Jag har borjat lara mig ett nytt sprak. Utover svenska och engelska som jag beharskar som modersmal har jag redan studerat Franska, Spanska, Latin, Italienska och Bulgariska, men nu har jag tagit mig an nagot mer avancerat och det ar faktiskt riktigt roligt. Jag ska forsoka forsta mig pa det kreolsprak, eller patois som det ocksa kallas, som talas i St Lucia.

Fordelen med att ha last flera sprak ar att man borjar se monster och forsta mer av hur varje sprak ar uppbyggt kring en struktur, ett slags skelett om man sa vill, och man kan jamfora och se likheter och skillnader. Kreol ar dock inte fullt sa enkelt som att lara sig lite husbehovsitalienska. Mannen min har till exempel talat det i hela sitt liv, men han tycks anda inte riktigt forsta hur det fungerar. A andra sidan har han ocksa talat engelska i hela sitt liv, men jag ar inte alltid helt overtygad om att han ar sa bra pa det heller… =)

Det som fascinerar mig med kreoler ar hur de vuxit fram ur motet mellan tva olika sprak. Oftast pa grund av behovet att kunna kommunicera for handels- eller bytesskal. I Vastindien talas framfor allt engelsk- eller franskbaserade kreoler.  Kolonialherrarna pa de olika oarna var engelsman eller fransoser. Arbetskraften var slavar stulna fran Afrika. For att kunna ge order maste folk forsta vad man menar. Sa sakteliga skapar man ord, enas om betydelser och kan sa smaningom kommunicera om an i mycket begransad skala och med ett mycket litet ordforrad. Men sa fods det barn. Barn som vaxer upp med detta begransade sprak som ett av sina modersmal. De talar spraket battre. Och fortare. Sprakbilden och uttalet forandras. Nya ord behovs. Och snart har det som forst var ett pidginsprak utvecklats till en kreol.

I St Lucia talas en franskbaserad kreol. Just nu tittar jag pa sprakstrukturen och fascineras over hur mycket av det skrivna spraket jag faktiskt forstar. Och hur lite av det talade spraket jag forstar. Jag har fatt en liten ordbok. Fran den lar jag mig oerhort viktiga och anvandbara fraser som:

Jag ska kla pa mig och ga till kyrkan.

De gav honom ett kok stryk for han hade inte gjort ett bra jobb.

Om du handlar med mig ger jag dig en ko.

Herden vaktar faren.

Av kalblad kan man gora god soppa.

Kanns som om de alla kommer att komma till stor nytta nar jag ska konversera med lokalbefolkningen i framtiden…

Idag skulle Oscar komma hem fran Sverigesemestern.

Det gjorde han inte.

Han bestamde sig for att stanna kvar.

For gott.

Eller natt.

Det var inte riktigt sa jag hade tankt mig att det skulle ga till nar aldste sonen flyttade hemifran. Inte ens nastan.

Ikvall bestamde vi oss for att en sommarkvall vid Themsen, i en av Londons aldsta pubar, ar en sadan dar tradition som man vill halla fast vid. Vi korde genom stan pa vag for att kopa lite material till ett projekt nar vi akte forbi stallet dar vi njot av livet vid ungefar den har tiden forra sommaren. Da vande han om, Dromprinsen. Vi struntade i maste, slog oss ner vid vattnet och bara njot av livet och tillvaron.

Har vid de gamla rom- och tobaksdockorna kanns det som om tiden stannat. Med benen dinglande over kajkanten sitter vi och ser in mot stadskarnan dar pulsen ar hog och tiden tycks flyga ivag. Men just har finns ingen stress. Ingen bradska. Inga masten. Bara vi tva. Och vara drommar.

Guinness, rostade notter och mitt hjarta. Vad mer kan man onska sig en kvall som denna?

Sa var man da arbetslos. Oanstalld. Pank och fagelfri. Nasta manad far jag ingen lon. Inte en korvoring. Hur ska vi betala alla rakningar?? Sager jag med en smula panik i rosten. Du oroar dig for mycket! Sager John med sedvanligt lugn.

Jo, jag har sagt upp mig. Igen. For andra gangen i ar. Jag har kommit fram till att jag ar for gammal for att gora nagot jag inte gillar. Passar inte galoscherna aker de ut! Det ar skitlatt att vara kaxig nar folk retar upp en. Strular pa och inte ens har vett att reda ut sina misstag. Da kan man saga upp sig pa flacken och be dem fara och flyga. Men sedan satter eftertankens kranka blekhet in. Hur tankte jag nu da? Hur ska detta ga? Vart ska vi fa pengar fran?

Nu hor det val lite till saken att jag gick ner i arbetstid redan 2008 eftersom vi bestamde att jag behovde spendera mer tid hemma och sluta flanga runt som en idiot for en spottstyver. Och att det senaste aret har John propsat pa att jag skulle skara ner annu mer. Sluta saga ja till varenda forfragan. Bli mer selektiv. Gora sant jag gillar. Sant som faktiskt betalar sig. Han tyckte det var jattebra att jag sade upp mig fran det forsta av mina tva jobb i april. Och han tyckte det var fullkomligt lysande att jag sade upp mig fran det andra nu.

Ikvall organiserade han i smyg min avskedsfest med grillning och vin pa skoltaket for all personal.

Har ar jag med tre av mina kollegor, Rupa, Yan och Dim.

Och har ar grillmastaren sjalv vid var hembyggda grill.

Det blev en underbart vacker kvall, dar vi satt och sag ut over Ealing, at god mat, drack lite gott vin och bara madde sa dar gott som man gor ibland nar livet kanns vackert och vilsamt.

Forhoppningsvis finns den kanslan kvar i slutet av nasta manad…

Idag ar det pa dagen fem ar sedan Det Stora Aventyret borjade och vi flyttade till England. Med varsin resvaska och varsitt handbagage. Vi landade pa Stansted sent pa kvallen och sov nagra timmar pa golvet bland alla andra flygplatscampare. Pa morgonen akte vi in till Victoria dar grabbarna tog taget ner till David i Brighton medan Emma och jag stannade i London for att jobba (jag) och leta lagenhet (Emma). Sofia var kvar i Sverige tre veckor langre an oss andra.

Jag kan inte fatta att det gatt fem ar! Och ska jag vara arlig kan jag inte riktigt fatta att vi fortfarande ar har. Att vi fixade det liksom. Jag far fortfarande fjarilar i magen av lycka nar jag ser mig omkring och inser att det faktiskt ar sant. Vi ar har. Drommen blev verklighet. Och den blir allt mer dromlik for varje ar som gar. Tank att man kan ha en sadan tur…

Idag fick jag ta bort en tand. Den hade befolkats av tandtroll och tandlakaren tyckte det var lika bra att ta bort den eftersom det var en horntand och jag har en visdomstand som garna vill ha mer plats dar. Det gick dock inte sa bra. Tandtrollen gjorde val motstand eller natt. En bit av benet foljde med och skar upp tandkottet sa det det behovde sys. Mycket blod blev det. Och nu kanns det som om nagot slagit in kakbenet pa mig. Tydligen ar detta inte alldeles ovanligt hos kvinnor i min alder. Att benet gar sonder alltsa. Sade tandlakaren som om det skulle vara nagon slags trost. Sedan muntrade han upp mig med att det borde laka ihop pa sisadar en fyra veckor. Kul.

Det blaser kanske ingen storm over Jorm, men ett stort jakla askmoln (har ska det inte vara nagon ring over Aet) stiger upp fran Eyafjallajokull pa Island och satter effektivt krokben for allt resande genom Europa. Det ar ju roligt nar det hander natt, som de sager pa Loran.

Har har vi haft Brollan min pa besok och det hade ju varit jatteroligt om vi hade kunnat tillbringa tiden med nagot annat an att bara forsoka rakna ut hur i helsefyr han skulle ta sig hem. Han hade dock tur. SAS ordnade bussar fran Heathrow for att hemforlova alla stackars strandade skandinaver till Danmark. Och darifran ar det ju nastan gangavstand till Goteborg.

I Sverige sitter yngste sonen och funderar pa hur och nar han ska komma hem. For honom ar det inte bara askmolnet som staller till problem. Hans pass haller pa att ga ut ocksa. Och i Sverige har de kommit pa att han inte kan fa ett nytt pass savida inte Home Office har i England skriver ett intyg pa att han varken ar, eller har ansokt om att fa bli, engelsk medborgare. Home Office ar dock maktigare an Gud i detta landet och de gor inte ett endaste dugg om de inte har lust med det. Att nagon svensk passansokanshandlaggare vill ha ett papper hor inte till kategorin av arenden som intresserar dem. Dessutom star det i klartext pa Svenska Ambassadens hemsida att detta intyg kravs for svenskar bosatta i London sedan innan 1989. Vi flyttade hit 2005, sa det galler saledes inte oss. Men i Sundsvall tycker de att detta ar en teknikalitet. De vill ha bevis. Pa att sonen ar svensk. Annars blir det minsann inget pass. Sadetsa.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som hander om han inte far nagot. Blir han statslos da? En sadan dar flykting som inte har nagot hemland?

Julen varade inte anda fram till paska i ar heller och tur var val det. 25 procent av aret ar nu avklarat och helt i linje med mina nyarsloften har det hittills handlat valdigt mycket om att sluta, lagga av och slappa taget. Laskigt varre. John sager alltid att jag oroar mig for mycket och det ar nog sant. Jag har svart balte i oro. Minst. Jag har svart for att saga nej. Gora nagon ledsen. Eller arg. Anda gor jag valdigt ofta nagon ledsen eller arg. Det blir namligen sa nar man forsoker vara alla till lags. Hur man an forsoker fa till det blir det alltid nagon som inte far det de ville. Och nu pratar vi alltsa om mitt personliga jag.

Mitt professionella jag har inga problem med att gora folk upprorda. Mitt professionella jag kan fatta obekvama beslut, peka med hela handen och framfora trakiga nyheter som garanterat kommer att gora folk arga eller ledsna. Utan problem. Nar jag jobbar haller jag mig till de variabler som styr – pengar, mal, strategier, resultat och sant som kan kvantifieras. Da kan man inte oroa sig over hurvida nagon kommer att tycka om en ifall han inte langre far fortsatta jobba pa ett satt som inte ar vare sig produktivt eller i linje med uppsatta mal. Jag fattar mycket sallan fel beslut nar jag jobbar. Dels for att jag vet vad vi haller pa med. Dels for att jag lart mig en del under resans gang. Och kanske till en viss del for att mitt professionella jag faktiskt ar en ratt sa klok och smart kvinna.

Mitt privata jag ar dessvarre i manga avseenden bara en dum blondin eller en liten trulig tjej som inte hunnit med i svangarna. Mitt privata jag tycker det ar jattejobbigt att saga till nagon att jag inte har lust att traffas. Att avbryta en konversation for att den trakar ihjal mig. Att sluta umgas med folk som inte tillfor nagot till mitt liv. Till exempel. Jag har blivit battre, men jag blir ju lite skraj ibland nar jag inser precis hur jakla avig och bakochfram jag faktiskt kan vara i vissa situationer.

Nar jag precis hade traffat John for sadar en fyra ar sedan sa han att jag helt klart hade tappat bort mig sjalv, men att han minsann skulle hitta mig vartan jag befann mig. Och jaklar i min lilla lada vad han har letat. Det retar mig ibland, men oftast ar det ratt skont att ha nagon som tvingar en att vara lika rak privat som man ar pa jobbet. Som tvingar en att ta stallning, satta saker pa sin spets och saga som det ar. Aven nar det gor ont. Aven nar det ar obekvamt. Arets andra nyarslofte handlade om att ta hand om halsan. Att varda sig sjalv och sin kropp. Och i den andan har vi skaffat oss ett medlemsskap i Fitness First. (Nastan) Varje morgon innan vi borjar jobba aker vi till gymmet och svettas en timme. Det kanns skont och ger resultat bade i kropp och knopp.

Nu far vi fira lite pask och se om det kommer nagra paskkarringar eller andra flygfan farandes. Lite kyckling och lite agg vill man ju ha. Kanske en bit sill. Och choklad forstas. Glad pask pa er alla – nu ar det antligen var igen!

Idag sade jag upp mig fran en av mina tva anstallningar! Ibland gor man saker mot battre vetande och ar det nagonting jag verkligen behover lara mig sa ar det att lyssna pa, och lita till, den dar inre rosten som faktiskt vet bast. Jag har jobbat pa en skola sedan september 2008 och redan forsta dagen visste jag att det var fel. Eller ska man vara petnoga visste jag redan efter anstallningsintervjun nar de lyckades strula till allt sa att jag inte visste om jag hade fatt jobbet eller inte. Anda bestamde jag mig, mot eget battre vetande och mot Johns uttryckliga vilja, for att ta jobbet. Varfor da? Jo, for att jag tyckte vi behovde pengarna.

Lustigt nog hette skolan Ratt Val – nagot som de inte vet vad det ar och inte ar kapabla att fatta ens i de mest uppenbara situationer. Men jag tankte det skulle bli enkelt. Jag skulle ju ”bara” undervisa lite. Jag menar, hur svart skulle det kunna vara? Allt jag behovde gora var att komma in nagra dagar i veckan, halla en lektion och ga hem. Piece of cake! Det visade sig dock snabbt att jag inte kunde halla tyst. Jag har drabbats av nagon slags Sebastian-forbannelse (krabban i Lilla Sjojungfrun ifall du inte kan dina Disneyfilmer) i livet och har nagot rent forbannat svart att halla kaften nar jag tycker att nagot ar fel. Hur jag an forsoker halla tyst slutar det med att det kanns som om jag vibrerar pa stallet och kommer att explodera vilken sekund som helst om jag inte sager vad jag tycker. Sa det gjorde jag ju forstas. Och i nasta ogonblick skulle jag leda ett omorganiseringsprojekt for den har skolan.

Igen talade bade den inre rosten och John den Vise med mig och sade att detta ju var ett vanvettsprojekt. Man kan inte forandra nagonting alls om de som sitter pa pengarna, och de som man jobbar med, inte vill att nagot ska forandras. Det vet jag ju. Anda gjorde jag det. For att det var ratt. For att eleverna fortjanade battre. Agarna sade att detta var vad de ville ha och att jag hade deras fulla stod. Personalen sade att de ville vara med och jobba for nagot battre. I sjal och hjarta visste jag att detta inte var sant. Anda gjorde jag det. Hoppet triumferade over visheten.

Idag fick det vara nog! I arton manader har jag matt allt samre av att se hur statliga medel avsatta till att skapa battre mojligheter och nya chanser till de allra svagaste ungdomarna i vart samhalle slarvats bort och bekostat allt ifran teaterresor och restaurangbesok for personal med familjer till barbara datorer till agarnas ungars flickvanner och gud vet vad. Allt medan det diskuterats hurvida det ar nagon mening att lagga ut en tjuga pa att lata en trasig tonaring fa aka pa museum och upptacka att det finns andra varldar mitt framfor nasan pa oss. Allt medan man drar ner pa larartimmar eftersom man anda kan fuska fram provresultat. Allt medan man tycker det ar battre att ungarna spelar xbox eller biljard, eftersom de ar mer resurskravande (och en smula laskiga) om de sitter i ett klassrum och lar sig nagonting.

Hur detta ska ga rent ekonomiskt vete grone, men jag behover i alla fall inte kliva upp nagon fler morgon och ma daligt over att aka till jobbet. Och jag behover inte fa nagra fler stressnojjor over nagon idiot som konsekvent gor nagot helt annat an vad jag bett honom/henne att gora.

Nu tar jag med mig det basta med hela Ratt Val upplevelsen, min kollega Moninder, pa lokal och firar!

Idag blev John och jag stolta föräldrar till vårt tredje företagsbarn, Atkins Acorns, och Atkinsfamiljen är därmed äntligen komplett. Vi har blivit en koncern! Det låter ju väldigt stort och fint med tanke på att ordet koncern för tankarna till stora bolag som IKEA, Volvo och Skanska, men liksom de flesta okända djur är vi bara små, mycket små, mycket små.

Det är idag precis två år sedan vi bildade Atkins Academy (fast ska man vara petnoga var det den 29 februari) och ett år sedan lillasyster Atkins Associates såg dagens ljus. I och med dagens stora tilldragelse är det treskiktssystem vi tänkt oss färdigt, och nu gäller det bara att omorganisera delar av verksamheten och fortsätta växa så sakteliga.

Vi bestämde oss från början för att detta skulle vara ett projekt som fick ta den tid det tar och att vi inte skulle skuldsätta oss eller ta på oss mer uppdrag än vi rimligen kunde klara av vid sidan av våra jobb. Inte hade vi några skattkistor att ösa ur heller, så vi bildade aktiebolag utan att ha några andra tillgångar än våra kloka huvuden, Johns starka armar och vad vi trodde var en hållbar företagsplan.

Varenda pence vi behövde lägga ut måste vi först tjäna in, så vi fick lov att vara kreativa i vår marknadsföring. Vi öppnade ett eBay-konto och byggde upp två små webbutiker. Vi startade ett antal bloggar, började twittra och satte upp några facebooksidor för att driva intresse till vårt företag och våra produkter och tjänster. Vi tillbringade mycket tid på att bygga upp en infrastruktur för det företag vi ville ha i framtiden och att skapa ett intresse för våra tjänster inom vår primära målgrupp.

Vi är fortfarande mycket små och vi måste fortfarande vara kreativa och hålla hårt i slantarna. Men månad efter månad kan vi se att vi gjort nya framsteg och fler och fler människor frågar efter våra tjänster och våra produkter. Och det senaste halvåret har vi kontaktats av folk som vill investera i vår verksamhet! Nu är vi inte intressearde av att ha några aktieägare som ska lägga sig i och försoka styra utveckligen åt det håll som bäst gynnar deras plånbok, men det känns ändå som ett litet erkännande att vi är på rätt väg.

Nu kanske du börjar undra vad det är vi sysslar med då? Jo, vi sysslar med utbildning för folk som normalt sett av olika orsaker inte kanske tänkt att det var en möjlighet för dem. Vår primära målgrupp är svarta människor som är i etnisk minoritet här. De utgör mindre än 7,5% av befolkningen men toppar statistiken över skolavstängningar, ungdomsbrottslighet och arbetslöshet. Många olika undersökningar har kommit till slutsatsen att svarta barn ofta presterar bättre än andra upp till en viss ålder, men efter det går det i regel käpprätt åt helvete och de allra flesta lämnar grundskolan utan slutbetyg. Alla är överrens om att detta är ett socialt problem, men ingen verkar veta vart felet sitter och vad man borde göra åt det.

Det är möjligt att jag levt med skygglappar genom större delen av mitt liv, men jag inte minnas att rasism var något större moln på min himmel innan jag flyttade till Göteborg för tio år sedan. Där var vi plötsligt i minoritet i ett område dominerat av invandrare som inte var särskilt glada över att bo i Sverige och såg allt svenskt som dåligt. Framför allt mina barn fick gå igenom många hemskheter under våra år där. På något sätt kan jag förstå dessa människor och deras hat. Att inte tas på allvar, att inte ges en reell chans att integreras och bli en del av det samhälle man lever i måste vara fruktansvärt.

I Göteborg blev vi utsatta för vad vissa kallar omvänd rasism. Det är så klart nonsens, för rasism är rasism oavsett sändare och mottagare. Här i London har jag fått uppleva rasism by proxy. Min Man är engelsk. Visserligen tillbringade han sin barndom i sina föräldrars hemland i Karibien, men han föddes och genomled större delen av sin skoltid här. Andå är det vardagsmat att höra folk kalla honom n****r eller säga åt honom att åka hem till Afrika. (För som vi alla vet är det ju just Afrika som alla rastamän kommer ifrån. Men vem har sagt att rassar är särskilt kloka…) Om ett särdeles otrevligt jobb ska göras är det ”Big John” man ber fixa det. Ar det tunga saker som ska bäras är det ingen som erbjuder sig att hjälpa till. Går vi på restaurang eller lokal får han vänta tills ingen annan behöver något innan han får beställa. Tankar vi bilen och jag går in för att betala är personen i kassan i regel mer intresserad av att hålla ett öga på vad John har för sig än att ta emot mina pengar. På en pub blev jag ombedd att ta min apa med mig och gå. Och mellan varven får jag små skojiga anonyma mail om den synd jag uppenbarligen begår genom att vara en negerhora. De använder sådana rara ord de små rassarna.

Till och med i vår bekantskapskrets är folk skrämmande rasistiska. Kanske för att de inte förstar bättre. Kanske för att de på fullaste allvar tror att det förhåller sig så att med olika människo”raser” liksom med olika hundraser kommer vissa stereotypiska karaktärsdrag. I regel säger de dumheter som ”Nej, jag är ju inte rasist, jag gillar ju Bob Marley” eller (min favorit) ”jag kan ju inte vara rasist jag har ju en kompis som är svart”.

Vi lever i ett land där min Man trots att han är medborgare och har bott här i större delen av sitt liv måste vara väldigt försiktig med vart han går, vad han gör och vad han säger. Eftersom han är svart är han i regel ”guilty until proven innocent”. Och det är en verklighet som han delar med nästan fem miljoner andra svarta och nästan lika många av så kallad mixed race.

Det mest tragiska i allt detta är att 1948 kom den första gruppen västindier till London med skeppet Windrush från Jamaica. De kom som ett resultat av en målmedveten rekryteringskampanj i Karibien (av den engelska staten som ville ha in billig svart arbetskraft till landet), och följdes snart av våg efter våg av nyanlända karibier. De behandlades i regel som hundar, men var fast beslutna att skapa sig en framtid i detta land. De anpassade sig i klädstil, tonade ner sin ”svarthet”, arbetade hårt och sparade sina pengar. De köpte hus, skickade sina barn till skolan för att lära sig prata ”fin” engelska och skickade pengar till familjerna de lämnat efter sig därhemma. Idag växer deras barnbarn och barnbarnsbarn upp här som engelsman enligt pass och födelsebevis, men i ”gemene mans” (och han kan vara väldigt gemen!) öga är de fortfarande negrer som man till bullrande skratt möter med gorillaliknande ljud, erbjuder bananer och säger att de borde åka hem till Afrika.

I Mannens bekantskapskrets är det många som försokt sig på detta med att åka hem. Dock inte till Afrika då, eftersom de kommer från Västindien. Problemet är bara att när de väl kommer dit ses de inte som hemmahörande där heller. Det visar sig i regel att ön där man behandlats som en kung och varit allas vän när man kommit på besök med väskorna fulla av presenter inte nödvändigtvis är lika välvilligt inställd om man kommer för att stanna. Man har blivit en kokosnöt, säger de. Svart på ytan men vit inuti. Och London är knökfullt av kokosnötter. Unga människor som inte riktigt vet vad de är. Vart de här hemma. Uppvuxna i fattiga hem med en mamma (papporna är skrämmande ofta försvunna) som hatar systemet i allmänhet och dess representanter (poliser, lärare, kommunaltjänstemän etc) i synnerhet måste de själva lista ut hur de ska ta sig fram i livet. Och som de flesta ungar väljer de fel. För att de inte har några verktyg att använda sig av. För att de inte ännu är mogna nog att se sambandet mellan handling och konsekvens.

Vår företagside bygger på filosofin att lokala problem behöver lokala lösningar. Vi tror att inom det svarta kollektivet behövs det handfasta satsningar som syftar till att skapa meningsfull sysselsättning, bygga broar mellan människor och hela trasiga själar. Vi tror att ungdomarna måste få hjälp att hitta tillbaka till sina rötter och sin etniska och kulturella tillhörighet. Och vi tror att detta gör man bäst genom att satsa på utbildning. Med tre företag i vår lilla koncern har vi nu Atkins Academy som kommer att ägna sig åt vuxenutbildning och Atkins Acorns som ska bli vår barn- och ungdomsskola. Atkins Associates kommer att fungera som ett träningsföretag där våra elever får yrkespraktik lite enligt det gamla beprövade Samhall-konceptet. En möjlighet att arbeta under ”skyddade” former och sakta växa in i en yrkesroll. Alla våra elever har tillgång till själavård i form av mentorer, kuratorer, psykologer och representanter från olika religiösa grupper.

Vår personal jobbar än så länge gratis för att de tror på vår ide och vill medverka till att skapa ett nytänkande kollektiv inom kollektivet. Ett som är öppet för alla. Som inte segregerar, diskriminerar eller bidrar till att föda hat och våld. Med en läroplan som utgår från den svenska skolans värdegrund; en utbildningsmodell baserad på andragogiska principer; och en stark afro-karibisk/afrocentrisk förankring, vågar vi påsta att vi har skapat en genuint Skandiribisk profil för vår verksamhet. Vår primära målgrupp är den svarta minoriteten, men vi välkomnar alla som känner att de vill vara en del av en kultur där alla är lika mycket värda och där alla behövs. I den bemärkelsen känner vi en stark samhörighet med Rastafari vars grundläggande princip är One Love, broderskapet och kärleken till allt levande och avståndstagandet från hat och allt som förstör kropp och själ.

Det kanske kommer att ta 20 år innan vi nått dit vi vill, men idag blev i alla fall vår företagsfamilj fullkomlig. Nu kan vi ägna oss åt att bara vara goda föräldrar och sköta om dessa våra tre småttingar så att de kan växa upp till självständiga enheter som vi kan vara stolta över på vår ålders höst.

Vad vet man, det kanske rent av går vägen… =)