Mitt lilla hjärta kom äntligen hem igår och jag är en mycket, mycket lycklig mamma idag! Vi låg och pratade till långt in på småtimmarna och idag ser jag ut som en jättepanda med mörka ringar under under ögonen. Men vad gör väl det. Hon kom hem! Till slut.
postaday2011
Och jag ska köpa ny fiskar för de gamla har tatt slut
Kommer du ihåg Povel Ramels måndagsblues? Lite så känner jag mig idag, måste jag säga. Inte för att jag tillbringat helgen med hårt festande, utan för att hela förra veckan blev rätt intensiv såväl fysiskt som psykiskt. Jag fick bara in två arbetsdagar och nu har jag en ruggigt lång lista på saker som måste hinnas med den här veckan. Suck. Jag gillar verkligen inte att jobba i uppförsbacke och vill helst börja en ny vecka med ett tomt skrivbord.
Idag längtar jag efter semester igen. Jag har inte haft en riktig semester på så många år att jag kan inte ens minnas när det var. Senast jag var i närheten av semester var när hela fmiljen samlades i Amalfi för min mammas födelsedag. Det var tre år sedan och jag kunde bara stanna över helgen så det kändes inte riktigt som semester. Om jag skulle kunna åka iväg idag skulle jag åka till Karibien i några veckor. Jag skulle bada, njuta av värmen och sitta vid havet och skriva. En dag ska jag göra det. Det ska jag. Men idag väntar kundbesök, möten och en massa pappersskyfflande, så det får bli en annan dag.
Seeing is believing, liksom
Om du läst min blogg förut vet du kanske att jag älskar söndagar och tycker att de är som gjorda för att bara lata sig, mysa med familjen och äta god mat. Just den här söndagen känns lite extra speciell eftersom världes bästa Tina är här och jag hoppas vi ska hinna med lite extra mys-och-prat medan de unga damerna sysslar med sitt vad det nu kan tänkas vara.
Nu spetsar jag mig på en härlig frukost, men innan dess ska vi titta på dagens ämne som handlar om något jag inte trodde på innan jag såg/upplevde det. Jahaja. Det är ju precis allting det! Jag tror inte på någonting förrän jag ser att det är sant. Seeing is believeing, liksom. Till exempel ska min minsting komma hem imorgon. Igen. Sist gick det ju inte så bra med den saken. Kommer hon att landa imorgon? Vad vet man. Jag tror det när jag ser henne.
En äcklig gammal häxa? Ja, kanske det du…
Häromdagen bloggade jag om hur olika människor kan ha olika åsikter eller minnen om samma sak/människa. Jag skrev något om hur mina grannar och mina kollegor förmodligen har ganska skilda uppfattningar om hur det är att bo-jobba med mig. Igår fick jag dock ett helt nytt perspektiv på mig själv när en mycket ilsken kvinna ville spotta på mig och slå mig men fegade ur och kallade mig en äcklig gammal häxa istället. Jag tyckte, till hennes förtret, att det var ganska roligt och skrattade gott åt det hela. Men egentligen var situationen långt ifrån underhållande.
Min Emma tycks alltid vara sjuk, vilket i sig alltid varit ett stort orosmoment för mig som ocksa alltid tycks vara sjuk. För tre veckor sedan fick hon en elak inflammation i ryggslutet och blev sjukskriven i två veckor, ordinerad vila och anti-inflammatorisk medicin. I tisdags började hon jobba igen trots att inflammationen inte läkt ut. (Här har man dock inte råd att vara sjukskriven länge eftersom sjukpenningen är löjligt låg.) I torsdags ringde de mig från American Express (hennes arbetsplats) och sa att de fått ringa en ambulans eftersom hon verkade vara paralyserad från midjan och ner och hade muskelspasmer. Mamma fick kasta sig ner till Brighton för att ta hand om lilla dottern. Eller kasta och kasta…
Det började med att de inte ville låta mig åka tunnelbana från Ealing Broadway till Victoria där man kan ta ett tåg till Brighton. Det finns nämligen något slags Health & Safety reglemente om att rullstolsbundna inte kan få lov att åka tåg eller tunnelbana utan ledsagare. En mamma vars dotter är på väg med ambulans till akuten är dock inte att leka med så jag morrade lite åt dem och bestämde mig för att de handgripligen skulle behöva stoppa mig från att resa. Men det gjorde de inte så till Victoria kom jag till slut, trots att signalfel pa linjen gjorde resan mer än dubbelt så lång.
På Victoria missade jag två tåg på raken eftersom jag, igen, fick diskutera mig blå om hurvida jag kunde resa ensam eller inte. Den här gången var dock problemet att jag behövde komma igenom en spärr för att ta mig till tåget och de vägrade öppna spärrjäveln. Ursäkta uttrycket, men jag var arg. Under mina vilda argumentationer dök plötsligt två vilt främmande män upp från ett nyankommet tåg och undrade varför spärrvakterna behandlade deras kusin med en sådan brist på respekt.
Kusiner? Sa spärrvakterna och spärrade upp ögonen.
Jajjamen! Sa de vilda främlingarna och såg sådär myndigt arga ut som de brukar göra på film.
Så ni ska resa tillsammans? Frågade spärrvakterna och såg mer än lovligt förbryllade ut.
Ja, precis! Intygade kusinerna som nu kommit betydligt närmare och såg riktigt hotfulla ut.
Och vart ska ni åka då? Undrade spärrvakterna och såg riktigt malliga ut.
Men, till Brighton har jag ju sagt! Bröt jag in och kusinerna intygade att så var fallet. Vi skulle alla resa ner och ta hand om stackars sjuka Emma och se till att sjukhuset behandlade henne väl.
Och så kom jag äntligen på ett tåg med hjälp av två främlingar som tyckte att det var riktigt roligt att lura systemet och sätta två skitviktiga biljettkontrollanter på plats. De vinkade glatt av mig och jag kan föreställa mig att de gick och stack två fingrar i luften åt mallgrodorna efter att tåget rullat ut från stationen.
I Brighton fick jag så småningom tag i min unge som ingen verkar veta riktigt vad det är för fel på. Många olika teorier figurerade i diskussionen, inklusive möjligheten att hon är auto-immun som sin mor. Två veckors sjukskrivning och ett helt batteri av nya tester väntar och kanske får vi några svar till slut. Igår åkte vi till hennes lya för att packa en väska och ta med henne hem. Men där hettade det till minsann.
Fyra veckors sjukskrivning klarar inte ekonomin av, och Emma var tvungen att saga upp sin bostad. Utan skrivet kontrakt bodde hon på lösa boliner, men det visade sig att hyresvärden hade sina egna ideer om vikten av skrivna kontrakt. Hon ansåg att uppsägningstiden från hennes sida kunde vara en minut medan Emma behövde ge åtminstone en månads förvarning. Nu fick hon två veckor och blev helt galen på kuppen. Nu skulle vi ut ögonaböj annars skulle hon ringa polisen minsann. Jag erbjöd henne min telefon, men det blev hon inte gladare av. Istället tog hon sin egen och började ringa in förstärkning. Jag stängde ut henne och vi började operation packa ihop bohag.
Som tur är bodde Emma möblerat och bohaget var snart nerstoppat i tre resväskor, två sopsäckar och tre matkassar. Men hur får man detta ner från tredje våningen i ett hus utan hiss när den ena vinglar runt på kryckor med en massa muskelavslappnande medel i kroppen och den andre sitter i rullstol? Jag skickade meddelanden till hennes vänner och arbetskamrater och snart hade vi starka armar att hjälpa till med bärandet och ett ställe att förvara packningen på tills vi löst bostadsfrågan för framtiden.
När allt var ute gick jag för att lämna in nyckeln till arga damen, men då blev hon om möjligt ännu argare. Hon flög på mig och ville både spottas och slåss, men var av någon anledning inte fullt så modig som hennes fula mun ville påstå. Kanske tyckte hon jag var lite för stor och skrämmande. Kanske tappade hon fattningen för att jag behöll min. Vad vet man. Jag lämnade stället skrattande åt hennes avskedsord om att jag var en äcklig gammal häxa. Hon kan få tycka det om hon vill. Det kanske får henne att må bättre. Vad vet man.
Efter en mycket lång och mycket tröttsam dag bjöd David oss på middag innan vi tog tåget tillbaka mot London. En mycket vinglig Hoppalong Cassidy är tydligen en lämplig ledsagare för en rullstolsbunden dam med en resväska så vi hade inga problem med resandet. Förutom att det tog en jäkla tid. Knuffa rullstol med en hand medan man drar en resväska med den andra och håller ögonen på en vinglig unge är ett tidsödande arbete. Vi kom så småningom till London Bridge och tog tunnelbanan till Stratford. Men då hade jag fått nog och vi tog en taxi sista biten hem. Det var nog de bästa 400 spänn jag spenderat på länge.
Väl hemma väntade Tina och Sofia som anlänt från Stockholm en timma tidigare och två oroliga brorsor som känt sig hjälplösa under hela spektaklet. Med facit i hand skulle jag väl skickat ner dem istället för att åka själv. Fast då hade väl Brighton varit en galen hyresvärdinna fattigare nu och det vore ju synd. För mina söner.
Min sämsta lärare någonsin
Det här inlägget är retroaktivt, för när det skulle ha postats var jag i Brighton och slogs med drakar. Men det betyder ju inte att ni inte behöver läsa ämne 38 som handlar om den sämsta läraren jag haft.
Hmmm… det är faktiskt en knivig fråga för det finns en herrans massa dåliga lärare och det är inte helt lätt att välja. Ett stort problem i våra skolor är att det finns många lärare som faktiskt inte är utbildade lärare, så jag sållar bort dem först. Och då kanske den sämsta läraren var min gamle mattelärare på gymnasiet som inte tyckte det var någon ide att lära oss humanister att räkna. Vi var ju ända bara humanister så det var väl kanske slöseri med hans tid. När vi frågade om något svarade han i regel att det var inget en humanist behövde veta och så skrattade han som om det var väldigt roligt. Men det var det ju inte.
Ingen lärare som jobbar med mig idag skulle få bete sig så och behålla sitt jobb. Sådetså!
Någon annans perspektiv
Saker och ting kan se väldigt olika ut beroende på vilket perspektiv man har. Det betyder att du och jag skulle kunna titta på samma sak, en tavla till exempel, och se två ganska så olika motiv. Vi skulle också kunna uppleva precis samma sak, men ändå ha rätt olika minnen av vad som egentligen hände. Det är därför som jag tycker det här med vittnesmål är så intressant.
I Sverige måste väl ett av de mest omtalade vittnesmålen i modern tid vara Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson. Vissa hävdar att en sådan upplevelse etsar sig fast på hornhinnan och att man aldrig glömmer vad man såg. Andra menar att det man upplever i en shockfas blir en ganska så luddig minnesbild, en slags sinnenas frontalkollision. Själv är jag överlag ganska så skeptisk till glasklara vittnesmål.
Jag har förhörts av polis fyra gånger i mitt liv. Två gånger efter vad som för mig var väldigt traumatiska händelser (även om de inte involverade mord), och två gånger i samband med brottsutredningar. Alla fyra gångerna kände jag mig rätt övertygad om att jag måste vara världens sämsta vittne, men sedan slog det mig att jag antagligen är rätt normal. Det är svårt att komma ihåg exakt hur någon ser ut, exakt när någonting hänt, eller ens hur det hänt. Ofta är minnena rätt vaga. Man minns ett ljud, en doft, en färg, några ord, men väldigt sällan ett komplett händelseförlopp som vore det ett videoklipp.
När man ser samma sak ur ett annat perspektiv blir det också ofta rätt intressant. Till exempel kan vi ha väldigt olika syn på en bok vi läst, en film vi sett eller människor vi mött. Om du skulle fråga mina grannar vad för slags människa jag är, skulle du garanterat få mycket olika svar beroende på vilken av dem du frågade. Min ena granne skulle säkert säga att jag är trevlig, snäll och hjälpsam medan min andra granne nog skulle tycka att jag är en rätt reserverad och introvert typ. Med mina kollegor skulle det förhålla sig på ett liknande vis. Vissa skulle säga att jag är en mycket diplomatisk ledartyp som får saker att hända och är inspirerande att arbeta med. Andra skulle säga att jag är strikt, hård och petnoga och att jag gör dem nervösa. Och det lustiga är att alla skulle ha rätt. Det egna perspektivet är alltid rätt. Men man måste försöka förstå varifrån det kommer och varför man tycker som man gör. Det är i alla fall mitt perspektiv.
Skam den som ger sig!
Usch och fy, idag känner jag mig alldeles trasig igen. Igår klarade vi av magnetröntgen etapp två och jag lärde mig att det finns en mycket bra orsak till att de säger att man ska ta av sig sina ringar innan man rullas in i tuben. Det gjorde inte jag. Mina fingrar är väldigt, väldigt ömma idag.
Nu sitter jag här i spänd förväntan och väntar på rullstolsleverans nummer tre. Efter mycket bråkande och en radda lögner från försäljaren, backade de plötsligt när jag hotade med rättstvist och kom upp med någon historia om hur de av misstag skickat mig en begagnad stol som var avsedd för ett ålderdomshem. Ja, eller hur. Vad ska det bli tro? Vågar man hoppas på en ny röd stol, eller blir det kanske en grön cykel? Eller bara ett styre och en ringklocka? Den som lever får se. Och jag återkommer med besked.
Idag har vi kommit till ämne 37 i bloggutmaningen och vi ska prata lite om den som kom undan. De säger att det inte nödvändigtvis måste vara ett kärleksintresse, och det är ju för väl det för det blir som svårt att vara privat då. Men när man pratar om den som kom undan menar man ju i regel en person. Någon man slarvade bort för att man inte förstod bättre. För att man inte var redo. Eller nått. Frågan är alltså om man kan applicera samma teori på ett fenomen, en händelse eller något annat? Jag är inte så säker på det.
Det finns egentligen ingenting jag ångrar längre. Livet känns lite för kort för ånger och jag har redan slarvat bort hälften av alla mina år i självupptagen ångest. Är det något som runnit mellan mina fingrar under alla dessa nästan 45 år jag levt? Jomenvisst är det så. En hel massa saker. Men det innebär ju inte per automatik att det var fel. Om jag inte lyckades hålla fast vid dem när det begav sig var det kanske inte meningen att jag skulle ha dem. Med facit i hand kan jag säga att jag idag skulle kunnat vara väldigt mycket rikare (eller mindre fattig), ha kommit mycket längre i min karriär och varit mycket mer etablerad såväl privat som professionellt om inte om hade funnits. Men jag kan också säga att tack vare att om faktiskt finns så är jag istället en mycket bättre människa än vad jag hade varit om allt gått som på räls. Den ödmjukhet, livsglädje och sinnesro jag funnit berikar mig så mycket mer och får mig att uppskatta det jag har på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Så om det nu är så att saker och ting behövde komma undan för att jag skulle nå hit så är jag både glad och tacksam för att de rann mellan mina fingrar.
Tänk att kunna teleportera sig dit man vill
En av de många saker jag gillar med Harry Potter är hur de reser. På kvastar. Genom skorstenar. Med portnycklar. Och via teleportering. Just den sista skulle jag verkligen vilja att vetenskapen kom på hur man gör. Jag tror min gistna kropp skulle uppskatta att slippa allt resande.
Tänk att slippa bekymra sig om snö eller hällregn. Bara sitta hemma på morgonen och njuta av morgonkaffet tills man är redo för en ny arbetsdag och så bara ZAPP så är man på kontoret. Och vilket liv man skulle kunna leva sedan. Zappa iväg vartsomhelst i världen närhelst man ville se sig omkring. Tänk vilka middagar man skulle kunna äta! Krabba i Donegal till förrätt och en stekt sjötunga med kall sås och färskpotatis i Göteborg till varmrätt. Sorbet-trio (hallon, citron och mango i martiniglas med bubblande prosecco över) i Venedig till dessert och sedan en dignande ostbricka med ett riktigt fylligt rött vin i Paris. Och om jag inte är för trött eller för proppmätt efter det, kanske runda av kvällen med en riktigt fin single malt i Edinburgh.
Men bäst av skulle det vara att regelbundet kunna besöka familj och vänner. Jag skulle zappa ner till Emma i Brighton varje måndag, tillbringa tisdagkvällarna framför brasan med mor och far, fika med Oscar på onsdagarna och titta in till mina syskon och deras familjer på torsdagarna. På helgerna skulle jag upptäcka världen. Zappa omkring mellan sevärdheter vareviga lördag och toppa upp solbrännan i Karibien på söndagarna. Förutom en söndag i månaden då jag skulle zappa hem hela stora familjen på middag. Drömma kan man ju alltid…
Om hjältar och hjältemod
Idag är det Alla Hjärtans Dag igen, men det tänker jag inte ägna så många ord åt. Jag tycker nämligen att detta är en fånig dag och för den händelse du undrar varför bloggade jag om det för två år sedan: Den där Valentin litar jag inte ett ögonblick på…
Låt oss istället filosofera en smula kring det här med hjältar och hjältemod istället. Min yngste son Gustaf funderade häromdagen hur det kommer sig att en läkare kan rädda liv varenda dag i veckan utan att någon kallar honom/henne en hjälte, men om en farmor räddar sitt barnbarn ur en eldsvåda eller en fotbollsspelare gör ett avgörande mål blir de per automatik hjältar. Och det är ju en rätt intressant iakttagelse. Vissa människor viger sina liv åt att rädda andras, men de får inte särskilt mycket uppmärksamhet för det. Andra människor gör en strålande insats och hyllas och belönas för denna bragd som vore det något alldeles fantastiskt.
Jag tycker det finns många olika slags hjältar. De som sliter dag ut och dag in för att hjälpa andra människor, till exempel. De jobbar i våra skolor, i våra sjukhus, på gator och torg. De är ofta lågavlönade och jobbar med bristfälliga resurser, men gör ändå ett efter omständigheterna makalöst bra jobb. Eller de som står upp för det de tror på och hjälper till att förändra världen eller sitt närområde. Men de största hjältarna av alla är kanske ändå de som aldrig ger upp.
Lärare: världens bästa jobb!
Men nu ni ska vi snacka jobb här! Om jag fick välja vilket jobb jag ville, vad skulle jag då välja? Jo, serru, det kan jag tala om att jag skulle bli lärare en gång till för vi har världens bästa jobb.
Jag minns alla mina gamla lärare. De dåliga. Och de bra. Och sedan finns de där som blev mer än bara lärare. De som ville mer, kom en närmare, knuffade en hårdare och i största allmänhet visade att de brydde sig. De finns på något sätt alltid med en. Det är en ganska viktig sanning att besinna för den som funderar på lärarrollen. Dina elever kommer aldrig att glömma dig. Vad du än gör av din tid med dem kommer dessa minnen alltid att följa med dem på deras resa genom livet.
När jag ser mina elever tänker jag mig alltid att de bär på en osynlig ryggsäck med packning för livet. Som lärare har jag chansen att plocka ur och lägga till saker i denna osynliga rygga. Jag plockar ur onödiga saker, dåliga verktyg och tvivelaktig kunskap. Jag lägger till små frön som jag hoppas ska börja gro och växa under resans gång. Vissa kanske börjar gro redan nu medan andra kan ta många år. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att de finns där.
I lärarutbildningen får jag ofta frågan vad jag tycker den viktigaste av alla lärarens roller är brukar jag parera med att fråga ”vad tror du själv?” I regel gissar de på att eleverna når betygsmålen, men se där får de tji. Jag bryr mig nämligen inte ett dugg om hurvida mina elever får bra betyg eller inte. Jag bryr mig inte ens om hurvida de faktiskt blir godkända eller inte. För mig är det allra största målet att inte en enda av mina elever har passerat mitt klassrum och känt sig osynlig. Att inte en enda har tappat sugen. Att inte en enda lämnar min kurs och tror att just han eller hon egentligen är för dum för att lära sig något. Jag tror nämligen att jag inte kan lära någon enda människa någonting såvida inte människan i fråga faktiskt vill lära sig något. Och däri ligger den största utmaningen av alla.
Bra lärare kan få folk att faktiskt vilja lära sig något. Till och med sådant de inte visste att de ville lära sig. Bra lärare engagerar sig och bjuder på motstånd och utmaningar. Bra lärare får dig att jobba hårt. Hårdare än du visste att du kunde jobba. De accepterar inte halvdana resultat. De kan få ett relativt högt betyg att kännas som en skam och ett relativt lågt betyg att kännas som värsta guldmedaljen. De bryr sig och vågar visa det. De gör skillnad. De påverkar.
Att få förmånen att jobba som lärare är en välsignelse. En gåva. Få andra yrkesgrupper får på samma sätt möta så många människor, röra deras själ och påverka deras fortsatta liv. Tyvärr är det allt för många lärare som inte inser vilken makt de har. Och vissa som inser det men som väljer att missbruka den. Därför är min medverkan i gymnasielärarutbildningen så viktig för mig. Den ger mig möjlighet att påverka framtida lärare till att besinna sitt ansvar och bli bättre och starkare i sin yrkesroll.
Hello, Kära Gamla Sverige! 