Just nu lägger jag nästan all min ork på att gå igenom pelarna som min ”författarplattform” vilar på. Jag funderar på vilka inlägg som behövs och vad som kan schemaläggas och/eller automatiseras. Och jag tittar på vad som kan göras så idiot­säkert att jag kan kan sköta spakarna även en riktigt dålig dag. Efter förra flytten vilade jag bara, men den här gången har jag inte råd med det.

Det här med social medier har vi ju pratat om förut. Att jag måste öva mig på att marknadsföra mig själv. Inte skeppet, inte besättningen, inte allt vi gjort eller har att sälja. Mig själv. Själva kärnan i den här konstellationen av personligheter och pseudonymer. Här på Argbiggan känns det som att jag börjar bli bättre på det.

Det märkliga är att det börjat färga av sig på hur ser på mitt engelska konto, linnealucifer. När jag började skriva inlägg till ”innehållsbanken” imorse insåg jag det är dags att tänka om där. Jag hade en plan, en bra plan dessutom, men när jag tittar på vad jag lagt ut är handler det ju fortfarande mestadels om allt annat än mig och vad jag gör och tänker på.

Så nu skriver jag ner det här så du kan påminna mig om jag börjar dra åt fel håll igen:

Jag måste hålla mig till en struktur som visar vem jag är och vad jag skriver och jobbar med.

Det nya upplägget på instagram lämpar sig väl för så kallade hamburgarmener. Vi har hittat rätt där med bokhyllan på skeppskontot och jag började på en liknande variant för Linnea. Men nu är det av med masken och gör om, gör rätt som gäller. Mer naket. Mer ärligt. Mer jag. Huvaligen.

Nu ska jag fortsätta med dagens uppgifter och dricka något varmt, för vi har fortfarande fjorton grader inomhus och fukten gnager i väggarna och benen.

🤍Kram påre, vännen, och tack för att du hänger med på den här långresan.