Nejmen, idag vet jag inte ens om jag vill blogga på det givna ämnet. Ämne #11 är: Vad vill du bli ihågkommen för? Känns fånigt tycker jag. Jag har dels inte för avsikt att lämna detta jordelivet än på länge, och dels tycker jag att det verkar lite väl navelskådande. Så jag tar nog och skriver om något annat isället.
Det har varit mycket snack om snö den här vintern. Hemma på Norrland är det mycket snö. Massor. Här i Englandet fick vi också lite snö. En decimeter. Som stannade i ett par dagar. Och då fick landet stänga ner. Här har man ju ingen snökunskap. Och folk dör, som jag skrivit om tidigare, för att de fryser ihjäl.
Själv är man ju snökunnig. Man har snövett. Nog för att jag hatar att frysa, men lite vinderväder härdar jag allt ut om jag måste. Till exempel måste man ju ha vinterkläder. Och mer än en värmekälla. Man måste ha stearinljus och något slags elddon att tända dem med. Man måste ha lite extra stapelvaror i sina förråd så man klarar sig ett tag om det inte går att ta sig till affären. Eller om den är stängd för att de inte får in några varor att sälja. Basic knowledge, liksom.
Folk klagar som gröne när de blir insnöade. Själv tycker jag det är rätt skönt. Några extra lediga dagar alldeles så där oförhappandes är väl inte fy skam! Man tänder några ljus, tar på sig tjocktröjan och raggsockarna och myser till det. Läser en bok. Stickar lite. Dricker varm choklad. Spelar lite spel med familjen. Har semester helt enkelt.
Det tionde ämnet i postaday2011 handlar om vad man tar sig till när man blir insnöad. Svaret är alltså enkelt. Man tar semester och slappnar av. Om man har snövett och är förberedd på att det faktiskt kan tänkas komma både lite snö och lite kyla på vintern vill säga… =)
God morgon, kära läsare!
Med bara 356 ämnen kvar att skriva om innan jag klarat av min ett-inlägg-om-dagen-utmaning kastar jag mig glatt in i ämne #9: en nylig aha-upplevelse.
Jag lider av någon slags hatkärlek till aha-upplevelser. Det är så klart bra att man har dem eftersom det brukar betyda att man (äntligen) fattat något. Men jag brukar (nästan) alltid känna mig bra jäkla dum när jag har dem. Det är ju pinsamt att inse att man inte fattat något man borde ha fattat. Blondinvarning, liksom.
Häromsistens dog vår vattenkokare. Det var en sån där dyr, fin designervariant som John hade köpt och jag hoppades att det betydde att den skulle gå att laga. Jo, sa han, det kan tänkas gå om det går att byta ut själva värmeelementet i den. Nu tycker dock inte han att en död vattenkokare är något man måste stoppa världen för, emedan jag ser det som en smärre katastrof, så jag tänkte glatt att det väl inte kan vara så svårt att fixa själv.
Sagt och gjort. Jag letade fram en skruvmejsel och satte igång projekt Demontera Bottenplattan. (Vår vattenkokare var av den modellen man sätter ovanpå en liten plastplatta vars sladd leder till en kontakt som pluggas in i vägguttaget.) När jag lyckats omvandla plattan i fråga till något som såg ut som en mekanikbyggsats kunde jag konstatera att där fanns inte en endaste liten bit som såg ut som om den skulle kunna värma två liter vatten på en grisblink. Förbryllad tog jag således min byggsats med mig och visade upp den för Mannen Som Kan Leva Utan Morgonkaffe. Och då skrattade han!
När han hämtat sig från skrattanfallet lade han huvudet lite på sned och såg på mig så där som man ser på sina små barn när man tycker ungen är söt men urbota korkad. Men, hur tänkte du nu då? Frågade han. Vaddå ”vad tänkte jag nu då?” morrade jag och kände mig som Baloo. Jag tänkte så klart fixa vattenkokaren. Plocka ut elementet så vi kunde köpa ett nytt. Men den har ju helt klart inget element!
Så du ville ta ut elementet?
Ja, jag säger ju det!
Men varför har du då skruvat isär bottenplattan?
Doh! Just som jag började samla luft för att återigen, med mycket morrande, förklara det för mig uppenbara kom den. AHA-upplevelsen. Insikten att det väl är klart som korvspad att ett värmeelement till vattenkokaren inte gärna kan sitta inuti bottenplattan. Av plast. Att det så klart måste sitta under själva kannan. Av metall. Och att bottenplattan självfallet bara leder ström till själva elementet. Som inte alls sitter i den bottenplatta jag just förvandlat till en byggsats.
Som sagt. Det är väl bra att man fattat något. Men så jäkla kul är det inte alltid precis när det händer.
Känner mig skitduktig idag. Efter fyra dagars vardagssemester tog det emot rejält imorse när klockan ringde. Jag ville verkligen inte måsta åka någonstans alls. Jag ville inte ens behöva lämna min varma sköna säng. Men jag gjorde det!
Det var en ganska fin dag idag och jag satt ute i solen och myste med en kopp kaffe medan jag väntade på att John skulle bli klar för avfärd. Kom i tid till mitt möte och lyckades göra allt som stod på min lista. Och lite till. Men när jag var klar ville jag bara åka hem. Inte ta några extra svängar och inte ha något måndagskvällsfirande. (Vi är annars rätt bra på det.) Jag halvsov hela vägen hem och kände mig glad att den där tiden då man tyckte att man behövde göra sig för och leka pigg och pratsam även när man känner sig halvdöd är över och förbi.
Pratade nyss med Emma som sa att det snöar i Brighton ikväll. Fy för den lede. Mer snö vill jag då rakt inte ha. Imorse var det ju nästan vår i luften. Nåväl. Det blir som det blir, helt enkelt. Kanske får man en kopp kaffe i solskenet igen imorgon bitti. Kanske får man pulsa i lite snö. Det reder sig nog bara jag får sova. Väntar på att Gustaf ska servera någon liten överraskning han har på gång, men sedan får det räcka för idag. Gott och väl.
Godnatt på er alla! x
I många herrans år väntade jag på att livet skulle börja. På att något skulle hända. Jag drömde mig bort och funderade på hur mitt liv hade kunnat se ut ”om bara…” eller ”om inte…”. Att jag inte levde det liv jag skulle ha önskat mig var, så klart, inte mitt eget fel. Det var omständigheterna. Typ. Att det kanske förhöll sig så att jag skapade mina egna omständigheter insåg jag inte.
En dag hände dock något som ställde hela min tillvaro på sin spets. Jag insåg att livet inte bara hade börjat utan höll på att rinna mellan mina fingrar. Alla de där dagarna som bara flöt förbi medan jag väntade, det var de dagarna som var mitt liv. De dagarna som definierade vem jag var. Vad jag var. Och då blev jag rädd!
Det var precis i början av året, precis den här tiden, fast för ganska så många år sedan nu, som jag satte mig ner med en för ändamålet nyinförskaffad anteckningsbok och började planera.
Först skrev jag ett brev till mig själv om fem år. Ett brev som förseglades och fick ett öppningsdatum på framsidan. I brevet skrev jag om hur jag hoppades att mitt liv skulle se ut om fem år. Vad jag förväntade mig att jag skulle ha gjort. Det var inte lätt kan jag säga.
När brevet var klart började jag lista all de saker som jag ville ha. Alla mål. Alla drömmar. Inget var för stort, för litet eller ens för galet för att få vara med på listan. Och listan blev lång. Galet lång! När den kändes klar började jag sortera in allt i olika grupper beroende på hur lång tid de troligen skulle ta, hur viktiga de var och i vilken ordning jag ville ha dem. Till slut hade jag en lista där några saker skulle hända nu, helst idag, och andra kunde få komma ända upp till 20 år framåt. Då började jag på en ny lista.
Den här gången listade jag alla omständigheter som jag tyckte stod ivägen för att jag skulle kunna få det liv jag ville ha. Jag listade allt från reella hinder (inga pengar) till osynliga och/eller inbillade barriärer (vad ska folk säga?) och sedan omgrupperade jag dem också. Jag listade reella hinder för sig och osynliga/inbillade hinder för sig. Och sedan listade jag lösningar för alla de hinder jag kunde komma på lösningar för. Allt går nämligen inte att lösa. Det finns, till exempel, ingen lösning på dilemmat att man oroar sig för vad folk ska tycka. Folk kommer alltid att tycka vad de vill, men det är inte ”folk” som måste kliva ur sängen varje morgon och leva ditt liv. Vad de tycker är därmed oväsentligt och jorden går inte under för att någon tycker att du gör fel.
Det blev som sagt ett väldigt listande, och det tog sin lilla tid, men till sist hade jag i min anteckningsbok fem sektioner:
I början var det snigelfart och babysteg som gällde och ibland kändes det hopplöst. I bakhuvudet tänkte jag ofta att det var ett dödfött projekt och att jag aldrig skulle komma någonstans. Men min anteckningsbok hjälpte mig både att hitta inspiration och att se att det faktiskt hände saker. Jag slutade röka och sparade pengar till att börja läsa upp mina gymnasiebetyg på distans. Jag började sälja saker på Tradera (som barnens avlagda kläder och sånt jag hittade på loppisar) och i grannskapet (som hembakat bröd till BingoLotto och små saker som tillverkats under våra många pysselkvällar).
Det tog mig fem år att komma ifrån Granloholmstristessen till Göteborgs Universitet. Det tog mig ytterligare fem år att skaffa mig den där utbildningen som skulle garantera min framtida försörjning. Med min lärarutbildning i ryggen fick jag jobb i London och här har jag nu varit i lite drygt fem år. När jag tänker tillbaka på vart jag befann mig, såväl rent geografiskt som mentalt, för femton år sedan kan jag knappt tro att det är sant!
Att ha en plan var viktigt. Att få stöd och uppmuntran var ovärderligt. Men viktigast av allt var att jag aldrig förlorade fokus. Att jag aldrig tappade siktet på målen. Och det har jag min lilla gröna anteckningsbok att tacka för.
Till veckan ska jag köpa en ny anteckningsbok. En likadan. Fast kanske i en annan färg. Den ska ha fem sektioner. Samma sektioner som förut. Men nu är det nya drömmar, planer och mål som ska listas. Drömmar, planer och mål som jag aldrig hade kunnat ens föreställa mig för femton år sedan. Den nya boken kommer nog att bli nästan lika viktig som den förra när det gäller att hjälpa mig att behålla mitt fokus.
Boken och de små stunder av ensamhet och tystnad som jag ser till att ha varje dag för att tänka på hur mycket jag har att vara glad och tacksam för; och för att visualisera vart jag befinner mig och vart jag är på väg.
Som utflyttad svensk måste jag säga att det finns ju vissa saker man saknar. Kalles kaviar, så klart. Knäckebröd. Sill. Jäst. Korv. Och mysiga TV-program. Kalles får vi klara oss utan. Knäckebröd kan vi köpa av den finska modellen. Ryvita du vet. De gör visst inte bara Finn Crisp, serru. Sill, jäst och korv hittar man i polska butiker. Polacker äter tydligen ganska likt oss svenskar. Men mysiga TV-program har vi ont om. Jo det är säkert, pappa!
BBC är så klart skitbra på det här med TV. Vi får Parkinson och Morden i Midsomer. Och Wallander. I Kenneth Branaghs tappning. Eller på svenska med engelsk text. Massor med bra deckare. Men inga mysprogram. Här känns allt så banalt så fort någon kändis ska vara med. Och vad som räknas som kändis kan man ju undra. Oftast är det folk som varit med i Big Brother eller någon annan dum-TV-produktion. Eller som gjort sig ett namn genom att förstora bröst, läppar och rumpa. Det är tur att vi har SVT Play, kan jag säga!
Ikväll sitter jag och tittar pa Stjärnorna på Slottet och mumsar på ett par knäckemackor med salami. Mysigt avslut på en väldigt mysig vecka!
Det är den 9 januari idag och här kommer min lilla grej för ämne #7 i postaday2011. (Bara 358 kvar att skriva!) Ämne sju pa dag nio betyder att jag är lite osynkad. Och kanske att jag faktiskt fuskar en smula. Jag skrev ju det första ämnesbundna inlägget på dag två och i fredags hade jag en intervju med mig själv som mitt dagliga inlägg. Men ibland har man bara inte tid.
Än så länge tycker jag det är roligt att skriva en snutt om dagen. Och än så länge blir det mer än en snutt om dagen. Kreativiteten har flödat och jag har skrivit lite även på en del andra projekt. Jag ska minsann göra mitt bästa för att skriva alla de 365 uppdragen i bloggutmaningen, men de kommer nog att förbli osynkade. De kommer när de kommer helt enkelt. Man kan ju blogga på egen hand också, det är jag alldeles säker på.
Dagens uppdrag är att dela med sig historien om en minnesvärd jobbintervju. Det blir en ganska kort historia det. Den förmodligen mest minnesvärda av mina (förhållandevis få) jobbintervjuer var nog när jag sökte min andra tjänst här i London. Jag ville verkligen ha jobbet för det låg så nära vårt hem att jag skulle slippa pendla. I övrigt vet jag väl inte om själva tjänsten verkade så lockande. Men sökte gjorde jag. Och intervju blev det. Och sedan en andra intervju.
Jag hade förväntat mig en riktig grillning. Tuffa frågor. Så blev det inte. En man och en kvinna från skolans högsta ledning mötte mig och tillbringade sedan en dryg halvtimme med att berätta mer om företaget. Och sig själva. Jag började inse att det nog inte längre var frågan om hurvida de ville ha mig, utan snarare att de ville se till att jag ville ha dem. Och det var ju en rätt intressant upplevelse. Till sist skulle de så äntligen ställa några frågor till mig.
Hon frågade: Har du verkligen fem barn?
Ja, sa jag.
Han frågade: Varför var det så svårt att hitta något bra ställe att bo på när jag var i Göteborg?
För att du inte hade mitt telefonnummer, sa jag.
Och med det var saken biff. De frågade om jag kunde börja redan veckan därpå och sa att de skulle finnas där för mig och dela med sig av allt utom chokladen. Lite drygt fem år senare jobbar jag fortfarande med samma skola någon dag i veckan. Kvinnan från intervjun har lämnat skutan, men mannen jobbar kvar. Och nu delar han aven med sig av chokladen.
Fattas bara annat… =)
Först händer ingenting, sedan händer ingenting, och sedan händer allt på en gång.
Känner du till ketchup-effekten? Eller var du kanske inte född när ketchupen såldes i glasflaska? För den händelse du inte var det, ska jag börja med att berätta att ketchup-effekten är ett uttryck från den tid då ketchup (Heinz ketchup, alltså) kom i glasflaskor med vid hals. Eller vid och vid. Den var för smal för att sticka ner en sked i, men vid nog för att halva flaskan skulle kunna splasha ut över tallriken om man inte var försiktig. Men när flaskan var nyöppnad ville den inte släppa ifrån sig en endaste liten gnutta. Så man stod där och bankade i botten, petade med en kniv, ruskade och hade sig tills det äntligen trillade ut en droppe ketchup. Och det var då det gällde att vara snabb! Så snart den där första droppen kom ville gärna resten av innehållet också följa med.
Ett av mina nyårslöften var att ta tag i saker och ting så att mina barn inte blir så bundna av att ha en skraltig mamma. Jag har ju tre barn som bor hemma och trots att det är trevligt att ha dem här oroar det mig ibland att de inte kommer igång med sina egna liv. Prövar sina vingar, liksom. Men det kanske inte är så lätt att pröva vingarna när man redan har ett deltidsjobb med att ta hand om sin gamla morsa. Och så är det ju det där med latmasken också. Den där som så lätt äter sig in i ryggmärgen på en och får en att känna sig som om man har så mycket att göra. Även när man inte gör någonting alls.
Jag har tillbringat många år omgiven av människor som tillbringade livet med att göra ingenting alls. Om man inte räknar att spela tv-spel, surfa på Internet, städa en smula, fika, fika lite mer, laga lite mat och fika en gång till som att göra något. Något de hade gemensamt var att de alla tyckte sig vara väldigt upptagna. Väldigt stressade. Det senaste året har det funnits en hel del tonåringar och unga vuxna i detta hus som lidit av samma syndrom. Men nu, efter mycket ruskande och bankande, känns det som om ketchup-effekten kickat in.
Spännande saker händer på flera fronter samtidigt. Det är väl kanske inte riktigt min uppgift att skvallra, men ny bostad, nytt jobb, nya skolplaner, mer socialt umgänge och egen webdomän är bara några av alla saker som hänt på förhållandevis kort tid.
Glad blir man i mammahjärtat!
Men se idag kom det sa ett tema fran postaday2011-utmaningen som faktiskt kan fa upp pulsen pa mig en smula: Ar du stressad?
Stressad?
Jo, det kan jag tala om att jag kan bli otroligt stressad pa allt tjat om stress! Stress! Denna valfardstillvarons lyxakomma som alla tycks drabbas av vare sig de verkar ha sarskilt mycket att gora eller inte. Som om man maste vara stressad for att vara nagot. Som om stressniva var nagon slags mattstock pa framgang. Dumheter.
En gang i varlden satt jag ocksa fast i stressnojjan. Kande mig skitstressad. Jamt. Tills jag borjade fundera pa vad stress egentligen ar. Var kommer den ifran. Vad det innebar att vara stressad?
Stress ar, per definition, en fysisk, ental eller kanslomassig respons pa handelser som paverkar var kropp eller vara sinnen. Med andra ord, precis allting. Stressad blir du av allt du ser, hor, laser, sager, upplever, ater och sa vidare. Stress ar alltsa inte bara negativt. Stress kan i sjalva verket vara oerhort positiv. Men nar trafffade du senast nagon som sade sig vara stressad som om det vore nagot bra?
Just nu kanner jag mig skitstressad. Alldeles strax ska jag gora nagot som jag alskar tillsammans med mannen jag alskar. Tokstressigt kommer det att bli! Lyllo mig… ;)
Måste bara få dunka mig själv i ryggen en smula. Fast löst. Annars gör det ont. Min rygg ser just nu ut som Quasimodos. Det sitter en enveten inflammation i övre högra halvan och det är så svullet att det känns som om jag ligger på någonting om jag försöker ligga på rygg. Men nu var det ju inte det jag skulle blogga om!
Nej, jag ville bara säga att jag är mäkta stolt över mig själv idag. Jag skulle ju träna på att ta fler pauser i vardagen i år. Go with flow, liksom. Känna efter lite mer. Pressa mig själv lite mindre. Och nu har jag gjort just det. Känns tokbra kan jag säga!
Igår var en riktig skitdag. Vaknade i ett strömlöst hus. Frös som en hund. John var sjuk. Är sjuk. I den sabla influensan som härjar vilt omkring oss. Så han kunde inte köra mig till skolan jag skulle besöka igår. Eller den jag skulle besöka idag. Jag kunde så klart ha tagit tunnelbanan. Men det regnar. Och det är kallt. Så jag struntade i det och bestämde mig för att stanna hemma. Och ta en vardagspaus.
Detta låter säkert inte särskilt märkvärdigt, men för mig är det jättestort. Normalt sett skulle jag ha åkt ända. Tagit tunnelbanan. Blivt våt, kall och jättetrött. Men jag skulle inte ha missat ett möte eller en arbetsdag. Icke. Under dagens gång skulle febern ha satt in. Den där febern som attackerar mig ett par gånger i veckan. Eller nästan varje dag om man ska vara petnoga. Jag skulle ha kommit hem utmattad. Gått direkt till sängs. Sovit dåligt som man gör när febern rasar i kroppen och varenda liten cell värker. Sedan pallrat mig upp i svinottan (vid fem) och gjort om hela proceduren igen dagen därpå. För att man ska.
Den här gången gjorde jag det inte. Jag stannade hemma igår. Stickade lite. Skrev lite. Vilade en hel del. Såg på film med de två hemmavarande sönerna. Myste. Imorse tog jag sovmorgon. Sov jättelänge. Mjukstartade dagen med morgonkaffe och en sen frukost. Kanske stickar jag lite till idag. Skriver ett par rader. Vilar. Myser. Har vardagssemester helt enkelt. Underbart härligt!
Jag skulle ha varit på ett möte idag. Jag skulle ha jobbat. Men John är som sagt sjuk. Och det regnar. Det kommer snart en ny vecka. Kanske orkar jag mer då.
