Evalena Styf

av

Grymt, sa Grisen…

Grisinfluensan sprids som bäst som en löpeld över världen. Likt en australiensisk bush fire drar den fram och folk förväntas börja dö som flugor inom den närmsta framtiden. Bara i London räknar man med att 97000 människor kommer att stryka med och värst drabbas Ealing (där tre av mina barn går i skolan och jag själv jobbar två dagar i veckan) och Harrow. Man ska akta sig för tunnelbanan och andra folktäta ställen och helst bör man bära ansiktsmask och ha en flaska handsprit i bakfickan.

Hela veckan har löpsedlarna manat till panikstämning och visst känns det en smula obehagligt att läsa att mina barn är i högsta riskgruppen eftersom de dagligen åker tunnelbana till och från skolan i Ealing. Men detta är England. Tidningarna kan skriva vad de vill och kioskerna erbjuda miniflaskor med handsprit vid kassan för endast 99 pence bäst de gitter – vi låter oss inte besegras! Än har jag inte sett några maskbärare och den enda handspritsanvändaren jag stött på var en dansk turist. Grisinfluensa pratar vi inte om; det finns tillräckligt med mer vardagliga svin och griserier (bankmän och budgetförslag tex) att uppröras över. Är engelsmän över lag inte särskilt lättskrämda eller har vi helt enkelt inte insett faran? Svaret på frågan är att jag inte vet. Men jag gissar på det första. Om inte ens handfasta terrordåd kan orsaka masspanik lär inga tidningsrubriker i världen kunna göra det. Motståndskraft är ett hedersord här.

Själv känner jag mig inte heller särskilt orolig. Jag känner ingen som dött, eller ens haft en liten släng av, vare sig galna ko-sjukan, SARS eller fågelinfluensan trots att de alla sades vara på väg att skörda rekordmånga liv. Däremot känner jag rätt många som antingen själva blivit knivstuckna eller har någon vän eller familjemedlem som blivit knivstucken på Londons gator. Det skrämmer mig mycket mer än ett virus som det verkar finnas medicin för.

av

Aldrig på en söndag!

När John och jag började prata om att vi kanske skulle sluta strula runt och vara tillsammans ”på riktigt” var vi krasst oromantiska och lade alla potentiella problem på bordet. Det låter ju förfärligt trist, jag vet, men vi är två formidabla tjurskallar som har tappat intresset för fler partners än vi ska nämna här (ifall mamma läser min blogg) bara för att de retat gallfeber på oss. Och med våra diametrala kulturskillnader finns det många potentiella problemområden.

Näst efter namnfrågan, jämlikhetsdebatten och min ”yrkeskostym” var mina lata söndagar hans största problem. Jag och barnen har i alla år helgat vilodagen med att göra så lite som möjligt och bara njuta av ledigheten. Oftast har vi också köpt hem mat. Men fru Atkins kan inte köpa take-away på en söndag! Helst ska hon inte köpa take-away alls, men framför allt inte på en söndag; då tror ju folk att hon inte har någon man att ta hand om! Själv sätter han av samma orsak heller inte foten på någon snabbmatsrestaurang om han är ensam – han tycker det vore genant. Någon skulle ju kunna tro att han inte har en kvinna som tar hand om honom. Och någon som vet att han har en kvinna skulle ju kunna tro att jag inte gör ett vidare bra jobb. För en västindier är nämligen en kvinna i en snabbmatsrestaurang en söndag antingen singel eller en dålig ”wifey”. Och en ensam man i en snabbmatsrestaurang är antingen singel eller en man med en dålig fru. Det gillas inte!

Man skulle ju kunna tro att man är rätt anonym om man bor i London, men det afro-karibiska kollektivet är som en liten by mitt i världsmetropolen. Familjekänslan är stark även om familjebanden är minst sagt lösa. Systrar, bröder och kusiner kan man vara utan några som helst blodsband, det är tillhörigheten som räknas. We belong, säger man, och räknar glatt hundratals människor till sin familj. Inom familjen håller man koll på varandra så att ingen drar skam och vanära över ”byn”. Men definitionen av vad som är skamligt är även den minst sagt lös. Att bli sedd på KFC en söndag är oförlåtligt även om måltiden avnjuts hemma med hela familjen samlad. Att ägna sig åt kriminell verksamhet kan däremot vara helt ok om man gör det för att ta hand om sin familj. Vem visste att det kunde vara ett större brott att köpa Kentucky-kyckling en söndag än att deala knark?

Nej, att loda runt i morgonrock hela söndagen går inte för sig! Man klär upp sig och går till kyrkan, sedan tillbringar man resten av dagen med att laga mat och äta familjemiddag. Punkt slut.

Det tog ett tag innan jag fattade hur viktigt detta faktiskt var för honom. Att laga middag tillsammans en söndag när han är hemma är ju bara trevligt, men om han inte är hemma och barna föredrar take-away får det bli take-away tänkte jag. Så kom det sig att jag en söndag för precis ett år sedan befann mig inne på KFC och väntade på en hink friterad kyckling när min telefon ringde.

”What’s cooking, baby?” frågade han.

Frågan kan vara bokstavlig – vad lagar du för mat? – eller så betyder den ”vad håller du på med?” Jag sa som det (nästan) var att jag höll på att fixa middag.

”Inne på KFC????”

Oops!! ”Ja, barna ville ha friterad kyckling”, svarade jag, ”så då tyckte jag de kunde få det.”

”Du vet att det inte är rätt, Evalena! Vad barn vill ha och vad barn behöver är två skilda saker. Vem som helst kan köpa en hink kyckling åt dem, men mammas kärlek kommer inte ur en hink. Det är inget man minns med värme när man är vuxen.”

Med det lade han på luren och jag stod där och funderade på hur i hela friden han visste? Jag hade inte sett någon jag kände, men helt tydligt fanns det någon som kände igen mig och tyckte att jag drog skam över min man. Plötsligt kändes det inte så bra att äta kyckling längre. Jag gick hem och serverade mina (inte så) små maten på tallrik, som om den vore hemlagad, och fixade till en fin dessert åt dem. Själv hade jag tappat matlusten.

Senare samma kväll kom mannen i mitt liv hem och jag såg att han var arg. Han har ett hett temperament, men en av hans många hedersprinciper är att han aldrig får tappa fattningen inför mig. Det är ett svaghetstecken. Han måste förtjäna min respekt genom att alltid föra sig som den Big Papa han är inför mig och barnen. Således grälar vi aldrig. Vi diskuterar oss gröna ibland, men när han säger ”Nog!” så är det nog. Och han säger det bara en gång. En diskussion är för all framtid över i och med att han sagt ”Enough!” och några som helst försök att ta upp frågan igen möts bara med en lång frågande blick.

Den här kvällen såg jag att vi nått ”Enough!”-stadiet utan att ens ha en riktig diskussion. Till min förvaning satte han sig dock ner och sa:

”Jag vill inte behöva säga det här, och jag gör det bara för att du inte ska komma senare och säga att jag borde ha sagt något istället för att bara gå och vara arg på dig. Ja, jag är arg! Jag är arg för att vi redan haft den här diskussionen och du vet vad jag tycker. Jag sjunger din pris och ära för alla som vill höra på och jag vill inte veta av att du gör saker bakom ryggen på mig.” Sedan följde ett långt samtal om västindiska traditioner och tänkanden som fick mig att förstå bättre varför detta var en så stor sak för honom. I grund och botten handlade det om barnen. Att ge barnen den bästa uppväxt man kan ge dem.

I vårt samhälle har vi så lite tid med våra barn att vi alltid har dåligt samvete. Vi köper deras förlåtelse för våra tillkortakommanden. Ett x-box här, lite McDonald’s där, de coolaste jeansen, cykeln som ”alla andra” har, KFC på en söndag osv, osv, osv. Det är ett billigt trick, men det gör varken våra barn gladare eller våra egna samveten något lättare. Pudelns kärna i Johns resonemang var att barn ska ha vad de behöver, inte vad de vill ha. Och vad de behöver är äkta kärlek och åtminstone en dag i veckan då man har tid att laga dem ett riktigt mål mat som kan avnjutas tillsammans. Att se mamma och pappa ta sig tid att göra något för dem, istället för att bara ta fram plånboken. Att skapa minnen och traditioner som man kan ta med sig ut i vuxenlivet och bygga sin identitet och sin egen framtida föräldraroll på.

Inom det afro-karibiska kollektivet finns det förhållandevis få människor med pengar. Många kämpar på med lågavlönade jobb och man har stora familjer att försörja. När man tagit hand om de närmaste finns också en stor släkt i Karibien man har ansvar för. Hur framgångsrik man är mäts inte i statusprylar (även om de flesta gillar lite bling), utan i hur pass väl man för sig och tar hand om sin familj. Att hemmet är rent, att barnen är rena och välklädda, att man upprätthåller traditionerna, att man och kvinna sköter sina roller så som Vår Herre skapade oss och att man tar hand om sina äldre är det som räknas. Om barnen inte får bra mat och sköter sina läxor är det mammas fel. Om de inte får bra mat och sköter sina läxor för att det inte finns pengar till mat och annat är det pappas fel.

Jag vet inte om det är för att jag är svensk, eller bara för att jag själv vuxit upp i en familj där både mamma, mormor och farmor var yrkesarbetande starka kvinnor, men för mig känns resonemanget lite stenålders. John accepterar att jag jobbar eftersom vi möttes på jobbet och han ser hur mycket jag älskar mitt arbete. Men bara därför. Innerst inne tycker han att jag borde vara hemma och bara jobba för honom och barnen. Vi hade också förhandlat oss fram till en situation där jag gått ner i arbetstid och bara arbetade deltid, men så fick jag ett erbjudande jag bara inte kunde motstå och tackade ja till ett jobb på mina lediga torsdagar och fredagar. Men snart måste jag välja. Fem dagar i veckan hemifrån är två för många och nu är det bara en tidsfråga innan han säger ”Nog!”

Till min egen stora förvåning och ohöljda förtjusning trivs jag bra med att leva stenåldersliv! Min man är ute och ”jagar mammut” och gör allt det som förvantas av en västindisk patriark. Som den äldste och starkaste mannen i sin klan är han den som medlar i familjekonflikter, fixar läckande kranar, startar döda bilar, ordnar med flygplatstransporter, talar farbroderligt men strängt till trilskande barn, upprätthåller moral och respekt inom kollektivet och i största allmänhet är den som alla förlitar sig på och ringer till oavsett vad de behöver hjälp med. Själv ber han aldrig om något i gengäld. Hans största lycka är att få komma hem till ett mål hemlagad mat och en varm säng och få känna sig ompysslad, värdefull och älskad.

Stenålderskvinnan i mig är stolt över att ha en man som alla ser upp till. Jag känner en sådan glädje, trygghet och tillförsikt i vetskapen om han gör allt för mig och barnen. Att vi hör ihop. Så nuförtiden när barna vill ha KFC får de gå och köpa det själva. Men aldrig på en söndag!

av

Gott Nytt År!

Idag är en speciell dag. Det är vår ettårsdag! Jag fattar inte riktigt att det redan gått ett år sedan vi skapade Akademin. Och jag tror knappt mina ögon när jag ser tillbaka på allt vi hunnit med under det år som gått. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag trott den dagen, den 29 februari ifjol, att vi skulle vara så här nära att ha en riktig friskola inom våra första två år.

Den 29 februari är ju traditionellt den dag då kvinnor får lov att fria. Mitt frieri kändes större och viktigare än om det varit äktenskap jag föreslagit. Jag var redan beredd att lova John resten av mitt liv, men att lova bort mig till gemensamma finanser kändes stort och skrämmande. Fast ibland faller alla bitarna på plats. Allt verkar så självklart. Han fick mig att fokusera min energi på det jag är mest intresserad av, och vips verkade det inte alls omöjligt att drömma om en egen skola.

Tanken på att få skapa en skolmiljö där lusten att lära är ett mål i sig själv var för lockande för att släppa taget om. Trots att han redan hade nämnt det vid flera tillfällen bestämde jag mig för att utmana mina rädslor och ställa frågan: Vill du knyta bandet med mig? Och han svarade ja!

Idag firar vi med att registrera vårt andra gemensamma företag och dricka rosa champagne. Men vi fortsätter också att jobba. Det senaste året har vi jobbat sju dagar i veckan, 10-15 timmar per dag, men så har vi också åstadkommit oändligt mycket mer än vad vi trodde var möjligt.

Den uppmärksamhet vi får är helt otrolig. Människor donerar generöst saker som vi kan sälja på eBay och saker som vi kan använda i vår verksamhet. Folk ber att få jobba som volontärer med oss. Föräldrar frågar om vi kan hjälpa deras barn. Ungdomar ber om hjälp och vägledning och ber att få starta olika projekt. Det värmer hjärtat och får oss att känna oss ödmjuka inför det stora ansvar vi är på väg att ta på oss. Men det får oss också att inse hur otroligt viktigt vårt projekt är. Och hur viktigt det är att vi faktiskt får våra egna lokaler snart.

Vi behöver ett ställe där vi kan vara sju dagar i veckan. Våra ungdomar behöver en säker hemmaplan där de kan softa, leka och låta lusten att lära gro och växa sig stark. De har allt som behövs någonstans inom sig, men i en värld där de inte blivit sedda för den de är har de glömt att vara barn och sopat frågvisheten under mattan.Vi vill hjälpa dem att finna den igen.

Vi tror att alla barn behövs. Vi jobbar främst med svarta ungdomar för att öka deras ambitionsnivå, maximera deras potential och skapa förutsättningar för framgång. Du kan hjälpa oss göra skillnad! Ge oss lite av din tid. Ge oss lite av dina gamla prylar som du ändå inte har någon användning för längre. Skänk en liten slant (se nedan) även om det bara är några korvören. Om du gör det kanske vi kan skåla in vårt tvåårsjubileum i våra egna skollokaler. Tillsammans.

Gott Nytt År!

——————————————-

Donationer emottages tacksamt och det finns tre sätt att donera från Sverige: Payson, Paypal och Banköverföring till IKANO-Banken (säg till så skickar vi kontouppgifter). Alla donationer som kommer genom Argbiggan kommer jag att nämna här i min blogg.

av

Den där Valentin litar jag inte ett ögonblick på…

Förra veckan var det Alla Hjärtans Dag igen; denna singlarnas fasa och de gängades eldprov. I många år var det (tillsammans med midsommar, jul, nyår, påsk, födelsedagar, begravningar, bröllop och barndop) en dag som gav mig rysningar och magsår. Det är ju nu en gång för alla så att man ska vara ihop. Med någon. Och det var ju inte jag.

Är man inte ihop får man bara vara med när det inte går att undvika. Eller när det inte är så noga. Men även då får man stå ut med konstiga blickar, ovälkomna närmanden och ett ogenerat rotande i ens privatliv. Singlar är helt enkelt otrevliga varelser. De hotar folks världsbilder. De är potentiella partnerknyckare. Och de är ju så otroligt onormala med sitt eviga nattsuddande, sin onaturliga frigjordhet och sin avsaknad av vardagsmåsten. Håhåjaja… Det är väl så att gräset alltid är grönare på den andra sidan.

Avundsjukan är kanske den fulaste sjukan av dem alla, för den förgiftar i övrigt friskt folk och får dem att drömma sig bort från sina liv. Detta tycks vara ett särdeles vanligt fenomen hos de som lever i tvåsamhet. Jag tror jag kan räkna antalet ”lyckliga” förhållanden i min bekantskapkrets på ena handens fingrar. Och jag har en stor bekantskapskrets! De allra flesta pratar mest om hur att leva med deras partner (läs man!) är som ha ett extra barn och hur trötta de är på hans [välj passande adjektiv/substantiv alternativt adverb/verb]. Men så kommer Valentin med sin båge, och plötsligt är det viktigt att manifestera sin lycka. Det är då man ska få lön för mödan och chansen att blända sin omgivning med de (materiella) kärleksförklaringar man fått.

På jobbet talade man knappt om annat under hela förra veckan och tidningarna var fulla med artiklar och sista-minuten hjälp för de oroliga. En särdeles orolig man berättade om hur han förra året varit så lycklig när flickvännen sagt att hon inte ville ha något speciellt; Valentin var ju trots allt bara ett kommersiellt jippo. Han hade skattat sig lycklig och investerat i en hink med KFC, en flaska fint vin och en DVD-box för att överraska kärestan med en mysig hemmakväll. Väl hemma möttes han av en rasande flickvän som slängde kycklingen i ansiktet på honom och kallade honom en okänslig knöl. Hur skulle hon kunna berätta för familj och vänner att hon inte fått något alls på alla hjärtans dag??!! Av någon orsak var hon fortfarande hans käresta och nu våndades han – i år måste han träffa rätt. Men vad ville hon ha?

Alla ljuger, säger doktor House, och det ligger något i det. Man säger att man inte vill ha något speciellt för det är ju det man ska säga. Men innerst inne hoppas man att han ska fatta. Att han ska hitta på något speciellt. Att just idag ska vara den där dagen då han visar mig och omvärlden hur mycket han älskar mig. Egentligen.

Nej, den där Valentin litar jag inte ett ögonblick på! Manifesterad kärlek är inte äkta. Den klingar falskt som en ostämd flygel. Inga presenter eller romantiska gester i världen kan lappa ihop ett trasigt förhållande. Den diamantring är inte smidd som kan förvandla ”ett extra barn” till en hetblodig förste älskare vid vissa sporadiskt utspridda tillfällen per år. Och tur är väl det! Man får helt enkelt så lov att bestämma sig – antingen vill man ha en man eller så vill man inte ha en man. Att ha en man i byrån, hur tilltalande tanken än må vara, funkar bara i Lill Lindfors gamla slagdänga. Eller om mannen i fråga i själva verket inte är en man alls, utan en liten latex-pryl som levererats i anonym förpackning.

I många år hävdade jag med en dåres envishet att jag behövde en man lika mycket som en fisk behöver en cykel. Det var sant när jag sa det, för det jag för mitt liv inte ville ha var manifesterad lycka och ännu ett ett olyckligt förhållande. Jag var tillräckligt olycklig i mig själv och behövde verkligen ingen hjälp med att känna mig otillräcklig och misslyckad. Men alla ljuger. Visst drömde jag ibland om ovillkorlig kärlek, om tillhörighet och mänsklig värme. Det var bara det att mina egna bittra erfarenheter och allt jag såg omkring mig vittnade om att detta var den Heliga Graal. Och man kan inte drömma sig bort från sitt liv. Självvald ensamhet är ändå bättre än att vara ensam när man borde vara två.

Men så mötte jag John. Försök, om du kan, föreställa dig två meter och hundra kilo självförtroende och obändig livsglädje kombinerat med en stark tro på Vår Herre och en lågmäld underfundig vishet, och säg mig sedan hur man försvarar sig mot något sådant.

”Du behöver en man som tar hand om dig”, sa han när vi känt varandra i någon vecka.

”Yeah right, lika mycket som en fisk behöver en cykel!”, parerade jag.

”Var inte sån, Evalena”, sa han. ”Du är battre än så och du kan inte ljuga för mig. Ljug för dig själv om du vill, men försök inte ljuga för mig. Du är vilsen. Du behöver en man. Jag vet inte vart du tappade bort dig själv, men oroa dig inte – jag ska nog hitta dig.”

Tre och ett halvt år och ett oräkneligt antal insparkade dörrar och nedrivna murar senare verkar det inte helt otroligt att tänka sig att en fisk kanske behöver en cykel ändå. I lördags firade vi vår andra alla hjärtans dag tillsammans med att inte fira alla hjärtans dag alls. Det fanns liksom ingen anledning. Med John är varje dag speciell. Hans kärlek är verkligen ovillkorlig och han är beredd att ljuga, stjäla och dö för mig. Jag hoppas så klart att han aldrig ska behöva göra något av dem, men vetskapen om att han älskar mig även i mina uslaste stunder har förändrat mig.

Jag har funnit sinnesro. En känsla av tillhörighet som är större än något jag tidigare upplevt. Därför är den största gåvan att få somna i hans famn och vakna lycklig till en ny dag tillsammans. Och det kan jag få göra varje dag.

Släng dig i väggen, Valentin!

av

Så mycket väsen för lite snö

snow1

De är bra roliga de här engelsmännen. Tuffa som få uthärdar de allt från skoskav till terrorattacker och konstanta krig, men ge dem en smula snö och hela landet klappar ihop.

På måndagmorgonen vaknade jag upp av att en lagom exalterad sambo och hans polare som tillbringat natten hos oss försökte sig på att motorvärma liv i vår skåpbil via positiv tankeöverföring. Det var i alla fall vad det såg ut som att de gjorde när de stod där och stirrade in under huven på den genomfrusna bilen. Aldrig den som vill gå miste om ett gott skratt på någon annans bekostnad hoppade jag raskt i lite kläder, fixade te åt min strandsatte man och hans entourage, högg med mig kameran och skyndade mig ut för att beskåda spektaklet.

Underhållningsfaktorn är rent enastående hög när man får börja veckan med att se folk i lågskor falla som bowlingkäglor runt de bottentjälade bilar de försöker knuffa liv i. Eller folk utan vantar och mössa, och för vädret rent sorgligt opassande kläder, skynda förbi som Yetis på flykt undan sina egna skuggor. Jag plåtade glatt folk som skottade snö med stekspaden och som försökte sopa sig igenom två decimeter snö med en liten bordssop. Men mest av allt försökte jag fånga dem som slog på arslet! Tyvärr är de särdeles svårfångade för hur man än försöker hinner man liksom inte knäppa innan de ligger där med en fånig min och ser allmänt dumma ut.

A propos min, förresten, finns det något mer skrattframkallande än minen hos någon som just insett att det kommer att gå åt helvete? Det påminner mig om ett av mina mest hysteriskt roliga minnen från Branta Vägen i Sundsvall en vinterdag i slutet av 80-talet. Det är vargavinter och blåis när jag ser en man stiga ur sin bil. Den står med nosen upp mot backen och han har just kommit ut och tagit tag i bildörren när bilen börjar glida bakåt. Hans ansikte stelnar till och han drabbas av mental kortslutning. Febrilt försöker han stoppa bilen från att börja rulla bakåt genom att krampaktigt hålla fast i bildörren och glida med bilen över den oförsonliga isen!

Jag skrattar så jag nästan kissar på mig och det känns som om vi är låsta i detta ögonblick i evigheters evighet. I själva verket tar det säkert bara någon sekund innan mannen ifråga får tillbaka sitt förlorade medvetande, hugger tag i ratten och får bilskrället att stanna mot trottoarkanten. Det är inte händelsen i sig som är minnesvärd, klantarsliga bilister ser vi ju vareviga dag, det är den där minen. Minen som säger att han vet att nu går det åt helvete. Minen som avslöjar att just nu är hela hans väsen satt i friläge – vad som helst kan hända.

Många sådana miner fick jag nöjet att njuta av och skratta åt i veckan. John, välsigne honom, tycker inte om min ohöljda förtjusning över andras missöden och tillkortakommanden; men har man missödats så mycket som jag och försonats med sina bristningar tycker jag gott man kan få fnissa sig grön åt folk som inte kan besegra en snödriva. Eller åtminstone åt deras ansiktsuttryck i den millisekund då de inser att det kommer att gå åt helvete…

Inte fullt lika roligt tyckte jag det var när tisdagen kom och vi fortfarande inte kunde ta oss till jobb eller skolor. Bussar och tunnelbanor stod stilla. Skolor och arbetsplatser var stängda av hälso- och säkerhetsskäl. Vägarna var nästan öde jämfört med hur de brukar se ut i rusningstid. Det verkade lite som om London som bäst höll på att vakna upp efter en terrorattack. Fast faktum är att dagen efter terrorattackerna 2005 var vi back in business redan nästa dag. Det är alltså snökanoner, inte hemgjorda bomber, de borde satsa på de där fanatiska muslimerna om de verkligen vill terrorisera engelsmännen bortom sans och samling.

Hela veckan har vi varit offer för ”adverse weather conditions” och ”significant snow”. (Om någon svensk kan tala om för mig vad obetydlig snö är för något skulle det uppskattas!) I torsdags kunde jag äntligen börja jobba igen, men vi var bara halv styrka både på elev- och personalfronten. Vi fick snöblandat regn och folk tyckte inte det kändes säkert nog att ta sig ut. I fredags började det snöa igen efter lunch och vips höll folk på att packa ihop för att gå hem ”innan det blev värre”. Katastrofteoretikerna evakuerade sina arbetsplaser snabbare än du kan säga ”evakuerade sina arbetsplatser” och lika bra var det. När jag och äldsta dottern åkte hem från jobbet vid halv sex på kvällen hade vi gott om plats på tunnelbanan. Halv sex en fredagkväll? I London? Skrattretande!

Idag säger de på nyheterna att vi kan vänta oss mer snö och kanske till och med en repris på måndagens äventyr. Nej, vet ni vad, nu räcker det! Underhållningsfaktorn åsido har det jäkla vädret, och den dåliga beredskapen för den händelse det skulle råka bli lite vinterväder så här mitt i vintern, redan kostat mig tre dagars inkomst, mitt tisdagsträningspass och min fredagswhiskyklubb.

Så jäkla roligt är det inte att jag vill ha ytterligare en vecka som denna…

av

Varför är så många bloggar så trista?

Jag älskar att skriva och jag älskar att läsa. Framför allt så älskar jag att läsa andra människors tankar. Ja, alltså inte som när man i sin ungdom slangade soppa ur en moppetank; jag menar så klart i nedskriven form. Självbiografier skrivna av intressanta människor (inte 20-åriga popsnören) och tidningskrönikor (Anders Westgårdhs i Aftonbladet missar jag inte om jag kan hjälpa det) har alltid varit klara favoriter. Nuförtiden är det mest bloggar som gäller. Eller kanske jag borde säga att nuförtiden gäller det att blogga.

Snart sagt varenda kotte jag känner, och ännu fler kottar som jag aldrig sett skymten av, håller sig med blogg i dessa dagar. Eftersom jag själv är skyldig till tiotalet bloggar så borde jag väl inte klaga och det gör jag inte heller. Så länge de har något att skriva om. Jag skulle bra gärna vilja veta varför så många bloggar är så jäkla trista! Folk skriver om att de ska äta en macka snart. (Näha? Gud, så intressant!) Eller om att de väntar på att telefonen kanske ska ringa. (Verkligen!!??) Kanske är det något fel på mig (tanken har slagit mig), men jag kan liksom inte riktigt se charmen i att läsa om någons febriga unge, dagens middagsplaner eller intima detaljer om någons pantade och oförstående partner. Det är ungefär lika intressant och stimulerande som att lösa korsordet i en serietidning.

På sistone har jag dock bokmärkat (bra ord!) två bloggar som jag kommer att följa med spänning. Den första heter Besserwisser Punkt Nu och är alldeles nystartad. Författaren råkar vara min far, men det är inte det som gör den läsvärd. Som den gamle mediaräv han är har han ett särdeles direkt och målande språk som, varvat med hans knivskarpa intellekt och ofta underfundiga humor, bjuder på många härliga läsupplevelser. Min andra nyfunna favorit heter Gnällmassivet och där håller en gammal bekant från hemstaden i pennan. Eller tangentbordet om man ska vara petnoga.

Read and weep, som vi säger här i Englandet…

av

I väntans tider…

Vi går i väntans tider här i huset och det är nästan oliiiiidligt spännande! Nej, vi ska inte ha ett till barn (inte just nu i alla fall) – det är antagningsbesked vi går och väntar på…

Efter mycken vånda, djupa grubblerier och mycken frustration över sina äldre syskons tillkortakommanden blev Gustaf den förste i barnaskaran att söka till universitetet. (Tekniskt sett var iofs Emma först, men hon kom in på en vakans och hoppade av igen så det gills inte riktigt.) Som varande näst yngst i familjen tyckte han att han borde ha fått ha en ganska så smidig, och relativt osynlig, farled på de akademiska världshaven. Istället kände han att han nu hamnade mitt i rampljuset och att han blev den som skulle måste axla bördan av allas förvantningar. Och därmed också risken att vara den som misslyckas.

Att vara mellanbarn kan vara en knepig upplevelse. Man är aldrig störst, aldrig minst, aldrig först, aldrig sist. Det blir sällan några superlativer för ett mellanbarn. Man finns och man är någonstans i mitten. Lite lagom sådär. För Gustaf har det varit rätt tryggt att befinna sig i stormens öga. Medans andra syskon gjort väsen av sig och fått mycket uppmärksamhet har han trätat på med sitt. Han har måhända inte bländat folk med gudabenådad begåvning och yviga gester utan varit mer som sköldpaddan i Aesops gamla fabel; men vi vet ju alla vem det var som kom i mål först.

Ansökningarna skulle vara hos referenten, Dr Bosher, dagen innan jullovet började. Tre dagar innan deadline bestämde sig Gustaf plötsligt för att ändra inriktning helt och hållet. Från att ha varit helt inställd på Forensic Science återgick han till Plan A som han haft sedan har var 12. Han vill bli lärare! Med tanke på att utbildning inte är ett särskilt konjunkturkänsligt område är det nog ett klokt val i dessa finansiella ökentider. Personligen tycker jag så klart att det är ett utmärkt val även av andra skäl. Vi lärare har ett av världens bästa jobb, men det ska jag blogga mer om en annan gång.

När ansökan äntligen var inskickad började den nervösa väntan på att få några svar. Här i England funkar antagningsprocessen så att man skickar in sin ansökan och en nätt liten summa pengar till UCAS som är den centrala antagningsenheten. Man får välja fem programalternativ och UCAS sköter sedan ”förhandlingarna” med universiteten åt en. Det som avgör hur intressant man är, är en kombination av ens betyg, ens personliga brev där man förklarar varför de borde välja just mig, och ens akademiska referens där någon uttalat sig om ens fallenhet för ämnesområdet och lämplighet för högre studier. I denna klassamhällenas krona är utbildning ett privilegium, inte en rättighet, och att läsa på universitet är inte en självklarhet.

Om man är en akademisk hetpotatis börjar erbjudandena från universiteten droppa in ganska så omgående, annars får man vackert vänta och hoppas på det bästa. Man kan bli antagen ända upp till någon vecka efter skolstarten i september/oktober, så för vissa blir det till att kasta sig iväg hals över huvud utan tid för några förberedelser. Man kan få två typer av erbjudanden – villkorslösa eller villkorliga. Ett villkorslöst erbjudande betyder att man är garanterad en plats oavsett vad som händer med ens slutbetyg. Ett villkorligt erbjudande innebär att man får en plats förutsatt att man uppfyller vissa villkor – normalt ett visst betyg i ett visst ämne.

Over jullovet slog våndan och prestationsångesten klorna i den arme sonen. En skolkamrat fick ett villkorligt erbjudande fyra dagar efter att hon skickat in sin ansökan, och därmed började operation Logga In Och Kolla Resultaten 25 Gånger Om Dagen. Det var nästan plågsamt att höra honom sammanbitet meddela att inga erbjudanden kommit in. Jag försökte förklara att sannolikheten att det satt någon och läste ansökningar över jul och nyår var ungefär lika hög som en regnfri januari i London, men det hjälpte föga. Slokörad och modfälld led han sig genom sitt jullov och längtade tillbaka till skolan.

Den 5 januari återgick livet till normala gängor och folk återvände till skolor och arbetsplatser. Dagen efter fick Gustaf ett villkorligt erbjudande från University of Cardiff i Wales! Fröjd och lycka! I samma veva drogs Emma och Oscar med i den akademiska svallvågen och bestämde sig för att sluta skjuta framtiden på framtiden. Bägge två satte, med en smula coaching, igång att leta program och universitet som passade deras intressen, fila på personliga brev och leta referenter. Emma sökte musiklinjer och Oscar psykologiutbildningar. Den 15e skickade vi deras ansökningar och ytterligare två nätta små summor pengar till UCAS och nu är det två till som våndas och lider här i huset.

Gustaf har precis fått ett erbjudande från Roehampton University i London! Två napp av fem möjliga inom loppet av två veckor är ett otroligt bra resultat och jag är så klart stolt som en tupp! Inte illa pinkat av en invandrargrabb att få så snabba erbjudanden av två av de bästa universiteten för lärarutbildning. Jag hoppas att han får tre till, för det skulle vara bra för hans självförtroende om han fick välja och vraka.

Nu håller vi tummarna för att det börjar droppa in erbjudanden till Emma och Oscar snart också. Spänningen är som sagt oliiiiiiidlig…

av

Den fula ankungen det var jag

Pssst! Nu kan du kan läsa en uppdaterad version av det här inlägget på Hello, Kära Gamla Sverige.

Min nyligen återfunna vän Kicki skrev i ett av sina mail att jag, precis som hon hade trott att jag skulle, uträttat så mycket fantastiskt i mitt liv. Det var ju väldigt vänliga ord, men Faster Wera skulle ha sagt att hon handskas vårdslöst med sanningen. Det är väl som det är med livet att man tar ett steg i sänder och aldrig vet man riktigt vart det leder.

Jag visste alltid att jag inte hörde hemma i Indal eller i Sundsvall. Jag kände mig oftast som en bortbyting och när jag var liten misstänkte jag att jag var adopterad eller att min mamma kanske stulit mig ur någon barnvagn…

Jag försökte väl göra det man ska för att passa in, men det funkade aldrig. Jag minns när vi köpte hus när mitt andra barn var på väg. Alla var så glada och tyckte det var så himla kul; vi skulle ha inflyttningsfest och fira men jag kände mig mest som om någon hade låst in mig i en bur och kastat bort nyckeln. Jag började umgås med de andra mammorna runt omkring och kände ofta vanvettet krolla sig under hårfästet på mig när allt vi någonsin pratade om var ungar, makar, hem och trädgård, släktingar och ytliga bekanta.

Varje dag träffades vi för att låta barnen leka med varandra. Vi promenerade, åkte på barnvänliga utflykter till Norra Berget och mammavänliga utflykter till IKEA-träsket, turades om att fixa lunch och fikade så mycket att jag än idag har svårt för själva ordet ”fika”. Varje dag gick jag omkring och kände mig som den fula ankungen bland alla svanarna. De var så stolta och lyckliga de där mammorna. De var någons mamma och de var någons fru. De hade ett hus och en bil och ett eller två barn. De tyckte att de hade åstadkommit något. Att de hade något att vara stolta över. (Och det hade de ju.) Jag trodde att det var något fel på mig som inte kunde känna den där lyckan.

Visst, jag hade hus, barn och bil, men allvarligt talat krävdes det inga större prestationer för att nå dit i mitten av åttiotalet. För de allra flesta tar barnalstrandet mer eller mindre hand om sig självt och på den tiden skrek bankerna efter folk att låna ut sina pengar till. Jag var så klart stolt över mina barn, men jag tyckte inte att barnen definierade mig som människa. De kom från mig och de var en del av mig, men vem var jag då? Någons blindtarm? Ett tillbehör?

En av alla de dagar som flöt förbi i denna hemmamammornas värld satt vi på altanen hos en av oss. Det var en höstdag och det började bli kallt ute. Jag hade just blivit gravid igen med barn nummer fem, men det var det ingen annan än jag som visste då. Barnen lekte glatt och vi satt där pa verandan med vårt fika. Jag hatar vinter och kyla, och gränsen för hur mycket tomsnack jag kan uthärda var sedan länge passerad. Jag filosoferade som bäst över hurvida jag faktiskt var självmordsbenägen, eller om jag skulle känna mig bättre ifall jag högg mig själv i benet med en gaffel, när jag hörde en av mammorna säga:

”Tänk, om femtio år sitter vi fortfarande här och gaggar om karlar och ungar och livet!” Hon sa det som om vi var de rikaste människorna i världen som hade denna välsignade framtid att se fram emot. De andra skrattade och instämde glatt. Jo, nog var det väl fantastiskt att tänka sig att vi hade allt detta och att om femtio år skulle vi fortfarande sitta tillsammans och fika och passa ungar och prata om våra enfaldiga karlar som inte fattar att toasitsen ska vara nedfälld eller att lortiga strumpor ska vara i tvättkorgen. Tanken svindlade!

Jag kände mig fysiskt illamående och trots att jag aldrig tidigare sagt ett ord om att jag kände mig utanför och misslyckad, som ett måndagsexemplar av en kvinna, kunde jag inte hjälpa det den här gången.

”Va? Menar ni allvar? Varje dag i resten av livet som den här? Vakna med samma ansikte bredvid er i sängen vareviga morgon? Veta varje morgon exakt hur hela dagen kommer att se ut? Aldrig något nytt? Aldrig några utmaningar? Aldrig någon egen tid? Aldrig växa som människa, pröva sina vingar och göra något av allt det man drömde om när man växte upp? Bara vänta på att barna flyttar ut så man kan få mer tid att reta sig på strumpor, toalock, fantasilösa födelsedagspresenter och ett ”lagom” inspirerande sexliv? Och sedan barnbarn att förlänga fika-på-verandan cykeln? Hellre dör jag!”

Sju-åtta förfärade ansikten stirrade på mig som om jag just hade sagt att jag vänsterprasslade med grannfrun eller något annat rysligt opassande. Diskussionen som följde blev rätt giftig. Man ska akta sig för att vilja mer eftersom det kan uppfattas som en underliggande kritik mot dem som av olika anledningar trivs rätt bra i gyttjepölen.

Grannsämjan fick sig en törn den där dagen. Jag hade kritiserat deras livsval, sett ner på deras liv, och relationerna blev aldrig mer riktigt varma efter det. Jag gick hem med tunga steg och tänkte att som man bäddar får man ligga och nu var det nog till att göra det bästa av min bristfälliga bäddningsteknik. Det gick som det gick med den saken. Fem månader senare flyttade barnafadern ut och om jag tidigare hade varit en främmande fågel som fick vara med i flocken om än bara för att ”man gör så” så blev jag nu en paria.

Telefonen slutade ringa, det hölls middagar och arrangerades utflykter som man ”bara glömde” berätta om osv. När sommaren kom och det var dags för det traditionsenliga midsommarfirandet ringde en av mammorna upp mig och sa som det var: det kändes inte bra att ha mig med i ”gruppen” nu när jag inte längre hade så mycket gemensamt med dem. Kanske skulle det vara bättre för mig om jag skaffade mig lite singelmammor att umgås med istället, för det blir ju alltid så svårt att umgås annars om man inte är jämna par. Jag var ledsen då, men egentligen borde jag skicka henne en rejäl blomsterkvast och en flaska bubbel!

Så kom det sig att jag hamnade i singelslingan i Granloholm och hade jag inte gjort det hade jag inte varit här idag och det vore ju trist att tänka sig. John säger ofta att han tror att hela vårt liv har varit en enda lång resa där allt som hände var tvunget att hända för att vi skulle mötas och kunna ha den relation till varandra som vi har. Jag tycker det låter lite flummigt, men det finns också något trösterikt i tanken att allt som händer händer av en orsak. Att inget är fel eller förgäves utan bara ytterligare ett steg på livets långa väg.

av

Om skrivklåda och den engelska skolvärlden

Pssst! Nu kan du kan läsa en uppdaterad version av det här inlägget på Hello, Kära Gamla Sverige.

Jag har försökt få tid att skriva tillbaka till Kicki hela veckan, men ibland finns det verkligen ingen tid över i det här huset! De senaste två veckorna har varit särdeles galna. Efter jullovet händer någonting mystiskt i skolorna i det här landet.

Efter att ha tillbringat höstterminen i något slags sömnigt ”äh det är ju hundra år tills juni så än är det ingen brådska” stadium drabbas plötsligt all skolpersonal av kollektiv panik första dagen i januari. (Här har vi tre terminer på skolåret. I princip går man i skolan september – december, januari – april och maj – juli.

Normalt har man alla prov i slutet av termin tre såvida inte en kurs är kortare än ett helt läsår och examineras i slutet av kursen. Man får betyg som till 70% baseras på provresultatet och till 30% på coursework som är ett arbete där man får chansen att visa att man kan omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken.) I slutet av andra terminen måste allt coursework vara klart och betygssatt.

Ibland tror jag att John och jag är de enda två människorna i hela den engelska skolvärlden som inte drabbas av paniken; han för att hans karibiska temperament inte har något panik- eller stressläge alls, och jag för att jag manifesterar min svenskhet med att planera min tillvaro så att jag vet vad som ska göras.

Dessvärre drabbas vi likafullt av skvättet från den allmänna panikvågen. Dels i form av halv- eller helhysteriska kolleger som med alla medel försöker få någon annan att ta ansvar för deras arbete; dels i form av förfärade elever som efter att ha blivit skrikna åt av någon galen lärare tror att de just blivit dömda till att jobba nattskift på McDonalds för all framtid.

För att hotta upp januaritemperaturen ytterligare några grader har vi också en deadline för universitetsansökningar den 15 januari. Den centrala antagningsenheten, UCAS, sköter ansökningarna, men alla elever måste ha en referens från en lärare som kan yttra sig om deras akademiska förmåga och förutsättningar för att klara av det program de valt.

Man kan börja söka redan på hösten, men självfallet väntar många till sista veckan med att få det gjort och tar för givet att deras lärare inte har något bättre för sig än att skriva referenser halva nätterna. Jag fick in min sista referens i UCAS-systemet tio minuter innan midnatt i torsdags. Hela fredagen gick jag omkring på jobbet och kände mig som om jag partat hela natten lång.

I wish…

av

Vi möttes på Facebook

Pssst! Nu kan du kan läsa en uppdaterad version av det här inlägget på Hello, Kära Gamla Sverige.

Härom veckan stötte jag ihop med min gamla skolkompis Kicki på Facebook. Det är ju så nuförtiden att man aldrig träffar gamla bekanta i verkliga livet. Man möts online. Problemet med det är att på stan, i verkliga livet, kan man spela ovetande, ta en annan väg eller gömma sig bakom någon hylla i affären. Online funkar inte den taktiken. Är man online så är man online och då kan man stöta ihop.

Just Kicki hade jag i och för sig gärna stött ihop med på stan också, men det är både statistiskt och logistiskt osannolikt eftersom vi bor i olika länder. Hon befinner sig i Sundsvall i Sverige och jag bor numera i London i England. Hursomhelst, ett första trevande försök till hälsning ledde snart till långa e-mail för att ta reda på vad som hänt sedan sist. Det är sisådär en elva år sedan vi sågs senast, och då hann vi egentligen inte prata så mycket, så man kan ju tänka sig att det är en hel del som hunnits med.

Vi gick i högstadiet i Lidens Skola tillsammans. Hon var den tvärhandshöga coola bruden som rökte pipa och ville bli sjöman. Jag var drömmaren som bara ville bort från allt och hitta mig en plats där jag kunde sitta i värmen och skriva. Idag jobbar hon som akassekontorschef. Hon kom aldrig till sjöss om man inte räknar en och annan Ålandskryssning. Jag jobbar som lärare i London. Varmare än Indal och Sundsvall förvisso, men inte riktigt det västindiska klimat jag drömde om. Skriver gör jag i alla fall. Bland annat i ett antal bloggar som samtliga är på engelska.

Skrivandet till Kicki fick mig dock att känna en längtan att uttrycka mig på svenska igen. Jag har ju en hel del att berätta och kanske kan min historia och mina resminnen inspirera någon annan drömmare att följa sin inre röst och våga ta reda på vad som skulle hända om…