Bloggprivatiseringen fortskrider
Idag skriver vi måndag den åttonde juni och vi är nu i den sjunde månaden av den stora flytten. Trettionio dagar över tiden för den som till nöds vill vara petnoga, men det är inte riktigt min grej. Jag tänkte vi kunde prata lite om privatiseringen istället. Av bloggen alltså.
Jo, jag vet. Tekniskt sett är det när staten säljer ut SJ och Posten och andra bra saker till den försämringsnisse som kommer med högsta budet vi pratar om privatisering. Min högst personliga privatisering är av en annan natur.
Så här ligger det till. Den Stora Bloggprivatiseringsutredningen kom sig av att jag i ett av mina kreativa anfall insåg att jag kunde byta utseende på bloggen. Detta var något jag surat över sedan stan brann, men WordPress snålar med det mesta och gratisbloggare får hålla till godo med det som bjuds. Men så visade det sig att jag är en idiot. (Like I didn’t know.) Man kan alltså importera sina egna templates!
Som av en händelse hade jag redan köpt en livstidslicens på den bloggkostym jag gillar bäst och självfallet låg jag vaken till tidiga morgonen och pulade med inställningarna. Jag ville ju att det skulle se någotsånär genomtänkt ut när du vaknade. Men så snubblade jag över ett problem jag inte kunde lösa med en enkel inställning.
Den här bloggen föddes som en digital dagbok. Liten, ostädad och lite grinig. Därav namnet. Väldigt subtilt, liksom. Argbiggan blev ett ställe där jag kunde morra över allt som var fel med med tillvaron och sånt som roade mig i största allmänhet. Och bäst av allt?
Ingen lyssnade.
Det var typ det som var poängen.
Men sen började ju folk läsa och det var väl okej för det var ju nästan ingen som visste vem jag var. Och de få som gjorde det… Ja de fick liksom skylla sig själva. Jag är ju lite som marmite – antingen gillarure eller så gör du det inte. Känner du mig i den stora världen där människor kan stöta på varandra på ICA, eller träffas och fika (bra rim där), ja då får vi väl hoppas att du gillar marmite. 😉
Vad detta har med privattiseringen att göra är åldern. Bloggen är gammal som gatan och jag började skriva den i en lägenhet i Granloholm för så många år sedan att det inte ens kallades att blogga då. Barnen var små och förekom ganska ofta i mina inlägg. Det gjorde även deras far, vår storfamilj, och våra vänner och bekanta. Vuxna människor kan nog tåla att bli omskrivna, men det känns inte längre okej att skriva om mina barn helt utan skyddsnät.
När jag nu satte igång att snygga till det här utrymmet bestämde vi – jag, Styrbjörn, Sten och resten av besättningen – att Argbiggan inte bara skulle vara min privata dagbok längre. Den skulle få bli en kajplats med tillträde till hela skeppet, Äppelpaj, böckerna, den lilla stugan i skogsbrynet och… alltihopa.
Den Stora Bloggprivatiseringsutredningen var därmed ett faktum.
Jag gick igenom hela katalogen – hundratals inlägg! – och avaktiverade alla som innhöll personnamn och bilder som inte kändes okej att dela längre.
Jorå. Hela bak-katalogen. Vartenda inlägg. Och nu har jag inte mindre än 826 utkast som väntar på att privatiseras så de kan få vara med och leka igen.
De är alltså inte raderade, bara undanstoppade som julklapparna i garderoben. Du vet att de finns där, men ingen annan får se dem innan tomten kommer. En del gamla foton har för övrigt fått åka samma väg. Nej, jag skäms inte över något jag skrivit (jag har slutat skämmas), men jag vill inte att mina barn och barnbarn ska vara sökbara på en blogg som numera har kunder, prenumeranter och såväl GEO som SEO-strategi.
Styrbjörn höll ett mycket sansat anförande om vikten av privatisering för ett par veckor sedan. Det är liksom ett av hans arbetsområden. Det är möjligt att kryddhjärnan bara halvlyssnade, men poängen gick hem. Skydda personuppgifter. GDPR. Etiska regler. Vi jobbar påt.
Eftersom jag är nostalgisk av mig kommer nog i stort sett samtliga inlägg att återkomma efter privatiseringen. Barnen som nu är vuxna heter Ettan, Tvåan, Trean, Fyran och Femman. Småpiraterna heter Grodprinsen och Lillgrisen. Alla andra får också mer eller mindre kreativa namn.
Lite kul kan jag tycka att det är eftersom vi gör samma sak med besättningen. Vi har bara en enda pirat som seglar med oss under sitt eget namn, men den personen valde själv att ha det så. Annars har jag byggt en piratnamnsgenerator för den som vill ha hjälp att komma på något. 😎
Tidsplanen, då?
Ja, det där med tid och pengar och att komma ihåg saker har vi ju redan etablerat att jag är usel på. (Se trettionio dagar här ovan om du är som jag och redan har glömt det.) Men ungefär såhär då kanske. Vi tar ett gammalt inlägg i taget när det finns plats mellan flyttkaos och allt annat som pågår. Och när kryddhjärnan inte sätter sig på tvären. Så några år då kanske.
Privatiserat, putsat, och ibland med en kommentar från nutida-mig om allt som dåtida-mig hade fel om. Vilket så klart är det mesta. Och allt eftersom besättningslistan börjar växa kommer en och annan karaktärsbeskrivning att hamn i vårt Lexikon ifall du vill kunna slå upp vem som är vem när du (eller jag) tappar tråden.
Vilket vi garanterat kommer att göra.
Men det är okej. Det blir som roligast så.
🤍 Kram påre, vännen!
