Söndag 16 November. År(tiond)ets första pysselsöndag och jag har tittat på julfilm och virkat hårsnoddar i mjukt bomullsgarn. Men på tal om att virka…

Käraste syster Kickie skrattade åt mitt virkande!

Har du hört på maken! Hon skrattade! Lite oförskämt, kan man tycka, men oförtjänt? Nej, knappast. Hon är en alldeles ypperlig handarbeterska, systra mi. En sån som kan trolla fram små underverk både med stickor och slagborr.

Om jag har mitt svarta bälte i kreativt eBayande har Kickie sitt i att koka soppa på en spik. Och med det menar jag att du kan ge henne precis vad som helst från en gammal lada till en påse garnrester och watch the magic happen, som vi säger här i Englandet. Med mina alster är det mer tanken som räknas. 🙃

Men skrattet påminde mig om något jag tänkt mycket på sedan jag blev mormor igen. Jag skulle kunna räkna upp hur många fördelar som helst med att flytta utomlands, men det finns många nackdelar också. En av de två största är allt man missar.

The FOMO* is real vill jag lova.

Jag lärde mig virka när jag slutade röka för andra gången. Då bodde jag i England och syster i Grekland. Alltid nära i hjärtat, men så förfärligt långt borta i det vardagliga. Det är så otroligt mycket vi två vet om varandra, så mycket vi kan säga varandra utan ord. Vi vet att vi hör ihop i tid och rum, alltid, men hon har aldrig sett mig virka.

Och det är just det jag funderar mycket över nu när vi förbereder oss för återvändarlivet. Nej, inte själva virkandet. De små nära tingen vi inte längre känner till om varandra efter några decennier på olika håll. Hmm, det får mig osökt att tänka på en scen från Rings of Power.

Fortsättning följer…

Kram påre!

* Fear Of Missing Out är rädslan att gå miste om någonting. Ett fenomen som det ständiga online-livet gett upphov till. Eller förstärkt. Ska vi vara petnoga finns det väl inget som är helt nytt under solen.

Måndagar är tråkdagar här, fast på ett bra sätt. Det är vår allmänna admin- och friskvårdsdag. Jag tar min spruta, the pet alliance får fot/hud/tand/päls/hårvård, och vi går igenom ”datan”. Du vet de där siffrorna som både kan tala om hur landet låg i det bakomflutna och vad vi kan vänta oss i framtiden om vi inte räknar med om.

I vårt fall handlar det om hur många läsare vi haft under veckan som gått, hur många böcker vi sålt eller gett bort, och hur många slantöringar som trillat ner i spargrisen från prenumerationer, donationer, och övrig försäljning.

Jo, jag vet, det låter ju väldigt fint, men det är inga stora summor vi pratar om. Än. Första året vi tjänade pengar på skrivandet räknade jag inkomsterna i fulglasspinnar. Det vill säga hur många lågprisglassar pengarna skulle räcka till. Andra året räknade jag i finglass, typ Magnum, och tredje året körde vi med varmkorvspengar. Nu är vi inne på vårt fjärde räkenskapsår och drömmen var att kunna räkna med hamburgare innan årsskiftet. Undrens tid är ännu inte förbi så vi får väl se hur det blir med den saken.

Något som inte räknas i matvaror – utan i pund, pennies, kronor och ören – är flyttkassan. Nummer Tre har öppnat en så kallad ficka på Revolut-banken. Där stoppar vi ner växel och besparingar som han sedan kan pytsa över till ett riktigt sparkonto. Vi tänkte att det fick bli en måndagssyssla det med, så idag gjordes den andra tömningen. Det fanns hela £39.97 (ungefär 500 kronor) i fickan idag. Inte så illa pinkat med tankte på att vi precis bara börjat rulla den här snöbollen. Men det är ju för väl att vi inte ska flytta innan jul i alla fall.

Okej, det var allt jag hade att berätta idag, men det är ju en dag imorgon också.

Kram påre!