Ja du hör ju. Jag skyller på kryddhjärnan. Som jag för övrigt är rätt säker på att den hör ihop med skrivarskallen. Den där som gör att jag inte har kunnat handskas med nyheter eller sociala medier sedan stan brann. Den har som två lägen nuförtiden.

Antingen suger den åt sig varenda liten droppe hat och hemskheter och påminner mig om dem så fort jag försöker stänga ner tankeverksamheten och vila en stund.

Eller så snappar den upp någonting jag missade och ger sig inte förrän jag googlar det. Och gör jag det har vi redan lämnat Kansas och trillat ner i kaninhålet. Som i torsdags. Jag läste an artikel i The Independent på nätet och sedan tickade hjärnan på om någon båt jag missat. Hela dagen. Och jag har ju för all del missat en hel del figurativa båtar i livet, men det här var något annat.

Ett kryssningsfartyg.

Och en kvinna.

En äldre kvinna.

Hette hon inte Sharon?

Jodå, sa Google, det gjorde hon. Och här har du länken.

Jag klickade såklart. Och läste. Det var det sista jag gjorde innan jag stoppade undan telefonen för natten.

Morgonen därpå, i svinottan, var hjärnan i full gång. Den hade tydligen tillbringat natten med att bygga ett nytt skepp till vår lilla flotta. För det var ju precis vad jag behövde just nu. Ett kryssningsfartyg.

För övrigt skrev jag detta inlägg klockan fyra på söndagsmorgonen, men idag var det varken hudflängning eller skeppsbygge som väckte mig. Det gjorde Nummer Tre. Som av okänd anledning bestämde sig för att hänga tvätt. Klockan fyra på morgonen. I vardagsrummet. Där jag sover. Nu har han gått och lagt sig, den lymmeln.

Men det är ju roligt när det händer något, som vår gamla granne brukade säga.

Nu blir det kaffe och lite virkning innan vi startar den här dagen på allvar.

🤍Kram påre!