Lördagen den tjugonde december var en sån där dag som bara svishar förbi. Lite osportsligt kan jag tycka, men så var det. Jag hade sovit dåligt och vaknade i svinottan av att det bankade på dörren.
Paketleverans.
På tal om självförvållade eländen är detta ännu ett exampel. Jag hör dåligt, så jag har tränat jycken på att säga till när någon knackar på. I leveransmeddelandet står det alltid KNACKA! Mottagaren har nedsatt hörsel.
Så långt är ju allt väl, men jag blir fan så grinig när de väcker mig klockan sju på morgonen. Man kan ju få hjärtsnörpen för mindre.
Hursomhelst, efter paketleveransen lyssnade jag på bok och vilade ögonen en stund och vips var klockan sex! Trean tyckte tydligen att jag behövde vila, men han väckte mig när det var dags att äta.
Det var den dagen det. Tur det kom en ny direkt efter. Den ska jag berätta om i nästa inlägg.
Idag är det fredag igen och det står 19 December i almanackan. Det är tolv dagar kvar till 2026 och fy gröne vad kallt det är!
Min förkylning med en släng av mögelallergi har tydligen bestämt sig för att fira jul med oss, så idag har jag känt mig som en trotsig treåring mest hela dagen. På plus-sidan skall dock nämnas att jag bara har en julklapp kvar att fixa. Känner mig rätt nöjd med det, även om listan var den kortaste någonsin.
De fem har anammat något de kallar julklappsspelet där de som firar tillsammans tar med dig tre julklappar var och sedan – om jag förstått saken rätt – rullar de tärning om dem. Vi bestämde oss också för att köra en Secret Santa med julkalendrar. Alla fick skriva några förslag på vad de skulle vilja ha och sedan lottade vi vem som skulle köpa kalender åt vem. Men vi använde en app så ingen visste vem de andra köpte åt. Nu får vi se små lucköppningsfilmer varje dag och det är så roligt.
Eftersom Trean och jag har varit kralliga så länge är det dåligt med orken, men lite julmys ska det nog bli här också. Granen har varit uppe sedan första Advent och vi fick ju en leverans med svenska godsaker häromsistens. Och så planerar vi att se på film tillsammans. Det ser jag fram emot.
Firar du jul i år? Berätta gärna vad du ser fram emot.
Torsdag 18 December. Igår gjorde vi något jag har svårt för, så jag tänkte dela med mig ifall det finns fler som känner så här. Men vi börjar med en liten bakgrundsbild.
Jag hatar verkligen att flytta. Inte ogillar. Hatar. Men det är inte flyttandet i sig som är problemet. Det är det här med att leta ny bostad. Så har det varit i mer än trettio år nu och i grund och botten är det mitt eget fel. Men det gör det inte lättare. Snarare tvärsom skulle jag vilja säga.
I min ungdom gjorde jag en riktigt dålig affär, och det har jag fått betala för, med ränta, ända sedan dess. Vi köpte ett hus under en period när räntan var obegripligt hög. Några år senare var jag tvungen att sälja. Då hade bostadsmarknaden kollapsat och folk sålde för skit och ingenting. Bostadsrätter i Granloholm såldes för fem tusen kronor (!) av barnfamiljer som drunknade i ohållbara lånekostnader. Idag kostar samma lägenheter runt 750.000. Helt sjukt.
Men nu var det inte bostadspriserna i sig som gav mig en livslång flyttfobi. Nej, det är hur man behandlas som människa om man inte är en normis. Jag har (haft) för många barn, för liten inkomst, och skulder hos kronofogden för det där huset jag aldrig skulle ha köpt. Här i Englandet har jag också varit ensamstående, haft för många barn, husdjur, och – kanske värst av allt – ett handikapp. Och inte har jag någon borgenär heller.
Jag kan alltså inte köpa någon bostad, och bara en av 300 hyresvärdar kan tänka sig att ha mig som hyresgäst. Detta enligt min högst personliga statistik baserat på antalet sökta bostäder i relation till hur många jag fått hyra genom åren. Sedan är det väl ungefär likadant med hur många av antalet lediga bostäder jag kan bo i. En väldigt liten andel.
Att titta på bostadsannonser ger mig ångest. Jag ser inte riktigt vitsen med att titta på fina hem jag aldrig kommer att få bo i. Det är lite intressant kan jag tycka, för en av De Fem älskar att fönstershoppa. Speciellt när hen har dåligt med pengar. För mig är det bara plågsamt. Men ibland så drar mina roliga avkommor med mig på värsta bostadskollen.
Som igår då. Jag vet inte hur många hus och lägenheter vi tittade på tillsammans, men det var en hel del. Och med roliga kommentarer och skärmdumpar av märkliga saker de fått syn på i bilderna så får ju till och med en flyttgrinch som jag hålla med on att de kan vara kul at kolla. Typ en gång på trehundra eller nått.
Ungefär här är det väl säkrast att jag är väldigt tydlig med att säga att jag har möjlighet att få bostad i Sverige. Jag är väldigt lycklig lottad i det avseendet. Jag har barn och vänner som gärna gör plats för mig, eller rent av lånar mig ett hus till att börja med. Kanske låter det otacksamt, men helst av allt vill jag inte tacka ja till det.
Visst är det så att som man bäddar får man ligga, men när man börjar närma sig sextio känns det inte så kul att bo på undantag. Jag vill ha ett hem. Ett eget hem. Som jag får behålla den här gången. Det är drömmen. Men den är ungefär lika realistisk som planen på att flytta till Sverige på 180 dagar.
🤍Kram påre! Imorgon får vi försöka hitta något roligare att prata om.
Onsdag 17 December och idag ska vi svara på en läsarfråga, minsann. Precis som de gör på riktiga program. 🤭
Vad gör jag om vi inte är redo att flytta den sista april?
Jag tror att jag nämnt det i något tidigare inlägg redan, men vi tar det en gång till för säkerhets skull. Vi räknar ner till sista april, för utmaningen vi satte oss var att klara av Den Långa Flytten (Steg II) på 180 dagar. Realistiskt sett är det omöjligt. Dömt att misslyckas.
Men… Hur är det talesättet går? Mycket vågat – hälften vunnet, va? Jag ska flytta tillbaka till Sverige. Så blir det. Och om jag nu prompt ska till Sverige vill jag gärna vara där innan Ettans födelsedag och Midsommar. Om det går.
Om det av någon orsak skulle visa sig vara omöjligt, jag då blir det som en termometer av nedräkningen. Då räknar vi minusdagar ända tills vi landat i en bostad på svensk mark och hoppas på att vi slipper flytta mitt i smällkalla vintern.
Tisdag 16 December. Vi ska prata skit idag, så om du har problem med det får du härmed anse dig varnad. Detta kommer att handla om exkrement, skitstövlar, och hur skitpratet har blivit vardagsmat i det fallna frihetslandet.
Vi börjar nysta upp den här tankehärvan i den här änden: 2025 var året jag helt oförhappandes blev en sjögurka. Det kallas laktosintolerans och är helt klart djävulens påfund. Två av De Fem vet jag menar. En av dem föddes med denna åkomma och den andra drabbades av den i tonåren.
Vart sjögurkan kommer in i bilden? Har du sett vad en skiträdd sjögurka gör? Just det. Och precis så är det att vara laktosintolerant. Magen kastar ur sig allt den kan och det går så fort att man knappt hinner ta sig till toan. Igår lärde jag mig att människor kan ha samma inverkan på min rektala kräkreflex. Åtminstone en människa. Den där mandarinfärgade mansbäbisen i vita huset.
När jag såg vad han skrev om mordet på Rob och Michele Reiner tog jag för givet att det var ett smaklöst försök att vara rolig. Jag hade fel. Det var verkligen presidenten av det så kallade frihetslandet som skrivit och postat det där inlägget. Omänskligt. Oförsvarligt. Och så förbannat jävla otäckt att magen vände sig. Odjur säger vi ibland om omänskliga människor, men det finns mig veterligen inga djur som beter sig som den där pajasen och hans svans av depraverade dårar.
Idag såg jag honom prata om hur han ska stämma BBC för att de använt AI och fått det att låta som att han sagt något som han aldrig har sagt. Vilket är skitsnack. Han sade vartenda ord. Vad BBC gjorde (vilket var ohederligt av dem) var att klippa ihop två delar av vad han sagt utan att vara tydliga med det. Men nu säger alltså mannen som kallar fakta för fake news och lögner för alternativa faktum att det vi alla såg och hörde honom säga var AI.
Och fortfarande finns det folk – miljontals människor – som på fullaste allvar tror att han som personifierar de sju dödssynderna är Guds gåva till mänskligheten.
Att inte dra alla över samma kam var något de präntade i oss i skolan, men det var då det. Nu är det lika bra att skaffa luskam igen. Börja med att kolla hatten. Rödkepsar och republikaner göre sig icke besvär. Jag litar inte en sekund på rövhattar som röstar för den här typen av ledarskap och gottar sig när människor lider. De kan skita ner sig hela bunten.
Nu är det 135 dagar kvar och jag inser med fasa att jag har väldigt dålig koll på hur det står till med politiken i Sverige i dessa tider. Vågar man titta efter?
Nej, jag tror jag tar och redigerar en spökhistoria istället.
Glad måndag, Messmate! Vi vann en vecka till i livslotteriet och just denna är den näst sista för i år. Femtonde december står det i almanackan, brasan sprakar i spisen och kaffekokaren är laddad så jag tror vi klarar oss ett tag.
Vad tror du vi kan se fram emot i veckans avsnitt av Alla Livets Dagar? Juletiden är ju ofta svår för människor med mentala hälsoproblem, så jag oroar mig lite för att det kommer en våg av våldsdåd och annat elände. Men jag hoppas vi alla får några fina stunder också.
Som idag, när jag fick hänga med den av småpiraterna som varit lite krallig. Vi har måndagsfika på schemat varje vecka, men förra veckan var de inte hemma. Nu har vi i alla fall pratat ikapp oss och fånat oss lite i kameran. Det var så fint.
Jag kunde ta en spruta igen idag, så det hamnar också på plussidan i protokollet. Vad mer…? Jo! Veckans tömning av Svenska Fickan knuffade upp summan i det sparkontot över tvåhundra pund (ungefär 2,600 kronor enligt dagskursen). Inte illa pinkat om vi tänker på att detta är småsummor vi i familjen petar in som ”öresutjämningar” under veckan. Trean och jag har så klart våra egna besparingar vi jobbar på också, men Fickan och mina nedräkningsbilder är speciella på något vis. En slags visuell projektbarometer.
I mystabellen skall också nämnas att jag fick ha årets första glöggmys med Nummer Tre och Styrbjörn. Nu är det jul igen. På riktigt. Min sista i Englandet. Har inte vant mig vid tanken än, men det kommer väl. Kanske.
Nu är det pyssel-och-mys söndag igen och i loggboken skriver vi den 14e December. Jorå, jag vet att det ska vara liten bokstav i månadsnamn, men halva vitsen med att blogga är att man får skriva som man vill. Det behöver in vara så jämarns petnoga.
Idag funderar jag på traditioner och skillnaden mellan svenska och brittiska sådana. Efter över 20 år på den här märkliga ön kan jag konstatera att vissa brittiska traditioner satte sig i benmärgen långt innan jag lade märke till att de var där. Ta söndagarna, till exempel.
Här i England är söndagen helig på ett helt annat sätt än vad jag kan minnas att den var hemma på våran gata i stan om man säger så. Här helgar man Sunday roast-dagen. Familjer med pengar och plats samlas kring helstekt oxfilé, rostbiff eller en hel kyckling, med Yorkshire-pudding, rotfrukter och den obligatoriska gravyn som ska täcka allt.
Folk med mindre pengar, plats eller familj går till puben och beställer en roast-tallrik. För självfallet har britterna lyckats förvandla söndagmiddagen till en hel industri. Carvery-buffén där man köar med sin tallrik medan en kock skär köttet åt en är nästan en nationalsport.
Men jag då? Jo jag ligger här under filten med min stickning och försöker minnas vad vi gjorde på söndagarna i Sverige.
Söndagsfika med nybakta bullar och kaffe. Det minns jag. Men var det en grej? Hade vi några speciella rutiner? Finare middagar? Eller var svenska söndagar bara… mysigare? Lugnare? Mindre strukturerade kring mat och mer kring att bara vara? Eller var det bara jag som var helt jäkla slutkörd varenda söndag och bestämde mig för att i min familj tar vi vilodagen på allvar. Om än i icke-kyrklig bemärkelse.
Minnet är minst sagt luddigt.
Någon Sunday roast blev det inte idag. Trean körde vidare på husmanskost-temat, Han stekte köttbullar och stuvade makaroner. Men stuvningen har fått något av ett nacho-stuk över åren. Han petar i rökt paprika och cheddarost bland annat för färg och hetta, och det blir riktigt gott faktiskt. Ikväll blir det glögg och pepparkakor.
Fråga till dig som läser: Vad gör du på söndagarna? Har ni några söndagstraditioner i er familj? Eller har ni också blivit lite kulturellt förvirrade när det gäller vardagens små ritualer? Berätta gärna i kommentarerna eller skicka ett meddelande.
🪶 En utdrag ur Loggboken från Skeppet Resilience, där Skeppsklockan är försvunnen, Kaptenen har lämnat rodret, och Styrbjörn har lagt beslag på nödprovianten från Scandinavian Kitchen.
Lyssna noga nu, era fjäderlösa tvåfotingar!
Nej, ni inbillar er inte. Stolen är tom och Skeppsklockan försvunnen. Vi misstänker att hon trillat ner i ett av plothålen i Serendipitys maskinrum. Om hon inte hålls som gisslan av en osedvanligt krävande så kallad plot bunny. Men Skeppsloggen väntar inte på någon pirat, så nu har jag – Freyja den Magnifika, Havsörnarnas Härskarinna och Kaptenens Främsta Krönikör – tagit över befälet.
Ja, Kaptenen är också försvunnen. Igen. Förutsägbart. Det verkar som att kryddhjärnan har fått henne att barrikadera sig i Kartrummet, vilket innebär att skutan är i behov av en kompetent, styrande hand. Besättningen springer förstås runt som huvudlösa kycklingar, vilket jag finner ytterst stötande av uppenbara skäl.
Inte nog med det – den förbenade Sjöbjörnen har ockuperat skafferiet. Igen. Han påstår att han kokar glögg, men från min utkikspost ser det mer ut som att han försöker fördriva gastarna från skeppet med en kväljande rökelse gjord på bränt socker, svedd kanel och en tung dos ingefära.
Min stackars Lady Resilience stinker av vad ni däggdjur kallar juldoft. En stank av svaghet är vad det är. Ett desperat försök att dölja doften av er egen medelmåttighet.
”Det är inte bara en dryck,” säger han. ”Det är en doftsköld mot kylan.”
Det kan jag åtminstone förstå. Den här ynkliga, klolösa skaran de kallar besättning här kan nog behöva en ordentlig sköld att gömma sig under.
Om det patetiska mänskliga behovet att mysa
Jag har observerat er avart tillräckligt länge för att förstå era besynnerliga ritualer. Ni saknar självbevarelsedrift. När havet stormar, när era patetiska små bankkonton gnyr av hunger sträcker ni inte på er och slipar klorna. Nej. Ni retirerar. Ni bygger patetiska små bon och kallar det för mys.
Detta är en absurd uppvisning av däggdjurens klenhet. De fjäderlösa kan inte hantera verkligheten, så ni lindar in er i filtar, dämpar belysningen och låtsas att havet ligger som en stilla spegel omkring er. Ni kallar det hemtrevnad. Jag kallar det feghet. Men, om ni nu till nöds måste hänge er åt denna ryggradslösa impuls, faller det på min lott som ställföreträdande kapten att se till att ni gör det med någon form av kompetens.
Här är en sammanfattning av Kaptenens anteckningar om vad hon kallar konsten att bygga en mysbubbla:
Medan danskarna har sitt berömda hygge, utövar vi svenskar (och våra adopterade sjöbjörnar) konsten att mysa. Om hygge är känslan av belåtenhet, är kanske myset den aktiva jakten på den. Det handlar om att se om din hytt mot stormen. Att skapa ett utrymme och en ritual som du kan återvända till mellan arbetspassen i den bitande kylan.
Oavsett om du firar Jul, Yule, Vintersolståndet, eller bara faktumet att du överlevde ännu en sketen tisdag, har du rätten att dra dig tillbaka. Att stänga dörren. Tända dina ljus. Att skapa en ficka av värme så tät att världens kaos inte kan tränga igenom den. Alla kan vi behöva en mysbubbla om så bara för några stulna stunder.
Nåväl… om världen utanför din ventil står i lågor kan det väl vara okej. När nyhetscykeln är alltför tung. När bankkontot skrattar åt dig. När julkänslan är som en powerbank som inte längre håller laddningen längre. För all del, ät de där pepparkakorna. Drick den illaluktande glöggen.
Är ni klara snart?
Passade ni åtmistone på att slipa klorna medan ni gömde er där inne?
Strunt samma.
Nu upphör ni med ert mållösa fladdrande. Här kommer lite visdom från Örnnästet. Lyssna noga för jag tänker inte upprepa mig.
🦅 Veckans Klo: Kapa den lysande rektangeln
Er besatthet av dessa leksaker är som en dödlig sjukdom i era sinnen. En besatthet. Ni kvittrar och hackar på dem i timmar. Hur ska ni kunna uppnå denna känsla av mys ni trånar efter, om ni inte kan uppvisa ett uns av disciplin?
Lägg undan manicken!
Kapa uppkopplingen. Ert idoga kraxande i den digitala etern är raka motsatsen till frid. Ett sant rovdjur värdesätter tystnad och fokus. Ni borde prova det.
Om era trubbiga sinnen kräver stimulans för att känna tröst må det vara hänt. Ni har enkla behov men ställer till en salig röra i era försök att tillfredsställa dem.
Istället för att bränna ner kabyssen som björnskrället kan ni prova att koka lite vatten med ett kasserat apelsinskal. Det luktar bättre och brandrisken är betydligt lägre.
Några av er lägger ost på era pepparkakor. Detta är en vidrig ovana, men det verkar hålla er fogliga så fortsätt för all del. Prova med blåmögelost och söta päron också när ni ändå håller på.
Två primitiva knep för primitiva sinnen.
📚 Veckans Tingest: Billiga Distraktioner
En riktig mysbubbla kräver tillgång till distraktioner. Eftersom de flesta av era penningpåsar är tomma (jag har inspekterat dem), har jag hittat en källa till billig underhållning för era svaga sinnen. Smashwords 2025 End of Year Sale.
Kaptenen, i ett sällsynt ögonblick av förutseende, listade större delen av skeppets katalog av skrönor här. Ni kan förvärva dessa och tusentals andra berättelser för en spottstyver. Detta är ett adekvat sätt att fördriva tiden medan ni gömmer er fjäderlösa lekamen för vintervindarna.
Björnen tramsar vidare i kabyssen och Skeppsklockan är fortfarande försvunnen. Det finns dock ingen anledning till oro. Jag kommer att fortsätta övervaka fartyget tills Kaptenen bestämmer sig för att återgå till sina plikter.
Försök att inte sätta eld på något mer.
Ka!
Freyja den Magnifika, Havsörnarnas Härskarinna
Vart vill du segla härnäst?
🏠 Besök The Resilience Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.
Idag skriver vi lördag den trettonde december, och därmed tar vi väl och skippar vi den sedvanliga nedräkningsbilden och önskar varandra en glad Lucia och en fröjdefull jultid istället.
Luciafirandet är en av årets absoluta höjdpunkter för mig. Ljuskronan, glöggen, lussekatterna, pepparkakorna, och julmusten… Det är något så tröstasrikt över den här urgamla kampen mot mörkret och kylan. En tradition som bygger på vårt behov av ljus, värme och tygghet. Det envisa hoppet som säger, ”Nej, vi ger inte upp. Vi låter inte kylan och mörkret knäcka oss. För dagen skall åter ny…”
Argbiggan med ljus i hår en gång för länge, länge sedan…
Om du firar Lucia önskar jag dig en dag fylld av värme och ljus. Om själva firandet inte är din grej hoppas jag i alla fall att du minns att alla ljus är betydelsefulla i decembermörkret. Tänd dem hemma eller i någons hjärta och håll ut. Våga lita på att våren, värmen och ljuset är på väg tillbaka även om det inte verkar så just nu.
Idag fick jag glädjen att hänga med en av småpiraterna i några timmar. Vi har gemensam vårdnad om en pytteliten YouTube-kanal han och jag och idag ville han byta inriktning. Igen. Det har varit fotboll och anime i två års tid, men nu ska det bli ett spel han gillar för hela slanten.
Tills han tröttnar på det och vill att vi gör något annat, vill säga. De är ju så ombytliga de små liven.
Himla kul är det i alla fall att få vara med och leka. Vi startade den här kanalen för sisådär en sex-sju år sedan och jag har lovat att när vi nått vissa mål och milstolpar ska han få ta över mer och mer tills han kan sköta den själv. Idag fixade han den nya profilbilden och bannern själv, så snart behöver han inte min hjälp längre. Vi har pratat om att han kanske kan hjölpa mig istället om han lär sig att göra bokvideo, men det projektet väntar vi med tills jag har en bostad i Sverige.
Om någon undrat har vi hittat vår borttappade Skeppsklocka. Hon hade inte blivit björnfrukost, tack oh lov. Det vara bara ett så kallat hjärnsläpp. Det kan ju bli så ibland.
Nu ska vi äta pannkakan som stod på menyn igår, men då blev det ju falukorv istället. Vi får färska jordubbar till. Det är verkligen värsta lyxen, men jag köper två askar varje måndag när det är halva priset på frukt och grönt och njuter till sista gubben.
Hello, Kära Gamla Sverige! 