postaday2011

av

Borta bra men hemma bäst

Nejdå, Eva, jag har inte gått i strejk! Klockan är nu på väg mot midnatt och jag har nyss kommit hem. Inspektionen gick väldigt bra och nu följer fyra-fem veckors nervös väntan på svar. Får vi vår licens (och det tror jag vi får) börjar en hektisk rekryteringsperiod då vi söker oss in på nya marknader i framför allt Asien och Afrika. Känns spännande värre.

Imorse vaknade jag i ett underbart rum på femstjärniga Radisson Edwardian. Jag blev grymt bortskämd på hotellet och uppgraderad till en så kallad kungasvit eftersom de tyckte ett vanligt rum var för litet för någon i rullstol. Värsta roomservicen fick jag också. Personalen tittade till mig och hjälpte mig med allt från att dra för gardinerna till att länsa minibaren på fin whisky. Imorse fanns ett bord förberett för mig vid frukosten med extra svängrum och inga stolar att trängas med. Kändes skönt kan jag säga att börja en så pass viktig dag med att bara behöva pyssla om sig själv och få allting serverat. När jag frukosterat färdigt blev jag hämtad med bil för att, i stort sett, åka rakt över till andra sidan vägen där skolan ligger. Normalt är det en resa på dryga två timmar – med rullstol tar det nästan tre – men idag började jag morgonen där ute pigg, fräsch och (relativt) utvilad.

Efter inspektionen hade jag ett långt planeringsmöte med min think tank – en grupp handplockade lärare med enorm erfarenhet och kvalifikationer som vida överstiger mina. Vi träffas en gång i veckan och redovisar vad vi gjort sedan sist och planerar vad vi ska åstadkomma innan nästa möte. Jag känner att vi levererar bättre kvalitet och är mer kreativa i vårt arbete tack vare dessa möten och jag är grymt lycklig över att de vill jobba med mig. Vi höll igång tills klockan var efter sju på kvällen innan vi tyckte att det kanske var dags att bryta upp och göra kväll.

Nu är jag äntligen hemkommen och här väntade en väldigt trevlig överraskning. Emma hade lagat musslor och kylt en flaska vitt! Borta bra men hemma bäst är då så sant som det är sagt. Vad är väl härligare än att komma hem? Innan jag njuter av det sista vinet och hoppar i bingen ska jag kanske ta en titt på dagens ämne: mitt favoritljud. Mitt favoritljud? Det har jag inget. Men det finns många ljud jag älskar. Johns röst. Och ljudet av hans skåpbil. Barnens skratt. Vatten i rörelse, från brusande hav till porlande bäck till stilla vattendrag till vaggande vågor. Fågelsång. Vind. Musik så klart. En sprakande brasa. Snöknarr. (Det trodde du inte va!) En älskads sovsnusande. Hästhovar mot marken. Handgräsklippare. Ängsrassel. Golvknarr. Det skulle nog vara bra trist att inte kunna höra…

av

Tråkig Tisdag det här… =(

Tisdag morgon… Idag var det tänkt att jag skulle vakna glad och lycklig efter att ha fått kramas halva natten med min hemkomna dotter. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. SJ hade andra planer. Tåget som skulle frakta dottern från Sundsvall till Arlanda kom aldrig fram. Det kom bara nästan till Uppsala. Sedan fick dottern åka norrut igen. Och nu har jag ingen aning om när jag får se henne. Jag är sur. Skitsur!

Klockan är lite över sju på morgonen och idag ska jag iväg på ett spännande möte. Jag har fått en inbjudan att träffa Dekanus vid ett av de största universiteten i England för att diskutera ett eventuellt framtida samarbete. Det känns jättestort. Och jättenervöst. Jag är ju bara jag. En liten lantlolla från Indal. Och han vill prata med mig (med mig!) om ett eventuellt framtida samarbete rörande rekrytering av internationella studenter och utvecklingsarbetet med två nya program. Halv åtta blir jag hämtad med bil och transporterad norrut. Jag som inte fått några Sofiakramar.

Ikväll har jag genrep med personalen på en skola jag är tillförordnad rektor för. Imorgon kommer UKBA (United Kingdom Border Agency), migrationsverket alltså, på inspektion. Vi har ansökt om en licens för att få sponsra 1200 internationella studenter. Det är ett stort ansvar och regelverket kring detta är enormt. Jag har tillbringat flera månader med att förbereda allt pappersarbete, lägga upp rutiner och skapa system för hur skolan ska kunna hantera denna verksamhet i enlighet med rådande lagstiftning. Förhoppningsvis har jag tänkt på allt. Förhoppningsvis är det bra nog. Ikväll är det sista provkörningen. Funkar det ikväll funkar det förhoppningsvis imorgon. Det blir nog en sen kväll. Inatt ska jag sova på hotell så jag är nära skolan imorgon bitti.

Nu är det snart dags att åka, men innan jag kopplar ner ska jag lite raskt nämna dagens ämne, nummer 24, som handlar om hur jag definierar ordet vän. Enkelt. En vän är en människa som vet allt om dina uslare sidor men älskar dig ändå.

av

Sanning eller konsekvens?

Och vips så var det måndag morgon och idag kommer hon äntligen hem min lilla trollunge som varit på Sverigesemester i sex veckor. Jag kan knappt bärga mig, så exalterad är jag! Längtar efter att få krama henne, höra hennes röst och se hennes kluriga blick igen. Ikväll landar planet. Men innan jag styr kosan mot Heathrow är det en hel del annat jag ska hinna med. Och först på listan står dagens ämne, nummer 23: Är det alltid bättre att veta sanningen även om det gör ont?

Detta är något John och jag diskuterat om och om igen eftersom han är en varm anhängare av devisen ”ignorance is bliss”. Eller som vi säger på svenska att det man inte vet har man inte ont av. Och det är ju så klart sant. Men problemet är ju att förr eller senare kommer allt fram och det är oftast vetskapen att man blivit sviken som gör mest ont. När någon undanhållit sanningen känner man sig lurad och bedragen. Tilliten får sig en törn. Och därför har jag alltid känt att jag vill veta. Jag kan klara av vad som helst så länge jag vet vad det är jag har att handskas med. Men jag klarar inte alls av att bli förd bakom ljuset. Sanningen är alltid bäst.

Tänker man efter en smula är detta en sanning med modifikation. Det är så klart inte alls alltid bäst att veta hela sanningen. Ibland gör sanningen ont, även om den inte var ont menad. Ibland gör vi saker som vi vet att andra inte tycker om och då väljer vi att inte berätta. Eller så berättar vi bara valda delar. Ibland tycker och tänker vi saker som inte är så snälla och då väljer vi att hålla tand för tunga. Och tycker att vi är omtänksamma. Har vi tur kommer sanningen aldrig fram och alla är glada och nöjda. Har vi otur kommer sanningen fram och då blir det inte så roligt. Faktum är dock att allra oftast kommer vi undan med våra små lögner och alla får vara glada. Och även om vi blir ledsna ifall sanningen till slut kommer fram kanske vi skulle måsta vara ledsna bra mycket oftare om alla alltid sa sanningen.

John har nog rätt ändå. Man ska säga som det är även om det gör ont när det gäller sånt som är viktigt. Men om det inte skadar den andre att inte veta kan det ofta vara bättre att låta bli. Och i bägge fallen får man vara beredd på att ta konsekvensen av sitt beslut.

 

av

Ett gott skratt

God morgon på er, eller god eftermiddag kanske jag borde säga, kära läsare. Idag har jag minsann haft en riktigt underbart vilsam morgon. Sov länge, låg och drog mig och har nu precis avslutat min frukost. Och klockan är nu några minuter i tolv. Värsta tonårsbeteendet.

Idag står en massa pappersjobb på schemat eftersom jag inte satt foten på mitt kontor på hela veckan. Men innan jag ger mig i kast med veckans skörd av brev och annat som måste gås igenom ska jag njuta av en till kopp koffeinfritt kaffe och min lilla bloggrutin. Dagens ämne är nummer 22 och går ut på att beskriva hur mitt skratt låter. Och svaret på den frågan är att det vet jag inte. Så nu har jag just frågat de tre av mina barn som är hemma för tillfället.

Tydligen så låter mitt skratt olika beroende på vart jag är och på graden av rolighet i det jag skrattar åt. De säger att jag skrattar stillsamt och lågmält på jobbet, bubblande med John, bullrande med hela familjen och hysteriskt när någon gör illa sig eller något går åt helvete. Så nu vet ni det. Jag är rätt normal i vissa avseenden. Skrattar ofta och gärna och tror rent av att det är sant att ett gott skratt förlänger livet. Man måste ha roligt, till och med när det är som svårast, annars blir tillvaron outhärdlig.

Nu när vi klarat av detta viktiga klargörande ska jag ta och ägna mig åt en stunds skönhetsvård. När Emma är hemma passar jag på att få bli lite ompysslad och få lite ansiktsbehandlingar och fotvård och vad hon nu kan tänkas vara pigg på att hitta på. Det är alltid lite extra trevligt att starta en ny arbetsvecka när man känner sig fin och fixad. Tycker i alla fall jag.

 

av

Repetera mera! Eller kanske inte.

Ämnet för dagen, #21, har vi också redan pratat om. Det handlar om det viktigaste av allt jag lyckades åstadkomma under 2010 och det bloggade jag om i min första intervju med mig själv. Känns nästan lite skönt, för jag är för trött för att skriva en massa idag.

Hämtade upp min lilla Emma från Victoria igårkväll och idag har vi varit ute på äventyr hela dagen. Vi började med min rökargrupp imorse och sedan har vi hunnit med en mysig fika på Costa, vi har köpt två par nya glasögon, en kofta och ett par byxor åt mig och vi har handlat till en härlig middag.

Ikväll blir det rökta laxpaket med krabbfyllning, entrecote med bearnaise och potatisgratäng, äppel- och björnbärspaj med vaniljsås och ostbricka till middag. Till det har vi valt några goda röda viner och en härlig sallad. Mums. Så nu får ni ursäkta, jag ska lata mig och umgås med de tre barn som är hemma för stunden. Skriva kan jag göra imorgon. Ha det gott, gott folk!

av

Och navelskådandet fortsätter

Det vill till att man trycker på rätt knapp när man bloggar, annars går det åt pipsvängen med inläggen. Igår klickade jag visst på ”draft” istället för ”publish” och så kan vi ju inte ha det. En dag försenat är därmed detta inlägg, men som tur är gäller utmaningen att skriva dagligen, inte att klicka på rätt knapp… =)

Ännu en vecka susade förbi och det var den jobbigaste veckan hittills i år. Jag skulle göra kundbesök fyra dagar på raken, men det blev fem eftersom jag blev tvungen att göra ett återbesök hos tisdagens kund idag. I helgen ska här vilas minsann!

Jag är för trött för att brodera ut texten en massa, så utan krusiduller kommer här veckans intervju. Med mig själv.

22) Har du upplevt någon särskilt svår period i ditt liv?

Kan man vara så gammal som jag utan att ha upplevt svåra perioder? I plural, alltså. Det tvivlar jag på. Självfallet har det varit en hel del mörka stunder och turbulenta sträckor på min resa. En av de värsta var så klart när vi för många herrans år sedan förlorade vårt hem i en brand kvällen innan Lucia. Jag tror inte man riktigt kan föreställa sig hur en lägenhetsbrand fungerar om man inte varit med om en. Ljudet. Lukten. Hettan. Den obeskrivliga fasan innan man kunnat konstatera att alla är oskadda. Det kolsvarta katastrofområde där spillrorna av ens liv ligger förkolnade och förtvinade som tysta vittnen om det ofattbara dagen efter.

När allt redan hade gått så fel som det kunde och jag hade sjunkit så lågt man kan komma och jag trodde att nu, nu kan det minsann inte bli värre än så här. Då hände det. Ödet skrattade mig rakt i ansiktet och sa att du är nog bra dum du om du tror att det inte kan bli värre. Om du tror att det är här resan tar slut. Och det var väl så det var. Jag hade trott att jag hade nått vägens ände. Att allt redan var förlorat. Som man bäddar får man ligga och allt det där. Branden visade mig att det förvisso är sant att man vackert får sova i den bädd man rett sig, men nästa dag får man en ny chans. Man kan alltid tvätta sina sängkläder. Eller köpa nya. Sova i en annan säng. På hotell rentav om man så vill. Det tog ett tag innan meddelandet gick fram, men fram gick det. Och nu sover jag i nya sängkläder, i ett nytt sovrum, i en ny bostad, i en ny stad, i ett nytt land. Kanske har jag branden att tacka för det.

23) Har du haft några spirituella eller religiösa upplevelser?

Har jag haft vaddå? Hur definierar man en spirituell upplevelse? Eller en religiös? Jag tror vi tar och glömmer det senare och fokuserar på det spirituella. Och så bestämmer jag mig raskt för att definitionen av en spirituell upplevelse är ett sånt där ögonblick då gränserna mellan liv och död, himmel och jord, sanning och lögn, glädje och sorg etc suddats ut och man känner som om man nått någon annan slags dimension. Isåfall har jag haft ett antal spirituella upplevelser. När mina barn föddes till exempel. Och när jag mötte John.

24) Kan du berätta om något spontant ögonblick som blev till en fantastisk upplevelse?

Nej, det kan jag nog inte. I stort sett varenda vecka har jag spontana ögonblick som blir till fantastiska upplevelser. Jag delar nämligen mitt liv med en man som är expert på spontana upplevelser och har för vana att ta mig med på äventyr jag inte var beredd på. Och det är ju alldeles underbart.

25) Kan du brätta om något du planerat som inte blev riktigt som du tänkt dig?

Jodå, det har jag många exempel på. Det är väl ganska ofta så att när man planerat något ser man fram emot det och bygger upp sina förhoppningar. Och sedan blir det inte riktigt så fantastiskt som man tänkt sig. John har lärt mig att vara mer spontan. Att sluta planera så mycket. Att ta dagen som den kommer och njuta av varje ögonblick. Det var toksvårt i början. Men nu njuter jag hejdlöst av att kunna slappna av och ta vara på nuet. Att planera är bra, men vissa saker är som allra bäst när de får komma av sig själva.

26) Hur handskas du med framgångar och misslyckanden?

Som alla andra skulle jag väl tro. Jag gläds när det går bra och jag surar när det går åt pipsvängen. Men jag sitter inte fast i vare sig med- eller motgångar särskilt länge. Imorgon är alltid en ny dag och då spelar det ingen roll vad som hände igår.

Jag tror det är viktigt att få besinna varje ögonblick. Att få vara ledsen, arg, glad, besviken eller vad man nu är en dag eller två. Men oavsett vad som hänt finns det alltid nya vägar, nya möjligheter och nya mål, och man kan inte stanna kvar i en känsla hur länge som helst. Musiker säger ofta att de aldrig är bättre än sitt senaste gig, och jag tror det ligger något i det. Ibland är vi lysande. Ibland är vi mediokra. Och det är helt okej. Men nästa dag får vi börja om igen och då spelar det ingen roll hur bra eller dåliga vi var igår.

De senaste veckorna har jag varit riktigt bra. Jag har lyckats med en hel del som jag är stolt över. Jag har fått beröm. Erkännanden. Men icke desto mindre måste jag idag ta mig iväg och göra ett bra arbete för en av våra kunder. Jag ska förbereda en presentation för nästa vecka som är något av en ”make or break” för vår kund. Och det hänger på mig vilket det blir. Att jag var skitbra igår hjälper inte ett dugg. Och tur är väl det. Det vore ju fasansfullt trist att tänka sig att man skulle kunna komma till någon slags ändhållplats där allt från och med nu skulle vara oföränderligt. Jag tror inte jag skulle kunna leva så.

27) Vad är ditt kall? (Vilken är din uppgift här på jorden?)

Käre värld… Mitt kall? Min uppgift här på jorden? Nu blev det högtravande minsann… Jag vet inte om det är ett kall direkt, men jäg älskar att lära mig saker. Att förstå. Och att dela med mig av min kunskap. Att få berätta. Och om jag kunde få ha en uppgift här på jorden skulle jag önska att det vore just att få dela med mig av det jag vet. Av det jag kan. Av det jag upplevt. Och att få säga till folk att det är ok. Allt är ok. Och imorgon har du en ny chans.

28) Vad var denna veckans höjdpunkt?

Det verkar som att torsdagar ser ut att kunna bli bra dagar i år. Även denna vecka var det just torsdagen som stack ut lite extra. Gustaf kom och hämtade mig i Ealing eftersom jag hade för mycket att bära för att kunna ta mig hem själv. Vi passade på att äta middag tillsammans på ett av våra gamla stamlokus från tiden då vi bodde där. Lite vin. Lite mat. Lite pratpå tu man hand med yngste sonen. Jag har det minsann rätt bra.

av

Varför göra idag det som lika gärna kan göras imorgon

Idag känns det som om det blir ett kort inlägg. Om jag skriver något alls. Jag kanske gör det imorgon istället. Men innan jag bestämmer mig för hur det blir ska jag snabbt, innan jag hinner ändra mig, svara på frågan i ämne #20: Vad är den viktigaste av alla saker du skjuter upp?

Snabbt svar: telefonsamtal. Oavsett vem det är jag ska ringa. Helst ber jag någon annan göra det åt mig. Hvergang.

av

Om mod och modiga människor

Idag ska vi prata om mod igen. Jag har sagt förut att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men oftast är det ju oftast när vi är rädda som vi kan visa prov på det mest enastående och imponerande mod. Även om det ibland kan gränsa till dumhet.

Ämne # 19 handlar om mod och uppgiften är att beskriva mod jag bevittnat: a) i mitt yrke b) med mina egna ögon c) i någon jag beundrar. Jag fattar inte riktigt hur man kan bevittna något utan att se det med sina egna ögon, så jag ska berätta om a) och c) som bägge är b).

I mitt yrke bevittnar jag faktiskt rätt ofta mod. I nästan alla mina kurser måste eleverna eller kandidaterna hålla presentationer och somliga är fullkomligt paralyserade av skräck bara av tanken att måsta stå och prata inför en grupp människor. Det spelar ingen roll om det är fem, femtio eller hundra människor – de är helt enkelt livrädda. Nu är det dock så att jag tror på att utmana sina rädslor, så inga ursäkter godtas. Alla måste. Och det kan jag säga att jag sett några enastående exempel på oanat mod när folk övervunnit tårar, frossbrytningar och smärre hjärtattacker och på ostadiga ben och med darrande röst framfört sina presentationer. Och kommit ut på andra änden av upplevelsen med nyfunnen styrka och stolthet. Stora ögonblick, minsann.

Mod i någon jag beundrar, ofta gränsande till dumhet, har jag ofta bevittnat i min käre far. Vår Pater Familias har många gånger försvarat familjen mot diverse otrevliga element. Jag minns speciellt en gång på ett tåg mellan Stockholm och Sundsvall hur mamma och jag nästan svimmade av förskräckelse när han tog sig an ett halvt fotbollslag för att de envisades med att röka i vår rökfria vagn. Men han vann så klart. Han brukar göra det.

av

Hoppas kan man ju alltid

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det, och det kanske ligger något i det. I alla fall ganska så ofta. Man hoppas på det bästa. Man hoppas mot alla odds. Man lever på hoppet. Eller för tro, hopp och kärlek. Och allt som oftast triumferar hoppet över såväl visheten som erfarenheten.

Själv tror jag att det just är hoppet som hjälpt mig igenom många svåra stunder i livet. Hoppet och tron på att det trots allt måste finnas någon mening med det som sker. Jag tror också att hoppet är lite som en bensintank. Ibland blir det soppatorsk. Ibland har man så mycket att det skvimpar över. Och titt som tätt på vår resa genomlivet passerar vi en bensinstation. Mina hoppreserver fylls på i mötet med andra människor och när jag ser exempel på osjälvisk, ovillkorlig godhet.

Att sitta i rullstol i London, denna stad som hyser fler människor än hela Sverige inom sina gränser, är till exempel något som fyllt på mina hoppreserver till brädden. Här kan man dagligen resa från ena änden av stan till den andra, en resa på cirka två timmar, och på fullaste allvar börja misstänka att man är helt osynlig. Folk rusar förbi utan att se varandra och tvingas man vara nära (på bussar, tåg eller tunnelbanor till exempel) stirrar man bara blankt framför sig eller försjunker i en bok eller tidning för att slippa ”umgås”. Döm om min förvåning, och stilla glädje, när jag redan under min allra första tur på egna ben (eller egna hjul om vi ska vara petnoga) mötte så mycken hjälpsamhet och godhet att jag nästan fick nypa mig i armen för att kolla att jag faktiskt var vaken.

Nu vet jag att det är sant. Jag är vaken. Och det finns massor av människor i denna stad som kan tänka sig att stanna upp mitt i storstadsstressen för att hjälpa en (vilt främmande) medmänniska. Mina hoppreserver är för närvarande bräddfyllda.

av

Fatalist? Javisst!

Ja, det är måndag morgon, men mitt huvud känns inte särskilt tungt. Det är väl mest resten av kroppen som inte direkt tycker att det där med att ta sig ur sängen känns så värst nödvändigt.

Idag är jag lite extra glad, för nu är det bara en vecka kvar tills Sofia kommer tillbaka från sin Sverigesemester. Hon har varit borta sedan mitten av december. Alldeles för länge tycker jag och Morgan. Hennes hund. Vi längtar båda tills hon kommer hem igen.

Det 17e ämnet jag ska blogga om är frågan om hurvida allt händer av en orsak. Finns det någon mening med det som sker? Jag väljer att tro att det är så. Det kanske är fel. Det kanske rent av är fånigt, men icke desto mindre tror jag det faktiskt förhåller sig så att allt händer av en orsak. Det är inte alltid lätt att se vad orsaken skulle kunna vara, eller varför, men vem har sagt att allt ska vara lätt. Livet är ju ett stort mysterium trots allt.