Jag läser Sagan om Drakens återkomst, New Spring

DragonSagan om Drakens återkomst är en fantasyserie i 15 delar skriven av amerikanske författaren Robert Jordan. Tekniskt sett är det i och för sig 14 delar plus en föregångare, men för enkelhetens skull kommer jag att fortsätta skriva 15. För enkelhetens skull kommer jag också att strunta i att de böcker i serien som översattes till svenska delades upp i två delar (troligtvis för att göra dem mer ungdomsinriktade med större stil och kanske några extra bilder) och istället skriva om dem i originalutgåva. Fast på svenska så klart.

Namnet till trots finns det (till min initiala besvikelse) inga drakar i Sagan om Drakens återkomst, utan Draken är en människa. Första boken i serien kom ut 1990, och första svenska utgåvan, i översättning av Ylva Spångberg, kom ut två år senare. Robert Jordan avled 2007 av ett slags hjärtfel (vet inte vad det heter på svenska – Cardiac Amyloidosis på engelska). Då hade 11 av de 12 böcker han planerade publicerats, och serien färdigställdes av fantasyförfattaren Brandon Sanderson i samarbete med Robert Jordans fru, bokredaktören Harriet McDougal.

New Spring Cover

Bokomslaget till New Spring.

Efter att tio av böckerna on Drakens återkomst publicerats, skrev Robert Jordan en kortare berättelse om hur hela historien började.
New Spring
, som den heter, översattes dock aldrig till svenska, så jag kommer att berätta lite mer om den än de andra. Den gavs först ut som ett av flera bidrag i boken Legends, en samling kortromaner av flera kända fantasyförfattare. Senare skrev Robert Jordan om den en smula, och lade till lite extra information, och gave ut den som en egen bok.

Trots att New Spring kom ut som den elfte berättelsen i historien om Drakens återkomst, och som sagt inte finns i svensk översättning, så börjar jag med att berätta om den. Om du kan och orkar läsa böcker på engelska kan jag varmt rekommendera att du börjar med den. Den är betydligt längre än en novell men kortare än många (fantasy)romaner och innehåller 26 kapitel plus en epilog. Om du tror att det är för svårt att läsa boken berättar jag tillräckligt mycket här för att du ska förstå hur det började. Det känns inte som att man behöver oroa sig så mycket för spoilers i en 12 år gammal bok, men jag försöker ändå att hålla tillbaka tillräckligt mycket för att det ska vara spännande och intressant att läsa boken ifall du vill hänga på och läsa med oss.

White Tower

Vita Tornet i Tar Valon.

New Spring utspelar sig ungefär 20 år innan seriens början. Kriget mot Aielfolket är i sitt slutskede och berättelsen tar sin början i Vita Tornet, de kvinnliga magikerna, Aes Sedai, hemvist i staden Tar Valon, vid foten av Drakberget. Aes Sedaiernas Amyrlin (överhuvud), Tamra Ospenva, och hennes högra hand, Arkivarie Gitara Moroso, sitter i tornet och jobbar in på småtimmarna. Det är vinter och kylan som kommer in genom fönstergluggarna bitande. Moraine Damodred och Siuan Sanche, två unga kvinnor som upphöjts från Noviser till Accepterade, graden under fullfjädrad Aes Sedai, är där som hjälpredor för att springa ärenden, servera te osv. Kriget pågår fortfarande utanför tornet, men det ryktas att Aielfolket, som startade kriget för tre år sedan, håller på att dra sig tillbaka till Aielöknen som de normalt sett aldrig lämnar.

Gitara, som är 300 år gammal, är en av få Aes Sedaier som har förmågan att förutspå händelser. När Moraine serverar henne en kopp te reser hon sig plötsligt och säger: ”Han är återfödd! Jag känner honom! Draken tar sitt första andetag på Drakbergets backar! Han kommer! Han kommer! Ljus hjälp oss! Ljus hjälp världen! Han ligger i snön och skriker som åska! Han bränner som solen! Och sedan dör hon. Tamra avkräver Moraine och Siuan ett tystnadslöfte, något man inte vågar ens drömma om att bryta, om vad de upplevt och ber dem gå tillbaka till sina rum och stanna där till frukost.

OBS! Vill du läsa New Spring själv kanske du inte ska läsa mer här just nu. Vill du läsa min recension och få reda på vad jag tyckte om boken så kommer den senare. I ett annat inlägg alltså.

Draken, det vet alla, var en Lord, död sedan 3000 år tillbaka, som hette Lews Therin Telamon och orsakade Världsfallet. Folk är fortfarande rädda för honom och sagorna om hans liv och död, som berättas av kringresande Muntermän, är många. Lewis Therin var en av de sista manliga Aes Sedaierna, och han fängslade Den Mörke, Shai’tan, i ett magiskt fängelse förseglat med sju obrytbara sigill. Som hämnd förgiftade Den Mörke själva källan till de manliga magikernas kraft, Saidin, och sedan dess blir alla män som kan röra vid kraften galna. Så även Draken själv. I sitt vansinne dödade han sin fru, sina barn och varenda människa han någonsin älskat. Eller som älskat honom. När han till sist insåg vad han gjort tog han, i sin förtvivlan, livet av sig genom att leda Kraften en sista gång och dra så mycket sten till sig att han begravde sig själv under ett berg. Drakberget.

Efter att Saidin förgiftats och man såg förödelsen de manliga magikerna ställde till med när galenskapen tog över beslöt Vita Tornet att alla män som kan nå Kraften måste Lugnas. Ett ingrepp som stänger av deras förmåga att leda Kraften och som nästan alltid leder till att de dör inom några år. Den röda Aes Sedai-orden har gjort det till sin uppgift att rida land och rike kring i jakten på sådana män för att förhindra att de ställer till med något elände. Det finns de som tror att detta systematiska utrensande av manliga magiker är orsaken till att Aes Sedai inte längre har den styrka de hade förr, och att de blir allt färre. Men det kan inte hjälpas. Ingen har någonsin vare sig lyckats bota en man från vansinnet eller kunnat rena källan till Saidin.

Det har förutspåtts att Draken en gång skall återkomma och orsaka ett nytt Världsfall. Profetiorna kring detta har på många håll hemligstämplats, men de lever så klart vidare i den muntliga berättartraditionen. De säger att Draken ska orsaka mänskligheten stort lidande, men i det Sista Slaget ska han besegra Den Mörke och med sitt blod bringa Ljus över världen igen. Detta har dock, som så ofta sker, förvanskats med tiden. De flesta tror nu att Draken ska komma tillbaka och släppa Den Mörke fri så att de tillsammans kan störta världen i fördärvet, stoppa Tidens Hjul och skapa ett otäckt Skuggrike. Därför vill man till varje pris att män med Kraften Lugnas. Ingen vågar ta risken att en älskad familjemedlem, nära vän eller bekant ska bli galen och kanske rent av visa sig vara den återkomne Draken.

Moiraine Damodred

Moiraine Damodred, Aes Sedai.

Kort efter Gitaras profetia skickar Amyrlin ut samtliga Accepterade för att registrera alla barn som fötts i städer, byar och tältläger kring Tar Valon och Drakberget; under förevändning att Vita Tornet vill fira krigsslutet med att skänka 100 guldmarker till varje barn som fötts omkring Drakberget under krigets sista tio dagar. Ingen annan än Amyrlin själv, och Moraine och Siuan så klart, vet dock att den verkliga orsaken är att barnen måste registreras så att man kan identifiera den nyfödde Draken.

I samma veva får de veta att Moraines farbror, kungen av Cairihen, och hans två bröder stupat i kriget. Amyrlin tror att Moiraine, som redan förlorat sin pappa, fått en chock och sörjer och låter henne därför slippa rida ut med de Accepterade och registrera nyfödda. Istället får hon stanna i tornet och renskriva listorna med namn som samlats in av de andra. Moiraine, som i själva verket inte alls gillar sina farbröder, slår mynt av detta och låtsas att hon har svårt att sova av sorg och chock. Hon och Siuan, som så klart fått stanna som stöd för Moiraine, har börjat skriva ner alla namn på gossebarn som fötts på rätt ställe vid rätt tidpunkt i sina egna anteckningsböcker; och de vill inte riskera att gå miste om några namn. De inser att om Draken återfötts är det Sista Slaget nära och om han fångas in och Lugnas kommer det inte finnas någon som kan besegra Den Mörke. De vet att det vore högförräderi att skydda honom, och att de skulle dömas till döden om någon kom på dem, men det är en risk de måste ta. De måste hitta honom, försöka skydda honom mot den oundvikliga galenskapen och se till att han är redo när tiden för det Sista Slaget är inne. Därför gör de vad de kan för att spionera på Amyrlin och försöka ta reda på vad som händer.

Tycker du det låter spännande? Då får du hålla utkik efter nästa post där jag berättar mer om boken och den värld historien utspelar sig i.

Fortsättning följer


Bilderna i det här inlägget är lånade från:

  1. Draken i inledningen är från boken. Varje kapitel har en svartvit bild som skvallrar lite om vad det handlar om eller vilken av karaktärernas perspektiv det är vi får se.
  2. Bokomslaget till den utgåva av boken jag läste.
  3. Vita Tornet avbildat på ett samlingskorten från serien som gavs ut i olika serier.
  4. Moiraine Damodred ritad av Ariel Burgess, officiell illustratör för serien. 

Söndagsbetraktelse, vecka 36

Ibland flyter veckorna bara förbi och man hinner nästan bara blinka så är sommaren slut. Men så rätt som det är kommer en vecka som sniglar sig fram och man undrar vad i hela friden som hänt. En sådan vecka har denna varit. Måndag känns som en halv evighet sedan, och jag kan inte låta bli att fundera på om tiden gick långsammare för att jag hade mer att göra än jag är van vid?

1) Veckans händelse(r):

  • Grodprinsen började på dagis igen och var stolt som en tupp över sin fina lunchväska som matchade ryggsäcken. Han fick också träffa en talpedagog och där fanns det massor med roliga
    untitled

    Mammoos hjärta vid dagisgrinden. Jo, alla skolor och dagis liknar fängelser i det här landet…

    leksaker. Efteråt ringde han till mig och pratade oavbrutet i säker 10 minuter och det var väldigt mycket ”house” (dockhus) och ”jejo” lego. Jag blir alltid så glad när han ringer och det känns som en ynnest att så snart något viktigt hänt i hans liv så vill han ringa Mammoo och berätta.

  • Vi firade Bellas ettårsdag som Styf-hund med lite extra mys och bus. Plus en djupdykning in i valpisbilderna från förra hösten. Kommer nog en egen post om hennes första år snart…
  • Lämnade in min första kursuppgift för bedömning i fredags. Det känns verkligen som ombytta roller efter alla dessa år att låta någon annan läsa och värdera mitt arbete. Kul men läskigt.

2) Veckans topp:

  • Måste nog vara inlämningsuppgiften jag gjorde. Min allra första milstolpe på den mentala fjällvandring jag gett mig in på.

3) Veckans botten:

  • Jag orkade varken spela något spel eller pyssla någonting den här veckan. Jag läste, skrev och sov. Det var i princip allt. Bellatrix tyckte det var himla trist…

4) Veckans bok/böcker:

  • If Someone Says ”You Complete Me”, RUN! av Whoopie Goldberg (ljudbok).
  • The Great Hunt av Robert Jordan (högläsning med intensivsköterskesonen).
  • Harry Potter and the Cursed Child (manuset till Rowlings teater om Harry som vuxen och pappa till två söner).

5) Veckans film/TV:

  • Pewdiepie hos Skavlan, Conan O’Brien och några andra intervjuer. Plus några av hans egna inlägg på YouTube. Jag gillar verkligen honom och tycker att han gör en hel del roliga filmer, men också bra välgörenhetsprojekt. Plus att han verkar himla trevlig.
  • Malou efter 10. Plötsligt förstår jag varför hon fick Bonniers speciella pris härom året.
  • Jimmy Jaldemark och Stefan Hrastinski, diverse filmer och intervjuer om nätbaserat lärande.

6) Veckans spel: 

  • Det bidde ingenting! Inte ens en liten pokkis som letat sig in i mitt sovrum. Faktum är att jag inte ens hunnit tänka på att spela spel den här veckan. Men nu är det ju söndag och det är flera timmar kvar till läggdags, så det är nästan så att jag lutar mot att det kan bli en liten smula spel ikväll…

7) Veckans soundtrack: 

Bob Geldof är Floyd ”Pink” Pinkerton i Pink Floyds makalösa, men ack så missförstådda, Another Brick in the Wall. Nej, de menar verkligen inte att utbildning är skit! Detta är samhällssatir på hög nivå och så engelskt som någonting kan bli. 

 

 

En Höstvisa passar väl bra nu

Erna Tauro och Tove Janssons makalöst vackra Höstvisa i oefterhärmliga Zarah Leanders tappning. Slut ögonen, lyssna och njut.

Sommaren på Löran gick alltid mot sitt slut och när höstmörkret lade sig kurade vi skymning, tände våra ljus och sjöng den drömmande, längtande höstvisan.

För mig var den som vackrast vid slagbordet på Lanternan där den blev en markör för säsongen som snart var över och den oundvikliga separationen som väntade. Sommaren och jobbet i familjerestaurangen var liksom kittet som höll familj, vänner och bekanta nära varandra under några intensiva sommarmånader. När hösten kom åkte alla åt olika håll mot väntande skolor, jobb, vardagsliv och andra umgängeskretsar.

Det fanns något vackert i det cykliska liv vår verksamhet förde med sig och länge trodde jag att mitt liv alltid skulle se ut så. Hela vintern längtade jag efter sommaren på Löran. När våren kom och det var dags att börja skura utemöbler, beställa hem varor och boka annonser vaknade sinnena till liv igen efter vintervilan; och som den mest självklara sak i världen trillade man direkt ner i invanda rutiner och gnodde på en sommar till. Tills det åter blev dags att sitta vid slagbordet, tända ljusen och sjunga höstvisan i skymningen.


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Höstvisa med den vackra finlandssvenska dialekten framförd av finska rockbandet von Hertzen Brothers.

Visste du att sången skrevs av Erna Tauro (musik) och muminmamman Tove Jansson (text)? Erna Tauro sjöng sången i en tävling om bästa visan på svenska på Svenska Radion i Helsingfors 1965 och kom trea. För oss svennar blev den dock känd först 1977 då gruppen Cumulus kom etta på Svensktoppen med den.

Den här visan blev med tiden oerhört populär och har spelats in i en herrans massa versioner, bland annat av Vikingarna, Zarah Leander och Kjerstin Dellert. Hanne Krogh har gjort en fin norsk tolkning av den och Linda Lampenius en instrumental version.

Så nu vet vi det också.

Ta och youtuba (tokbra ord!) fram din egen favoritversion vettja. Tänd lite ljus, nynna med och skynda dig att älska och sprida lite kärlek innan kolmörkret och iskylan är över oss igen.

Kram påre!

 

Om funktionshinder och nätbaserat lärande

En grupp som är underrepresenterad inom utbildning på högskolenivå är studerande med funktionshinder. (Till denna grupp räknar jag människor med kronisk/långvarig sjukdom samt fysiska såväl som psykiska funktionshinder.) Redan i Distansutbildningskommitténs slutbetänkande (SOU 1998:84) konstaterades att flexibla studieformer skulle vara särdeles fördelaktiga för just den här gruppen.

Nästan 20 år senare har mycket hänt på det tekniska området och det finns ett relativt brett utbud av nätbaserade kurser runt om i landet. Nätbaserad är emellertid inte nödvändigtvis detsamma som flexibel, och det är här vi funktionshindrade ofta stöter på problem. Dagens teknik möjliggör flexibilitet och individanpassning, men i min erfarenhet ser det i regel inte ut så. Istället blir många nätbaserade kurser bara externa klassrum där många av de faktorer som tidigare exkluderade oss från utbildning lever kvar. Det ger utbildningssätet ett större upptagningsområde, utan att nödvändigtvis göra undervisningen mer tillgänglig.

Det finns många barriärer som gör utbildning, även på distansnivå, svårtillgänglig för funktionshindrade. Detta gäller såväl innan studierna ens påbörjats som under studietiden. Många ger upp innan de ens vågat söka sig till en utbildning, andra tappar sugen någonstans under studietiden och ger upp, och det finns en mängd orsaker till att det är så. Jag upplever att det ofta saknas insikt i de individuella behov vi som målgrupp har, och möjligen även en oförmåga att förstå att kunskap rörande dessa behov i sig är en specialistkompetens som borde ligga till grund för utveckling inom, och förbättring av, distansundervisningen.

För att funktionshindrade skall få såväl tillträde till som en reell möjlighet att genomföra sina studier måste vi kunna ställa större krav på en nätbaserad utbildning än att den ska vara pedagogiskt och tekniskt tillgänglig. Det måste, till exempel, också vara möjligt för individen att, utifrån sin specifika situation och lärandetyp, kunna välja var, när, hur, i vilken takt och på vilket sätt studierna skall bedrivas.

Jag funderar på att göra en studie någonstans i gränslandet kring pedagogisk och teknisk tillgänglighet kontra flexibilitet och individanpassning. En möjlighet vore att göra en omfattande litteraturstudie och försöka kartlägga vad som skrivits, och vilka lärdomar som dragits, sedan SOU 1998:84. En annan möjlighet skulle kunna vara att titta på hur funktionshindrade upplever tillgängligheten och flexibiliteten i universitetens nätbaserade kursutbud. Det senare känns dock som ett mycket större projekt som kanske lämpar sig bättre till en senare, mer omfattande, studie än vad jag skulle kunna klara av just nu.

Innan jag kan gå vidare med detta skulle jag behöva lite feedback. Har du synpunkter, tips eller idéer på allt tar jag gärna emot dem.

September kommer med höst och hemlängtan

September. Ja, då är det väl officiellt höst då, vare sig man vill eller inte. Sommarlovet är slut och det märks på trafiken här i landet där barn inte får gå till skolan själva utan skall köras dit och hem. Helst av sina mödrar. Och gud förbjude att de kom på idén att samåka! Nejdå, här ska vi se till att så många bilar som möjligt saktar ner trafiken varje morgon och eftermiddag.

Man behöver bara uppleva skillnaden mellan London i skollovstider och London första skoldagen efter lovet för att förstå varför engländarna kallar trafikstockning för trafiksylt. Det är ju liksom inte riktigt stopp. Det är bara ett oändligt kladdande och kletande med bilar som rör sig som bladlöss i lingonsylt och sakta, sakta, sakta tar sig framåt i sina filer.

När John och jag jobbade i västra London brukade vi se till att vara på motorvägen innan skoltrafiken började (och helst redan innan klockan sju på morgonen) och aldrig åka hem innan klockan sju på kvällen. Att åka under skoltrafiktiden, eller the school run som vi säger, kunde ta upp till fyra timmar med ett snitt på två-och-en-halv. Kom vi på motorvägen innan klockan var sju tog det 45 minuter. Inte undra på att så många yrkesförare verkar vara så jäkla griniga…


FB_IMG_1472618216415Lingon. Jag hittade den här underbara bilden på mammas facebook häromdagen. Klicka på den och titta noga. Är den inte vacker? Alltså, skogspromenader i svensk bär- och svampskog är något jag verkligen saknar. Stillheten. Och doften. Och så klart den där rikedomskänslan när man får fylla frysen med bär och svamp och veta att hela vintern kommer man att kunna plocka fram dessa små minnen från sommaren som var.

Här i Englandet finns ingen allemansrätt, så några skogspromenader kan man inte ta hur som helst. Och inte växer det några lingon här heller. Möjligen uppe i Skottland kanske, men inte då här i alla fall. Det närmsta vi kommer är tranbär, men vi får nöja oss med att köpa dem färdigsyltade i affären. Havregrynsgröten smakar helt okej med tranbärssylt, men det är ju ändå inte riktigt som det ska.

För några år sedan när farmor Ingrid kom på besök hade hon med sig djupfrysta lingon i petflaskor. Gissa om det kändes lyxigt att få koka egen lingonsylt på svenska handplockade bär!


På tal om lyxigt. I torsdags överraskade de två sönerna jag delar bostad med mig med något som verkligen kändes lyxigt och som jag 20160902_210137inte fått på säkert 12 år. Hjortronsylt!

Ocado, Waitrose tjänst för mat levererad hem till dörren, säljer en del svenska varor och där fanns det hjortronsylt minsann. Det blev våfflor med vispgrädde och hjortronsylt till middag och sedan till lunch igen i lördags. Käre värld vad gott man kan må så där mitt i vardagstristessen av något så enkelt som en klick sylt.

Nej, men man skulle kanske ta och läsa någonting

Något jag är oändligt tacksam över är att jag tidigt fick lära mig att läsa, och att det här med att gå på biblioteket och låna böcker var en vana som skolan nötte in i oss redan från första klass. Sedan hade jag också turen, eller privilegiet om man så vill, att födas in i en familj där alla läste.

Vi hade hyllmeter på hyllmeter med böcker hemma och vi köpte, fick och lånade fler för vart år som gick. Utöver böcker hade vi också tidningar; två eller tre morgontidningar, bägge kvällstidningarna och ett par månadsmagasin. Det gjorde läsandet till en vana, något man gjorde som en del av en rutin, och det gav mig en bred kunskapsbas att stå på. Men det gjorde också läsandet lustfyllt och vilsamt. En upplevelse för flera sinnen (jag älskar lukten av en nyöppnad bok eller tidning och känslan av papperets fibrer och ytbehandling mot fingertopparna) och något att söka sig till av alla möjliga orsaker.

Idag läser jag allt. Överallt. Jämt. Texten på mjölktetran, reklamskyltarna på bussar, tåg och tunnelbanor, broschyrerna i väntrummet på sjukhuset, gratistidningarna de delar ut vid tunnelbanestationerna osv. Jag har en amazon kindle (och kindleapp både på datorn och i mobilen för säkerhets skull) där jag läser mycket böcker och prenumererar också på ljudböcker genom amazon audible. Tidningarna läser jag numer på nätet även om jag tycker det känns lite tråkigt att inte stötta papperstidningen. Jag köper fortfarande en del böcker och jag prenumererar på ett par handarbetstidningar. Mycket läsa blire.

Något som stör mig väldigt mycket är att jag de sista två-tre åren märkt mer och mer att jag har svårt att komma ihåg saker. Först tänkte jag att det bara var vanlig glömska, sedan att det kanske var klimakteriet som började närma sig, men till sist insåg jag att det nog var lite värre än så. Amnesi, har jag lärt mig, är en ganska vanlig följd av fibromyalgi; särskilt om man också har problem med smärta, högt blodtryck, sömnrubbningar, muskelspasmer och artrit. Som jag, med andra ord. Så jag tänkte försöka ta fasta på en kul idé jag såg när jag kollade på fina anteckningsböcker häromsistens, och försöka skriva något om det jag läser. Som en liten loggbok. Då kan jag ju dels dela min läslusta med dig, dels gå tillbaka och friska upp minnet här mellan varven.

Vi får se hur länge jag kan hålla på med tanke på att mitt bloggande är minst sagt sporadiskt, men alltid blir det väl något. Jag tänkte börja med att skriva om en fantasyserie som kontorssonen introducerade när jag var i Brighton i våras. Sagan om Drakens återkomst heter den och jag och intensivsköterskesonen turas om att läsa kapitlen högt för varandra. Det är en serie om 15 böcker och, som tur är, är den redan avslutad; så man riskerar inte att behöva vänta i flera år på nästa bok. (Host! Jag talar om dig nu George R R Martin… Host!) Det tycker jag är en bra början.

Så nu sätter jag igång att skriva om första boken. Om en vecka borde du nog kunna läsa om den här.

Söndagsbetraktelse, vecka 35

1) Veckans händelse(r):

  • En polsk man mördades på öppen gata av ett gäng ungdomar. För att han pratat polska. Brexitvindarna viner omkring oss.
  • Yngsta dottern åkte på semester igen och det blev väldigt tyst här.
  • Skolstartsveckan kom som vanligt med trafiksystem och ökade ljudnivåer utomhus.

2) Veckans topp:

  • Att få chansen att prova något nytt, fast att det är läskigt och jag inte vet om jag kan klara av det.

3) Veckans botten:

  • Hösten är här och jag har inte ens varit i närheten av en strand i år.

4) Veckans bok/böcker:

  • If Someone Says ”You Complete Me”, RUN! av Whoopie Goldberg
  • The Eyes of the World av Robert Jordan.

5) Veckans film/TV:

  • Skavlans intervjuer med Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid. Blev galet glad av att höra Benny Andersson prata om feminismen och patriarkatet.
  • Malou efter 10 med, bland andra, Mark Levengood.

6) Veckans spel: 

  • Pokémon Go! Bara level 5 än så länge, men det trillar ner en pokkis i min säng mellan varven, så jag är som en sån där venusfälla eller vad de nu heter de där köttätande växterna.

7) Veckans soundtrack: 


En visa i midsommartid så här på höstkanten

Jan Åström sjunger Visa i midsommartid i Så Ska Det Låta 2009.

Nu är det officiellt höst, även om vi här i Englandet kan få njuta av Brittsommaren, eller Indian Summer som vi säger, och varma vindar ännu ett bra tag. Men jag har lite svårt att acceptera att det inte bidde någon riktig sommar för mig i år, så jag håller modet uppe med hjälp av svenska sommartoner.

Visa i midsommartid är en av många vackra pärlor i den svenska sångskatten. Vackrast av allt är den nog sjungen i midsommarnatten och allra helst tillsammans med någon vars röst ligger nära din egen. Själv tycker jag så klart att den ska sjungas på Löran där tiden så länge stod stilla men ändå inte.

Trolska toner och bitterljuvt vemod passar alldeles utmärkt till rådande sinnesstämning. Kom och sjung med!


Du lindar av olvon en midsommarkrans
Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn
I långdans, i språngdans, på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans
där Ull-Stina, Kull-Lina går.
Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt ska du somna vid Svartrama tjärn
där natten och mossan är len.

Visste du förresten att Visa i midsommartid inte alls är en gammal folkvisa fast många tror det. Den skrevs av Håkan Norlén (musik) och Rune Lindström (text) och publicerades 1946 i Norléns vissamling För syndaskarn och dygdeljus. Samma år kom den ut på skiva i en inspelning med Margareta Kjellberg. Så nu har vi lärt oss något nytt igen.

Sedan dess har den spelats in i så många versioner, men själv har jag svårt att hitta en klar favorit då många som sjunger den verkar missa just det där trolska som tilltalar mig. Det finns en fin tolkning med Tina Ahlin och makalöst begåvade Hanna Hedlund, plus Lisa Miskovsky och Stefan Sundström på gitarr, från något svenskt tv-program. Jag bjuder på den med här som avslutning på dagens allsång:

Hanna Hedlund, Tina Ahlin, Lisa Miskovsky och Stefan sundström framför Visa i midsommartid i programmet Midsommar med Tina Ahlin som sändes i SVT 25 juni 2011.

Äntligen finns det en smula hopp…

I torsdags hade vi finbesök. Inte bara en, utan hela två (!) specialistsköterskor kom för att starta yngsta dotterns biologiska terapi. Hon hade dessutom bett intensivsjuksköterskebrodern vara med, så totalt tre syrror hängde med yngsta dottern och mig själv i mitt rum i hela tre (!) timmar på morgonen.

För den som plågas av enveten, svårkontrollerad artrit är biologiska preparat, tillsammans med cellgiftsbehandling, den medicinska motsvarigheten till storsläggan. När alla andra möjligheter provats, utvärderats och funnits vara otillräckliga byter man liksom ut silkesvantarna mot boxarhandskar och hazmat och övergår till biologisk krigsföring. Jag hade skrivit en (i mitt eget tycke) ganska bra förklaring till hur såväl autoimmunitet som så kallade anti-TNF-preparat fungerar, men den får du inte läsa idag. Precis när jag skulle ladda upp det här inlägget i kalendern kom nämligen Bella och formligen studsade på min mus vilket fick bloggeditorn att först radera texten och sedan återgå till en tidigare sparad version. Mitt framför näsan på mig! Gissa om hon var billig då hundskrället…

Hur som haver. Efter en liten demonstration och en massa pappersarbete förklarade de på ett synnerligen opedagogiskt vis för yngsta dottern att det fanns en viss risk för att hon skulle kunna hamna i anafylaktisk shock av sprutorna, men att det ju bland annat var därför de var här. De skulle ta hand om henne om det gick så illa. Hon blev lite blek om nosen då kan jag lova, men till sist fick hon så sina två första injektioner och allt gick bra. Visserligen var hon helt golvad inom en timme efter att hon tagit dem och sov bort de nästföljande 48 timmarna, men det var ungefär vad vi hade väntat oss.

Imorgon är det dags för två nya sprutor och eftersom hon är med pojkvännen i Newcastle kommer hon att få stöd av en sjuksköterska via skype. Om ytterligare två veckor ska hon ta två sprutor till och därefter en spruta var 14e dag så länge preparatet gör någon nytta. Och vi har redan orsak att hoppas att det kommer att göra det. De första tecknen är så små att de kan vara svåra att sätta fingret på, men vi tycker nog redan att vi ser ett nytt ljus i ögonen på henne. Hon rör sig mindre ansträngt och har varit ute på ett par promenader med Bellatrix bara så där helt oförhappandes. När anti-TNF-preparaten fungerar brukar man i regel känna av dem redan under första veckan, även om man inte når full effekt förrän omkring 10 till 12 veckor senare.

Det finns alltså äntligen en smula hopp…

Nais låter ju fett nice alltså…

Nais logoFunkisar (funktionshindrade) som vill plugga i Sverige kan få så kallat pedagogiskt stöd. Jag vet inte exakt vad det innebär i Sverige, men jag antar att det är ungefär samma som här. Man kan få hjälp med allt från kompendier på färgat papper och större skrift, möjlighet att få hjälp att ta anteckningar, tillgång till hörslinga i föreläsningssalar, rullstolsanpassad plats i olika utrymmen, möjlighet att sitta i mindre störiga rum osv.

Vissa gnölar och tycker att vi funkisar inte ska få finnas på platser vi inte kan klara oss själva i. Det tycker jag är trams! Det är inte bara normalstörda som kan vara till nytta i samhället; och bara för att man behöver lite extra stöd för att kunna plugga kan man inte måsta hålla tillgodo med ett lågavlönat hitte-på-jobb inom ramen för någon arbetsmarknadsåtgärd. Det finns en makalös potential inom funkisvärlden och länge var den helt outnyttjad.

Jag tycker det är fett nice att vi nu har såväl resurser som system för att möjliggöra utbildning även för oss som inte kan plugga på egen hand. Och jag tycker det är lite extra nice, måste jag säga, att enheten som handlägger ansökningarna för pedagogiskt stöd i Sverige heter just Nais.