hemvändare

av

152 dagar kvar…

Lördag 29 November började på tok för tidigt. Jag vaknade fyra på morgonen av att någon höll på att slita skinnet av min vänstra arm!

Denna ”någon” visade sig vara tejpen från husvampyren som tittade in för att ta mina blodprover igår. Hur man kan ha något på sig i arton timmar utan problem och sedan få akut tuppjuck för att det är så obehagligt att det måste bort NYSS kan man ju undra, men jag är likadan med kläder. Framför allt strumpor. Och behåar. Och skor. Och sånt som stramar om halsen. Och mössor. Och…

Ja du hör ju. Jag skyller på kryddhjärnan. Som jag för övrigt är rätt säker på att den hör ihop med skrivarskallen. Den där som gör att jag inte har kunnat handskas med nyheter eller sociala medier sedan stan brann. Den har som två lägen nuförtiden.

Antingen suger den åt sig varenda liten droppe hat och hemskheter och påminner mig om dem så fort jag försöker stänga ner tankeverksamheten och vila en stund.

Eller så snappar den upp någonting jag missade och ger sig inte förrän jag googlar det. Och gör jag det har vi redan lämnat Kansas och trillat ner i kaninhålet. Som i torsdags. Jag läste an artikel i The Independent på nätet och sedan tickade hjärnan på om någon båt jag missat. Hela dagen. Och jag har ju för all del missat en hel del figurativa båtar i livet, men det här var något annat.

Ett kryssningsfartyg.

Och en kvinna.

En äldre kvinna.

Hette hon inte Sharon?

Jodå, sa Google, det gjorde hon. Och här har du länken.

Jag klickade såklart. Och läste. Det var det sista jag gjorde innan jag stoppade undan telefonen för natten.

Morgonen därpå, i svinottan, var hjärnan i full gång. Den hade tydligen tillbringat natten med att bygga ett nytt skepp till vår lilla flotta. För det var ju precis vad jag behövde just nu. Ett kryssningsfartyg.

För övrigt skrev jag detta inlägg klockan fyra på söndagsmorgonen, men idag var det varken hudflängning eller skeppsbygge som väckte mig. Det gjorde Nummer Tre. Som av okänd anledning bestämde sig för att hänga tvätt. Klockan fyra på morgonen. I vardagsrummet. Där jag sover. Nu har han gått och lagt sig, den lymmeln.

Men det är ju roligt när det händer något, som vår gamla granne brukade säga.

Nu blir det kaffe och lite virkning innan vi startar den här dagen på allvar.

🤍Kram påre!

av

153 dagar kvar…

Det är fredag den tjugo-åttonde november och vi firar ännu en Stolpdag. Det vill säga en dag då någon eller några milstolpar passerats.

Vi har en ganska lång lista på saker som måste göras innan vi lättar ankar för Den Långa Flytten. Som att vaccinera the pet alliance (husdjursalliansen) till exempel.

Jo, jag vet att de ska vara vaccinerade, men trot eller ej – det har inte behövts på väldigt länge. Men ska vi ut och resa så blir det ju annan sak.

Idag har både Mama Cat och Belsebub fått sina sista sprutor, så nu kan de få träffa andra djur om de vill. Fast det är väl tveksamt. Bells träffade en stilig herre som ville umgås hos veterinären. Hon nosade på honom som sig bör och köjdes sedan som värsta teaterapan. Sedan gjorde hon om det ifall han inte fattat vinken efter första försöket.

Sprutmässigt är vi nu dubbelvaxade alla fem, men fyrbeningarna ska ha rabiesvaccin också innan vi beger oss. Veterinären rekommenderade att vi väntar in i det sista (en månad innan avgång) med att ta dem, så då gör vi väl så.

Vi har våra kreativa partners i USA och där firade de Thanksgiving igår, så vi hakade på en dag i efterskott med vårt Stolpdagsfirande. Det blev köpemat till middag eftersom Nummer Tre fick ränna till veterinären två gånger och sedan till posten för att lämna in veckans sista eBay-paket. Kalkon blev det inte, men väl kycklingburgare från Amerika-influerade Craft Burger. Det var gott.

Vi köpte en ”middag för två” vilket räcker i två dagar för oss, så morgondagen är också räddad. Å det var ju bra det, för då kan vi fira att vi dubblat antalet prenumeranter då.

🤍Kram påre!

av

154 dagar kvar…

Torsdag 27 November var det mindre kul än vanligt här hemma på våran gata i stan. Delvis på grund av rassarna, och delvis på grund av TinderTerry.

Vår hyresvärd.

Alltså Engelska hyresvärdar lär sitta rätt högt på listan över saker jag inte kommer att sakna när vi lättar ankar. Vi har haft fem sedan vi flyttade hit och bara en av dem var bra. Men TinderTerry, han är i en klass för sig själv. Därav namnet.

När vi flyttade hit såg jag fram emot att få sitta i trädgården och mysa. Den såg så fin ut på bilderna han lagt upp, och rullstolsanpassad var den också. Men det var så klart kattfiske. Bilderna hade väl minst femton år på nacken och min fina bakgård med plattor, astroturf, och ett litet förråd ser mest ut som ett vildmarksexperiment som kom av sig.

Det största problemet är dock staketet. Av oklar anledning är det ett helt obehandlat träplank som är så genomruttet att en kul typ sparkade ett hål i ena sidan och den andra sidan faller omkull när det blåser. Och det gör det ju rätt ofta på den här ön.

Så vad gör man när planket faller? Bygger nytt?

Icke!

Det är ju mer spännande att knyta fast det med gamla snörstumpar och tvättlinor. Faller det igen – och det gör det ju såklart – kan man ju alltid lägga till några spännband.

Fint behöver det ju inte bli. Inte hållbart heller. Nu har jag gett upp hoppet om att kunna sitta där mitt i vildmarken och mysa, men jag vill gärna ha planket på plats. Vandaliseringen är ett stort problem här och jag tycker det är olustigt när folk trampar runt därinne, krossar glas och eldar. Allra helst nu när jag sover på den sidan.

Nåväl, igår kom äntligen TinderTerry och områdets FixarJocke med mera band och snören. Planket vinschades upp i vertikalläge och surrades fast i träden igen. Den goda nyheten är att jag känner mig en smula säkrare nu. Den dåliga nyheten? Det ser ut så här:

Någon har försökt sätta eld på planket, och de har sprayat en engelsk flagga på skivorna TinderTerry täppte för glipan mellan de två planken med.

Och den där bruna biten?

En gång i tiden var det en dörr som ledde från min trädgård ut till parken bakom huset. Men det var nog rätt länge sedan.

Men det jag kommer att minnas längst, tror jag, är något FixarJocke berättade. När det hände vet jag inte, men vid något tillfälle lade han märke till att jag odlar ogräs här i lägenheten. Och med ogräs menar man då marijuana här i Englandet. Knark. FixarJocke tänkte att jag kanske röker gräs för att lindra smärtan i mina leder, men tyckte ändå att han måste anmäla saken.

Så han ringde TinderTerry.

Och det var väl en jädra tur för mig det, för TinderTerry gjorde i vanlig ordning ingenting.

Men knarkgräset växer och frodas som du kan se på bilden här intill. Det är alltså en Boston Fern (ormbunke) vi talar om. Jag har totalt fyra gröna växter i fönstren som vetter mot innergården. Man kan ju undra hur det står till med den som ser blomkrukor och gröna blad och genast tänker, KNARK!

Okej, ska vi vara petnoga har jag insysnskydd i fönstren så det går inte att se exakt hur bladen ser ut, men ändå.

Har man en gång sett en marijuanabuske förväxlar man den inte med en ormbunke eller spindellilja. Sådetså.

Nu har jag i alla fall gnällt av mig, så då är det väl bäst att vi sätter igång igen. En skeppslogg är på gång, och sedan har jag lite flyttrelaterade saker att berätta om också. Men det kan vi prata mer om imorgon.

🤍Kram påre!

av

155 dagar kvar…

Onsdag 26 November: Idag ska jag öva på att vara tacksam.

Har jag berättat om mina sprutor? Utan dem blir jag inte sjuk sådär som vanligt folk kan bli sjuka. När andra får en riktig vinterförkylning, går ner för räkning en vecka eller två och friskar på sig igen får jag skov istället. I korta drag innebär det att mitt immunförsvar registrerar att något är fel och skickar ut sina trupper för att utvisa eländet ur min kropp.

Så långt är vi alla lika, mer eller mindre, för det är ju så det ska fungera. Skillnaden är att mitt immunförsvar och dess trupper är mer som de där rödhattarna i Amerikat. De är tvärsäkra på att de vet allt och kan diagnosticera alla möjliga tillstånd, men källhänvisningarna är till största delen: Du får väl googla.

Med sprutor kan jag bli normalsjuk och jag kan bli rent barnsligt glad över en liten förkylning som bara kommer och går. Då vet jag ju att sprutorna fungerar och gör det de ska. Men håller eländet i sig i flera veckor blir jag sur. Skitsur. Nu har jag varit sjuk sedan vi fick våra covid- och flunsavacciner oktober. Jag blev en smula bättre där en stund, men sedan kom allergianfallet som kostade mig mitt sovrum och nu är jag redigt trött på att vara trött och snuvig och snyta blod. Blä!

Under avdelningen positiva nyheter kan jag dock meddela att Nummer Tre släpper kapitel 24 (tror jag) av sin rymdbaserade serie ExoGenesis idag på en av våra Substackar idag. En översättning är på gång för den som föredrar att läsa på svenska. När jag tänker efter har vi en del andra piratskeppsrelaterade nyheter också. Jag kanske borde ha en särskild kategori för det?

Återgår till sjukbädden för att filosofera och räkna takspik eller nått. Övar mig på att vara tacksam gör jag genom att påminna mig själv om vilken tur jag har som fått mina sprutor tillbaka och att de bevisligen funkar igen. Att få vara mindre stel och ledvärkig är en ynnest – även med kalla tassar och en frusen nos.

🤍Kram påre!

av

156 dagar kvar…

Tisdag 25 November. Vaknade tidigt när brevbäraren knackade på dörren.

En av många saker jag älskar här i Englandet är att brevbäraren kommer sex dagar i veckan. Och ska vi skicka brev eller paket kommer den röda bilen fråm Royal Mail och hämtar dem.

Visst, det kostar 30 pence extra, men det är det värt för en ypperlig lantbrevbärarservice. De har till och med frimärkena och adresslappen med sig, så man slipper krångla med skrivaren. Tokbra för mig som inte kan gå ut själv, men ändå envisas med att sälja saker på nätet.

I övrigt var Nummer Tre huslig, som vanligt, och lagade en görgod kycklinggryta på resterna av en helstekt kyckling vi åt i helgen. Sedan toppade han det med att baka en köttfärslimpa vi ska få imorgon. Och säkerligen ett par dagar till.

En av flyttsparandets hörnstenar är storkoken som kapar matkostnaderna. Trean skulle kunna äta samma mat varenda dag, men jag tycker det blir trist när man har världens minsta frys. Vi löser det i regel med att köra tre storkok i veckan och alternera mellan rätterna.

Fast på torsdagarna blir det oftast pannkaka eller våfflor.

Med färska jordgubbar.

Fy gröne vad jag kommer att sakna färska jorgubbar.

🤍Kram påre!

av

157 dagar kvar…

Måndag 24 November kom och gick och jag missade nästan hela dagen. Som tur är kommer mina allergianfall så sällan att jag hinner glömma hur otroligt trött man kan bli av dem.

I tre timmar lyckades jag i alla fall hålla mig uppe, vilket var tillräckligt länge för att titta på en till julfilm och packa ihop allt som skulle skickas. Det blev inte storkovan på eBay direkt, men varje hundring är välkommen och tre sålda auktioner är inte fy skam.

Idag börjar Etsyrean för Black Friday och Cyber Monday. Vi hakar på med 20% rabatt på våra tre produkter (med samma motiv) mest för våra prenumeranters skull. Nästa år hoppas jag vi har en full butik att bjuda in folk till, men det är mycket annat som ska göras innan dess. Som att sova till exempel. Det ska jag göra nu.

🤍Kram påre!

av

158 dagar kvar…

Söndag 23 November. Sunday funday säger vi här i Englandet, men som vi alla vet har man bara så roligt som man gör sig. Det var bland annat därför jag bestämde mig för att alla mina söndagar fram till flytten är pyssel-och-film dagar.

En av de få saker jag verkligen saknar från livet i Sverige är just våra pyssekvällar. Oftast var det bara jag och syster Kickie, men ibland var vi ett helt gäng som samlats kring mitt köksbord. Bland garnstumpar, akrylfärger, cernitlera, klister, och tygbitar pratade vi om livet medan vi tillverkade allt från smycken till sopkvastar.

När vi flyttade till Göteborg fick pysslandet mindre tid och utrymme, och i första lyan i London fick vi knappt plats själva. Livet gick som på räls där i flera år, men så plötsligt en dag blev jag sjuk(are) och tiden stannade. För mig. För alla andra fortsatte den så klart som vanligt.

Det såg mörkt ut ett tag, men just som jag började oroa mig för att vanvettet skulle vinna kom inte bara ett brev utan ett helt paket på posten. Vännen Leanna hade rensat ur sitt pysselförråd och packat fyra lådor fulla med material. Det blev vändningen för mig. Utan den där skatten vete det väl gröne om jag hade varit piratkapten idag. Men nu är jag det och en mycket stolt sådan dessutom.

Idag ska jag knyta några armband och se på julfilmer. Alla som köper något för mer än fem pund från oss på eBay får en liten present de kan använda själva eller ge bort till någon. Just nu är det min bok Tied Together (i eboksversion) och ett enkelt armband. Jag funderar på att göra några extra och se om vi kan sälja dem på Etsy.

Men nu ska jag börja med att fixa kaffe och packa ner mina pärlplattor som vi sålde på eBay igår.

🤍Kram påre!

av

159 dagar kvar…

Nu är det lördag 22 November och det blir bättre och bättre dag för dag. Just nu sitter jag vid mitt skrivbord och skriver på ”stora” laptopen. Det har jag inte kunnat göra sedan förra veckan, så det känns som en viktig milstolpe. Jag har något som liknar en arbetsvrå igen.

Imorse packade vi en låda med adventskalendrar och annat smått och gott som ska skickas till Sverige på måndag. Det slog mig att det inte bara är sista gången jag gör det – det kommer att bli en hel massa ”sista gången” framöver.

Det är lite svårt att handskas med sorgen över att flytta när så många är så glada att vi ”flyttar hem.” Det känns inte riktigt som att jag kan prata om det, så jag berättar för dig lite så här i hemlighet. Självfallet ser fram emot att få tillbringa mer tid med småpiraterna och storfamiljen, men det känns oerhört ledsamt att lämna England. Och jag känner inte att jag flyttar hem. Jag flyttar till Sverige. Det kan ju för all del komma att ändra sig när vi väl är på väg, men just nu känns det så.

Jag må ha tak över huvudet här och finisar som erbjuder husrum hemmavid om det skulle knipa, men jag känner mig ändå hemlös. Eller statslös, åtminstone. Redan när Cameron meddelade att det skulle bli omröstning angående EU-medlemsskapet visste jag att jag inte ville bo i ett England utanför EU. Och ska vi till nöds måsta dras in i ett nytt världskrig så vill jag inte behöva dra igång ett halvårslångt projekt för att kunna ta mig närmare familjen.

Det finns så klart fler orsaker att flytta härifrån, men det är för tidigt att prata om dem. Vi kan prata en smula om instagram istället. Igår postade jag min första instapost på svenska på över ett år. (Det finns länkar i menyn till höger ifall du vill kika eller blir instakompis.) Efter mycket funderande hit och dit tror jag att jag har hittat ett förhållningssätt som gör det möjligt för mig att handskas med sociala medier igen. Tror jag ska ta och skriva ett separat inlägg om det, men det får bli en annan dag.

Nu ska jag i alla fall hoppa över till eBay och se om vi fått något sålt idag. Återkommer om det imorgon.

🤍Kram påre och trevlig helg!

av

160 dagar kvar…

Så blev det fredag igen då, och trots att jag kan se på antalet kryss i göralistan att vi fått en hel del gjort den här veckan känns det ändå som att vi inte kom någonstans.

Jag antar att det är min neurokryddiga hjärna som spökar, men jag har otroligt svårt att koncentrera mig när det är rörigt omkring mig. Folk som känner mig undrar nog om jag fått spatt när jag säger det, för jag har levt större delen av mitt liv i kaos. Men det var innan den stora tystnaden lade sig över tillvaron.

Idag ska vi försöka få fason på sladdsalladen här i mitt nya rum så att jag kan sätta upp min ”battle station” igen. Det känns konstigt att inte ha ett vardagsrum längre – särskilt så här innan jul – men det blir nog bra bara vi får till det. Vet inte om jag sagt det förut, men förra gången vi började packa bodde jag också i vardagsrummet. Det var en av de saker jag var gladast över när vi flyttade hit. Att få ett eget rum. En dörr att stänga om mig. Vad jag inte visste då, var att jag hatar att vara instängd. Den där dörren jag drömde om så länge har stått öppen sedan vi flyttade in. Så kan det gå.

Men åter till huset i London.

Vi började packa i juni 2023. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, men hyresvärden ville höja hyran igen och vi hade redan svårt att få det att gå ihop efter den förra hyreshöjningen. Inte är det lätt att spara ihop till en flytt heller när, som Blå Tåget uttryckte saken, ”levnadsomkostnaderna blivit allför dyra.” Roligt var det inte att tala om för vår hyresvärd att vi inte hade råd att bo kvar och att vi därför inte kunde skriva något nytt kontrakt. Eller säga när vi kunde flytta ut.

Vi satte upp ”packning och sorterings-stationen” samma dag. I vardagsrummet, som alltså var mitt sovrum. Sedan levde jag alltså mitt i sopstationen i sju månader innan vi äntligen hade hittat ett nytt hem och var på väg norrut.

Nu är jag tillbaka i vardagsrummet, men den här gången slipper jag dela rum med alla kartonger och annat rat. Förutsatt att vi får fason på tillvaron å det snaraste, vill säga, så det är väl bäst att vi säger tack och hej för idag så jag kan fortsätta peka med hela handen.

🤍Kram påre!

av

161 dagar kvar…

Torsdag 20 November. Det är tekniskt sett redan fredag när jag skriver dessa rader. Gårdagen var lång och kylig. Vi fortsatte arbetet med att förvandla vårt vardagsrum till mitt sista sovrum i Englandet. Det tar sig, men vi är inte där än.

Torsdag är även vår skeppsloggsdag, och igår var det min Styrbjörn som höll i pennan (jag redigerade). Jag är galet stolt över vårt första nyhetsbrev. I tre års tid har vi skickat ut vårt nyhetsbrev varje torsdag och vi har folk som läser det på fyra kontinenter.

Det känns stort.

Skeppsloggen är ett nyhetsbrev vi turas om att skriva. För närvarande är det Styrbjörn Leto Armitage, Skeppsklockan F.K. Marlowe, Kartografen CF Sten och jag som turas om att skriva ett brev i månaden. Och är det fler än fyra torsdagar någon månad låter vi i regel våra karaktärer ta över pennan.

Ett år efter att vi börjat skeppslogga startade vi en söndagsutgåva vi kallar Söndag i Smugglers Cove. Smugglers är vår sjömanskrog i Libertalias hamnområde. Krogen dyker upp i olika berättelser och det är vårt så kallade stamlokus för festligheter på hemmaplan.

Låter det galet?

En smula kanske, men vi kallar det metafiktion. Jag tänkte att jag kanske borde böra skriva lite mer om piratlivet när jag ändå har bloggarångan uppe, så vi får se hur det blir. Men det passr nog rätt bra att vi börjar nu, för vi har ju nyligen börjat göra vår värld mer tillgänglig. Och ska jag bli svenne igen kanske min piratvärld behöver hänga med i utveckligen.

Nu gör vi i alla fall kväll. Jag kan se golvet i mitt nya rum igen och jag kan hjula mellan sängen, skrivbordet, matplatse, och köket. Vi blir inte av med bäddsoffan förrän nästa vecka, så jag får väl hålla mig till dess. Eller nått.

🤍Kram påre!