Om hjältar och hjältemod

Idag är det Alla Hjärtans Dag igen, men det tänker jag inte ägna så många ord åt. Jag tycker nämligen att detta är en fånig dag och för den händelse du undrar varför bloggade jag om det för två år sedan: Den där Valentin litar jag inte ett ögonblick på…

Låt oss istället filosofera en smula kring det här med hjältar och hjältemod istället. Min yngste son Gustaf funderade häromdagen hur det kommer sig att en läkare kan rädda liv varenda dag i veckan utan att någon kallar honom/henne en hjälte, men om en farmor räddar sitt barnbarn ur en eldsvåda eller en fotbollsspelare gör ett avgörande mål blir de per automatik hjältar. Och det är ju en rätt intressant iakttagelse. Vissa människor viger sina liv åt att rädda andras, men de får inte särskilt mycket uppmärksamhet för det. Andra människor gör en strålande insats och hyllas och belönas för denna bragd som vore det något alldeles fantastiskt.

Jag tycker det finns många olika slags hjältar. De som sliter dag ut och dag in för att hjälpa andra människor, till exempel. De jobbar i våra skolor, i våra sjukhus, på gator och torg. De är ofta lågavlönade och jobbar med bristfälliga resurser, men gör ändå ett efter omständigheterna makalöst bra jobb. Eller de som står upp för det de tror på och hjälper till att förändra världen eller sitt närområde. Men de största hjältarna av alla är kanske ändå de som aldrig ger upp.

Lärare: världens bästa jobb!

Men nu ni ska vi snacka jobb här! Om jag fick välja vilket jobb jag ville, vad skulle jag då välja? Jo, serru, det kan jag tala om att jag skulle bli lärare en gång till för vi har världens bästa jobb.

Jag minns alla mina gamla lärare. De dåliga. Och de bra. Och sedan finns de där som blev mer än bara lärare. De som ville mer, kom en närmare, knuffade en hårdare och i största allmänhet visade att de brydde sig. De finns på något sätt alltid med en. Det är en ganska viktig sanning att besinna för den som funderar på lärarrollen. Dina elever kommer aldrig att glömma dig. Vad du än gör av din tid med dem kommer dessa minnen alltid att följa med dem på deras resa genom livet.

När jag ser mina elever tänker jag mig alltid att de bär på en osynlig ryggsäck med packning för livet. Som lärare har jag chansen att plocka ur och lägga till saker i denna osynliga rygga. Jag plockar ur onödiga saker, dåliga verktyg och tvivelaktig kunskap. Jag lägger till små frön som jag hoppas ska börja gro och växa under resans gång. Vissa kanske börjar gro redan nu medan andra kan ta många år. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att de finns där.

I lärarutbildningen får jag ofta frågan vad jag tycker den viktigaste av alla lärarens roller är brukar jag parera med att fråga ”vad tror du själv?” I regel gissar de på att eleverna når betygsmålen, men se där får de tji. Jag bryr mig nämligen inte ett dugg om hurvida mina elever får bra betyg eller inte. Jag bryr mig inte ens om hurvida de faktiskt blir godkända eller inte. För mig är det allra största målet att inte en enda av mina elever har passerat mitt klassrum och känt sig osynlig. Att inte en enda har tappat sugen. Att inte en enda lämnar min kurs och tror att just han eller hon egentligen är för dum för att lära sig något. Jag tror nämligen att jag inte kan lära någon enda människa någonting såvida inte människan i fråga faktiskt vill lära sig något. Och däri ligger den största utmaningen av alla.

Bra lärare kan få folk att faktiskt vilja lära sig något. Till och med sådant de inte visste att de ville lära sig. Bra lärare engagerar sig och bjuder på motstånd och utmaningar. Bra lärare får dig att jobba hårt. Hårdare än du visste att du kunde jobba. De accepterar inte halvdana resultat. De kan få ett relativt högt betyg att kännas som en skam och ett relativt lågt betyg att kännas som värsta guldmedaljen. De bryr sig och vågar visa det. De gör skillnad. De påverkar.

Att få förmånen att jobba som lärare är en välsignelse. En gåva. Få andra yrkesgrupper får på samma sätt möta så många människor, röra deras själ och påverka deras fortsatta liv. Tyvärr är det allt för många lärare som inte inser vilken makt de har. Och vissa som inser det men som väljer att missbruka den. Därför är min medverkan i gymnasielärarutbildningen så viktig för mig. Den ger mig möjlighet att påverka framtida lärare till att besinna sitt ansvar och bli bättre och starkare i sin yrkesroll.

Om optimister, pessimister och annat löst folk

Jag skolkar idag! Jag borde ha tagit mig ur sängen tidigt och gjort mig redo för ett sista rökarkursmöte, men jag bestämde mig för stt skjuta upp det en vecka. Trots att jag skulle ha fått mitt diplom idag. Jag tror nog det ser likadant ut nästa vecka och det ligger säkert bra där det ligger. Jag behövde en ordentlig sovmorgon.

Idag ska vi prata om livsinställning. Dagens fråga är: Är du optimist eller pessimist eller något annat? Jag är en obotlig optimist med smått pessimistiska drag, en mycket pragmatisk attityd och en realistisk läggning. Med andra ord en mycket komplex människa. Precis som du. För alla är vi väl i regel lite av varje.

Jag brukade vara ungefär lika optimistisk som Ior i Nalle Puh. Hänga med huvudet liksom. Och hade jag haft svans hade jag säkert fått hålla den på plats med ett häftstift jag med. Med fraser som ”det händer bara mig”, ”med min vanliga tur” och andra liknande klokheter förväntade jag mig alltid att det skulle gå åt skogen. Att inget skulle bli bra. Eller att just jag alltid på något sätt råkade värre ut än andra. Suck och pust och stånk och stön och stackars, stackars mig. Idag håller jag mig på behörigt avstånd från pessimistkonsulter. Jag tror nämligen att tristess och depression är smittsamt.

Efter år av träning och hårt arbete vågar jag nog påstå att jag nu är en obotlig optimist. Jag tror inte att det finns något/någon som kan få mig att tro att något är omöjligt. Att det inte går. Att jag inte kan. Och jag vet att man faktiskt kan lära sig att tänka annorlunda. Att man kan ändra sin egen livsbana och ta kontroll över sin framtid.

Såväl negativism som positivism fungerar som evighetsspiraler. Om man gör något som går bra så blir man i regel glad. Man känner sig nöjd och man tror på sin förmåga. Nästa gång siktar man aningen högre. Går det bra igen blir man lite gladare, lite nöjdare och en smula säkrare på den egna förmågan. Och nästa gång siktar man ännu lite högre. Och så kan man hålla på i all evighet. Självfallet kommer inte allt att gå bra, men ju fler framgångar man har under bältet, desto högre upp i framgångsspiralen har man klättrat. Och med en enda motgång faller man inte enda till botten igen. Man trillar liksom bara ner ett snäpp och fortsätter sedan klättrandet som om inget hade hänt. Går spiralen däremot stadig neråt når man till slut någon slags botten och då tar det emot att börja klättra igen.

Jag har provat på livet på botten och jag vet hur oerhört svårt det kan vara att ta tag i någonting alls när man inte ser skogen för alla träd. Efter alla dessa år av klättrande oroar jag mig inte över eventuella motgångar längre. Jag har klättrat får högt för att hamna på botten om jag trillar. Men klättrandet har också utvecklat två nya förmågor hos mig – pragmatism och realism.

Pragmatisk är den som är resultatinriktad. Den som kan se målet istället för alla hinder på vägen. På botten är det nästan omöjligt, i mörkret är ju alla kattor grå, men när man kan se ljuset kan man bättre fästa blicken på vad man vill uppnå. Dock behöver även den mest pragmatiske pragmatiker också en rejäl dos av realistiskt tänkande. Det finns många sätt att få ett jobb gjort, men inte alla sätt är lika effektiva. Man lär så länge man lever och förhoppningsvis lär man sig också av mina misstag. Det funkade i alla fall för mig… =)

 

Sa du fredagsmys?

Jag har förstått att det har uppstått ett nytt koncept i gamla Svedala sedan jag lämnade landet. Fredagsmys. På min tid var det lördagsgodiset som hägrade och på fredagkvällen var alla mest bara trötta och utslitna och ville vara ifred. Eller kanske möjligen häcka framför en film med en skål popcorn.

Lite så känner jag mig ikväll. Det har varit en slitsam vecka och jag vill mest bara ligga på soffan och pusta och slötitta lite på TV. Men det finns ju ingenting att se! I dessa dagar är det reklamen som bestämmer vad vi får se på TV och när. Visste du att det mest köpstarka segmentet av TV-reklamens målgrupp är unga kvinnor? Unga kvinnor som sällan tillbrakar veckans senare hälft med att glo på TV. Det är därför alla program som dessa unga kvinnor kan tänkas vara intresserade av företrädesvis visas i början av veckan. Och det är därför vi trots att vi har över 200 kanaler att välja på inte kan hitta någonting vi är intresserade av på en fredagkväll. Som tur är finns ju On Demand. Tacka Digital-TV för det.

På tal om TV är ämnet för dagen dokusåpor och vad min skulle heta om jag hade en egen. Det kan jag tala om att det skulle aldrig hända. Jag är svårt allergisk mot dokusåpor och förstår inte alls charmen med att följa intrigerna mellan en samling korkskallar och pratar en massa smörja och beter sig illa. Nej tack, det kan jag vara utan.

En teknofobisk tekniknörd talar

Igår funderade jag starkt på om jag höll på att ramla i bitar sådar som man ser i teknade filmer ibland. På väg att bli en liten jordhög på golvet bara. Inte blev det bättre av att yngste sonen glatt talade om att det här med magnetröntgen sannolikt upplöser atomerna i kroppen eller vad det nu var han sa. Någonting om att det nog inte alls är sant att magnetröntgen är ofarligt. Vetenskapen har bara inte listat ut hur farligt det är än. Kul. I tisdags tillbringade jag tre timmar i tuben och nästa tisdag ska jag klara av tre till. Och min kropp kanske bara är atom-mos efter det.

Trött och halvtrasig är jag ändå rätt imponerad över tekniken som gör det möjligt att ta bilder av kroppens insida. Jag behövde inte ens ta av mig jeansen trots att hela jag från midjan och ner skulle förevigas. Teknikens under fascinerar mig alltid. Ta bara en sådan genialisk uppfinning som mikron. Eller digitalkameran. Bärbara datorer, mobiltelefoner och iPods. Helt fascinerande!

Jag är något av en teknofobisk tekniknörd. Jag gillar alla finurliga apparater och vill gärna ha alla. Men jag är rätt dålig på det där med att läsa bruksanvisningar tjocka som Brott och Straff, så jag överlåter helst hanteringen av nymodigheterna på andra. Jag skulle kunna leva utan alla dessa finesser, men jag är väldigt glad att de finns. Och med lite tur kommer mina timmar i det stora röret snart att besvara frågan vad som ska handa med mina skruttiga leder i framtiden. För hundra år sedan hade jag väl bara fått sätta mig vid något vattenhål och gistna ihop som en gammal elefant. Idag är framtidsutsikterna lite bättre än så. Det kan vi tacka teknikens under för. Bland annat.

På tal om vansinne…

Be careful what you wish for, säger de här i Englandet, och det ligger något i det. Ibland känns det verkligen som om man drar till sig det man pratar om eller tänker på. Igår, till exempel, bloggade jag om sånt som kan driva mig till vansinne och idag är jag vansinnig. Eller vansinnigt irriterad i alla fall.

Min rullstol som skulle ha kommit tillbaka från service i lördags dök äntligen upp igår. Eller det gjorde den inte alls det om man ska vara petnoga. Min fina röda Mustang har mystifikt förvandlats till en deprimerande svart gammal härk. Efter mycket diskuterande där försäljaren påstod att det inte var något fel på mitt åk, kom vi överens om att de skulle sätta mina hjul på en ny ram. Jag skickade in en skinande ren stol och fick tillbaka ett dammigt skrälle med spindelnät mellan ekrarna. Skitkul! Jag har betalat fullt pris för en begagnad stol av en äldre modell. En stol jag aldrig skulle ha betalat ens hälften så mycket för ens om den var sprillans ny. Det enda positiva jag har att säga om den är att den inte är skev och därmed rullar mycket lättare. Men det spelar ingen roll. Rullstolskriget rullar vidare. Jag ska ha den stol jag betalat för och därmed jämt.

Vissa saker driver mig till vansinne!

I många herrans år var jag arg. Jättearg. Jämt. Jag tror att det var ilskan som var min drivkraft då. Allt och alla irriterade mig och jag spottade, fräste och skar tänder mest hela tiden. Sedan dess har jag lärt mig att frustration och otillfredsställelse är lite som en sjukdom. Eller en vulkan. Det kokar och fräser på insidan, och bygger upp ett tryck som till slut inte går att hålla tillbaka. Jag blev helt enkelt som den där Isländska askmolnsvulkanen, fast mitt utbrott varade mycket längre. Jag spydde ut rök och aska i flera års tid.

Nuförtiden skulle jag våga påstå att jag är en väldigt balanserad människa. Det finns inte mycket som kan få mig att tappa fattningen och jag blir sällan arg. Men vissa saker driver mig fortfarande till vansinne: dumhet, lathet och oprofessionellt beteende.

Dumhet! Jag menar inte brist på utbildning (det finns ofta mycken vishet hos folk som aldrig ens tagit sig igenom grundskolan) utan ren och skär dumhet. Som till exempel studenten häromveckan som fuskade på tentan. Pinsamt medveten om att jag visste att fusklappen hade smusslats ner i fickan såg personen i fråga mig rakt i ögonen och förnekade deras existens. Dumhet! Eller en av mina assistenter som vi flera tillfällen lovat mig att fixa något, sedan lovat på heder och död att det var gjort. När jag sedan behövde använda saken i fråga fanns den inte. För hon hade inte kunnat fixa det. Men hon tänkte aldrig att hon kanske skulle ha bett om hjälp. Dumhet!

Lathet! Som tonårsmorsa får man gedigen skolning i att handskas med lathet, men trots att jag överlevt fem tonåringar har jag aldrigt lyckats vänja mig vid att saker inte blir gjorda. För att man kan göra dem senare. Eller för att om man väntar ett tag kanske någon annan fixar det. Hemma är det framför allt disk och tvätt som aldrig verkar bli gjort. På jobbet är det saker som att fylla på papper i kopiatorn, fylla på tea, kaffe, socker och mjölk, eller köpa nya pennor när de gamla har tatt slut. Samma fenomen – man gör det senare eller väntar på att någon annan ska. Värst av allt är den där mentaliteten att det minsann var jag som gjorde det sist så nu är det inte min tur.

Oprofessionellt beteende! Lärare som super till med sina elever. Receptionister som behandlar kunderna som om de bara var till besvär. Administratörer som mailar rasistiska skämt. Alla tre är exempel på problem jag fått handskas med på sistone.

Som tur är blir det inte just några vulkanutbrott längre. Jag handskas med problemen när de dyker upp och går inte omkring och bär på irritation och frustration. Det är skönt, kan jag lova, och skillnaden känns både i kroppen och i humöret.

Vem vill ha evigt liv egentligen?

I raddan av oerhört intressanta ämnen att blogga om har vi idag kommit fram till #29: om jag kunde få evigt liv, skulle jag tacka ja till det då?

Ja, det där med evigt liv snackas det ju om titt som tätt. Men vad menas med evigt liv? Blir man äldre och skröpligare för varje år eller förblir man ungefär som man är nu? Och vad händer med familj och vänner? Får de också evigt liv eller blir man ensam kvar?

Nej, det där med evigt liv är inget för mig. Jag tror det är ganska bra att jordelivet är förhållandevis kort. Det får oss att besinna den gåva vi fått och ta vara på den. Om livet var oändligt misstänker jag att vi inte skulle se några fantastiska upptäkter, intressanta uppfinningar eller nya företagsideer växa fram. Jag gissar att vi inte skulle bry oss fullt så mycket om varandra. Det skulle ju alltid finnas en ny dag. En ny chans. Vi skulle lika gärna kunna göra det imorgon. En sådan värld skulle jag inte vilja leva i.

Robinson och jag… =/

Så var det söndag igen då, och har sitter jag och småsurar en smula. Jag fick inte någon rullstol igår. Jag vet inte ens när den förväntas komma, för företaget den skulle skickas från hade redan stängt när jag ringde dem igår. Imorgon har jag ett viktigt möte. Det vill nog till att John känner sig stark om jag ska ta mig dit, annars blir jag väl sittande här ännu en dag som en annan Robinson.

Passande nog handlar dagens fråga om vilken platta jag skulle ta med mig till en öde ö om jag bara fick välja en. Enkelt. Bob Marleys Uprising. Utan tvekan. Mitt första reggaealbum som jag köpte redan när jag var en rätt så liten tjej och fortfarande bodde i Micksäter i Indal. Det öppnade dörren till en ny värld, en ny filosofi och ett nytt sätt att förhålla sig till livet. Och ska man vara strandsatt kan man nog behöva en smula rastafari för att hålla modet uppet. Lika bra jag tar och spelar den nu!

Man har väl så roligt som man gör sig

Idag är det lördag och idag får jag med lite tur en ny rullstol, mina nya glasögon och den där toppen jag ångrar att jag inte köpte förra helgen. En riktigt rolig dag med andra ord och att ha roligt är ju viktigt.

Häromdagen tittade jag på ett program om jakten på lyckan på SVT Play. Det var en tjej som reste runt och försökte förklara vad lycka är. Hon intervjuade Mark Levengood som tydligen utsetts till Sveriges lyckligaste man (stackarn) i någon läsarundersökning och så gick hon på skrattarkurs. Jag jobbar en hel del med något som kallas Neuro Linguistic Programming och jag tror stenhårt på att vi kan programmera vår hjärna till att skicka signaler till resten av kroppen. När man ler och skrattar känner man sig gladare och piggare än när man skrynklar ihop anletsdragen och tycker att livet är trist. Jag har slutat omge mig med människor som sprider negativ energi och jag tar mig tid varje dag att besinna allt jag har att vara glad och tacksam för. Jag får ofta höra att jag alltid är så glad och positiv och rolig. Det är så klart inte sant. Ingen kan väl vara på topp jämt. Men det är nog ofta så att jag är glad och positiv, och jag försöker verkligen att inte överföra negativ energi till andra människor.

Jag tycker det är väldigt intressant att några av våra största komiker kämpat, och kämpar, med depression och svårmod. Jag tänker på Jonas Gardell, Stephen Fry och Hugh Laurie till exempel. Hysteriskt roliga får de folk att skratta och må bra, men innerst inne är de inte alltid så jäkla glada. Däremot så gör de en himla massa andra människor väldigt glada. I min privata sfär finns det många liknande exempel. Min far, min kompis Tracie och min dotter Emma är exempel på riktigt roliga människor i mitt liv, men jag tvivlar på att någon av dem skulle beskriva sig själv som en speciellt glad människa. Kanske de också behöver andra människor som får dem att skratta för att känna sig glada och positiva. Man har väl så roligt som man gör sig. Eller som de människor man omger sig med.