I min ungdom gjorde jag en riktigt dålig affär, och det har jag fått betala för, med ränta, ända sedan dess. Vi köpte ett hus under en period när räntan var obegripligt hög. Några år senare var jag tvungen att sälja. Då hade bostadsmarknaden kollapsat och folk sålde för skit och ingenting. Bostadsrätter i Granloholm såldes för fem tusen kronor (!) av barnfamiljer som drunknade i ohållbara lånekostnader. Idag kostar samma lägenheter runt 750.000. Helt sjukt.

Men nu var det inte bostadspriserna i sig som gav mig en livslång flyttfobi. Nej, det är hur man behandlas som människa om man inte är en normis. Jag har (haft) för många barn, för liten inkomst, och skulder hos kronofogden för det där huset jag aldrig skulle ha köpt. Här i Englandet har jag också varit ensamstående, haft för många barn, husdjur, och – kanske värst av allt – ett handikapp. Och inte har jag någon borgenär heller.

Jag kan alltså inte köpa någon bostad, och bara en av 300 hyresvärdar kan tänka sig att ha mig som hyresgäst. Detta enligt min högst personliga statistik baserat på antalet sökta bostäder i relation till hur många jag fått hyra genom åren. Sedan är det väl ungefär likadant med hur många av antalet lediga bostäder jag kan bo i. En väldigt liten andel.

Att titta på bostadsannonser ger mig ångest. Jag ser inte riktigt vitsen med att titta på fina hem jag aldrig kommer att få bo i. Det är lite intressant kan jag tycka, för en av De Fem älskar att fönstershoppa. Speciellt när hen har dåligt med pengar. För mig är det bara plågsamt. Men ibland så drar mina roliga avkommor med mig på värsta bostadskollen.

Som igår då. Jag vet inte hur många hus och lägenheter vi tittade på tillsammans, men det var en hel del. Och med roliga kommentarer och skärmdumpar av märkliga saker de fått syn på i bilderna så får ju till och med en flyttgrinch som jag hålla med on att de kan vara kul at kolla. Typ en gång på trehundra eller nått.

Jag hittade i alla fall ett hus i Sveg för femtio tusen. 🤭 Vad tror du? Kan det vara något?

Ungefär här är det väl säkrast att jag är väldigt tydlig med att säga att jag har möjlighet att få bostad i Sverige. Jag är väldigt lycklig lottad i det avseendet. Jag har barn och vänner som gärna gör plats för mig, eller rent av lånar mig ett hus till att börja med. Kanske låter det otacksamt, men helst av allt vill jag inte tacka ja till det.

Visst är det så att som man bäddar får man ligga, men när man börjar närma sig sextio känns det inte så kul att bo på undantag. Jag vill ha ett hem. Ett eget hem. Som jag får behålla den här gången. Det är drömmen. Men den är ungefär lika realistisk som planen på att flytta till Sverige på 180 dagar.

🤍Kram påre! Imorgon får vi försöka hitta något roligare att prata om.