Författare: linnealucifer

av

En Höstvisa passar väl bra nu

Erna Tauro och Tove Janssons makalöst vackra Höstvisa i oefterhärmliga Zarah Leanders tappning. Slut ögonen, lyssna och njut.

Sommaren på Löran gick alltid mot sitt slut och när höstmörkret lade sig kurade vi skymning, tände våra ljus och sjöng den drömmande, längtande höstvisan.

För mig var den som vackrast vid slagbordet på Lanternan där den blev en markör för säsongen som snart var över och den oundvikliga separationen som väntade. Sommaren och jobbet i familjerestaurangen var liksom kittet som höll familj, vänner och bekanta nära varandra under några intensiva sommarmånader. När hösten kom åkte alla åt olika håll mot väntande skolor, jobb, vardagsliv och andra umgängeskretsar.

Det fanns något vackert i det cykliska liv vår verksamhet förde med sig och länge trodde jag att mitt liv alltid skulle se ut så. Hela vintern längtade jag efter sommaren på Löran. När våren kom och det var dags att börja skura utemöbler, beställa hem varor och boka annonser vaknade sinnena till liv igen efter vintervilan; och som den mest självklara sak i världen trillade man direkt ner i invanda rutiner och gnodde på en sommar till. Tills det åter blev dags att sitta vid slagbordet, tända ljusen och sjunga höstvisan i skymningen.

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Höstvisa med den vackra finlandssvenska dialekten framförd av finska rockbandet von Hertzen Brothers.

Visste du att sången skrevs av Erna Tauro (musik) och muminmamman Tove Jansson (text)? Erna Tauro sjöng sången i en tävling om bästa visan på svenska på Svenska Radion i Helsingfors 1965 och kom trea. För oss svennar blev den dock känd först 1977 då gruppen Cumulus kom etta på Svensktoppen med den.

Den här visan blev med tiden oerhört populär och har spelats in i en herrans massa versioner, bland annat av Vikingarna, Zarah Leander och Kjerstin Dellert. Hanne Krogh har gjort en fin norsk tolkning av den och Linda Lampenius en instrumental version.

Så nu vet vi det också.

Ta och youtuba (tokbra ord!) fram din egen favoritversion vettja. Tänd lite ljus, nynna med och skynda dig att älska och sprida lite kärlek innan kolmörkret och iskylan är över oss igen.

Kram påre!

 

av

Om funktionshinder och nätbaserat lärande

En grupp som är underrepresenterad inom utbildning på högskolenivå är studerande med funktionshinder. (Till denna grupp räknar jag människor med kronisk/långvarig sjukdom samt fysiska såväl som psykiska funktionshinder.) Redan i Distansutbildningskommitténs slutbetänkande (SOU 1998:84) konstaterades att flexibla studieformer skulle vara särdeles fördelaktiga för just den här gruppen.

Nästan 20 år senare har mycket hänt på det tekniska området och det finns ett relativt brett utbud av nätbaserade kurser runt om i landet. Nätbaserad är emellertid inte nödvändigtvis detsamma som flexibel, och det är här vi funktionshindrade ofta stöter på problem. Dagens teknik möjliggör flexibilitet och individanpassning, men i min erfarenhet ser det i regel inte ut så. Istället blir många nätbaserade kurser bara externa klassrum där många av de faktorer som tidigare exkluderade oss från utbildning lever kvar. Det ger utbildningssätet ett större upptagningsområde, utan att nödvändigtvis göra undervisningen mer tillgänglig.

Det finns många barriärer som gör utbildning, även på distansnivå, svårtillgänglig för funktionshindrade. Detta gäller såväl innan studierna ens påbörjats som under studietiden. Många ger upp innan de ens vågat söka sig till en utbildning, andra tappar sugen någonstans under studietiden och ger upp, och det finns en mängd orsaker till att det är så. Jag upplever att det ofta saknas insikt i de individuella behov vi som målgrupp har, och möjligen även en oförmåga att förstå att kunskap rörande dessa behov i sig är en specialistkompetens som borde ligga till grund för utveckling inom, och förbättring av, distansundervisningen.

För att funktionshindrade skall få såväl tillträde till som en reell möjlighet att genomföra sina studier måste vi kunna ställa större krav på en nätbaserad utbildning än att den ska vara pedagogiskt och tekniskt tillgänglig. Det måste, till exempel, också vara möjligt för individen att, utifrån sin specifika situation och lärandetyp, kunna välja var, när, hur, i vilken takt och på vilket sätt studierna skall bedrivas.

Jag funderar på att göra en studie någonstans i gränslandet kring pedagogisk och teknisk tillgänglighet kontra flexibilitet och individanpassning. En möjlighet vore att göra en omfattande litteraturstudie och försöka kartlägga vad som skrivits, och vilka lärdomar som dragits, sedan SOU 1998:84. En annan möjlighet skulle kunna vara att titta på hur funktionshindrade upplever tillgängligheten och flexibiliteten i universitetens nätbaserade kursutbud. Det senare känns dock som ett mycket större projekt som kanske lämpar sig bättre till en senare, mer omfattande, studie än vad jag skulle kunna klara av just nu.

Innan jag kan gå vidare med detta skulle jag behöva lite feedback. Har du synpunkter, tips eller idéer på allt tar jag gärna emot dem.

av

September kommer med höst och hemlängtan

September. Ja, då är det väl officiellt höst då, vare sig man vill eller inte. Sommarlovet är slut och det märks på trafiken här i landet där barn inte får gå till skolan själva utan skall köras dit och hem. Helst av sina mödrar. Och gud förbjude att de kom på idén att samåka! Nejdå, här ska vi se till att så många bilar som möjligt saktar ner trafiken varje morgon och eftermiddag.

Man behöver bara uppleva skillnaden mellan London i skollovstider och London första skoldagen efter lovet för att förstå varför engländarna kallar trafikstockning för trafiksylt. Det är ju liksom inte riktigt stopp. Det är bara ett oändligt kladdande och kletande med bilar som rör sig som bladlöss i lingonsylt och sakta, sakta, sakta tar sig framåt i sina filer.

När John och jag jobbade i västra London brukade vi se till att vara på motorvägen innan skoltrafiken började (och helst redan innan klockan sju på morgonen) och aldrig åka hem innan klockan sju på kvällen. Att åka under skoltrafiktiden, eller the school run som vi säger, kunde ta upp till fyra timmar med ett snitt på två-och-en-halv. Kom vi på motorvägen innan klockan var sju tog det 45 minuter. Inte undra på att så många yrkesförare verkar vara så jäkla griniga…

FB_IMG_1472618216415Lingon. Jag hittade den här underbara bilden på mammas facebook häromdagen. Klicka på den och titta noga. Är den inte vacker? Alltså, skogspromenader i svensk bär- och svampskog är något jag verkligen saknar. Stillheten. Och doften. Och så klart den där rikedomskänslan när man får fylla frysen med bär och svamp och veta att hela vintern kommer man att kunna plocka fram dessa små minnen från sommaren som var.

Här i Englandet finns ingen allemansrätt, så några skogspromenader kan man inte ta hur som helst. Och inte växer det några lingon här heller. Möjligen uppe i Skottland kanske, men inte då här i alla fall. Det närmsta vi kommer är tranbär, men vi får nöja oss med att köpa dem färdigsyltade i affären. Havregrynsgröten smakar helt okej med tranbärssylt, men det är ju ändå inte riktigt som det ska.

För några år sedan när farmor Ingrid kom på besök hade hon med sig djupfrysta lingon i petflaskor. Gissa om det kändes lyxigt att få koka egen lingonsylt på svenska handplockade bär!

På tal om lyxigt. I torsdags överraskade de två sönerna jag delar bostad med mig med något som verkligen kändes lyxigt och som jag 20160902_210137inte fått på säkert 12 år. Hjortronsylt!

Ocado, Waitrose tjänst för mat levererad hem till dörren, säljer en del svenska varor och där fanns det hjortronsylt minsann. Det blev våfflor med vispgrädde och hjortronsylt till middag och sedan till lunch igen i lördags. Käre värld vad gott man kan må så där mitt i vardagstristessen av något så enkelt som en klick sylt.

av

Nej, men man skulle kanske ta och läsa någonting

Något jag är oändligt tacksam över är att jag tidigt fick lära mig att läsa, och att det här med att gå på biblioteket och låna böcker var en vana som skolan nötte in i oss redan från första klass. Sedan hade jag också turen, eller privilegiet om man så vill, att födas in i en familj där alla läste.

Vi hade hyllmeter på hyllmeter med böcker hemma och vi köpte, fick och lånade fler för vart år som gick. Utöver böcker hade vi också tidningar; två eller tre morgontidningar, bägge kvällstidningarna och ett par månadsmagasin. Det gjorde läsandet till en vana, något man gjorde som en del av en rutin, och det gav mig en bred kunskapsbas att stå på. Men det gjorde också läsandet lustfyllt och vilsamt. En upplevelse för flera sinnen (jag älskar lukten av en nyöppnad bok eller tidning och känslan av papperets fibrer och ytbehandling mot fingertopparna) och något att söka sig till av alla möjliga orsaker.

Idag läser jag allt. Överallt. Jämt. Texten på mjölktetran, reklamskyltarna på bussar, tåg och tunnelbanor, broschyrerna i väntrummet på sjukhuset, gratistidningarna de delar ut vid tunnelbanestationerna osv. Jag har en amazon kindle (och kindleapp både på datorn och i mobilen för säkerhets skull) där jag läser mycket böcker och prenumererar också på ljudböcker genom amazon audible. Tidningarna läser jag numer på nätet även om jag tycker det känns lite tråkigt att inte stötta papperstidningen. Jag köper fortfarande en del böcker och jag prenumererar på ett par handarbetstidningar. Mycket läsa blire.

Något som stör mig väldigt mycket är att jag de sista två-tre åren märkt mer och mer att jag har svårt att komma ihåg saker. Först tänkte jag att det bara var vanlig glömska, sedan att det kanske var klimakteriet som började närma sig, men till sist insåg jag att det nog var lite värre än så. Amnesi, har jag lärt mig, är en ganska vanlig följd av fibromyalgi; särskilt om man också har problem med smärta, högt blodtryck, sömnrubbningar, muskelspasmer och artrit. Som jag, med andra ord. Så jag tänkte försöka ta fasta på en kul idé jag såg när jag kollade på fina anteckningsböcker häromsistens, och försöka skriva något om det jag läser. Som en liten loggbok. Då kan jag ju dels dela min läslusta med dig, dels gå tillbaka och friska upp minnet här mellan varven.

Vi får se hur länge jag kan hålla på med tanke på att mitt bloggande är minst sagt sporadiskt, men alltid blir det väl något. Jag tänkte börja med att skriva om en fantasyserie som kontorssonen introducerade när jag var i Brighton i våras. Sagan om Drakens återkomst heter den och jag och intensivsköterskesonen turas om att läsa kapitlen högt för varandra. Det är en serie om 15 böcker och, som tur är, är den redan avslutad; så man riskerar inte att behöva vänta i flera år på nästa bok. (Host! Jag talar om dig nu George R R Martin… Host!) Det tycker jag är en bra början.

Så nu sätter jag igång att skriva om första boken. Om en vecka borde du nog kunna läsa om den här.

av

Söndagsbetraktelse, vecka 35

1) Veckans händelse(r):

  • En polsk man mördades på öppen gata av ett gäng ungdomar. För att han pratat polska. Brexitvindarna viner omkring oss.
  • Yngsta dottern åkte på semester igen och det blev väldigt tyst här.
  • Skolstartsveckan kom som vanligt med trafiksystem och ökade ljudnivåer utomhus.

2) Veckans topp:

  • Att få chansen att prova något nytt, fast att det är läskigt och jag inte vet om jag kan klara av det.

3) Veckans botten:

  • Hösten är här och jag har inte ens varit i närheten av en strand i år.

4) Veckans bok/böcker:

  • If Someone Says ”You Complete Me”, RUN! av Whoopie Goldberg
  • The Eyes of the World av Robert Jordan.

5) Veckans film/TV:

  • Skavlans intervjuer med Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid. Blev galet glad av att höra Benny Andersson prata om feminismen och patriarkatet.
  • Malou efter 10 med, bland andra, Mark Levengood.

6) Veckans spel: 

  • Pokémon Go! Bara level 5 än så länge, men det trillar ner en pokkis i min säng mellan varven, så jag är som en sån där venusfälla eller vad de nu heter de där köttätande växterna.

7) Veckans soundtrack: 


av

En visa i midsommartid så här på höstkanten

Jan Åström sjunger Visa i midsommartid i Så Ska Det Låta 2009.

Nu är det officiellt höst, även om vi här i Englandet kan få njuta av Brittsommaren, eller Indian Summer som vi säger, och varma vindar ännu ett bra tag. Men jag har lite svårt att acceptera att det inte bidde någon riktig sommar för mig i år, så jag håller modet uppe med hjälp av svenska sommartoner.

Visa i midsommartid är en av många vackra pärlor i den svenska sångskatten. Vackrast av allt är den nog sjungen i midsommarnatten och allra helst tillsammans med någon vars röst ligger nära din egen. Själv tycker jag så klart att den ska sjungas på Löran där tiden så länge stod stilla men ändå inte.

Trolska toner och bitterljuvt vemod passar alldeles utmärkt till rådande sinnesstämning. Kom och sjung med!

Du lindar av olvon en midsommarkrans
Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn
I långdans, i språngdans, på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans
där Ull-Stina, Kull-Lina går.
Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt ska du somna vid Svartrama tjärn
där natten och mossan är len.

Visste du förresten att Visa i midsommartid inte alls är en gammal folkvisa fast många tror det. Den skrevs av Håkan Norlén (musik) och Rune Lindström (text) och publicerades 1946 i Norléns vissamling För syndaskarn och dygdeljus. Samma år kom den ut på skiva i en inspelning med Margareta Kjellberg. Så nu har vi lärt oss något nytt igen.

Sedan dess har den spelats in i så många versioner, men själv har jag svårt att hitta en klar favorit då många som sjunger den verkar missa just det där trolska som tilltalar mig. Det finns en fin tolkning med Tina Ahlin och makalöst begåvade Hanna Hedlund, plus Lisa Miskovsky och Stefan Sundström på gitarr, från något svenskt tv-program. Jag bjuder på den med här som avslutning på dagens allsång:

Hanna Hedlund, Tina Ahlin, Lisa Miskovsky och Stefan sundström framför Visa i midsommartid i programmet Midsommar med Tina Ahlin som sändes i SVT 25 juni 2011.

av

Äntligen finns det en smula hopp…

I torsdags hade vi finbesök. Inte bara en, utan hela två (!) specialistsköterskor kom för att starta yngsta dotterns biologiska terapi. Hon hade dessutom bett intensivsjuksköterskebrodern vara med, så totalt tre syrror hängde med yngsta dottern och mig själv i mitt rum i hela tre (!) timmar på morgonen.

För den som plågas av enveten, svårkontrollerad artrit är biologiska preparat, tillsammans med cellgiftsbehandling, den medicinska motsvarigheten till storsläggan. När alla andra möjligheter provats, utvärderats och funnits vara otillräckliga byter man liksom ut silkesvantarna mot boxarhandskar och hazmat och övergår till biologisk krigsföring. Jag hade skrivit en (i mitt eget tycke) ganska bra förklaring till hur såväl autoimmunitet som så kallade anti-TNF-preparat fungerar, men den får du inte läsa idag. Precis när jag skulle ladda upp det här inlägget i kalendern kom nämligen Bella och formligen studsade på min mus vilket fick bloggeditorn att först radera texten och sedan återgå till en tidigare sparad version. Mitt framför näsan på mig! Gissa om hon var billig då hundskrället…

Hur som haver. Efter en liten demonstration och en massa pappersarbete förklarade de på ett synnerligen opedagogiskt vis för yngsta dottern att det fanns en viss risk för att hon skulle kunna hamna i anafylaktisk shock av sprutorna, men att det ju bland annat var därför de var här. De skulle ta hand om henne om det gick så illa. Hon blev lite blek om nosen då kan jag lova, men till sist fick hon så sina två första injektioner och allt gick bra. Visserligen var hon helt golvad inom en timme efter att hon tagit dem och sov bort de nästföljande 48 timmarna, men det var ungefär vad vi hade väntat oss.

Imorgon är det dags för två nya sprutor och eftersom hon är med pojkvännen i Newcastle kommer hon att få stöd av en sjuksköterska via skype. Om ytterligare två veckor ska hon ta två sprutor till och därefter en spruta var 14e dag så länge preparatet gör någon nytta. Och vi har redan orsak att hoppas att det kommer att göra det. De första tecknen är så små att de kan vara svåra att sätta fingret på, men vi tycker nog redan att vi ser ett nytt ljus i ögonen på henne. Hon rör sig mindre ansträngt och har varit ute på ett par promenader med Bellatrix bara så där helt oförhappandes. När anti-TNF-preparaten fungerar brukar man i regel känna av dem redan under första veckan, även om man inte når full effekt förrän omkring 10 till 12 veckor senare.

Det finns alltså äntligen en smula hopp…

av

Nais låter ju fett nice alltså…

Nais logoFunkisar (funktionshindrade) som vill plugga i Sverige kan få så kallat pedagogiskt stöd. Jag vet inte exakt vad det innebär i Sverige, men jag antar att det är ungefär samma som här. Man kan få hjälp med allt från kompendier på färgat papper och större skrift, möjlighet att få hjälp att ta anteckningar, tillgång till hörslinga i föreläsningssalar, rullstolsanpassad plats i olika utrymmen, möjlighet att sitta i mindre störiga rum osv.

Vissa gnölar och tycker att vi funkisar inte ska få finnas på platser vi inte kan klara oss själva i. Det tycker jag är trams! Det är inte bara normalstörda som kan vara till nytta i samhället; och bara för att man behöver lite extra stöd för att kunna plugga kan man inte måsta hålla tillgodo med ett lågavlönat hitte-på-jobb inom ramen för någon arbetsmarknadsåtgärd. Det finns en makalös potential inom funkisvärlden och länge var den helt outnyttjad.

Jag tycker det är fett nice att vi nu har såväl resurser som system för att möjliggöra utbildning även för oss som inte kan plugga på egen hand. Och jag tycker det är lite extra nice, måste jag säga, att enheten som handlägger ansökningarna för pedagogiskt stöd i Sverige heter just Nais.

av

Idag sjunger jag en sång för dig, Sune

Beatrice-Aurore i Hootenanny Singers tappning från 1979.

Tänk att det slår aldrig fel. Så fort man börjar tänka på något så börjar hjärnan gå på högvarv och rota fram relaterade minnesbilder:

Aha, du minns Amerikabrevet som någon sjöng på en fest en gång för 30 år sedan? Ja, men då ska du se här vad jag har samlat på mig i minnenas arkiv! Olydiga ballongen – minns du den? Jasså. Elvira Madigan då? Jaha den med. Men den här! Den har du nog glömt i alla fall. Vänta, vart hade jag den nu då…

Det verkar funka ungefär på samma sätt som YouTube gör när man tittat på något där, så kanske var det från hur hjärnan fungerar de fick idén. Vad vet man?

Ibland undrar jag också om inte Magnus och Brasse var något stort på spåren när de skrev om den där verkmästaren i magen. Kanske har vi en hel bunt pyttesmå stackars arbetare som traskar omkring därinne i våra kroppar och försöker få allt att fungera. Det skulle kunna förklara en hel del om varför min kropp är som den är måste jag säga. Men nu lämnar vi denna parentes i berättelsen…

Förra veckan när jag som bäst låg och googlade barnvisor till ett annat inlägg dök en liten strof upp i hjärnan och med ens var tankarna hos Sune. (En annan farbror som, tekniskt sett, varken är farbror eller familj men som ju är det ändå. I hjärtat.) Jag har för mig att det här var en av hans favoritsånger, men han mindes inte hela texten. Dock sjöng han de strofer han mindes så fint, och med sådan känsla, att man blev alldeles rörd. För en himla många år sedan lovade jag Sune jag skulle försöka hitta texten och lära mig sången, men trots ihärdigt sökande lyckades jag aldrig med det. Så döm om min förvåning, när jag ligger och lyssnar igenom en hög med Alice Babs-klipp och helt plötsligt hör: och i min drömbok sökte jag men där stod ingenting. Någonstans inne i mitt huvud!

Snabbt som gröne, för jag glömmer precis allt lika fort som jag sagt eller tänkt det, googlade jag de där orden och resultatet är inspelningen du kan höra i YouTube-klippet här ovan. Beatrice-Aurore, som sången heter, var från början en dikt av Harriet Löwenhjelm som tonsattes av Hjalmar Cressmann. Den spelades in av Hootenanny Singers och finns med på deras skiva Nya Vindar från 1979. Texten lägger jag till i slutet av det här inlägget.

Det tog sin lilla tid, men nuru, Sune, kan vi sjunga med från början till slut!

Beatrice-Aurore

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

av

Pokemon Go! får klart godkänt i min bok

PhotoGrid_1471103739024

Pikachu och Shellder, en vattenpokemon, var två oväntade fynd i parken första veckan.

Nu har jag spelat Pokemon Go i några veckor. Eller spelat och spelat, förresten. Kan man verkligen kalla det att spela när allt man gör är at gå omkring och leta små färgglada fantasidjur i vinklar och vrår? Tveksamt.

Hur som helst så laddade jag ner appen på min telefon när jag av en händelse såg att den fanns i Google Play. Gratis var den dessutom, så jag var inte ens säker på om detta var själva spelet eller bara någon liten teaser. Jodå, det var själva spelet och jodå det är alldeles gratis. Och bara det är ju värt ett par pluspoäng.

För att komma igång laddar man alltså ner en app i telefonen, trycker på knappen det står Installera, och sedan Öppna, på och sedan är det bara att sätta igång. Man får skapa en liten mini-me, en ganska enkel variant med bara ett fåtal val. Sedan följer en liten snabbkurs i hur det funkar och därefter är det bara att köra. Den första Pokémon man kan fånga är antingen Bulbasaur, Charmander eller Squirtle. Det finns också en liten hack för den som helst vill få börja med favoriten Pikachu.

PhotoGrid_1471103909293

Ett litet ägg och en medalj samt tre pokkisar jag fångade redan första veckan ute på vift.

Du är nu en Pokémon-tränare under ledning av Professor Willow och ditt jobb är att fånga alla olika Pokémon som gömmer sig lite här och där ute i naturen. Du har små röd-vita pokebollar som du kastar på pokkisarna och träffar du rätt fångas de i bollen. Spelplanen är helt enkelt en karta över området du befinner dig i. Du kan leta upp pokestops (något slags sevärdhet i området (vilket i vårt område företrädesvis verkar vara en pub)) som syns som små blå lådor på kartan. När du kommer nära nog blir den blå lådan en cirkel man kan snurra på nästan som ett lyckohjul. När den snurrat klart kastar den ut pokebollar och, om du har tur, någon extra present till dig. Pokestops förnyas dessutom var tionde minut ungefär, så du kan komma tillbaka flera gånger och fortsätta snurra fram saker. Eller slå dig ner och ta en öl eller två (eller vad du nu är begiven på) medan du tankar hem saker från lyckohjulet.

Ju fler Pokémon du fångar desto mer levlar (vilket underbart ord!) du upp. Du kan få stilpoäng om du kastar särskilt snygga eller skruvade kast. Du får också poäng när dina pokkisar utvecklas och när dina ägg kläcks till nya små pokkisar. För alla pokkisar, oavsett art, börjar sin livscykel som ett litet ägg och du får stoppa dem i en inkubator tills de är redo att kläckas. Jag har ett ägg nu och tydligen måste jag gå 5km innan det kläcks, så jag får hålla mig tills jag lyckats få ihop 3.1km till innan jag får veta vad det blev.

PhotoGrid_1471104167862

Min allra första fångst, Bulbasaur, och min första evolve Pidgey som blev en Pidgeotto.

När du nått Level 5 får du välja vilket lag du vill tillhöra: Mystic (blå), Valor (röd) eller Instinct (gul). Nu är du stor nog att börja fajtas som herren på täppan över de olika Poké-gymmen på kartan. Liksom Pokéstops är gymmen sevärdheter (hos oss räknas tydligen tunnelbanestationer dit) och du ser på färgen de har vilket team som just nu är herre på täppan. Är det inte ditt lag kan du alltså bege dig dit för att försöka ta kontroll över gymmet och se till att byta färg på det. Om gymmet däremot redan hålls av andra spelare från ditt eget lag kan du fortfarande utmana dem och därmed hjälpa till att förstärka gymmets försvar. Varje gym kan ha upp till 10 Pokémon som vaktar det och desto starkare dessa pokkisar är, desto större chans att gymmet stannar hos vårt lag.

Pokémon Go har alltså något att erbjuda såväl orienterare som sakletare och fighters, men även du som mest gillar att gullegulla lite har något att hämta i det här spelet. Inte nog med att det finns en hel massa pokkisar (150 totalt) att samla på sig. De små liven behöver matas och pysslas om ifall man vill att de ska växa och utvecklas till nästa stadium. Nintendo har alltså lyckats ta sitt Pokémon-koncept och mixat det med en del Tamagochi, en del Geocaching och en nypa fitbit; och därmed skapat en hit som slagit rekord i app-världen. Tidigare ledde Clash Royale som drog in hela 125 miljoner dollar under första månaden. De tog första platsen från Candy Crush som suttit på den sedan de kom ut och tjänade 25 miljoner dollar första månaden. Men Pokemon Go slog alla rekord. Ingen annan app i historien har haft lika många nedladdningar under första veckan och spelet drog in ofattbara 200 miljoner dollar under första månaden!

PhotoGrid_1471103947398

Ironin när spelet tycker att rullstolen går för fort och ber mig intyga att det inte är jag som kör…

Men vänta nu, sa jag inte att spelet var gratis? Jo, det är gratis att
ladda ner appen och börja spela, men som så många andra spel nuförtiden så satsar de på att sälja sker inne i spelet. Pokémon Go har en liten butik där du kan köpa fler pokebollar, plats för fler pokkisar, pokke-godis, diverse trolldrycker att hela sjuka eller skadade pokkisar med osv. Och så kan man köpa magiska ägg. Valutan är så klart pokecoins och för ca 7 kronor får man 100 coins vilket räcker till lika många pokebollar. Det är alltså inte särskilt dyrt och rent tekniskt behöver man inte heller köpa några pokkepengar. Man samlar på sig slantar allt eftersom, men det är klart har man bråttom så har man.

Sedan tjänar de så klart en rackarns massa pengar utanför spelet också. Tänk bara på vad McDonalds, till exempel, betalar för att få stoppa små plastbitar man ska samla på i papplådor med miniportioner snabbmat. Dessa marknadsförs sedan till små barn så att de kan tjata på sina föräldrar om att få äta snabbmat och få en ny plastbit även denna veckan. Och sedan kommer alla leksaksföretagen som vill få använda pokkisar på sina saker och alla andra som kan komma på sätt att dra nytta av pokkehypen. Mycket pengar blire…

Men hur kul är det då på en skala? Ja, det är väl kanske den bästa frågan. Jag tycker (än så länge) att det är buskul! Jag gillade geocaching men som hjulbent hade jag stora problem att hitta cacherna. Och det är ju halva grejen att man ska hitta platsen och sedan logga cachen. Så trots att jag var medlem och betalade pengar och åkte ut för att leta cacher så slutade det i regel med att jag inte hittat ett dugg. Och då blir det till slut lite trist. Här är det så fiffigt ordnat att jag kan fånga pokkisarna utan att kliva av permobilen eller kräla ur rullstolen och in under en häck. Så länge de är inom min räckvidd kan jag peta på dem och försöka locka dem med godis så jag kan fånga dem.

PhotoGrid_1471132906522

Jag i min pokketränarmundering och permobilhunden Bellatrix på jakt i parken

Yngste sonen insåg redan innan spelet (jo, jag har bestämt mig för att kalla det ett spel trots allt) kom ut att det skulle vara otroligt bra för sjuka och handikappade som kanske inte kommer ut så ofta. Och det tycker jag nog att han hade alldeles rätt i. Nu har jag ju förvisso nyss börjat (och till min glädje har jag upptäckt att man även kan fånga en och annan Pokémon inne i huset), men skulle jag se på min skärm att det fanns en Pokémon jag saknade i omgivningen skulle jag nog vilja försöka ta mig ut och fånga den. Och det funkar säkerligen på barn också. Många föräldrar klagar på att barnen tillbringar för mycket tid inne och undrar hur man ska få dem att släppa TVn eller datorn och gå ut? Jo, man kan ju alltid testa att ge dem ett Pokémon Go. Och ja, jag menar allvar.

Många klagar på att det är så farligt (pedofiler du vet), att folk går in på privata tomter och letar pokkisar (usch och fy), och att barnen kan bli påkörda i trafiken (för trafikvett har di då inte di små liven). Jag tycker mest det verkar klagas för att det ska klagas. Jag tvivlar på att världen får fler pedofiler pga Pokémon Go. Och jag tror både Engelsmän och Amerikanare skulle må rätt så bra av lite fobiträning som fick dem att lära sig lite mer om allemansrätten och hur gemytligt det kan bli när man delar med sig. Vad gäller barn ute i trafiken är det väl ändå så att små barn inte ska vara ensamma ute och leta pokkisar. Det här är ju som sagt ett buskul spel som både barn och gamla kan ägna sig åt, så ett tips vore kanske att man spelar tillsammans. Familjeaktiviteter som förenar nytta med nöje kan man väl aldrig få för många av.

Fyra spel i ett alldeles gratis direkt ner i mobilen. Ingen ny konsoll som behöver köpas, ingen dyr spelkassett som kan gå sönder (eller tappas bort) och måsta ersättas. Mindre än två minuters installationstid innan du kan börja spela. Och ett spel som engagerar och får folk att vilja gå ut i friska (?) luften och röra på sig. Vad mer kan man mer önska sig av ett spel 2016? Jag ger det fem fina hjul: ⊗⊗⊗⊗⊗