andas.

Det känns obegripligt att vi nu har hamnat i ett läge där människor i vår del av världen återigen måste fundera på vad de ska göra när kriget kommer. Obegripligt att fundera på om vi ens har 102 dagar kvar på oss med den här flytten…

🤍Kram påre, vännen. Hoppas du känner dig lite mer hoppfull än vad jag gör just nu.