Lägenheten vi bor i nu mitt första handikappanpassade hem. Det var första flytten på nästan 40 år jag inte längre var en enastående singelmamma, utan bara jag. Nej, jag bor inte ensam nu heller, men Trean är en vuxen man i sina bästa år som valt att bo med mig och vara mitt stödhjul i tillvaron. Han var också väldigt tydlig med att flytten skulle funka för mig. Annars fick det vara.

Min gammelfaster Wera sa alltid om sin pappa att det viktigaste för honom var ”katta och kaffepanna”. Jag tycker det är lite roligt för Trean, som kom fem generationer efter, tycker nog att det är katterna (han har två) och tekokaren som är viktigast. Allt annat är sekundärt. Förutom just att skapa en plats jag också kunde leva i då.

Nu har vi snart varit här i två år, och jag kan röra mig fritt i hela lägenheten i min rullstol. Alla trösklar är borta och alla rum inredda så jag har gott med svängrum. Allt jag behöver finns inom räckhåll, med två undantag. Jag kan inte ta mig in och ut ur huset själv och jag kan inte besöka Trean i hans rum för något snille bestämde sig för att platsbygga en garderob som gör att dörren inte går att öppna hela vägen. Jag skulle gärna vilja få bo någonstans där jag kan rulla ut när jag vill, så just det känns lite trist, men i övrigt har det varit en ynnest att få bo här en period.

Mot slutet av 2024 började jag dock känna en viss stress. Jag måste ju skriva! Måste ge ut böcker. Måste försöka uppgradera den här förmågan jag välsignats med till något jag kan leva av. Åtminstone i någon mån. Fast skrivandet handlar ju inte bara om att trä ord på tråd och binda vackra kransar av dem. Man ska ju ha något att säga också. Något man vill berätta om.

Jag var mest bara tom.

Så för ganska precis ett år sedan diskuterade jag problemet med min Styrbjörn. Han som är min kreativa partner och mitt andra stödhjul i tillvaron. Tillsammans bestämde vi oss för att det var okej om jag inte kände mig redo att skriva för att ge ut. Att jag kunde unna mig ett år att bara skriva vad jag ville. Och som jag skrivit!

De senaste tre åren har jag snittat en-och-en-halv miljon skrivna ord per år.

Nej, det är inte färdiga böcker, men väl en himla massa scener, kapitel och (till och med) en hel del kompletta men oredigerade manuskript. Nu när sanden snart runnit ur timglaset för mitt smekmånadsår ligger jag här och tittar i taket och funderar på vad målsättningen för 2027 ska bli.

Skriva 1,5 miljoner nya ord?

Posta sexhundra nya blogginlägg?

Dubbla intäkterna?

Dubbla antalet gratis- och betalprenumeranter?

Ge ut tolv nya böcker? Eller borde vi kanske höja ribban och satsa på tjugofyra nästa år?

Jag hade en plan innan det här hastiga och lustiga flyttprojektet började. Tanken var ju att vi skulle flytta vidare i september 2027, men nu siktar vi alltså på att möta sommaren i Sverige nästa år. Det är så klart omöjligt. Helt galet. Men sedan när har jag låtit en smula galenskap stoppa mig? Nej, just det.

Så nu försöker jag tänka om. Det är en del av det stora systemskiftet jag pratade om igår. Eller var det kanske i förrgår? Nevertheless, jag laddar min kontrollpanel. Fyller trattarna med arbetsuppgifter. Och jag tror att mitt fokus kommer att vara noveller. Korta historier i en himla massa genrer. Precis så som alla som vet något om att publicera sina alster säger att man inte ska göra.

Vi börjar med Phin och Judy. Jag är väldigt förtjust i dem och deras ovanliga kärlekshistoria som förhoppningsvis kommer att introducera oss till kryssningsfartyget Serendipity. Men vad som kommer efter det vet jag inte riktigt än. Det tar vi i nyårskrönikan jag ska ha klar i början av januari.

Men nu är det som sagt söndag och vad gör vi på söndagarna?

Just det, vi myser och pysslar. Så nu ska jag fortsätta med det. Och se om jag kan äta några jordgubbar med den här jäkla tanden.

🤍Kram påre! Imorgon sparkar vi igång en ny vecka.