piratliv

av

157 dagar kvar…

Måndag 24 November kom och gick och jag missade nästan hela dagen. Som tur är kommer mina allergianfall så sällan att jag hinner glömma hur otroligt trött man kan bli av dem.

I tre timmar lyckades jag i alla fall hålla mig uppe, vilket var tillräckligt länge för att titta på en till julfilm och packa ihop allt som skulle skickas. Det blev inte storkovan på eBay direkt, men varje hundring är välkommen och tre sålda auktioner är inte fy skam.

Idag börjar Etsyrean för Black Friday och Cyber Monday. Vi hakar på med 20% rabatt på våra tre produkter (med samma motiv) mest för våra prenumeranters skull. Nästa år hoppas jag vi har en full butik att bjuda in folk till, men det är mycket annat som ska göras innan dess. Som att sova till exempel. Det ska jag göra nu.

🤍Kram påre!

av

158 dagar kvar…

Söndag 23 November. Sunday funday säger vi här i Englandet, men som vi alla vet har man bara så roligt som man gör sig. Det var bland annat därför jag bestämde mig för att alla mina söndagar fram till flytten är pyssel-och-film dagar.

En av de få saker jag verkligen saknar från livet i Sverige är just våra pyssekvällar. Oftast var det bara jag och syster Kickie, men ibland var vi ett helt gäng som samlats kring mitt köksbord. Bland garnstumpar, akrylfärger, cernitlera, klister, och tygbitar pratade vi om livet medan vi tillverkade allt från smycken till sopkvastar.

När vi flyttade till Göteborg fick pysslandet mindre tid och utrymme, och i första lyan i London fick vi knappt plats själva. Livet gick som på räls där i flera år, men så plötsligt en dag blev jag sjuk(are) och tiden stannade. För mig. För alla andra fortsatte den så klart som vanligt.

Det såg mörkt ut ett tag, men just som jag började oroa mig för att vanvettet skulle vinna kom inte bara ett brev utan ett helt paket på posten. Vännen Leanna hade rensat ur sitt pysselförråd och packat fyra lådor fulla med material. Det blev vändningen för mig. Utan den där skatten vete det väl gröne om jag hade varit piratkapten idag. Men nu är jag det och en mycket stolt sådan dessutom.

Idag ska jag knyta några armband och se på julfilmer. Alla som köper något för mer än fem pund från oss på eBay får en liten present de kan använda själva eller ge bort till någon. Just nu är det min bok Tied Together (i eboksversion) och ett enkelt armband. Jag funderar på att göra några extra och se om vi kan sälja dem på Etsy.

Men nu ska jag börja med att fixa kaffe och packa ner mina pärlplattor som vi sålde på eBay igår.

🤍Kram påre!

av

159 dagar kvar…

Nu är det lördag 22 November och det blir bättre och bättre dag för dag. Just nu sitter jag vid mitt skrivbord och skriver på ”stora” laptopen. Det har jag inte kunnat göra sedan förra veckan, så det känns som en viktig milstolpe. Jag har något som liknar en arbetsvrå igen.

Imorse packade vi en låda med adventskalendrar och annat smått och gott som ska skickas till Sverige på måndag. Det slog mig att det inte bara är sista gången jag gör det – det kommer att bli en hel massa ”sista gången” framöver.

Det är lite svårt att handskas med sorgen över att flytta när så många är så glada att vi ”flyttar hem.” Det känns inte riktigt som att jag kan prata om det, så jag berättar för dig lite så här i hemlighet. Självfallet ser fram emot att få tillbringa mer tid med småpiraterna och storfamiljen, men det känns oerhört ledsamt att lämna England. Och jag känner inte att jag flyttar hem. Jag flyttar till Sverige. Det kan ju för all del komma att ändra sig när vi väl är på väg, men just nu känns det så.

Jag må ha tak över huvudet här och finisar som erbjuder husrum hemmavid om det skulle knipa, men jag känner mig ändå hemlös. Eller statslös, åtminstone. Redan när Cameron meddelade att det skulle bli omröstning angående EU-medlemsskapet visste jag att jag inte ville bo i ett England utanför EU. Och ska vi till nöds måsta dras in i ett nytt världskrig så vill jag inte behöva dra igång ett halvårslångt projekt för att kunna ta mig närmare familjen.

Det finns så klart fler orsaker att flytta härifrån, men det är för tidigt att prata om dem. Vi kan prata en smula om instagram istället. Igår postade jag min första instapost på svenska på över ett år. (Det finns länkar i menyn till höger ifall du vill kika eller blir instakompis.) Efter mycket funderande hit och dit tror jag att jag har hittat ett förhållningssätt som gör det möjligt för mig att handskas med sociala medier igen. Tror jag ska ta och skriva ett separat inlägg om det, men det får bli en annan dag.

Nu ska jag i alla fall hoppa över till eBay och se om vi fått något sålt idag. Återkommer om det imorgon.

🤍Kram påre och trevlig helg!

av

161 dagar kvar…

Torsdag 20 November. Det är tekniskt sett redan fredag när jag skriver dessa rader. Gårdagen var lång och kylig. Vi fortsatte arbetet med att förvandla vårt vardagsrum till mitt sista sovrum i Englandet. Det tar sig, men vi är inte där än.

Torsdag är även vår skeppsloggsdag, och igår var det min Styrbjörn som höll i pennan (jag redigerade). Jag är galet stolt över vårt första nyhetsbrev. I tre års tid har vi skickat ut vårt nyhetsbrev varje torsdag och vi har folk som läser det på fyra kontinenter.

Det känns stort.

Skeppsloggen är ett nyhetsbrev vi turas om att skriva. För närvarande är det Styrbjörn Leto Armitage, Skeppsklockan F.K. Marlowe, Kartografen CF Sten och jag som turas om att skriva ett brev i månaden. Och är det fler än fyra torsdagar någon månad låter vi i regel våra karaktärer ta över pennan.

Ett år efter att vi börjat skeppslogga startade vi en söndagsutgåva vi kallar Söndag i Smugglers Cove. Smugglers är vår sjömanskrog i Libertalias hamnområde. Krogen dyker upp i olika berättelser och det är vårt så kallade stamlokus för festligheter på hemmaplan.

Låter det galet?

En smula kanske, men vi kallar det metafiktion. Jag tänkte att jag kanske borde böra skriva lite mer om piratlivet när jag ändå har bloggarångan uppe, så vi får se hur det blir. Men det passr nog rätt bra att vi börjar nu, för vi har ju nyligen börjat göra vår värld mer tillgänglig. Och ska jag bli svenne igen kanske min piratvärld behöver hänga med i utveckligen.

Nu gör vi i alla fall kväll. Jag kan se golvet i mitt nya rum igen och jag kan hjula mellan sängen, skrivbordet, matplatse, och köket. Vi blir inte av med bäddsoffan förrän nästa vecka, så jag får väl hålla mig till dess. Eller nått.

🤍Kram påre!

av

Piratkapten? Men hur gick det till?

Hej och välkommen till min lilla kajuta!

Linnea heter jag och jag är en svensk 50-plussare, Mamma och Mormor, bosatt i Storbritannien. En funkis med icke-fungerande immunförsvar. Sedan 2013 är jag mestadels sängliggande. En utrangerad grönsak. Åtminstone på papperet. Men i den fantasivärld jag skapat är jag kapten på piratskeppet Resilience och det är där vi befinner oss just nu.

Jo, jag vet. Det låter fullkomligt befängt, och det är det ju, men det är också en rätt fin berättelse om motståndskraft, livslust, och jävlaranamma som jag vill dela med mig av i den här substacken. Det är dock inte allt jag gör här, utan mer som en röd tråd jag kan se löpa genom varpen som håller alla de övriga bitarna på plats.

Idag tänkte jag vi skulle leta oss åtta år tillbaka i tiden och titta på hur vi hamnade här. Men först, en liten vänförfrågan:

Jag kanske inte har några guldmynt att bjuda på, men här finns gott om berättelser, äventyr och tveksamma livsråd. Prenumerera så du inte missar något!

Sommaren 2015 flyttade vi till en ny bostad. Det var den andra traumatiska flytten på 18 månader och första gången jag verkligen kände mig som en utrangerad grönsak. En börda mina barn var tvungna att släpa runt på.

Jag flyttade inte till Essex – jag blev ditflyttad. Jag hade inte ens sett det nya huset innan vi flyttade in. Nummer Tre och Nummer Fyra1 skötte hela affären från början till slut, och familj och vänner slöt upp för att packa, bära, köra och installera oss på andra sidan. I första lasset stuvade de in mig, min säng, den nya vattenkokaren, en flaska mjölk, några koppar och en näve tepåsar i skåpbilen och levererade oss till vår nya adress. Det var fint och omtänksamt av dem att göra processen så smidig och smärtfri som möjligt för mig, men kul var det då inte. Jag kände mig som ett barn. Omyndigförklarad. Ostadig. Otillräcklig.

Som alltid när jag träffat folk jag inte bor med blev jag så klart sjuk efter flytten och sedan kom det ett skov2 på det, så det tog ungefär nio månader innan jag fick träffa min nya doktor. Det började som det brukar. Varje nytt ansikte tror att de som kom före var en samling oduglingar, så nu tar vi det från början med nya prover, lite hopp mellan olika mediciner, och så lite fler prover bara för att. Och på den vägen var det vi kom fram till dagen då allt ställdes på sin spets.

Efter ett drygt år av testande, funderande, och googlande (!) berättade han, tråkdoktorn, mycket allvarsamt det jag redan visste. Det finns ingen kur för någon av mina åkommor. Jag kommer aldrig att bli frisk. Bättre? Troligen inte. Men sedan kom orden som ingen annan hade sagt:

“Det är dags att du sluter fred med döden.”3

Vi hade ett samtal som kändes rätt overkligt och efteråt spenderade jag några dagar i ett slags mentalt vacuum. Det var ju ingen cancer-diagnos jag hade fått. Inget besked om att jag nu bara hade si eller så många månader kvar. Men det var första gången någon från sjukvårsapparaten tog sig tid att ha ett ärligt och uppriktigt samtal om livskvalitet och faktumet att våra dagar är räknade. Vad skulle jag göra med den tid jag hade kvar?

För mig blev det där samtalet bra, även om det inte kändes så just då. Efter några dagars funderande insåg jag att jag varken hade något behov av att sluta fred med Liemannen eller för avsikt att kasta in handduken riktigt än. Det fanns så mycket jag ville få göra och berätta om, så det var helt klart dags att tänka i nya banor.

Vid det här laget hade jag inte jobbat på flera år, men målet hade hela tiden varit att jag skulle ta mig upp i den professionella sadeln igen. Att ge upp den drömmen – och det var verkligen en dröm! – var inte lätt. Det tog flera år innan jag kunde tänka tanken att jag aldrig skulle jobba igen fullt ut. Att jobbjaget inte längre hade en funktion att fylla. Det var ett sorgearbete som också förde med sig en massa skuldkänslor som jag inte kunde hantera.

Vad är man när man inte längre behövs? När barnen flyttat ut och man inte har något jobb att gå till? Det givna svaret är så klart pensionär. Och vad vet jag – kanske är tanken på pensionen en existentiell kris alla människor måste handskas med förr eller senare, men det var då ingenting jag hade funderat på. Jag hade ju minst 20år kvar av mitt yrkesliv.

Så vad gjorde jag då?

Ja, under normala omständigheter hade jag skrivit, men där och då hade jag varit så sjuk så länge att min hjärna stängde av vid minsta lilla ansträngning. Det var som att ha kreativiteten kopplad till ett jäkla dödmansgrepp med en pennalistisk ådra. I hela mitt liv har skrivandet varit ett sätt att bearbeta mina tankar och känslor. Ett sätt att förstå och förhålla mig till världen omkring mig. Men då, när jag verkligen behövde skriva av mig och få någon ordning på alla tankar och känslor som rev i mig, var skrivandet ogörligt. Och såhär i efterhand kan jag tänka att det var just det som blev min räddning.

Jag är en drömmare som skapar hela världar i mina tankar, men jag är också en enveten pragmatist med vinnarskalle. Om du säger att något jag vill göra är omöjligt så blir jag genast tre år gammal igen. Då är du dum och jag blir vrång och “det ska du nog fanimej få se att det visst går!” Detta gäller även – och kanske i synnerhet – om dummingen som säger ifrån är min egen kropp.

Vad var problemet? Jo, det hade blivit något vaj på kopplingen mellan hjärnan, ögonen, fingrarna och den vita ytan där orden borde flöda. Och hur löser vi det då? Hmm… Vi får väl ta och utforska andra uttrycksformer och se om jag kan få tillbaka skrivarkänslan även om jag inte kan skriva. Det krävdes en hel del klurande och grälande mellan skrivarjaget och jobbjaget (som inte ville ge upp chefsstolen), men till slut var det en tanke som stod ut i gyttret. Video!

Jag hade tidigare funderat på att starta en YouTube-kanal om funkisliv och tillgänglighet. Den skulle bjuda på inspirerande berättelser med lärorikt och informativt innehåll, blandat med humor och typiska funkis-dråpligheter. Jag tror fortfarande att det är en bra idé fast det inte funkade för mig just då. Det stöp på en kombination av min djupt rotade kameraskräck och faktumet att jag inte hade en aning om hur man filmar och redigerar video. Men ibland får man bara så lov att välja. Ska du fortsätta vara en liten lort eller hoppa och se vart du landar? Det vet ju alla som kan sin Astrid.

Sagt och gjort, jag bestämde mig för att starta en ”hemlig” testkanal och börja göra små filmer om mig själv och mitt liv för att lära mig videohantverket från grunden. Jämarns, vad svårt det var! Pinsamt och ångestfyllt, och det mesta jag gjorde liknade ankskit. Men jag gillar att ta reda på saker och ting, så jag prokrastinerade med att studera framgångsrika YouTubers istället för att filma själv. Jag ville höra deras berättelser om hur de började och se exampel på vad för slags filmer de gjorde då. Det är så lätt att titta på någon som är riktigt bra på det de gör och se hur urusel man själv är i jämförelse. Man glömmer, eller tänker inte på, att de också var barn i början.

Jag gjorde en lista över mina favoriter och scrollade mig tillbaka till deras allra första videos och insåg snart att de hade två saker gemensamt:

  1. De var sopsämst! Riktigt jäkla pinsamt dåliga.
  2. De fortsatte att göra riktigt kassa videos och blev en liten smula bättre med varje nytt upplägg/upload.

Precis så enkelt var det. De bästa YouTube-kanalerna var alla resultatet av en seg och spretig start från en historieberättare som inte tappat sugen. Som hittat sin egen röst och lärt sig mer och mer under resans gång. Utvecklat någons slags känsla för vad som är bra. Vad som funkar. Och det var någonstans där som poletten trillade ner för mig. Jag bestämde mig för att sluta bekymra mig om allt det yttre och vad folk skulle tycka om mina fåniga små filmer. Jag skulle bara koncentrera mig på berättandet.

Det var mitt hoppa-av-taket-ögonblick. Jag släppte prestationsångesten och börja filma mig själv nästan varje dag. Jag hade ingen utrustning, så jag började med två ärvda mobiler, en gammal webbkamera och en så kallad action-kamera jag köpt på eBay för en spottstyver. Min säng blev min inspelningsstudio och jag skruvade fast tre av kamerorna på klämmor utplacerade i olika vinklar. En på elementet; en på sänggaveln; och en på käppen som jag balanserande mellan en trave kuddar och hyllan ovanför sängen så jag kunde filma uppifrån.

Sängen blev även min redigeringslya. Jag delade ett Adobe Creative Cloud-abonnemang4 med två av mina barn, och det gav mig tillgång till alla de Adobe-program jag inte längre hade råd med när jag slutade jobba. Jag hade en dator med trådlös mus och dito tangentbord och Nummer Ett hittade en stooor TV någon ville bli av med, så den blev min redigeringsskärm. Jag kunde ligga med tangentbordet på magen och klippa ner mina små filmer i yttepyttebitar som jag sedan fogade samman, bit för bit, till små berättelser Ibland blev det en liten YouTube+video på en gång – ibland blev det ett manus till en ny, mer enhetlig inspelning med i stort sett samma ord. Och ibland, tack vare tal-till-text-teknikens under blev filmen ett blogginlägg.

Från början berättade jag inte för någon vad jag höll på med och jag var glad att ingen såg mina alster. Men till min stora förvåning blev jag snart lite kär i min kanal och började se nya möjligheter i detta skapande. Videoformatet, visade det sig, öppnade dörren till ett uttryckssätt det skrivna ordet inte kan mäta sig med. Jag säger inte att det är bättre, verkligen inte, men jag blev en bättre historieberättare av att lära mig video. Det hjälpte mig också i kampen mot den så kallade fibrofoggen, den där dimman som har omslöt min tidigare ganska så kapabla hjärna och gjorde det hart när omöjligt att komma åt saker i närminnet eller att formulera väl sammanfogade meningar. Nu vet jag att det nog inte bara var fibrons fel, men det är en historia för en annan dag.

Med kamerans hjälp kunde jag äntligen samla mina tankar och berätta små anekdoter allt eftersom. Jag kunde se på mina klipp och komma på saker jag ville lägga till, eller klippa bort. Jag kunde komma på bättre sätt att formulera mig. Plötsligt började de slumrande skapar-receptorerna i min hjärna vakna till liv igen. Jag började klippa upp varje inspelad video i små snuttar som jag sorterade ner i mappar märkta med kategorier och underkategorier. Det var lite som att sortera pärlor och lägga pussel, och så sakteliga började nya och gamla berättelser växa fram och pocka på uppmärksamhet.

Helt oförhappandes hände sedan några saker jag inte heller hade väntat mig. Jag började få följare på min ”hemliga” kanal, och jag fick så fina och snälla kommentarer från vilt främmande människor. Mina barn började titta på mina kreationer och tyckte att de var bra och till och med lite roliga ibland. Nummer Tre som nyss hade avslutat sitt sista år på universitet ville göra collabs (samarbeten) med mig! Och Nummer Fem, precis nykläckt in i vuxenlivet efter fyra år på universitetet, började fundera på om YouTube kanske kunde vara ett sätt att ta sig in på arbetsmarknaden.

Min träningskanal hade fått ett eget liv och en egen identitet, hur nu det gick till. Den var inte längre min pinsamma lilla hemlis, utan något som jag gärna delade med mig av och visade upp trots att mina videos hade massor av skavanker och skönhetsfel. Jag kunde den just som en kanal och fundera kring hur jag skulle kunna göra video av andra ämnen. Riktiga ämnen. Speciellt de jag inte kände att jag kunde skriva om längre. Visst, jag fortsatte att träna och prova mig fram, men det var ett organiskt odlande som dagligen påminde mig om hur vackert detta jordelivet ändå är.

Nummer Ett som var den som verkligen uppmuntrade mig att slänga normer, fobier och andra hänsynstaganden på brasan, men det var jag som tog beslutet att våga hoppa. Att våga göra något jag var skitdålig på och dela med mig av min knaggliga resa. Jag var inte längre en utrangerad grönsak – jag var en sängliggande historieberättare. Och med den insikten öppnades en annan dörr jag trodde att jag hade stängt för gott. Den till Piratskeppet Resilience.5

Men det pratar vi mer om en annan dag.

Puss påre! 🤍

1

Två av mina söner. Jag nämner dem inte vid namn längre. Online, alltså. Och det gäller inte bara dessa två, utan hela familjen.

2

Ett skov är en tillfällig försämring eller ett uppblossande av symtom i sjukdomar som reumatism, multipel skleros (MS) eller ME/CFS. Sjukdomen blir mer intensiv under en tid och det kan föra med sig ökad smärta, trötthet eller andra symtom. Hur länge ett skov varar och hur det påverkar varierar från person till person. Mina verkar vara längre och komma oftare ju äldre jag blir.

3

It’s time to make peace with death. Det kommer ett separat inlägg om detta vad det lider, men jag vill bara påpeka att han uttryckte sig klumpigt, men menade väl. lever ännu och det gör jag med. (Inkludera hur jag hade kunnat skriva komodo eller nagot annat depressivt dravel och call it a day drama queen som jag ar) Will need a separate piece on the different parts of me to respond to the death of jobb-jaget (Evalena) Oh and fibro fog vs neurospiciness

4

Jo, jag vet att dela på ett abonnemang är att fuska, men mitt samvete är väldigt flexibelt när det gäller prenumerationstjänster. Så är det med den saken.

5

Piratskeppet Resilience är mitt kreativa hem och portalen till mina och besättningens litterära världar.

av

Om Glädje, Sinnesro, och Ett Gott Nytt År

Hej Vännen!

Vet du att vi hade varit ett år äldre nu om vi vore hästar?1 Det slog mig när funderade på vad vi har att glädja oss åt idag och hittade tre saker som är värda att hålla fast vid:

  1. Jag är ingen häst, och
  2. Det är inte du heller, vilket betyder att…
  3. Jag får skriva årets första brev till dig. Hurra!

För ganska precis ett år sedan satt jag här i kaptenshytten2 med en bit tårta och en kopp te, och funderade över mina mål för 2024. Jag bestämde mig för att våga drömma stort, så jag skrev ner en hel massa saker som det nya året skulle kunna ge mig – saker som verkligen skulle kunna göra skillnad i tillvaron.

Så hur gick det då? Blev det något av de där drömmarna?

Tja, det beror kanske lite på hur man ser på saken. Några blev det riktigt bra med, några kom inte riktigt igång, och en del är fortfarande pågående projekt.

När jag ser tillbaka på året som gick minns jag prövningarna vi kämpade emot och segrarna vi vann. Det blev faktiskt riktigt bra kan jag tycka. Så vad säger du? Stannar du på en fika så vi kan reflektera över det som varit och ta en titt på vad som ligger framför oss i år?

Med en prenumeration på Argbiggan får du även en koj på mitt metafiktiva piratskepp Resilience och en livstidsförbrukning av sjömanssånger!

Min Nyårskrönika: Blev Drömmen Verklighet?

Jag är en så kallad spoonie.3 Det är ett påstående som de flesta förväntar sig en fortsättning på. Man ska säga några ord om hur man är så mycket mer än sin diagnos. Hur man inte låter funktionsnedsättningen definiera eller begränsa sig.

Jag kan förstå att det känns bra för genomsnittsnormisen, och det fanns en tid när jag orkade spela det spelet. En tid då jag kunde vara den där ”inspirerande” funkispersonen som bet ihop och tänkte på att folk kunde känna sig obekväma eller rent av störda av min sjukdom. De dagarna är över och förbi kan jag säga.

Jag är en spoonie. Det är ett faktum som överordnar sig allting i mitt liv. Jag önskar att det inte vore så. Jag skulle kasta mig ut för hur många metaforiska klippor som helst om en mulligan vore ett alternativ i livets kortspel. Mig veterligen har vi inte ens några trumfkort till hands, så det är bara att ta dagen som den kommer och göra det bästa vi kan med de verktyg vi har.

Det här handlar lika mycket om drömmar och mål som det rent praktiska. Med de dagliga problem mina kroniska sjukdomar (för man har ju så klart fler än en) för med sig har jag fått lära mig att tänka i nya banor. Nuförtiden ser jag mina mål som stjärnor – klart lysande punkter som hjälper mig att hålla kursen. De är inte längre en lista med måsten, och jag försöker att inte bråka alltför mycket med mig själv när jag inte kommer så långt som jag hade hoppats.

Om ett mål är tillräckligt viktigt fortsätter jag styra i den riktningen oavsett hur lång tid det tar. Det var orsaken till att jag bara hade ett enda nyårslöfte i flera års tid. Det drömmål jag började formulera för tio år sedan var så stort, så komplext, och så fullständigt galet att det verkade helt absurt att ens försöka nå det. Men så småningom insåg jag att det här var en dröm jag inte kunde sluta tänka på. Och vad hade jag egentligen att förlora?

Sagt och gjort, jag började bygga mig ett nytt imaginärt piratskepp 2017. Två år senare sjösatte jag Resilience och i slutet av 2023 hade vi seglat så långt att min gamla skuta blivit med besättning och kunde plocka upp passagerare. Och med det tillät jag mig själv att drömma ännu större. Jag bestämde mig för att 2024 skulle bli ett riktigt simma-eller-sjunk-år och skrev ner en lista med saker att jobba på. Vissa mål var privata, men här kommer nyårskrönikan för de löften jag delade med mig av för ett år sedant:

✅ Flytta till ett nytt hem

Det här var huvudmålet, det som allt annat hängde på. Piratskeppet Resilience4 är mitt kreativa hem, men jag behövde en plats att kalla hemma på den här märkliga ön där jag tillbringat de senaste 20 åren av mitt liv också. Efter att ha varit inlåst i det så kallade Rapunzel-tornet i London i fyra år – ja, det var precis så hemskt som det låter – kunde jag äntligen bocka av detta mål från listan. Vi flyttade till ett nytt hem i februari!

✅ Ge ut 12 nya böcker

Jag ville verkligen ha ett rekordår 2024. Målet var att vi skulle släppa fyra av Sir Bears5 böcker, fyra av mina egna, och fyra från vår Libertalia Press pipeline. Det var noveller vi talade om så bara flytten blev av kändes det inte som ett helt orimligt mål. Och vet du? Vi avslutade året med 16 nypublicerade titlar: Sju från Sir Bear, sju från Libertalia Press, och två nya följetonger. Det kändes rätt fint vill jag lova!

✅ Göra något roligt varje dag

De fem spetsarna i min Nordstjärna är mys, glädje, kärlek, förtröstan, och nöjen. Jag har sådan tur som får göra det jag älskar och njuter av varje dag, men ett av fjolårsmålen var att skapa utrymme för roliga aktiviteter i mitt liv. Speciellt för sådant jag inte kunnat göra på länge.

Jag ville till exempel lyssna på minst en ljudbok i veckan, få laga och äta god och omväxlande mat, och börja pyssla igen. Även om jag inte uppnådde varje specifikt mål på den här listan gjorde jag faktiskt något roligt varje dag, och det blev ett plus i protokollet här!

🆗 Fokusera mer på hälsa och välmående

Det här målet handlade om de grundläggande behoven – att få gå till tandläkaren, skaffa nya glasögon, hålla mina vaccinationer uppdaterade, klippa håret, och hitta nya läkare och sjuksköterskor. Jag längtade också efter något enkelt: att få känna gräs och sand mellan tårna, känna solen värma ansiktet, och andas frisk luft. Jag var för utmattad efter flytten för det mesta av det som stod på den här listan, och med ett NHS som fortfarande kämpar för att återhämta sig från COVID och 14 år av avsiktlig vanskötsel från tory-partiet var det inte så enkelt som jag hade hoppats att få ett nytt vårdpaket. Men några framsteg blev det ändå:

  • Nya glasögon? Check!
  • Vaccinationer?Check!
  • Nytt sjukhus och vårdcentral? Check! Typ. Jag är registrerad men har inte fått träffa någon än.

Jag lyckades till och med få komma ut på två turer runt kvarteret och hann sitta i min trädgård några gånger innan hösten kom. Det kanske inte låter så speciellt, men det gjorde underverk för min mentala hälsa. Jag uppnådde inte alla mål, men det gick framåt.

Den allra största vinsten var att jag fick mina första besökare sedan pandemin började. (Jag är fortfarande i lockdown på grund av mitt usla immunförsvar.) Nummer Ett och Grodprinsen kom över och firade påsk, och Nummer Fyra tillbringade två veckor här i slutet av sommaren. Han kom även tillbaka och barnvaktade mig under julhelgen, så vi fick nästan fyra veckor tillsammans. Nummer Två kom också hit på besök, så jag fick fira lilla julafton och hänga med alla tre av mina söner samtidigt. Lycka!

❌ Dubbla min författarinkomst

Jag var inte säker på om jag borde lista pengar som ett mål – det känns väldigt ytligt på något vis. Men så här ligger det till: det där supermålet jag arbetat med i flera år handlade om att försöka skriva mig tillbaka till någon form av självständighet. Visst, jag älskar att skriva, men men jag behöver mycket hemska pengar som Enöga uttryckte saken. Speciellt om jag ska kunna tillbringa mer tid på resande fot och ha råd med de anpassnigar jag behöver.

Under 2023 tjänade jag mina första bokroyalties, och drog in några korvören på affiliate-länkar, donationer, och försäljning. Det var inga stora summor – vi pratar om fulglasspengarpengar här – men varje krona kändes som en högvinst. Under 2024 tog jag steget upp till finglasspengar, och det räckte till att bjuda mina barn glass också. Någon dubblering blev det inte, men jag tjänade mer än året innan och alla framsteg räknas, eller hur?

Milstolpar: Oplanerade Framgångar och Överraskningar

Vissa milstolpar dyker upp utom tävlan. De är oplanerade segrar som händer längs vägen, helt oförhappandes. Livet är fullt av överraskningar och missar aldrig ett tillfälle att fira. Här är några av fjolårets oväntade höjdpunkter:

🏆 Våra Substackar

I september tog vi några viktiga beslut för de kommande fem åren, och detta var ett av dem. Nu är vi här. Hej, Substack!

🏆 Våra första följetonger

Vi påbörjade två nya serier, något jag sett fram emot att få göra i flera år. Det här projektet är fortfarande i sin linda, men jag ser fram emot att se vad det kan leda till.

🏆 Vi satte nya rekord

Vi slog rekord på flera områden under året som gick. Här är ett urval:

  • Vi publicerade fler böcker än under både 2022 och 2023.
  • Redan i september överträffade vi det totala antalet beställda böcker och lästa sidor jämfört med hela 2023.
  • Vi slog rekord både för flest beställningar och mest lästa sidor under en och samma månad.
  • Vi satte också ett nytt rekord för intjänade royalties på en månad. Det tidigare rekordet var från 2022 när folk vi känner köpte våra berättelser för att vara snälla.

🏆 Personliga milstolpar

Vissa milstolpar är för privata för att dela med sig av, men 2024 var ett år fyllt av händelser och ögonblick som gjorde att jag kände mig mer jordad. Mitt partnerskap med Sir Bear är en sådan händelse, och vårt förnyade leasingkontrakt med varandra är utan tvekan en av årets allra viktigaste milstolpar eftersom det lägger grunden för det nya verksamhetsåret.

Mina Mål för 2025: Glädje, Nåd och en Ny Vision

Jag har delat med mig av mina nyårslöften sedan 1995. Det har blivit en tradition, ett sätt att göra bokslut över året som gick och reflektera över vad jag vill få ut av det nya året. Men i år har jag bestämt mig för att göra något annorlunda. Jag tänker inte avge några officiella nyårslöften, och det finns en orsak till det.

Under 2024 kändes det för första gången som att mina mål var något jag var tvungen att bevisa – för mig själv, för andra, och för någon osynlig kraft som kanske håller räkningen. Mina nyårslöften blev mer av en checklista än den inspirationskälla jag behöver, och jag kände att jag tappade något i den processen jag vill hitta tillbaka till i år. Glädjen.

Istället för konkreta mål och löften har Sir Bear och jag valt varsitt ord som vi ska hålla oss till under 2025. Mitt är Glädje (joy), och hans är Sinnesro (grace). Med det ökande hot som tornar upp sig från högerextrema krafter både i Europa och Amerika, finns det mycket att oroa sig för i år. Vi kan inte önska bort våra orostider, men vi kan försöka fokusera på glädjen i det lilla (som de fem spetsarna på min Nordstjärna) och försöka finna sinnesro att hantera såväl beröm och framgångar som ris och misslyckanden utan att vara för hårda mot oss själva.

Med det sagt har jag så klart mål och drömmar även om jag inte har skrivit ner några officiella löften. Det finns många saker jag gärna skulle vilja se bli till verklighet om det nya året (eller nästa) ger oss ork och utrymme för det. 2025 är ett övergångsår för mig. Det är starten på en ny femårsperiod vilket innebär att det är dags att jobba på en ny visionsplan – min sjunde sedan starten -95. Jag jobbar fram en slags målbild över vart jag vill vara om fem år. Det kommer mer om det och hur jag tänker under de kommande veckorna, men till dess kan vi tjuvkika bakom ridån och se vad som hägrar där borta vid horisonten:

  • Jag vill skriva och publicera mer: Vi kommer naturligtvis att fortsätta berätta historier, expandera våra världar, och dela med oss av dem. Utan att hänga upp oss på antal kan jag nog säga att vi är på god väg att ge ut fler böcker än någonsin tidigare. Vår pipeline är full, våra WIPs (pågående projekt) förökar sig, och vår slushpile växer som ett magiskt ogräs. Det ser ut att bli fem år fulla av berättelser.
  • Jag vill utforska nya kreativa uttryck: Oavsett om det handlar om hantverk, matlagning eller att prova något helt nytt vill vi omfamna kreativitet i alla dess former. Sa du podcast? Spel? Vi är öppna för att följa inspirationen vart den än leder oss.
  • Jag vill fortsätta bygga vår lilla grupp: Att jobba på våra Substackar kommer att vara ett stort fokus för oss, speciellt i år. Sociala medier gav mig inte mycket glädje under 2024, och nu vill jag ägna mer tid åt att skriva än att hoppa mellan olika plattformar. Vi vill möta våra läsare, skapa ett utrymme där funkisförfattare känner sig stöttade och fortsätta bygga en gemenskap där alla känner sig hemma. I dagsläget känns det inte som att sociala medier är den lösning vi letat efter.
  • Jag vill ta bättre hand om oss: Hälsa och välmående förblir högsta prioritet. Utöver att kämpa för de vårdmöten vi behöver vill vi också ta oss tid för frisk luft, mjuk rörelse och stunder av frid. Mer av sånt som ger näring åt både kropp och själ.
  • Jag vill fortsätta att fira varje framgång: Oavsett om det är en ny kreativ milstolpe, en personlig prestation, eller bara ett stilla ögonblick av glädje vill jag att vi fortsätter att stanna upp och fira varje tillfälle som bjuds. Vi ska, som Sir Bear uttrycker saken, ”se till att sno glädjen ur livets ström.”

Och där har du det. Det blir inga hårda regler och inga måsten i år. Bara glädje, sinnesro, och en riktning som har gott om plats för båda två. Och så skrivandet så klart. En himla massa skrivande.

Tjong i Medaljongen! Nu rullar vi igång 2025

Igår var det tjugondedag Knut, så idag sparkar jag officiellt igång det nya verksamhetsåret. Tänk att vi skriver 2025 nu. Det känns himla gött ändå att få mjukstarta detta år med en kopp te, tända ljus och en tillbakablick på allt vi trots allt åstadkom ifjol. Nu tar jag ett stadig tag om ratten och min trogna fjäderpenna och kastar loss.

Gott nytt år på dig, min vän! Var du än är – och vem du än är – ser jag fram emot att dela vår resa genom 2025 med dig.

Kram påre! 🤍

1

Hästar blir traditionellt ett år äldre den 1 januari, oavsett deras faktiska födelsedatum.

2

Kaptenshytten: Mitt kontor på piratskeppet Resilience där jag reflekterar, planerar och drömmer – både bokstavligt och bildligt talat.

3

Spoonie är en term (baserad på Spoon Theory) som används för att beskriva någon som lever med begränsad energi på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

4

The Resilience är ett imaginärt piratskepp. Hon är vårt kreativa hem och portalen till våra litterära världar.

5

Sir Bear är min husse och kreativa samarbetspartner.