Du vet hur det är. Man håller på att flytta, det är kaos överallt, hjärnan säger tvärnej till alla försök att göra något som står på listan. ”Lägg ner!,” säger den. ”Packa kan du göra sedan. Vi kan väl skriva en berättelse istället?”

Det var ungefär så den började, Noras historia som jag berättade lite om igår.

Jag har skrivit hela livet, men jag har aldrig delat med mig av något skönlitterärt jag skrivit på svenska. Inte för att jag inte velat, utan för att det känts som ett stort steg på något vis. Tänk om jag är en hyfsad bloggare, men en riktigt värdelös historieberättare på svenska? Jag får svindel bara jag tänker på det. Att jag kanske bara inbillat mig att det här är något jag är rätt bra på…

Hursomhelst så har vi läst på en massa för att se hur man registrerar sig som ett litet förlag i Sverige och hur självpubliceringsmarknaden ser ut där. Jag läste bland annat en rapport om vilka genrer som är mest populära och där talades det om sånt jag aldrig testat att skriva.

Bleh. Jag kan ju inte säga nej till en utmaning!

Eller jo, jag kanske kan, men för kryddhjärnan är utmaningar knark. Och att tänka på kartonger är inte ens nästan lika spännande som att fundera på möjigheter…

Crimans? Crime och romance alltså? I samma bok?

Scandimantasy? Skandinavisk romantasy?

Contemporary romance med paranormal frosting?

Krimans låter ju spännande som tusan. Camilla Läckberg hade väl en smula romans där i början av serien om Erika Falk, men skulle man kunna skriva en berättelse som är lika delar mord- och kärlekshistoria?

Jaru, det kanske vi aldrig får veta, för kryddhjärnan började spinna på något som förvisso skulle kunna landa i ond, bråd död och stormande kärlek, men jag tvivlar påt. Två kvinnor hittade den därinne i dimman. Två systrar. Maja och Frida. Kring 40 kanske?

De firar midsommar tillsammans och jag tror att det var ganska länge sedan sist. Frida vill att de ska plocka blommor att lägga under kudden. Maja är sjukt osugen på det.

Käbbel uppstår, och plötsligt minns jag mina egna tvillingar. Hur de var rätt små när de började protestera mot tanken på att storebror var lika mycket bror eller syskon som just de två var. ”Lägg dig inte i!” skrek Fyran åt Tvåan en gång. ”[Trean] är min bror, inte din!” Och någonstans där står det klart för mig att Maja och Frida är tvillingar. Såklart.

Men nu ansluter sig en tredje kvinna till systerduon. En något yngre syster. Det är hon som har varit borta, inte Frida. Hon som inte är lika mycket syster som de andra två. Nora heter hon. Nora, som mamma döpte efter Ibsens huvudperson… Och nu ser jag gökuret på köksväggen där i sommarstugan. I Dalarna? Eller nej… det är gökuret som är från Dalarna. Mamma köpte ju det på den där loppisen i Rättvik sommaren de åkte på familjens första och enda husvagnssemester.

Och så här håller det på. Mitt i flyttkaoset skriker hjärnan på knark, och när den hittat något att roa sig med orkar den inte tänka på kartonger och korvtabeller längre. Så jag bestämde mig för att börja skriva ner mina tankar.

Bara de första raderna. Lite prestigelöst sådär. Utan att redigera för mycket. Bara se vad som kommer ut. Vad det är för slags historia jag bär på.

Är det en kortis eller en hel roman? Blir det död eller kärlek? Romans med en vampyr eller en gammal drake? Jag har ingen aning.

Det här är början på något nytt. Något jag aldrig gjort. En berättelse på svenska om tre systrar. En midsommarafton som kanske inte ustpelar sig i Dalarna. Sju blommor under kudden och en dröm. Men vad drömmer hon om då? En man? Nej, det låter fan så trist. Ett dockhus kanske?

Vad tror du? Kan det bli något av det här?

Vi får väl se till helgen om det blev fler lådor eller mer skrivande av den här veckan. Jag har också en annan form av knark på ingång på fredag. Många frestelser blire, så det är väl bäst att jag slutar blogga och börjar fylla nästa låda innan det är för sent.

🤍 Kram påre! Och tack för att du läser.