Sitter här och sorterar blogginlägg i nya kategorier, precis som jag gjorde i november 2019, och det känns som en riktig deja-vu-upplevelse. Been there, done that, som vi säger här i Englandet.

Jag har varit på en mer än decennie-lång resa genom alla möjliga slags vatten, men den senaste etappen började 2020. Under månaderna som ledde upp till det nya decenniet höll jag på att dekorera den nya, uppdaterade versionen av mitt piratskepp, Resilience. Jag gjorde mig redo att fälla ner landgången och släppa ombord de första besökarna.

Två år tidigare hade jag tagit ett viktigt beslut angående den enorma mängd ord jag har skrivit genom livet. Innan 2017 var jag fast övertygad om att det fria ordet borde vara just fritt, och jag hade aldrig ens funderat på att försöka tjäna pengar på mina bloggar eller acceptera samarbeten och sponsring. I själ; och hjärta känner jag nog fortfarande så, men dessvärre betalar varken mitt hjärta eller mina principer några räkningar.

Om du är intresserad kan du läsa mer om processen som fick mig att kompromissa med mina principer någon annanstans här i stacken, men i korthet handlade det om att ändra kurs på mitt skepp. Jag föreställde mig henne som ett flytande bibliotek med läsrum och en angränsande skrivsal. När alla pusselbitarna hade fallit på plats köpte jag några domäner, drog tillbaka allt material från mina gamla bloggportaler och började redigera om allt jag någonsin skrivit till något som nästan liknade en Substack. Jag hade gratismaterial, betalinnehåll, en chatt, ett forum och några sociala mediekonton – alla skapade som delar av, eller däck och hytter på, skeppet Resilience.

Jag är en planerande, kart- och kalkylbladsälskande piratkapten som sätter kursen för fem år i taget. För fem år sedan satt jag och ritade en bild av vart jag ville vara vid slutet av 2024. Funderade på vad jag skulle kunna tänkas göra därefter. Men här kommer en liten spoiler: det gick inte som jag hade tänkt mig.

Varför inte?

Jo, för att eländesåret 2020 kom emellan.

Jag höll som bäst på att skriva mitt Gott Nytt År-inlägg när jag hörde de första viskningarna om något som hänt i Kina. Det sades att det fanns en risk att det kunde bli en värre pandemi än något vi sett i vår livstid. Tre månader senare fick jag två brev – två riktiga brev. På papper! Det ena var från NHS, vår nationella sjukvårdsservice, och det andra från Downing Street. De sa i princip samma sak: Don’t call us – we’ll call you. Jag var rökt!

På grund av min autoimmunitet var jag tvungen att isolera mig tills pandemin var över. Det var en lång historia, men slutresultatet blev att jag vände upp-och-ner på min fina femårsplan och byggde mig ett pandemipanikrum. En av domänerna jag hade köpt var aswewrite.com som jag hade för avsikt att använda som ett slags framtidsarkiv för alla mina kreativa texter, mitt fria skrivande. Ursprungsplanen var att fokusera på att bygga upp ett fackbibliotek av allt jag skrivit under mitt professionella liv eftersom det i regel är lättare att tjäna pengar på facklitteratur.

As We Write skulle vara efterrätten, mitt happy place. Min lilla skrivhörna där jag kunde leka med ord för nöjes skull när jag hade säkrat överlevnaden (i monetär bemärkelse). Jag såg framför mig hur jag skulle ligga för ankar vid någon fin vik där jag kunde skriva och repa mod att publicera mina skönlitterära texter.

När jag låste ytterdörren den 16e mars 2020 visste att det skulle dröja månader, kanske år, innan jag såg min familj igen. Det var inte bara jag. Miljontals sårbara människor världen över tvingades ta liknande åtgärder för att skydda sig mot det förbannade COVID-viruset och de effekter våra läkare varnat oss för om vi släppte in det. NHS sa att vi skulle behöva hålla oss inlåsta i minst tre månader, men jag minns att jag tvivlade på att världen skulle kunna enas och ta kontroll över en global pandemi på mindre än ett år.

Så vad gör man för att inte bli galen när man sitter inspärrad på obestämd tid? Vid det här laget har vi sett många exempel på folk som startade nya karriärer eller utvecklade nya färdigheter för att handskas med isoleringen. För mig verkade det vara ett gyllene tillfälle att satsa allt på att bygga mitt lilla bloggimperium. Men icke. Det tog bara några dagar att inse att det var ett lönlöst projekt.

Jag behövde komma så långt bort som möjligt från den krassa verkligheten, och det enda sättet jag kunde göra det på var att gömma mig i mitt happy place. Det fick bli baklängesmiddag helt enkelt. Fuck fackbloggandet – jag ska försöka lära mig så mycket som möjligt om så många aspekter av fiktionsskrivandet som möjligt istället.

Om vi ska vara petnoga är att jag fullständigt värdelös på det mesta, men jag är bra på att hitta på saker. Berättandet har varit min livskraft sedan barnsben. Den krycka jag stöttat mig med i mörkret, och de vingar som burit mig i ljusare tider. Jag har både studerat och undervisat i skrivande. Jag har coachat författare och varit redaktör (editor) i decennier, men jag har aldrig känt mig bekväm med tanken på att publicera mina egna historier. Vilket är rätt märkligt med tanke på att jag också har en viss talang för att sälja saker.

Det var inte lätt att ge sig ut på en resa utan mål eller sjökort. Jag mådde så illa att jag svek min familj och mina vänner. Jag hade ingen ork att prata med någon, så jag drog täcket över huvudet och spenderade all min tid med att läsa, anteckna, och fundera. Det tog mig sex månader av raseri, självömkan och dödsångest att acceptera tillvaron i det vi kom att kalla Rapunzel-tornet. På andra sidan av den krisen kunde jag till sist tillåta mig själv att utforska en värld jag aldrig trott att jag kunde sträva efter.

Jag hade inga konkreta planer eller kalkylblad. Det enda jag hade att hålla mig till var det ord jag hade valt som startpunkt för det här nya äventyret.

Vampyr.

Jag hade ingen aning om vart det skulle leda, men en sak kan jag då säga: Aldrig i mina vildaste drömmar och fantasier såg jag mig själv skriva en mörk vampyr-romans, men här är vi.

Livet är allt bra lustigt ändå.

På ett sätt är jag nu tillbaka på samma ruta där jag var för fem år sedan. Här sitter jag igen och nålar upp mina texter och hoppas att tillräckligt många kommer att kliva ombord för att läsa dem. Vi har vaccin nu, men skitviruset försöker fortfarande bita folk i arslet, och jag lever ännu i det vi kallar shielding här. Men skeppet Resilience har hittat en ny hamn, jag har blivit med besättning, och vi har nått några otroliga milstolpar på vår resa.

Om du stannar kvar kan jag berätta mer om mitt sista stora äventyr och hur du kan mönstra på och segla med oss på de sju litterära haven i mitt kosmos.

Kram påre! 🤍

Det känns alltid lite fånigt, fast lite högtidligt ändå på något vis, att starta en ny blogg. Det är som att börja om från början. Som att flytta in i ett nytt hus med en massa tomma rum som lovar nya tider. Den här gången blir allt bättre. Men så fort man fått nycklarna drar man med sig allt gammalt rat från förr och börjar berätta samma gamla sanningar om igen. Och i slutändan är det bara adressen som är ny.

Nu är ju det här varken en blogg eller ett nytt hus, fast en substack om livet som funkiskapten på ett virtuellt piratskepp är väl nästan samma sak? När Argbiggan—den här stacken—var liten (för mer än 20 år sedan) var hon en gratisblogg på den stora WordPress-portalen. Hon har flyttat några gånger sedan dess och tidvis fört en tynande tillvaro, först som trotsig tonåring och sedan som omotiverad student, men nu väntar vuxenlivet.

Argbiggan har fått ett nytt jobb och ett litet kontor bredvid mitt här på akterdäck. Om hon bara skärper sig och klipper håret så kan det nog bli riktigt bra det här. Tanken är att vi ska utforska utrymmet mellan fantasi och verklighet tillsammans; men innan vi går vidare och fördjupar oss i skrivande, böcker, och den fantasivärld jag skapat här vill jag ägna några ord åt att prata om sanningen.

Sanning är ett relativt begrepp. Visst finns det absoluta sanningar inom matematikens värld, till exempel, där två plus två alltid blir fyra, och de fysikaliska lagarna är universella. Men för de flesta av oss som lever våra liv i en värld av känslor, relationer och upplevelser, är sanningen ofta långt ifrån objektiv. Den är personlig, subjektiv, och formad av våra erfarenheter, minnen och känslor.

Ett intressant exempel är syskon som växer upp tillsammans. De delar samma hem, föräldrar, och ofta samma sociala kretsar. Ändå händer det inte sällan att de har helt olika minnesbilder av sin barndom. En familjesemester som ett syskon minns som en magisk upplevelse kan för ett annat syskon ha känts som en resa fylld av konflikter och missnöje. Deras berättelser kan låta som att de beskriver två helt olika semestrar, men det betyder inte nödvändigtvis att någon av dem har fel, fantiserar, eller ljuger.

Var och en av oss tolkar och upplever händelser genom sitt eget unika filter. Våra personliga känslor och erfarenheter färgar våra minnesbilder. På senare år har vi också lärt oss mer om neurodiversitet och hur det kan påverka hur vi upplevelser tillvaron. När vi ser tillbaka på våra liv är vi inte en objektiv, statisk sanning vi ser. Bilden beror på vilka glasögon vi har på oss och för varje minne vi plockar fram, ändras den en aning. Den omformas och får nya nyanser. Oavsett när vi tittar är bilden vi ser, den sanning den visar, verklig för oss även om den ser annorlunda ut i någon annans ögon.

Är det en svaghet eller en styrka att sanningen kan vara så mångfacetterad? Det är en fråga vi alla kan ställa oss och för mig är svaret tydligt. Jag ser det som en styrka. Kanske är det just i dessa skiftande sanningar som vi hittar en bit av oss själva. Kanske hjälper det oss att respektera andras perspektiv—att acceptera att minnen och upplevelser inte behöver vara identiska för att vara giltiga. Kanske kan det också hjälpa oss att skapa förståelse för varandra, att visa empati, och vara öppna för fler sidor av en berättelse än vår egen.

I mina bloggar och böcker har jag valt att skriva om mina upplevelser och tankar. Det finns en liten smula av mig själv i varje karaktär, och den litterära världen jag skapat är så klart baserad på hur jag ser på världen i stort. Jag är inte ute efter att proklamera några absoluta sanningar med mitt skrivande, men jag delar gärna med mig av min sanning. Av den värld jag vill leva i.

Det jag skriver är min sanning, formad av mina erfarenheter och den person jag är. När du bordar mitt skepp är du välkommen att ta del av min värld och min sanning. Och kanske är det just den sanningen som är mest värdefull, för den låter oss närma oss varandra med respekt och ödmjukhet.

Hugg dig en stubbe, och en kopp med valfri dryck, och kom och slå dig ner här vid lägerelden så ska jag berätta mer om mitt skepp, min besättning, och vår värld. Du kanske hittar något du vill läsa här. Du kanske vill dela med dig av dina egna berättelser eller vara med i någon av våra aktiviteter eller tävlingar.

Vad vet man, vi kanske rent av berättar en och annan hemlighet för varandra, för det är ju så vi skapar nya världar tillsammans.