Testa portföljdieten, sa dietisten

Idag blev jag sådär trött igen som jag kan bli när jag känner mig gammal. Idag fick jag träffa en dietist. Jag borjade ju lägga om kursen i januari när jag bestämde mig för att ta ansvar för min hälsa och friskvård alldeles själv och sluta lita på läkarvetenskapen. Eller åtminstone på läkarna. Som ett led i detta lyckade jag få min motsträviga doktor att remittera mig till en dietist. Jag trodde det skulle kunna vara bra. Och det var det väl kanske också.

Dietisten visade sig vara väldigt ung. Knappt torr bakom öronen. Nyss utexaminerad fran universitetet där hon lyckats läsa i tre år utan att lära sig källkritik. Intressant! Hon gav mig en hög papper med information om något som kallas portföljdieten. I princip en till största delen vegansk/rå diet med högt intag av sojaprodukter (för protein) och kolestrolhämmande margariner, yogurtar etc. Fisk och kött begränsas till enstaka måltider och även då i små mängder. Hon var sugen på att få testa denna diet på mig. Hon var nämligen övertygad om att en vegansk/rå diet inte kunde innehålla alla näringsämnen kroppen behöver. Och hon hade aldrig träffat en patient som var beredd att byta kosthållning helt och hållet. Jag var alltså det perfekta offret. 

– Nja, sa jag. Jag äter inte sojaprodukter som inte är fermenterade, så det där med soja går ju bort. Måste det verkligen vara soja? undrade jag.

– Ja, sa dietisten, det maste vara soja.

– Men varför just soja? framhärdade jag. Det måste ju gå lika bra med något annat växtbaserat protein.

– Nej, sa dietisten, soja ska det vara.

-Hmmm… Låt me se de där papperen, sa jag. Och tro det eller ej – om man läste igenom den finstilta delen av rapporten hon viftade med visade det sig att denna diet var ett resultat av en forskningsstudie som hade finansierats av Alpro Soy. Ett företag som säljer sojaprodukter. Och kolestrolhämmande margariner, yogurtar och grejor. Men det hade den lilla dietisten missat.

Jag gav henne en snabbkurs i källgranskning och sa att jag skulle testa dieten, men på mitt eget sätt. Utan soja eller fåniga mejeriprodukter. Jag tror jag fortsätter att vara min egen expert. Det verkar tryggast så… =)

Tacka vet jag svensk byråkrati!

Idag är Argbiggan arg igen! Hon har nämligen varit hos doktorn. Husläkaren som det väl heter i Sverige nuförtiden. Det är nämligen så att min reumatolog tycker att vi behover en haematolog (blod specialist) involverad i min vård eftersom jag har så många riskfaktorer för blodpropp. Men i landet bakochfram där jag bor så kan inte min reumatolog remittera mig till haematologen. Det måste min husläkare göra.

Då utspelar sig följande lilla teater: reumatologen säger åt mig att gå till min husläkare och be om en remiss. Jag förklarar att hon sannolikt kommer att vägra eftersom hon har en viss förkärlek för att ifrågasätta allt som kommer från en specialist. Reumatologen säger att nejdå, i ett fall som mitt kan hon inte vägra. En idiot kan se att med Faktor V Leiden, högt blodtryck, högt kolesterol, rullstolbunden och på gång att börja med cellgiftsbehandling så måste en blodspecialist vara med i teamet eftersom jag kan behöva blodförtunnande. Jag var skeptisk, och talade om detta för honom, men bokade ända tid hos min sura husläkare. Idag var jag där.

Som jag misstänkt vägrade hon att ens överväga saken. Istället sa hon att det finns inget i mina tidigare blodprover som tyder på problem. Nej just det, sa jag, men nu handlar det on att förebygga problem. Hon vägrade ända. Remisser är särdeles svåra att få i detta landet verkar det som. Jag gissar att husläkarna tycker att de misslyckats om de måste skicka en patient vidare till en specialist. Eller så vill de bara inte gå miste om pengarna de får när vi måste komma tillbaka hela tiden.  

Jag mår räv, men lyckades ändå pallra mig till doktorn idag. Bara för att få höra att jag ingen remiss behöver. Specialisten har fel. Måtte jag inte få en blodpropp – då stryper jag kärringen!

På västfronten intet nytt

Det där penicillinet hjälpte ju föga. Jag ligger fortfarande här i min säng och funderar på om inte döden ändå vore att föredra. Uppåt värre, med andra ord. Jag tar så mycket smärtstillande att jag mest bara sover, men andå får jag ingen ro från värken.

Nu har de bestämt sig for att det nog inte var en infektion, trots allt. Nu ska knät röntgas igen. Akut. Sist jag väntade på en akut röntgen fick jag vänta i elva månader. Vi får se hur länge det dröjer denna gången. Och om jag lever så länge… =(

Nej, nu har man skitit i det blå skåpet…

Det fick bli akuten idag. Mitt knä får inte plats i byxorna längre och värken tar kål på mig. När man har kronisk värk lär man sig att leva med det på något vis, men när något händer som intensifierar smärtan så blir man galen.

Doktorn gissade på infektion. Det blev bredspektra-antibiotika. Igen. Så nu är jag tillbaka i min säng igen. Som den förlorade sonen burit ner i mitt kontor eftersom jag inte kan ta mig upp för trappen längre.

Med lite tur finns det hopp om livet nästa vecka.

Ska cortison verkligen göra så här ont?

Idag var jag på reumatologen igen. De vill starta mig på cellgifter till sommaren för att försöka få bukt med mitt hyperaktiva immunsystem. Det känns inget vidare. Alls. Jag fick med mig broschyrer hem och fick veta att jag har åtta veckor på mig att bestämma mig mellan pest eller kolera. Eller mellan sulfasalazin och methotrexate. Det första kan man få porfyria av och det andra kan, tro det eller ej, leda till cancer. Så nu gäller det att välja rätt här – vilket verkar skojigast – att se ut som en varulv eller att bli flintskallig?

Jag fick en cortisonspruta i knäleden idag och det gör rent infernaliskt ont! Ska det vara så? Det var så länge sedan jag fick prova cortison sist att jag inte minns hur jag reagerade. Är detta orsaken till att jag fick sluta med cortisonet förut? Mitt halvdöda högra ben är just nu värkigare än någonsin och börjar redan bli varmt. Jag trodde inte det kunde bli större nu, men det känns faktiskt som om det är på gång att svälla upp ännu mer. Fy för den lede! Jag undrar hur länge musklerna kan överleva så här? Kanske bäst att jag inte vet…

Nu ska här skrivas!

Förra året lovade jag mig själv att skriva mer. Skriva varenda dag. Det gjorde jag också. Men så värst lustfyllt blev det inte. Snart nog var man indragen i mer jobb än planerat och det där med att säga nej funkade inte så bra som det var tänkt. I år ska det bli andra bullar. Nu ska här skrivas!

I alla fall lite grann…

Storebror ser dig? Ja, det verkar inte bättre…

(Källa: http://the-big-bang-theory.com/images/uploads/5/101179d736d502cc3cc1fc.jpg)

Det här med On Demand TV som det heter här i Englandet är ju kul. Jag har precis kollat mig igenom de första två säsongerna av Big Bang Theory och kommit fram till att de fem huvudpersonerna är skrämmande lika mina ungar. Gustaf är Sheldon, Sofia är Leonard, Filip är Koothrappali, Oscar Wolowitz och Emma Penny. Det är som om någon skulle ha förföljt mina ungar med en dold kamera och gjort en TV-serie av deras mer irriterande personlighetsdrag. Hur gick detta till?

Sov gott, Manne liten…

Så får vi vara ledsna igen. Idag tar vi farväl av vår käraste Manne, syster Hannahs Prickiga Fästman, efter nästan 15 långa år tillsammans. Han fattas oss, men som mamma så vackert skrev: ”Om det finns en hundhimmel så är Manne på väg dit nu. En plats med lättstulna köttbullar, pinnar att leka med, mysiga soffor att krypa upp i olovandes och fotändar att sova i. Vi känner glädje och tacksamhet över de åren vi fick med honom. Det var ingen hund det var en beagle.”

Kalla rasismen vid dess rätta namn

Ibland snubblar man över något som är så bra att det måste skickas vidare i sitt ursprungliga format, utan några som helst omsvep. Följande inlägg är hämtat från Expressen.se och skriven av Kristina Lindquist, frilansande kulturskribent och en av tidningen Ottars redaktörer. Jag undrar hur länge det kommer att dröja innan folk i allmänhet inser att det aldrig någonsin kan få vara den starkes rätt att avgöra om den svage ska få ta illa vid sig av övergreppen.

I slutet av november möttes personalen på Folkets hus i Ljungaverk av texten: ”Negerjävel jag är inte rasist för fan!!” Var klottrarna medvetna om att de just hade fångat en viktig del av den svenska samhällsdebatten? Vi hatar nämligen rasism, men är beredda att dö för rätten att använda rasistiska skällsord – utan att bli kallade rasister. Den som ser tillbaka på 2011 ska mötas av just denna besatthet av att pissa på folk och samtidigt kräva att få ha hedern i behåll.

I februari var det dags för melodifestival i Luleå, med Swingfly som en av de tävlande. Medierna kunde snart berätta att Ulf Mohlin Fagerström, hög sportchef i Skåne, tyckte att det var ”dags att emigrera. En svullen neger som inte pratar svenska. Ett ”skämt”, blev förklaringen: ”Att jag skulle vara rasist är helt sjukt.”

I mars satt Alexander Bard i SVT och deklarerade att det minsann inte är rasistiskt att kalla andra för ”neger”. Han kallar ju sig själv för bög, eller hur?

I april var det dags för fest med ”djungeltema” på Hallands nation i Lund. Och vad passar bättre bland lejon och zebror än tre svartsminkade ”slavar” som säljs på auktion? När Jallow Momodou polisanmälde händelsen tapetserades hans arbetsplats med bilder med texten ”Vår negerslav är bortsprungen”. Auktionen var ett ”skämt”, menade Hallands nation. Rektor Per Eriksson tog avstånd men trodde inte att någon hade haft ”rasistiska avsikter”.

I maj fick nyanlända elever på Väggaskolan i Karlshamn i läxa att böja ordet ”neger”.

I september skrev Patrik Lundberg i Helsingborgs Dagblad om den rasism han som svensk med asiatiskt ursprung utsätts för dagligen. Debatten kom dock att fokusera på hur töntigt det var att godisjätten Fazer valde att ta bort den stereotypa ”kinesen” från sina chokladpuffar; man ska kämpa mot ”riktig” rasism, var argumentet. Och på tal om riktig rasism så sade kommunpolitikern Annika Rydh (SD) i november att ”det finns ju den röda rasen, den gula rasen och jag är ju av ett vitt ursprung. En neger är en neger, inget nedsättande”. Partisekreteraren Martin Kinnunen fyllde i: ”traditionellt i Sverige så är neger en färg.”

Bards tråd från i våras plockades upp nära nyåret, då han utbrast ”Neger neger neger!” i en nätdebatt med skådespelaren Richard Sseruwagi. Bard förklarade: ”så länge Afrikas största land heter Nigeria (vilket betyder ‘negrernas land’ på latin) så är det fullt rimligt att kalla människor med afrikansk härkomst för negrer.”

Så håller det på, med det ena kvasietymologiska resonemanget efter det andra. Men det går inte att komma ifrån att n-ordet är intimt kopplat till den slavhandel som även Sverige deltog i, där ordet ingick i en propaganda om afrikaner som ”undermänniskor” i syfte att legitimera sekler av övergrepp. Varifrån kommer då dagens rasande behov av att göra andra människor illa genom rasistiska stereotyper? Ett möjligt svar finns i Maja Hagermans bok ”Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder” (Prisma, 2006). Här påvisas hur myten om de ”oblandade” svenskarna har levt vidare in i våra dagar, och på vägen gjorde Sverige till en stormakt inom rasbiologin. Som en konsekvens skulle man kunna säga att svenskhetens gränser fortsätter att gå vid kroppens hud och hår, där den som inte anses passera pekas ut och görs till något främmande.

Lägg till den doktrin om antirasism som varit statens officiella hållning i mer än 40 år och vi har en del av förklaringen till varför det är så populärt att uppträda rasistiskt samtidigt som man ivrigt förnekar att det är det man gör. Det är logiskt att den nedlagda Facebookgruppen ”Det heter negerboll” (med tiotusentals medlemmar) har följts av sidan ”Vi som inte tycker att negerbollar är rasistiskt!!!”, som gillas av drygt 20 000 personer. Det ingår inte i självbilden att vara rasist, så då är det ingen som är det. Oavsett handlingar.

Men vad sägs om att göra 2012 till året då vi börjar kalla saker för deras rätta namn? Att folk skulle sluta ha slavauktioner på sina fester är kanske att hoppas på för mycket.

Kristina Lindquist, 06 jan 2012

http://www.expressen.se/debatt/1.2671845/kalla-rasismen-vid-dess-ratta-namn