Evalena Styf

av

Hoppas kan man ju alltid

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det, och det kanske ligger något i det. I alla fall ganska så ofta. Man hoppas på det bästa. Man hoppas mot alla odds. Man lever på hoppet. Eller för tro, hopp och kärlek. Och allt som oftast triumferar hoppet över såväl visheten som erfarenheten.

Själv tror jag att det just är hoppet som hjälpt mig igenom många svåra stunder i livet. Hoppet och tron på att det trots allt måste finnas någon mening med det som sker. Jag tror också att hoppet är lite som en bensintank. Ibland blir det soppatorsk. Ibland har man så mycket att det skvimpar över. Och titt som tätt på vår resa genomlivet passerar vi en bensinstation. Mina hoppreserver fylls på i mötet med andra människor och när jag ser exempel på osjälvisk, ovillkorlig godhet.

Att sitta i rullstol i London, denna stad som hyser fler människor än hela Sverige inom sina gränser, är till exempel något som fyllt på mina hoppreserver till brädden. Här kan man dagligen resa från ena änden av stan till den andra, en resa på cirka två timmar, och på fullaste allvar börja misstänka att man är helt osynlig. Folk rusar förbi utan att se varandra och tvingas man vara nära (på bussar, tåg eller tunnelbanor till exempel) stirrar man bara blankt framför sig eller försjunker i en bok eller tidning för att slippa ”umgås”. Döm om min förvåning, och stilla glädje, när jag redan under min allra första tur på egna ben (eller egna hjul om vi ska vara petnoga) mötte så mycken hjälpsamhet och godhet att jag nästan fick nypa mig i armen för att kolla att jag faktiskt var vaken.

Nu vet jag att det är sant. Jag är vaken. Och det finns massor av människor i denna stad som kan tänka sig att stanna upp mitt i storstadsstressen för att hjälpa en (vilt främmande) medmänniska. Mina hoppreserver är för närvarande bräddfyllda.

av

Fatalist? Javisst!

Ja, det är måndag morgon, men mitt huvud känns inte särskilt tungt. Det är väl mest resten av kroppen som inte direkt tycker att det där med att ta sig ur sängen känns så värst nödvändigt.

Idag är jag lite extra glad, för nu är det bara en vecka kvar tills Sofia kommer tillbaka från sin Sverigesemester. Hon har varit borta sedan mitten av december. Alldeles för länge tycker jag och Morgan. Hennes hund. Vi längtar båda tills hon kommer hem igen.

Det 17e ämnet jag ska blogga om är frågan om hurvida allt händer av en orsak. Finns det någon mening med det som sker? Jag väljer att tro att det är så. Det kanske är fel. Det kanske rent av är fånigt, men icke desto mindre tror jag det faktiskt förhåller sig så att allt händer av en orsak. Det är inte alltid lätt att se vad orsaken skulle kunna vara, eller varför, men vem har sagt att allt ska vara lätt. Livet är ju ett stort mysterium trots allt.

av

Tack för alla goda råd!

Idag skulle jag vilja tacka alla vänner och bekanta så mycket för alla upplysta, informativa och lärorika e-mail och facebook-meddelanden jag fick under 2010.

Jag öppnar inte längre toalettdörrar fran insidan med mina bara händer eftersom jag lärt mig att folk ofta tar i dem utan att ha tvättat händerna efter att de torkat sig. Och jag låter inga barhoppor eller servitriser stoppa citronskivor i mitt glas av samma orsak.

Jag har svart för att skaka hand med någon som just kört bil eftersom jag lärt mig att peta näsan toppar listan över vad folk gör när de kör bil ensamma.

Jag får dåligt samvete när jag äter något onyttigt eftersom jag insett hur många liter trans-fett jag måste ha konsumerat genom åren.

Jag kan aldrig mer hålla i någon annan kvinnas handväska eftersom jag lärt mig att mina medsystrar gärna sätter ner den på golvet på offentliga toaletter.

Jag skulle speciellt vilja tacka för mailet om råttbajs i limremsan på kuvert. Tack vare denna upplysning anvander jag nu alltid en våt svamp istället. Jag tvättar också alla burkar noggrant innan jag dricker ur dem av samma orsak.

Jag har inga sparade slantar sedan jag skickade dem till en sjuk liten flicka (Penny Brown) som håller på att dö för 1387258e gången. Som tur är deltog jag dock i både Microsofts och AOLs speciella e-mailprogram, så jag kommer snart att få 15000 dollar, en iPod och en mobiltelefon för min medverkan.

På tal om tur är jag inte längre orolig för min själs salighet. Jag har 363214 änglar som vakar över mig och St Theresa Noven har lovat att uppfylla alla mina önskningar för att jag skickade hennes bön vidare till mer an 15 personer inom fem minuter från att jag hade läst hennes bön.

Jag går inte längre ensam till någon pub eller bar eftersom jag lärt mig att folk har vaknat upp i isfyllda badkar med bara en njure efter dylika våghalsigheter.

Jag har slutat äta mat fran KFC eftersom jag lärt ig att deras kycklingar är fruktansvärda muterade avarter utan ögon, fötter och fjädrar. Jag har ocksa slutat äta sushi och köpa japanska produkter eftersom japaner är hemska människor som föder upp små kattungar i glasflaskor och kallar det konst.

Jag kanske luktar lite illa nuförtiden, men jag kommer åtminstone inte att dö i cancer för att jag använt hälsovådlig deodorant och parfym.

Tack vare er omsorg har jag också slutat dricka Coca Cola eftersom jag nu vet att det fungerar som toalettrengöringsmedel.

Jag tankar aldrig mer bilen ensam eftersom jag lärt mig att seriemördare ofta smyger sig på sina offer just när de tankar.

Jag har sluta använda plastfilm i micron eftersom detta tydligen orsakar sju olika sorters cancer.

Jag är extra tacksam för att jag fått lära mig att inte koka en kopp vatten i micron ifall vattenkokaren skulle gå sönder. Tydligen kan vattnet explodera och brännskada mitt ansikte till oigenkännlighet.

Jag går inte på bio mer sedan jag lärde mig att folk har blivit stuckna med aidsinfekterade nålar när de satt sig ner.

Jag har ocksa slutat gå till köpcentra ensam eftersom man då riskerar att bli drogad med ett parfymprov och rånad.

Jag har slutat svara i telefonen eftersom det kan vara någon som ber mig ringa upp ett nummer som vidarekopplas till Jamaika, Uganda, Singapore eller Uzbekistan och ger mig en astronomisk telefonräkning.

Jag är himla glad att jag fick höra om hur en stor svart orm kan tänkas lura under toalettsitsen på folks toaletter. Tydligen biter den en i rumpan så man dör på fläcken. Men det är ingen fara längre – nu använder jag bara min egen toalett.

Lika glad är jag att jag fick veta att man inte ska plocka upp mynt man hittar på backen eftersom de förmodligen lags dit av en våldtäktsman som bara väntar på att hans nästa offer ska böja sig ner så han kan slå till.

Jag har slutat påta i trädgården så att mina händer inte ska trilla av ifall jag blir biten av någon exotisk spindelart som importerats olagligt av illvilliga människor.

Ja just ja, jag har också börjat ha tandborsten i sovrummet eftersom jag lärt ig att vattnet från toaletten kan stänka ända upp till två meter ifrån toastolen.

Tack än en gång alla kloka och omtänksamma vänner för alla dessa värdefulla råd och lärdomar!

av

Tok gör som tok säger…

Så var det helg igen då, och jag ska alldeles strax pallra mig iväg till min sluta-röka-grupp. Men först ska jag dela med mig av ämne #16 i bloggutmaningen: Vad är det knäppaste men mest användbara råd du någonsin fått.

Jahaja. Tok gör som tok säger, heter det ju, och jag har varit riktigt jäkla tokig i mina dagar kan jag lova. I många herrans år trodde jag att allt jag hörde var sant och jag följde alla goda råd oavsett hur galna de var eller var de kom ifrån. Nu har pendeln svängt åt andra hållet och jag litar inte på någonting annat än mitt eget omdöme och några få riktigt nära människor. Dit det bär så bär det, som pappa skulle säga. Men galnaste, fast mest användbara, rådet? Det var nog filmjölken.

Under barnafödaråren får kvinnor ofta problem med svamp. Inte kul alls. Någon sa att filmjölk hjälper, och efter mycket funderande kring hur man enklast applicerar den där den som mest behövs provade jag. Och insåg att det funkade. Snabbare och effektivare än alla apoteksprodukter tillsammans. Fröjd och lycka!

av

Bara 49 veckor kvar nu

God morgon och Glad Fredag, kära läsare!

Ännu en vecka har visslat förbi och det nya året känns inte fullt så nytt längre. Jag har lyckats komma igång med jobbandet igen, men försöker hålla tempot så lågt som möjligt. Sena morgnar. Inga panikstarter. Inget nattarbete. Inga möten innan lunch. Inga cigaretter. Inget koffein. Mycket sömn. Mycket vila. Vikten fortsätter att så sakteliga gå neråt. Vi har skrivit tre nya konsultkontrakt i veckan. Mycket att vara glad och nöjd över med andra ord.

Mindre positiv är jag över att mitt skov inte verkar vilja ge med sig. Det börjar närma sig fem månader nu och jag känner hur det inverkar på humöret. Familjen, och inte minst John, känner också av det dessvärre. Jag försöker verkligen, men allt som oftast bubblar det bara över helt utan förvarning. Jag har blåsor på tummarna av allt rullstolsknuffande, men jag hoppas att det åtminstone kommer att minska gäddhängsomfånget.

Idag ska jag hålla på traditionen och likt de två tidigare fredagarna detta året ta och intervjua mig själv med en fråga för varje dag som gått. I vanlig ordning är de utomordentligt djupsinniga frågorna hämtade från diverse navelskådningssidor på internätet.

15) Har du läst någon bok som ändrade din uppfattning om något?

Nej, det kan jag inte påstå. Jag läser mycket, ofta och gärna och jag tror att i nästan varje bok jag läst har jag hittat en formulering, en ny tanke eller något koncept som jag fastnat för. Men ändrat min uppfattning om något har de nog inte.

16) Har du haft någon (pojk)vän som du bara gled isär från?

Nja, gled isär vet jag väl inte. Jag har haft en makalös tur i mitt liv och mött många människor som varit oerhört värdefulla. Några kanske mer så än andra. Jag har ett par riktigt nära vänner som jag hängt ihop med i snart 30 år och några kanske inte riktigt lika nära som jag ändå ser till att hålla kontakten med. Men det är väl kanske så att vi möter många människor på vår resa genom livet och ibland bär våra vägar oss åt olika håll efter ett tag.

17) Kan du berätta om någon du mött helt oförmodat som varit betydelsefull i ditt liv?

Dave Janes. En morgon, mitt i Granloholmstristessen när mitt liv kändes som allra mest hopplöst, väntade ett mycket märkligt e-mail i min inkorg. Det var från en främling som tycktes veta en hel del om mig och det han skrev var ganska oförskämt. Jag skickade ett ilsket svar om vart han kunde hoppa och sprätta och med det antog jag att jag aldrig skulle höra något mer från honom. Nästa dag kom ett nytt, mycket annorlunda, e-mail där han bad om ursäkt och förklarade sitt beteende. Det visade sig att han ”träffat” en av mina väninnor på en obskyr website, men efter en smula flirtande hade de kommit fram till att de inte var ämnade för varandra. Hon trodde dock att han och jag skulle ha mycket att prata om och han hade därför bestämt sig för att skriva till mig. Tonen i hans första mail hade satts med hennes bild av mig som en sarkastisk arbigga i sinnet, och hade tänkt sig att jag skulle se humorn bakom orden och bita tillbaka.

E-mailandet fortsatte i stort sett dagligen och vi blev nog varandras Kära Dagbok. Det var aldrig något flirtande eller romantiserande mellan oss, bara en stadigt växande vänskap. Dave bodde i Ealing och det var alla mina besök hos honom medan jag jobbade på mina uppsatser som gjorde att det blev just Ealing vi bosatte oss i när vi till slut bosatte oss i London. Men vid det laget hade Dave redan flyttat vidare. Hans livsresa förde honom ner till Devon där han driver ett värdshus. Jag tror nog att om han fick besvara den här frågan skulle han nämna mig.

18) Kan du berätta om någon händelse som skakade om din världsbild (en stor besvikelse i ditt liv)?

Jag tror att den tveklöst största händelsen i den bemärkelsen var när min mormor dog i lungcancer. Jag var väl 12 när det hande och jag ville få dö med henne. Jag ville få dö som hon dog. Hon personifierade allt som var vackert, all godhet, i mitt liv och om hon måste dö kunde det inte finnas vare sig någon Gud eller någon rättvisa i denna värld. Någonting inom mig dog verkligen med henne. Kanske var det tilliten. Kanske var det tron på den ovillkorliga kärleken och livets godhet. Jag tror hela familjen var lamslagen och det var nog mycket som inte riktigt hanterades så bra trots att alla nog gjorde det bästa de kunde just då. Jag kunde inte riktigt uttrycka min sorg. Jag bar den inom mig och den växte likt en cancersvulst och förde mig mot allt mörkare inre horisonter. Trots att jag var så ung hade jag redan tjyvrökt i flera års tid och nu blev jag en fullfjädrad rökare. Jag hoppades innerligt att cigaretterna skulle döda mig lika snabbt som de dödat henne. (Jag missade så klart den lilla detaljen att det varit sisådär en 40 års rökande som lett till mormors död, inte bara tiden mellan hennes diagnos och hennes sista andetag.) På sätt och vis tror jag att rökandet ocksa var ett sätt att känna hennes närhet. Jag brukade gömma mig någonstans och tända en cigarett (eller ett vasstrå) och tänka på henne. Prata med henne. Och på något sätt fann jag tröst och någon slags styrka i dessa konversationer och röken som symboliskt gjorde hennes närvaro påtaglig.

Lite intressant är det väl kanske att jag aldrig varit någon umgangesrökare. Jag har alltid sett rökandet som något väldigt privat och helst velat vara alldeles ensam med min cigarett och min kaffekopp. Det har varit en stund bara för mig att finna ro, ork tröst och styrka. Och än idag, eller åtminstone ända tills för två månader sedan när jag rökte min sista cigarett, finns hon ofta i mina tankar när jag röker eller bara känner lukten av en cigarett.

19) Vilken är din favoritfilm och varför är den så speciell för dig?

Min absoluta favorit är Kenneth Branaghs Much Ado About Nothing. Det är en underbar film med så mycken lust och glädje, så mycket färg och ljus och en sådan fantastisk dialog (fattas bara annat – det är ju trots allt Shakespeare!) att man inte kan annat än känna sig varm och lycklig när man sett den.

20) Berätta något om din bästa vän och vad som gör honom/henne så speciell.

Ojdå, får jag bara välja en? Det är inte helt lätt, faktiskt, men kanske är det så att om jag måste välja är det en av mina allra äldsta vänner, Tina, som sticker ut. Vi gick i samma klass i gymnasiet och vi hoppade bägge av. Vi fick barn nästan samtidigt 1986 och våra döttrar är också nära vänner. Vi släpade våra döttrar med oss till kvällskurser på KomVux vilket var starten på en resa som tog oss till nya städer och nya liv.

Tina hade en nyckelroll i Operation Flytta till London och utan hennes hjälp hade jag kanske tältat i Hyde Park idag. Hon var först att besöka oss efter flytten och hon kommer troget över ett par gånger per år. Hon är klok, stark och rolig och en sådan där människa man kan vara sig själv med. Vi kan tillbringa en hel dag i samma rum, djupt försjunkna i vårt eget arbete, och känna oss glada att vi fått vara tillsammans. Innan jul hade vi en underbar kväll tillsammans framför öppna spisen i en av Johns och mina favoritpubbar där vi pratade jobb, politik, ekonomi och livsglädje. I februari kommer hon tillbaka och jag längtar redan!

21) Vad var denna veckans höjdpunkt?

Utan tvekan min mystorsdag med Filip och Gustaf. Jag skulle ha jobbat, men jag var trött och sliten och bestämde mig för att stanna hemma. Låg i sängen och drog mig oförskämt länge, sedan lagade vi en härlig frukost och knölade ihop oss i soffan på mitt kontor och såg veckans avsnitt av House och Lie to Me. På kvällen en harlig middag. Bara jag och mina två yngsta grabbar hela dagen. Alldeles underbart!

    av

    Om rökridåer och abstinensbesvär

    Idag har jag varit rökfri i två hela månader. Rökfri, men inte nikotinfri. Jag har små nikotinpiller som jag lägger under tungan när suget sätter in. John säger att det därmed inte är någon prestation, men det kan han ju få tycka om han vill. Själv tycker jag att jag gjort det bra, minsann. Jag ville ju inte ens sluta röka!

    Det är nu snart tre månader sedan jag satt hos min doktor och grät att jag verkligen inte orkade tänka ens en minut framåt, eftersom bara att leva tycktes kräva all energi jag kunde uppbåda. Det visade sig att min nya ”supermedicin” var superbra på att pressa mitt nomalt sett rätt låga blodtryck upp emot oanade höjder. Med ett undertryck på 140 behövdes drastiska åtgärder. Nya kuliga piller. Ny diet. Vila. Och inget mer rökande. Hur glad jag var över det bloggade jag om i november, bland annat i inlägget Jag vill inte!

    Nu har jag lydigt gått på min rökavvänjningskurs varje lördag (med avbrott för jul och nyår) i två månader. Jag har 61 gröna bockar i min väggkalender och hela 57 pund och 60 pence i semesterkassan. Trots att chefen vägrar ge mig pengarna han normalt sett spenderat på att hålla mig rökande, lägger jag för varje vecka jag inte rökt undan de 8.94 min last kostat honom. Det ger mig en liten extra kick att se summan växa så sakteliga och drömma om den semester jag kanske kan få för den en vacker dag.

    När kursen kom på tal vägrade jag först. Jag tyckte inte att jag hade något behov av att sitta och lyssna på föredrag om vådan av att röka. Alla rökare vet att det är farligt. Alla vet varför man borde sluta. Men man röker ändå. För att det finns något som överväger risken och kostnaden. Och det är väl det som är grunden för allt beroende. Man vet att man inte borde men man gör det ändå. Man har helt enkelt ingen kontroll. Och man blir makalöst bra på att lura sig själv.

    Det visade sig dock redan första dagen att det inte alls skulle handla om vådan av att röka. Faktum är att det är något som inte diskuterats alls. Istället så pratar vi om hur man låter bli. Hur man handskas med begäret. Hur man omprogrammerar hjärnan. Och att acceptera att man har ett beroende man inte kan kontrollera. Vi är en brokig skara människor som träffas på dessa möten och diskuterar veckans fällor och framgångar. Vad som varit svårt. Vad vi gjort för att hantera det svåra. Och vad vi lärt oss på kuppen. Det blir många skratt och en hel del tårar. I alla former av missbruk finns en smula galenskap, och att kunna skratta åt (och gråta över) såväl sin egen som andras galenskap är oändligt värdefullt.

    Något vi alla har gemensamt är att vi ofta gått hemifrån utan nycklar eller plånbok, men aldrig utan vår tobak. Vi har alla gått ut i åska, regn och drivis för att köpa tobak, men aldrig för att det varit slut på mjölk. Och vi har alla slutat röka mer än en gång tidigare.

    Jag slutade röka 1998 och tog inte ett endaste bloss på sju år. Men så en kväll tänkte att en endaste liten cigarett kunde väl inte skada. Sedan tänkte jag att om jag tog mer än en spelade väl ingen roll, så länge som det bara var en enda kväll. Dagen efter hade jag cigaretter kvar i paketet. De låg liksom där och ropade på mig. Och jag tänkte att det vore väl dumt att bara slänga bort dem. Jag kunde ju kanske röka dem vid speciella tillfällen. Feströka lite, liksom. Två månader senare var jag en professionell rökare igen.

    Jag ser mig själv som en viljestark människa, men jag har ingen som helst viljestyrka när det gäller mitt rökande. Sanningen är att jag älskar att röka. Det ger mig en kick och en tillfredsställelse som inget annat riktigt kan mäta sig med. Men det ger mig också en känsla av att vara misslyckad eftersom jag inte har någon kontroll. Jag önskar att jag vore som John som kan röka eller låta bli utan problem. En så kallad feströkare. Men jag får nog acceptera att jag alltid kommer att vara en professionell rökare och lära mig att vara en rökfri sådan. Hur man nu gör det.

    Man skulle ju kunna tycka att det borde vara rätt enkelt. Jag har ju trots allt gjort det förut. I sju hela år! Men det var sju långa år där jag aldrig slutade vilja röka. Jag bara lät bli. För att det fanns något jag ville ha mer än tobak. Ett nytt liv. Men när jag fått det fanns det inte längre någon orsak att låta bli. Och vid det laget trodde jag som sagt att jag skulle kunna kontrollera det. Någonstans i min lilla hjärna låg dock små rökreceptorer i dvala och i samma ögonblick som kroppen äntligen fick en dos nikotin vaknade de upp igen. Och nu ville de ha valuta för sin långa slummer.

    I två månader har jag nu varit rökfri efter att ha rökt nästan varje dag i fem års tid. Jag vet att jag alltid kommer att vilja röka. Och jag vet att det enda som kan få mig att låta bli är om jag har något som jag vill mer. Något som känns viktigare. Att leva friskare känns viktigare. Och att få åka på en lång semester. Mycket viktigare. Men det gör det inte lättare att låta bli.

    av

    En tidsmaskin skulle man ha

    Ja, idag blir det inget långt inlägg ser jag. Ämne #15 lyder som följer: Om du hade en tidsmaskin som bara kunde låta dig tillbringa en enda timme i en annan tid – vart skulle du åka?

    Käre värld! Man kanske skulle ha bett att få se frågorna i förväg innan man hoppade på det har tåget.

    Nåväl, vi biter väl i det sura äpplet och svarar som följer: Om jag kunde få tillbringa en timme i en annan tid skulle jag resa framåt i tiden. Till min 100-årsdag kanske. Det vore ju intressant att veta hur världen ser ut då. Eller kanske inte…

    av

    Vad ska man blogga för?

    Igår fyllde Argbiggan, bloggen alltså inte författaren, två år. Passande nog handlar ämne #14 i min utmaning om varför jag började blogga.

    Jag har alltid älskat att läsa och skriva och jag har alltid funnit någon slags glädje, för att inte säga tillfredsställelse, i att kunna uttrycka mig i skrift. Det skrivna ordet lämnar mer utrymme för tanken. Man kan smaka på orden. Leka med formuleringarna. Fundera på hur meningarna länkas samman och hur meningen bakom orden kommer fram. Man kan så klart lika gärna bara rassla iväg med fingarna över tangenterna utan att lägga ner särskilt mycket tid eller eftertanke. Men det är just den där långsamma, kreativa skrivprocessen där man liksom tar sig tid att värpa fram orden som jag tycker så mycket om. Och som jag så sällan riktigt har tid med.

    Jag har publicerat en bok (en riktigt görtrist kursbok så du behöver inte direkt skynda dig att logga in på Amazon nu) och det är tänkt att det ska bli några fler. Jag har också skrivit grova utkast till ett par skönlitterära böcker. I dagsläget är de vare sig särskilt sköna eller litterära om sanningen ska fram, men tanken är att de ska vara något att sätta fingrarna i när jag en dag får tillbringa mina vintrar med lustfyllt skrivande i sol och värme. Men vad har detta med bloggandet att göra?

    Jo, jag tror att för att för att kunna skriva bra måste man skriva mycket och ofta. Man behöver skriva bara för skrivandets skull. Jag skriver jämt och ständigt, men jag får sällan chansen att skriva bara för att. Och aldrig någonsin på svenska om man inte räknar några enstaka e-mail till familj och vänner. I många år har jag bloggat professionellt på många olika ställen, men det var tre år sedan jag började blogga om mig själv. På engelska. Att skriva på svenska föll mig liksom inte in. Men så hörde jag ifrån en gammal skolkamrat och fick därmed orsak att skriva lite om mig själv och mitt liv på svenska, och plötsligt kände jag en längtan efter att få uttrycka mig på mitt modersmål igen.

    Mitt allra första inlägg på den här bloggen, Vi möttes på facebook, handlade just om mötet med Kicki och hur det fick mig att vilja skriva mer på svenska. Här på Argbiggan bloggar jag fortfarande av samma orsak. Men tanken är att min bloggutmaning, postaday2011, ska få mig att göra det oftare. Än så länge går det bra, men det är ju bara januari än. Än så länge blir det företrädesvis mest lite rasslande på tangentbordet och inte direkt några djupsinnigheter. Men jag bloggar. På svenska. Och det var ju det som var hela vitsen.


    av

    Något att se fram emot

    God morgon, kära läsare, och välkommen till en ny arbetsvecka och mitt trettonde postaday2011-inlägg. Dagens fråga handlar om vad jag ser fram emot detta år, men det har jag ju redan bloggat om i intervjun med mig själv  Och vips så har vi redan klarat av årets första vecka.

    Jag kan dock dela med mig av något som händer idag som jag sett fram emot ganska länge nu. Idag är det nämligen äntligen dags för Capital School of Business & Management, ett College som jag varit med och skapat frän grunden, att slå upp dörrarna och ta emot sina första elever. Som tillförordnad rektor för skolan ser jag med inte så lite stolthet fram emot att få vara med när vår allra första föreläsning börjar i eftermiddag.

    av

    Nejmen, nu fick vi ett bonusämne

    De är minsann roliga de där WordPress-människorna. Tydligen tycker de att ett ämne om dagen i ett helt år inte riktigt räcker till, så nu kastar de in bonusfrågor också. Om jag bara hade en timme kvar att leva, vad skulle jag göra med dessa mina sista 60 minuter?

    Jag hoppas innerligt att detta är något jag aldrig kommer att uppleva, för jag kan tänka mig att det måste vara oerhört traumatiskt med en dylik nedräkning. Om det mot all förmodan faktiskt skulle hända vet jag dock precis vad jag skulle göra. Men i linje med gårdagens inlägg räknas detta till det mest privata och är därmed inget jag könner att jag vill dela med mig av. Och så smidigt kan man ju också hantera dilemmat att skriva om något man inte vill skriva om. Finurligt, va!