Dan före dopparedan sitter jag och känner mig fattigast i världen och snorrik som ett troll. På en och samma gång. Jag antar att du har mycket att stå i med justök och annat, så jag lovar att fatta mig kort.

Jag har en himla massa familj med en himla massa fina småpirater. De delar med sig av sina julförberedelser och jag ser bilder på julbak, knäck-kok, matlagning i storkök (som sagt – en himla massa familj), fina granar, julgrupper, tända ljus, och stunder av stilla julmys.

Snorrik som ett troll, det var Femmans beskrivning av sin mormor en gång i världen. Men det är verkligen så jag känner mig när jag ser dem. Och ännu mer så när jag ser hur de söker sig till varandra och väljer att fira julen tillsammans.

Känslan av fattigdom är mer en påminnelse om hur det var förr. Att se på från utsidan utan att kunna känna värmen och dofterna. Inte få höra skratten. Och att inte bara kunna hoppa på ett plan och tillbringa helgerna med dem.

Men vet du?

Det är en ynnest att få sitta här med en kopp kaffe och en liten trave pepparkakor och minnas hur det var. Att kunna känna stolthet över den resa vi gjort tillsammans, och svindlande lycka när jag ser hur livet går vidare. De har det bra. De har varandra.

Och jag? Jag har tur som en tokig och får fortfarande vara med på ett hörn.

🤍Kram påre! Imorgon kommer Tomten…