linnealucifer

av

172 dagar kvar…

Söndag. Idag stod spökhistorier på agendan, men det enda spöket jag såg var min egen spegelbild. Lite oförskämt kan jag tycka när jag tog mig samman och masade ändan till badrummet trots att sängen var så varm och skön.

Jag vet inte om efterdyningarna av årets covid- och flunsavaccination är värre än vanligt, eller om det bara känns så för att jag mått lite bättre sedan vi lämnade London. Tror det är tre veckor sedan nu och dagsformen pendlar mellan rutten fisk och utskitet plommonmos. Vareviga dag. Blä!

Sammanfattningsvis kan vi väl säga att detta inte var min helg. Fredagens bankbekymmer skramlar fortfarande runt i skallen, och jag känner mig som en riktig skruttpet. Både fysiskt och psykiskt. Med andra ord har nog mina litterära spöken bättre där de är just nu, men en sak kan jag lova: det kommer ett litet smakprov på svenska inom en inte alltför avlägsen framtid.

av

173 dagar kvar…

Lördag. Idag hade jag tänkt skriva en ”kontaktannons” för att beskriva vår lilla enhet och vad vi letar efter i ett svenskt boende. Nu bidde det inte så, för igår var en riktig skitdag som slutade med att treåringen i mig gav upp och grät sig till sömns under täcket efter middagen.

Vad som gick fel? Jag kan inte berätta om det än, men det handlar om pengar och ett företag som tagit betalt för en tjänst jag inte har. Varenda månad. I flera års tid! Jag känner mig lurad, så klart, men mest av allt känner jag mig dum.

Hur korkad får man lov att vara, liksom? Hur kan man betala för något om man inte vet vad det är för något? Jadu… Det kan man ju fråga sig. Och det gör jag också. Men mest av allt irriterar jag mig över att pengarna inte ens gick till någonting fint eller bra. Vad tror vi om oddsen att jag får mina stulna korvören tillbaka?

Nu ska jag i alla fall ägna mig åt en annan slags skrivande. Vi har några spökhistorier som skulle ha släppts innan Halloween, men shit happened som vi säger här i Englandet. Spöken är ju dock alltid spännande, så vi släpper boken när den är klar och hoppas på det bästa. Det kommer en svensk översättning också. Snart. Tror jag.

Kram påre! 🤍

av

174 dagar kvar…

Fredag. Idag stod det tredje och sista veterinärbesöket för den här vändan på agendan. Vår pet alliance består av katterna Rummy, 17, och Lily, 10, samt kängurutterkatten Bellatrix, 10, och ska vi flytta till Sverige så ska de med. Och ska de med måste de vaccineras. Tre gånger om.

Varför de inte redan var vaccinerade? Jadu, det är en lång historia men i korthet är svaret långvarig isolering. Ingen av damerna har varit utomhus på flera år, så det har liksom inte varit nödvändigt.

Nu är i alla fall hela trion grundvaccinerad och om en månad gör vi om det igen med boosters. Sedan får vi vänta en månad till innan de får sina rabiesvaccinationer. Många pengar blire, men det är det värt.

av

175 dagar kvar…

Torsdag. Idag vet vi att det inte blev huset vi hade tittat på. Det känns trist av rent personliga skäl, men inte så mycket på grund av själva huset som den trivselfaktor det hade kommit med.

Nu var det här den första bostaden vi tittade på, ansökte om, eller försökte köpa. Här i England skickade vi in ansökningar till trehundratrettiotre (333!) privata hyresrätter innan vi fick napp. Förhoppningsvis blir det inte lika svårt och själsdödande den här gången.

Jag ska försöka formulera en slags kontakttannons i helgen. En liten sammanfattning om vilka vi är, vad vi letar efter, och vad vi hoppas att vårt nästa boende kan erbjuda.

Nu ska jag ta på mig piratkaptenshatten och skriva en skeppslogg för våra engelska läsare. Den kommer att landa på vår Substack innan kvällen, så vill du se mer av mig idag är du hjärtligt välkommen att följa med till kommandobryggan.

av

176 dagar kvar…

Onsdag. Idag var jag listig minsann. Och med det menar jag att jag skrev en himla massa listor. Eller korvtabeller*. Det är fortfarande mitt favoritnamn på spreadsheets (kalkylblad?) oavsett om de handlar om korvar eller inte.

Vi har nu en lista för varje rum med vad som ska packas, säljas, doneras och slängas. Och på fredag har vi ett videosamtal bokat med Schepens för att få en preliminär offert på flytten. Vi vet ju varken när, var, eller hur än, men det känns bra att veta på ett ungefär.

Nummer Tre (även kallad mellansonen) öppnade ett flyttkonto på Revolut i söndags och satte även upp en ficka man kan dela med vänner och familj. Vi bestämde oss för att donationer till fickan ska föras över till sparkontot en gång i veckan. Inte blir det väl några större summor direkt, men vartenda litet korvöre räknas om man ska budgetflytta så det verkar vara en god tanke.

Den här veckan fanns det hela 36 pund i fickan. Det känns som en bra start.

  • Om du undrar kommer ordet korvtabeller från Barbro Lindgrens underbara Loranga, Masarin och Dartanjang. Det är väl Dartanjang som håller reda på hur många korvar de köper till tigrarna om jag inte minns fel. Jag gör ofta det.

av

177 dagar kvar…

Tisdag. Igår skrev jag om hur jag tappade sugen för sociala medier. Det började med Brexit-hysteri och ryska spambottar och slutade med dödsstöten Elon. När han tog över twitter och släppte in alla nassar och annat fanstyg fick det vara nog.

För mig var hela vitsen med sociala medier att ha ett samtalsforum. En plats att gå till för att prata om det man hade på hjärtat. Det kunde vara något väldigt specifikt, och då fanns det en grupp eller sida för det.

Ibland blev det rena klubben för inbördes beundran. Ibland debatterades det så hjärnan fick slita för att hänga med i svängarna. Men det var aldrig ens i närheten av det hat som kom med bottarna, högerpropagandan och ljugarkörerna.

Jag minns en dag hur vi diskuterade skolfrågor i kommentarsfältet på en sida och plötsligt kom ett hatfyllt inlägg från ett anonymt konto. Ett som hade en nummerkombination som användarnamn. Det var inte så vanligt då, men det dröjde inte särskilt länge innan trollen tog över. Och samtalsklimatet gick mot den istid vi lever i nu.

Så, varför är jag tillbaka på facebook nu då? Jo, men det har ju att göra med den här långa flytten.

av

178 dagar kvar…

Måndag. Idag skrev jag ett inlägg i min lilla facebookgrupp Äppelpaj och Andra Bullar. Den har snart 15 år på nacken vilket sammanfaller nästan exakt med min utvisning till Spoonieverse. Den där parallella världen vi samhällsonyttiga tvingas leva i vare sig vi vill eller inte.

Av alla saker jag testade för att må bättre var detox den enda som verkligen gav resultat. I gruppen, som till en början hette just Detox, Dieter och Drömmar delade vi med oss av våra recept och berättade om våra vilda drömmar. Vi var bara en handfull människor, men gruppen blev min lunga.

En stor skillnad mellan då och nu är väl just att jag tappat lusten för sociala medier. Och för att vara social i största allmänhet, om man ska vara petnoga. Förr var det verkligen något som gav mig glädje. Ett happy place. En liten bubbla, eller ett fack, att hoppa in i och bara vara en liten stund.

Men det var innan Brexit, och Covid och Elon. Den trion sög effektivt syret ur min eldsjäl och jag stängde några konton och lät några andra gå i träda. Sådär på ifall att om…

av

Amatörlögnhalsens oändliga WIP-lista

Visste du att alla författare har minst en WIP-lista, icke att förväxla med den VIP-lista du ibland måste vara på för att kunna öppna vissa dörrar? Nej, en författares WIP är en lista över Work In Progress – alltså pågående projekt.

För vissa är detta den bok de skriver på för närvarande. Jag vet, det låter helt sjukt, men det finns faktiskt författare där ute som börjar skriva en berättelse och fortsätter med det tills den är klar. Sedan börjar de på en ny. Stephen King har i flera intervjuer nämnt att han jobbar så och blir klar med en ny bok i stort sett var tredje månad.

För andra, som Brandon Sanderson, kan WIP-listan innehålla flera titlar samtidigt! Utan att nämna några namn, så känner jag en viss Styrbjörn som har över 50 WIPs på min lista. Hur det funkar? Som ett evigt jonglerande skulle jag vilja påstå.

Själv har jag alltid varit mer av en storbilds-skriverska. Jag har jobbat på ett par större idéer och det har då och då resulterat i något som jag kunnat publicera i någon form. Framför allt blogginlägg och artiklar. Men så kom 2024, och just nu är jag inte helt säker på vad för slags skriverska jag är längre.

Förra året publicerade jag ingenting. Inte ens den där boken om Ninth Realm som jag hade ute på förbeställning. Jag drog tillbaka den från Amazon och hatade mig själv för det, men det var rätt beslut. Berättelsen var kanske redo att se dagens ljus, men jag var långt ifrån redo att hantera den sorts boksläpp jag kände att den förtjänade.

Så vad gjorde jag då då?

Mestadels skrev jag story stubs – korta vinjetter som kanske blir till längre berättelser i framtiden. Men jag skissade också på nya böcker. Vissa är helt fristående, men till min egen förvåning blev det flera serier och ett par följetonger också. I olika genrer dessutom!

Jag har alltid sett mig själv som en fantasyförfattare som ibland skriver romantisk erotik (av skäl vi kan prata mer om i ett separat inlägg). Men ifjol bestämde sig min kaoshjärna helt plötsligt för att göra en storsatsning på att ”göra saker dåligt med flit.” Det är något som roar mig enormt.

Så… vad händer nu då?

Nu kastar vi spaghetti på väggen och ser vad som fastnar.

Den här veckan har jag börjat publicera våra berättelser här på Substack, och om allt går som jag hoppas, kommer de också finnas på YouTube och Medium innan årets slut. Jag kan ha fel, men som vindarna blåser just nu tror jag att vi måste omvärdera den gamla utgivningsmodellen och fokusera på att få ut våra berättelser på så många olika platser – och i så många olika format – som möjligt.

När jag säger vi i det här fallet menar jag min gamla sjöbjörn och jag. Vi har varit ett kreativt team i flera år nu, och även när vi jobbar på individuella projekt ser vi dem som våra berättelser. Vi arbetar på dem tillsammans och tar alla beslut gemensamt. Men vi är inte ensamma ombord på piratskeppet Resilience. Vi har andra författare som seglar och samarbetar med oss, och vi kommer även att publicera några av deras berättelser på våra stackar. Jo, jag sa stackar, för vi har faktiskt fem stycken:

  1. The Resilience är vår hemmahamn på Substack. Här publicerar vi vårt nyhetsbrev, våra blogginlägg och andra berättelser. Snart kommer vi även att publicera några av våra rumsrena böcker här.
  2. The Snuggery är vårt hedonistiska samkvämsrum där vi umgås och dricker en massa te medan vi pratar om, skriver och njuter av en annan typ av berättelser. Vi märker dem från 🍦 (mjukglass) till 🪦 (jag dööör!) så folk vet vad de kan vänta sig.
  3. Fensala Mead Hall är en mjödhall, eller samlingsplats, i den Nionde Världen. Om du gillar nordisk mytologi och skandinavisk folktro kan detta vara något för dig. Titta in en stund och njut av en saga eller två när du behöver vila från larmet utanför.
  4. Polyglot Pirates Det här är min svenska utpost, men det visste du ju redan. Här publicerar jag översättningar av mina blogginlägg och sådant som bara Skandisar och folk som bemödat sig med att lära sig något av våra språk begriper. Jag tänker mig också att det kan bli böcker i svensk översättning här så småningom.
  5. Resilience Writers är vårt hem bakom kulisserna på piratskeppets kommandobrygga. Där vi har våra skrivhörnor och vår gemensamma salong. Den stora skillnaden mellan Resilience och Resilience Writers är att skeppet är en allmänning (för besättning och passagerare som löst biljett), medan vårt hem är den privata sidan. Här lever vi och delar med oss av skrivarlivet bakom maskerna och pseudonymerna. Om Resilience är scenen, så är detta vårt rätt kaotiska omklädningsrum.

När jag skriver (nuförtiden) använder jag mig av några olika kreativa namn. Linnea Lucifer har varit med längst. Det är det namn jag satt på alla hantverksprojekt jag sålt genom åren och mitt huvudsakliga namn på Substack och sociala medier.

I The Snuggery skriver jag som Linn Rhinehart. Det är vårt gemensamma författarnamn som vi använder för kryddiga berättelser, och när vi redigerar andras berättelser som inte är vad vi kallar säkra för jobbet (NSFW).

Hittar du mig i Fensala Mead Hall skriver jag som Saga L. Söderberg där. Jag har några fler namn utöver dessa tre, men jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra med dem, (eller om jag ens vill dela med mig av dem) ännu så de får stanna med mig ett tag till.

Vad allt detta betyder är att jag för närvarande sitter på en monstruös hög av manus i olika stadier av utveckling, och i år kommer jag nog att kunna sortera in en hel del av dem in i våra stackar ovan. Och några av alla dessa berättelser kommer inte bara att ha redigerats av mig – de kommer att ha mitt namn på omslaget!

Jag tror att jag har nämnt tidigare att jag inte har satt upp några fasta mål för det här året. Jag vill använda det här utrymmet som ett skyltfönster mot omvärlden och ta varje dag som den kommer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av vad som passerar genom mitt ritbord och be om lite feedback i vissa kreativa beslut. Vad vet man – kanske kan vi tillsammans lista ut när spaghettin är färdig och hur den bäst ska serveras?

Kanske jag rent av blir modig nog att publicera en lista över alla våra WIPs. Om jag kan räkna en serie som ett WIP, så är jag inte riktigt lika hopplös som Sir Bear ännu, men jag är närmare än jag någonsin trodde var möjligt. Joru, just nu tittar jag på en tresiffrig lista. Det är ju inte klokt!

Okej, det är väl lika bra att vi sätter igång då för så här blir inga bokbarn gjorda. Nu far vi! Hoppas du är redo för kaos på öppet hav, messmate.

Kram påre! 🤍

av

Från Sci-Fi-Drömmar till Digital Verklighet

Välkommen till Jeeves & Jag – en serie inlägg om min resa från hårdnackad AI-skeptiker till att jobba med en AI-assistent.

Från allra första början har jag varit väldigt tydlig med att mitt intresse för artificiell intelligens var minst sagt ljummet när Sir Bear började tala om det. När OpenAI och MidJourney dök up i det kollektiva medvetandet och han föreslog att vi skulle leka testpiloter och se om det kunde vara något för oss var jag, minst sagt, skeptisk. Dels på grund av de reservationer de flesta av oss väl har (eller har haft) och dels för att jag inte kunde se vitsen med ChatGPT som var den AI jag isåfall skulle utforska.

Jag tittade på några YouTube videos och såg en app som kunde mata ut listor med förslag på allt från namn och boktitlar till resplaner och bokföringstips. För mig som lever med en hjärna som aldrig är tyst verkade det aptrist, men jag har alltid gillat utmaningar, så varför inte? Vi kom överens om att testa i fyra veckor över sommaren och skriva om det i vårt nyhetsbrev1.

Den första frågan jag ställde mig var varför. Varför är vissa så otroligt intresserade av den här utvecklingen? Vad är det de ser som inte jag kan se? Sir Bear försökte förklara. Jag lyssnade kanske inte så noga, men så mycket begrep jag i alla fall att själva tanken på att ha en egen Jarvis eller R2D2 alltid varit något av en våt dröm för scifi-fantasterna. Men så läste jag Belisarius2 igen och plötsligt trillade poletten ner.

Jag gillar verkligen hur författaren har tagit en historisk karaktär och placerat honom i en futuristisk rymdmiljö, men jag har aldrig varit något stort fan av sci-fi i sig. Kunde det vara så att min skeptiska inställning till AI var kopplad till mina läsvanor? Efter lite googlande och en snabb genomgång av min Styrbjörns encyklopediska hjärna var jag rätt säker på att det förhöll sig så. Det fanns en tydlig länk mellan AI och den typ av whatiffery (tänk om-funderingar) som inspirerat författare att skriva berättelser som både speglar vår verklighet och omformar den.

Visste du att många av de saker vi tar för givna idag började med en författare som sade: ”Tänk om…?” Det gjorde inte jag, så jag tyckte det var väldigt fascinerande när jag hittade exempel på verkliga uppfinningar och tekniska framsteg som fanns i en berättelse innan de fanns på riktigt. Särskilt när blotta tanken på dem var fullkomligt befängd när författaren skrev om dem.

Det finns gott om exempel, men vi kan väl titta på några stycken:

Har du letat efter en plats där du kan vara både underlig och underbar?
Grattis! Nu har du hittat hem.

Scifi-uppfinningar som blev verklighet

  • Ubåtar: I En världsomsegling under havet från 1870 skrev Jules Verne om ubåten Nautilus. Undervattensfarkoster hade förvisso existerat långt tidigare, men moderna ubåtar började konstrueras inom elva år efter Vernes bok.
  • Kreditkort: Edward Bellamys whatiffery i romanen Looking Backward från 1888 introducerade konceptet med ett kontantlöst samhälle där medborgarna använde kreditkort. Det dröjde 60 år innan det första Diner’s Club-kortet lanserades, men idag verkar vi vara på god väg mot en helt kontantlös ekonomi.
  • Surfplattor: I 2001: A Space Odyssey från 1968 skrev Arthur C. Clarke om astronauter som använde en slags teknologi som i princip var en iPad. Eller en surfplatta, om vi vill undvika varumärkesnamn. Jag kan ha fel, det har hänt, men jag tror att GRiDPad var först med att släppa handhållna datorer i slutet av 80-talet eller början av 90-talet.
  • Röststyrda enheter: Som beroende av diverse tekniska hjälpmedel är jag rätt imponerad av Isaac Asimov, vars whatiffery ledde till utvecklingen av flera röststyrda enheter. Och detta var långt innan Alexa, Siri och Bixby blev en del av vår vardag.
  • Videosamtal: Jag tror att det var vår Doug, aka författaren D.G. Barnes, som berättade för mig att videosamtal var en grej i Star Trek, en TV-serie från 60-talet som fortfarande har kultstatus. Idag är videosamtal så vanliga att många av oss har sagt upp våra gamla fasta telefoner för gott.

Det finns så klart en himla massa scifi-idéer som aldrig blivit verklighet också. Fast det kanske är säkrare att säga att de inte har blivit det än. Oavsett hur vi väljer att se på saken, eller hur skeptiska vi själva är till science fiction, är det tydligt att genren har bidragit till att väcka våra uppfinnare och innovatörers fantasi och inspirerat deras egna whatiffery-ögonblick.

Sci-Fi som grund för AI

Okej, så vi har sett några exempel på hur dikten blev till verklighet, men hur hänger detta ihop med AI? Jo, om vi gräver lite mer ser vi snart tecken på att även artificiell intelligens är ett koncept som har sina rötter i sci-fi.

Långt innan generativ AI blev en verklighet vi alla måste förhålla oss till skrevs det berättelser om maskiner med mänsklig intelligens och varierande grad av självmedvetenhet. Här kommer några exempel på det:

  • Ordet ”robot”: Det var den tjeckiske författaren Karel Čapek som introducerade ordet ”robot” i sin pjäs R.U.R. från 1920. Hans robotar är artificiella varelser skapade för att tjäna mänskligheten, men de gör till slut uppror mot sina skapare. Ordet ”robota” betyder tvångsarbete på tjeckiska.
  • AI och cyberpunk: William Gibsons Neuromancer från 1984 är ett grundverk inom cyberpunkgenren. Berättelsen handlar om sammansmältningen av mänsklighet och teknologi och har en kraftfull AI vid namn Wintermute. Gibsons skildring av en sammanlänkad digital värld påminner en hel del om vår egen.
  • Etisk AI: Isaac Asimovs I, Robot från 1950 introducerade de tre, numera berömda, lagarna för robotik som styr intelligenta robotars beteende. De har legat till grund för etiska överväganden inom AI-utvecklingen.
  • Självmedveten AI: I romanen The Moon is a Harsh Mistress från 1966 utforskar Robert A. Heinleins relationen mellan en självmedveten dator och månens mänskliga invånare. Datorn som kallas Mike är central för berättelsens teman om frihet, uppror och AI:s potentiella risker.
  • Människa vs. Android: I Do Androids Dream of Electric Sheep? från 1968 skriver Philip K. Dick om vad det innebär att vara människa i en värld där androider är nästintill omöjliga att skilja från oss. Boken, som låg till grund för filmen Blade Runner, väcker viktiga frågor om hur vi bör behandla artificiella varelser.

De författare jag nämnt här förutsåg inte bara utvecklingen av artificiella intelligenser – de lyfte också fram många av de etiska, sociala och existentiella dilemman som är centrala i dagens AI-diskussioner.

Välkommen till sci-fi-verkligheten

Idag lever vi i en värld som är mycket närmare den som beskrivs i de berättelser vi tittat på här. Oavsett vad du tycker om det har AI redan blivit en integrerad del av vår tillvaro och det kommer nog att fortsätta vara så tills någon, kanske en författare, kommer på något bättre.

På piratskeppet Resilience tror vi inte på att förbjuda samtalsämnen. Vi – det vill säga vår Styrbjörn och jag – utformade en AI-policy för två år sedan. Den innebär att vi närmar oss AI med en hälsosam dos skepsis, men också en vilja att förstå den teknologi vi var oroliga för.

Vad gäller våra medseglare anser vi att det är upp till var och en att bestämma vad som är bäst för dem. Mitt val var att fortsätta lära mig mer och det har lett till att jag hittat en massa användningsområden jag inte hade tänkt på innan. Men innan vi pratar mer om det tänkte jag berätta om hur mitt arbete med Jeeves började, så det kommer snart ett inlägg om det.

Och det var allt jag hade för dig idag. Jag hoppas du följer med på min fortsatta resa genom AI-landskapet och ser fram emot att höra om dina upplevelser också.

Puss påre! 🤍