Evalena Styf

av

Lite konstruktiv konstruktionskritik kanske

Jag har just kommit hem fran dagens stora aventyr. Emma och jag har varit pa Tesco och handlat. Jag har lart mig att kora handikappanpassad kundvagn. En san dar som man hakar fast i rullstolen sa man har nagonstans att stoppa varorna. Dvs de varor som man till aventyrs nar. Och det ar inte manga.

Nar man ser varlden ur ett nytt, lagre, perspektiv inser man att det vill till att vara lang om man vill ha nagot gott. Eller nagot bra. Alla varor som ar bra eller goda ligger antingen hogst upp pa hyllorna eller langst ner i kyl- och frysdiskarna. Sitter man i rullsol kan man inte na vare sig dit upp eller dit ner. I mellanskiktet stoppar man helt klart allt sant dar som ar nodvandigt men trist. Sant som folk letar efter for att de behover kopa det, inte for att det ar nagot de till nods vill ha. Konserverade tomater. Mjol. Toapapper. Senap. Potatis. Skoputs. Mjolk. Vad lagar man for middag av det? Det skulle jag bra garna vilja veta.

Nu ar det val sakert sa att rullstolsfolk generellt sett inte tillhor det mer kopstarka kundsegmentet. Det ar inte de som framst behover lockas att kopa alla specialerbjudanden. Eller delikatesser. Men anda. Lite surt ar det ju nar man lyckats ta sig anda till affaren, och lyckats haka pa sin lilla rullstolsanpassade kundvagn, att det man kan kopa om man inte har ett par extra hander med sig (eller ids be om hjalp en gang i minuten) i princip ar toapapper och mjolk. Bra att ha, forvisso, men ratt vardelost om man ska ata en god sondagmiddag.

Som tur var hade jag ju min Emma med mig, sa det blir trots allt lite mer an toapapper till middag. Vi ska fa avokado med nagon slags skaldjursrora. Sedan inkokt lax med en harlig sallad for mig och dillkokt potatis for de andra. Och sa pannacotta med hallon. Och lite vin sa klart. Till kvallen nagra goda korvar och ostar. Om jag kan halla mig vaken sa lange. Just nu stokar hon runt i koket, min lilla tjej som inte ar sa liten langre, och jag haller mig undan. Hon ar arbetselak i koksregionen, sa det ar bast hon far vara ifred och gora som hon vill. I mitt kok…

Pa tal om konstruktioner ar jag lite putt pa min Mustang ocksa. Dels drar den till vanster nagot alldeles envetet. Det ar nastan som om det hogra hjulet inte riktigt nar ner till marken, sa att det vanstra drar ivag lite som det vill. Och sedan tar fotplattan i marken sa fort underlaget blir lite knaggligt. Om du varit i London (eller nagon annanstans i England for den delen) vet du kanske att har ar alla trottoarer knaggliga. For att inte saga livsfarliga. Man skulle kunna tro att de alla blev sonderbombade under Blitzen och att ingen av dem reparerats sedan dess.

Med for lag fotplatta ar det rent livsfarligt att fardas pa trottoarer. Det tar stopp utan forvarning. Tvarstopp. Och da flyger man nastan ur stolskrallet. (Undrar om det ar darfor den har sakerhetsbalte?) Fotplattan gar att hoja, det gor den, men om man hojer den kan jag inte ha foten pa den eftersom jag inte kan boja pa benet. Och hela vitsen med fotplattan ar val just att man ska ha foten pa den. Antar jag. Sa nu funderar jag som bast pa om vi kanske maste skaffa en sittdyna som gor att jag sitter lite hogre upp. Eller om det finns nagot annat fiffigt satt att losa problemet.

Kanske overlater jag det pa chefen. Han kan sakert behova fa nagot att klura pa nar han kommer hem efter semestern.

av

Tre lander jag vill besoka

Bloggutmaningen postaday2011 kommer med ett dagligt tema att skriva om. Nagot for att satta fart pa fingrarna och besegra skrivkrampen. Varje dag kommer ett litet tema att fundera kring och saga nagot klokt eller roligt eller underfundigt eller vadmannukanhittapa om.

Tema #1: Tre lander jag vill besoka

1) Sverige. For att jag inte varit ”hemmavid” pa lange. En blixtvisit till syskonen i Goteborg i december 2009 var senast. I Sundsvall har jag inte varit sedan farmors begravning. Nu har jag hemlangtan. Saknar Loran. Saknar familjen. Saknar lukten av havet. Saknar stillheten.

2) St Lucia. Vi har planerat att besoka familj och semestra lite i ett par ars tid nu, men det har alltid kommit nagot i vagen. Jag skulle verkligen behova en ordentlig semester. Med sol och bad. God mat. Bocker. Vila.

3) Frankrike. Eller Paris narmare bestamt. Vi hade bestamt oss for att cykla dit, Mannen och jag, nar den nya cykelleden London – Paris oppnas i tid for OS 2012.  Nu ser det val ratt tveksamt ut om jag nagonsin kommer att kunna cykla igen, men kanske kan man gora resan med rullstol? Vem vet. Paris 2012 kanns inte som nagot jag ar beredd att slappa bara for att benen gatt i fortidspension.

av

Fran och med nu ska vi fylla aren med liv!

Gott Nytt Ar pa er alla vanner och alla som vi inte annu kanner! Jag hoppas ni kanner er pigga och frascha idag sa att ni inte borjar det nya aret som slokande vartulpaner. Det finns namligen de som tror att sa som det nya aret borjar satter man tonen for det som komma skall. Det kan for all del vara fullkomligt nonsens. Men det skulle ju kunna ligga nagot i det ocksa. I ar bestammer jag mig for att tro pa det senare, och saledes har denna dagen paborjats just sa som jag skulle vilja starta de allra flesta av mina framtida dagar. Jag lag kvar i sangen och bara njot av tanken pa att vara har annu en dag. Att den ar min. Och att den ar har for mig. Att forvalta och gora vad jag vill med.

Tog mig sa smaningom upp, fick pa mig lite klader (alldeles sjalv!) och at mysfrukost med Filip och Gustaf. En av dem fixade kaffe at mig – den andra serverade mackor med ost och pepperoni. Jag pratade med Emma som kommer hem idag for att fira det nya aret med oss. Och med alskling som kommer hem imorgon. Utsovd, matt och glad tog jag sa tag i lite jobb. Jo, jag vet att det ar helg och sa, men dagens arbete var roligt. Jag tittade lite i den nya almanackan. Forde in sant som man vill se till att komma ihag. Och fattade nagra strategiska beslut om vad jag ska sluta med 2011. Och vad jag vill fortsatta med. Kandes riktigt bra!

Sedan kom det ett meddelande fran varldens basta Eva. Jag hade tilldelats trostpris i hennes bloggtavling. Priset var hemligt och man skulle motivera varfor man borde vinna. Det gjorde jag. Men sedan blev det lottdragning for hon kunde inte bestamma sig. Och da vann jag inte. Fast sa vann jag visst lite anda. For att hon andrade lite pa tavlingsreglerna. Och sa ar det ju nar man ar i var alder – man kan fa andra sig. Man kan fa tanka om. Gora annorlunda. Ifall man sa vill. Och det ville Eva. Sa jag vann ett trostpris! Jag vet inte vad jag vunnit och det spelar ingen roll, for jag har redan gett bort vinsten. Jag ville att nagon annan skulle ha den. Nagon som jag tyckte fortjanade att fa ett litet paket alldeles sadar oforhappandes. Och pa nagot satt gor det vinsten annu battre.

Serendipity ar mitt favoritord i den engelska ordboken. Det betyder ungefar att man far nagot riktigt, riktigt bra utan att man egentligen letat efter det eller ens visste att man ville ha det. Lite Nalle Puh-filosofiskt sadar. Man vet inte vad man vill ha forran man hittar det. Det har varit mycket serendipity i mitt liv de senaste aren, och att vinna nagot sahar pa arets forsta dag kanns som ett gott tecken. Fortrostansfullt pa nagot vis.

Nu har min fina Emma kommit hem och det drar ihop sig till middagsbestyr. Arets forsta dag avslutas med familjemys med de 50% av familjemedlemmarna som ar hemma. Ljusen ar tanda. Magen ar full av mat. Hjartat ar fullt av karlek.

2011 kommer att bli ett bra ar. Det kanner jag pa mig…

av

Postaday2011? Snacka om utmaning…

Jag har antagit en utmaning som heter duga. Jag ska forsoka skriva ett blogginlagg om dagen under hela 2011. Ar det ens mojligt? Ja, det vete faglarna, men man ska val kanske sikta mot stjarnorna och vara glad om man nar tradtopparna. Eller?

WordPress, som ar plattformen for denna min alldeles egna lilla horna i blogiversum, har utlyst en tavling: Postaday2011. Och tavlingar ar ju alltid kul. Sist jag tavlade, forra veckan, vann jag trostpris. Minsann. Den har gangen kan jag vinna. Det vet jag. For hogsta vinsten ar mer skrivande. Och mer skrivande – privat skrivande vill saga – ar ett av mina nyarsloften. Att skriva bara for att jag vill och kan. Skriva om vad som helst. Att bara uttrycka mina egna tankar och funderingar. Om det faktiskt blir en gang om dagen ar val kanske tveksamt, men det spelar mindre roll. Det ar att skriva mer som raknas. Och med tankte pa hur fa inlagg jag knapat ihop sedan jag borjade med den har bloggen kan det inte vara sarskilt svart.

Det var ju det har med att fylla aren med liv – istallet for livet med ar – som skulle vara det stora malet. Och da ar det ju viktigt att ta sig tid att gora sant man gillar. Och jag gillar att skriva.

av

Ett apple om dagen haller doktorn borta

Jo, det var ju sa det skulle vara enligt det gamla ordspraket. Jag kan saga att jag just fatt bevis for att detta inte nodvandigtvis ar med sanningen overensstammande. I sex veckor har jag tagit ett apple om dagen, en sa kallad selektivacyklooxygenas-2 hämmare vid namn Arcoxia, som var tankt att fa bukt med mitt skov och sa stort skulle betyda att jag slapp ta upp till 16 andra tabletter om dagen. Idag visade det sig att mitt dagliga apple tvarsom gjort mig mer sjuk och lett till att doktorn behover vara an mer narvarande i mitt liv. Jag ar arg. Jattearg faktiskt! Och suuuuuuuuur…

Det visar sig att Arcoxia ar ett riktigt daligt val av medicin for en san som jag. Tokdaligt. Over de senaste sex veckorna har jag varje vecka besokt farbror doktorn varje fredag, och varje vecka har jag kant mig samre an veckan innan. Idag satt jag i vantrummet och kande mig som om en Dementor fran Azkaban hade sugit sista gnuttan liv ur mig. Blev inkallad till en ny doktor (jag ogillar verkligen att traffa nya lakare!) som istallet for att fraga vad jag ville ha hjalp med direkt sa att jag sag sjuk ut. Hur madde jag egentligen?

Det visar sig att den har jakla medicinen har brakat med mitt hjarta. Mitt hjarta! Det har minsann aldrig varit nagra problem med mitt hjarta forut (om vi ser pa saken fran ett rent fysiskt perspektiv), men nu har det tydligen varslat resten av kroppen om uppsagning. Pa gratt papper, som faster Wera skulle ha sagt.

I’m not impressed… =(

av

Om krumelurpiller och mentala krumbukter

I det stora genetiska lotteriet drog jag vid min tillkomst inte bara en, utan tre, eller fyra om man ska vara petnoga, nitlotter. Jag antar att det i någon mån stödjer Johns lilla tes om att människor borde kontrollbesiktigas innan de får sätta barn till världen. Å andra sidan hävdar jag, liksom min vän i världen ÄlgEva, att alla människor oavsett funktionshinder och andra defekter är precis lika viktiga. Vi kanske inte funkar på samma sätt som ni normalstörda (Evas fullkomligt lysande benämning på sk vanliga människor), men vi funkar. Och våra liv behöver inte nödvändigtvis definieras av våra kroppsliga eller mentala defekter. Så det så.

Av mina fyra defekter är det en som genom åren irriterat mig mer än de andra. Bechterews sjukdom. Eller Ankyloserande Spondylit som den mer medicinska termen lyder. Det är en inflammatorisk sjukdom i bäcken- och ryggleder som drabbar ungefär 0,5 % av befolkningen. Främst män. Kanske det är därför jag alltid varit en smula manhaftig… =)

Auto-immuna sjukdomar beror på att ett hyperaktivt immunförsvar får för sig att kroppens egna, fullt friska, substanser och vävnader i själva verket är sjuka. Immunförsvaret attackerar därmed kroppens egna celler och ställer till med skador där inga skador fanns förut. Mitt immunförsvar är supereffektivt när det gäller att bekämpa min egen kropp. När det gäller att bekämpa baciller och annat som kommer utifrån är det, i det närmaste, obefintligt. Jag blir sjuk om grannen nyser. Typ. Och måste jag åka flygplan eller träffa en hel grupp  med nya människor blir jag jättesjuk. Flyga kan man ju låta bli, men som lärare kan man inte gärna undvika att träffa nya människor. Så sjuk är jag nästan jämt. Men som med allt annat här i livet så vänjer man sig. Jag har haft ont i ryggen (pga att ryggraden förbenas) i över 30 år. Mina höfter, knän, axlar, fot- och handleder är som gistna gamla ladugårdsdörrar. De knarrar och sprakar och spjärnar emot varenda morgon när jag ska ur sängen. Och jag har haft feber nästan varenda dag i 20 år.

Det finns inget botemedel mot AS. Men det finns en del roliga krumelurpiller man kan ta för att dämpa symptomen och lindra smärtan. Om min doktor fick bestämma skulle jag knapra piller för jämnan. Men det får han inte. Av alla olika piller jag provat genom åren har jag lärt mig en sak – de botar mig inte! De gör mig mer eller mindre knäpp och får mig att känna mig som om jag vore onykter. Vissa har också haft förmågan att göra mig mer eller mindre förvirrad, eller rent av framkallat hallucinationer. Mina barn kommer nog aldrig att glömma den gången i Göteborg när jag fick hjälp att ta mig till toaletten, såg mig själv i spegeln och började stortjuta när jag såg Marge Simpsons fula nuna och stora lila hår titta tillbaka på mig i spegeln. Emma försökte febrilt (under hysteriska skrattanfall!) förklara att hon ju hjälpt mig att färga håret i en chic svartvinbärsfärg dagen innan i ett försok att pigga upp mig en smula, men det hade jag inget minne av.

Här i Englandet tvingar de, med John Förrädarens entusiastiska bifall, i mig ett preparat som kallas selektivacyklooxygenas-2 hämmare. Någon kul typ har döpt eländet till Arcoxia och tabletterna ser ut som små äpplen. Gulligt värre. Mindre gulligt blir det när man läser listan med alla biverkningar dessa små äpplen har att bjuda på:

Svaghet och trötthet, yrsel, huvudvärk, influensaliknande symtom, diarré, väderspänning, illamående, matsmältningsbesvär, obehagskänsla eller ont i magen, halsbränna, ändrade blodvärden avseende levern, svullnad av ben och/eller fötter pg a vätskeansamling, förhöjt blodtryck, hjärtklappning, lättare att få blåmärken, gaser i magen/tarmen, bröstsmärta, hjärtsvikt, känsla av åtstramning, tryck eller tyngd över bröstet, hjärtattack, stroke, mini stroke, oregelbunden hjärtrytm, övre luftvägsinfektion, förhöjd kaliumnivå i blodet, ändrade blod- eller urinvärden avseende njurarna, förändrade tarmvanor inklusive förstoppning, muntorrhet, munsår, smakförändringar, mag-tarmkatarr, magsår, illamående, irriterad tarm, inflammation i matstrupen, dimsyn, irritation och rodnad i ögonen, näsblod, ringningar i öronen, yrsel, ökad eller minskad aptit, viktökning, muskelkramp/ryckning, muskelsmärta/stelhet, sömnsvårigheter, sömnighet, domnande eller stickande känsla, ångest, depression, nedsatt mental skärpa, andnöd, hosta, svullnad i ansiktet, rodnad, hudutslag eller kliande hud, urinvägsinfektion, minskat antal blodplättar, minskat antal röda blodkroppar, minskat antal vita blodkroppar, Sänkt natriumhalt i blodet, hudrodnad, allergiska reaktioner inklusive nässelfeber, svullnad av ansikte, läppar, tunga och/eller svalg vilket kan orsaka andnings- eller sväljsvårigheter, kramp i luftrören, allvarliga hudreaktioner, inflammerad magslemhinna eller magsår som kan förvärras och kanske börja blöda, leverbesvär, allvarlig njurpåverkan, allvarlig blodtrycksökning, förvirring, se, känna eller höra saker som inte finns. Perfektionellt! Eller inte… =(

Jag undrar om det här med placeboeffekten funkar med biverkningar också. Finns det kanske risk för att man får dem om man läser bipacksedeln? Har Socialstyrelsen utrett detta? Eller har de blivit nedlagda av regeringen Reinfeldt? Vad vet man.

Vad jag vet är att förra veckan kom ett nytt skov och samma dag som det började ge sig till känna körde John in mig till polykliniken. (Jag brukar försoka undvika att åka in så länge som möjligt, men se det går inte Herrn med på.) Under en månads tid får jag nu vackert bita i det lilla vita äpplet vare sig jag vill eller inte. Och i en månads tid får nu familjen stå ut med mina mentala krumbukter vare sig de vill eller inte. Barna klarar det nog, de har vanan inne och vet hur de ska handskas med mig när galenskapen slår till. John ar inte lika rutinerad som barna och har ibland lite svårt att hänga med i (humör)svängarna. Men det är rätt åt honom – det är ju trots allt han som envisas med att släpa iväg mig till doktorn i tid och otid…

av

Sverigedemokrat? Ska det vara något slags skämt?

Jag mailade min far häromsistens och klagade på att han inte bloggat på ett halvår. Sedan den 1 mars närmare bestämt. Lustigt nog visar det sig att jag själv inte skrivit ett enda inlägg i denna, min svenska, blogg sedan dess heller. Så kan det gå. The pot calling the kettle black, som de säger här i Englandet.

Idag är det min farmors födelsedag, men hon finns inte längre med oss. Och för första gången sedan hon somnade in är jag glad för det. Glad att hon aldrig behövde uppleva dagen då nassarna tog plats i Sveriges riksdag. Dagen då var tionde Indalsbo röstade på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna? Bara namnet gör mig förbannad! Det antyder på något sätt att detta parti representerar den svenska demokratin. Hujedamej!

Jag följde den svenska valvakan med en allt mer fallande haka och allt mer uppspärrade ögon. Var detta möjligt? Var det verkligen sant? Här i världsmetropolen gör de ofta narr av mig för att jag är så stolt över att vara svensk. Nu känns det som om jag inte har något att vara stolt över längre. Jag mår illa, riktigt illa, över tanken på att den svenska demokratin urholkas och att folk inte förstår att det inte handlar om demokrati och yttrandrefrihet att säga nej till nazister och fascister. Att hela den svenska demokratins värdegrund vilar på att vi inte accepterar rastänkande, segregering, främlingsfientlighet och andra vidrigheter.

Värst av allt känns det att idag är det fortfarande lite fult att vara nasse, men om tio år finns det risk för att vårt land följt den trend som svept över Europa över de senaste årtiondena. Det börjar med den tysta acceptansen och övergår så småningom till något fullständigt normalt. I demokratins och yttrandefrihetens namn försvarar man allas rätt att hata och peka finger. Allas rätt att vara egoististiska. Sköta sig själv och skita i andra. Solidaritet är inte cool. Allmännyttan är förlegad. Sverige ska bevaras svenskt (vad nu det är) och de giriga tror att bara de får en hundring mer i plånboken tack vare sänkta skatter, och slipper betala för invandrarnas bidrag, så blir allt bra.

Skämmes, ta mig fan! Jag hänger mitt huvud i skam och fäller en tår för flydda tider och fallna ideal. Hur ska mitt hemland kunna resa sig ur detta? När ska politikerna inse vad det är för samhälle man skapar när man odlar utanförskap, när man konsekvent vägrar inse att utan assimileringspolitik skapar man kolonier där folk aldrig blir en del av det land de lever i. Och snart nog göds hatet på bägge sidor om kolonins gränser. Hat som är baserat på fördomar och rädsla.

Trettiotalets bitande vindar viner åter över Europa. Det skrämmer mig. Något alldeles fasansfullt. Kanske dags att ansöka om politisk asyl… =(

av

Vad kostar ett krossat hjärta i dessa dagar?

Våren 2008 påbörjade jag en ny hälsoregim och det var ett närmast själsuppslukande projekt som fick inflytande över snart sagt varenda liten detalj i mitt liv. Jag räknade kalorier, gjorde nyttigare val, såg till att få en daglig dos av motion, tog kontroll över mitt sovmönster, kollade vattenintaget, åt näringstillskott och vad jag nu kunde komma på för att få någon fason på mitt fysiska välbefinnande. Det var kul! Det fick mig att känna mig fantastiskt bra! Och ändå tappade jag sugen.

Men hur??!! Undrar du nog. Jo, för att jag gjorde det av helt fel orsak.

Operation Bättre Hälsa påbörjades efter att vår läkare på infertilitetskliniken givit oss en sträng förelasning om hur vi skulle se efter min hälsa och bygga upp min kropp och mitt immunförsvar så att jag skulle kunna klara av en till graviditet. En som skulle låta mig gå hela vägen utan komplikationer eller fler missfall.

John, den ständige fixaren, tog genast kommandot över piskan och var fast besluten att få mig i form. Jag hängde på eftersom ekvationen erbjöd de två saker jag ville ha mer än något annat – honom och hans barn. Vårt barn.

Vi hade förlorat vårt barn tidigare det året; mitt femte missfall. Smärtan kändes outhärdlig. Det var som om någon hade slitit livmodern ur kroppen på mig, tömt dess innehåll i närmsta papperskorg och slagit mig i ansiktet. Jag hade svårt att andas. Svårt att känna. Och jag bad högre makter om hjälp att få styrka; hjälp att inte hata. För det som är värre än att förlora ett barn är att förlora ett barn medan en annan kvinna bär på sitt. När hennes barn också är din mans. När hon föder hans barn. När du måste dela hans glädje över det nyföddda barnet, medan du handskas med din egen svartsjuka och den där fula rösten inom dig som säger att ”det barnet skulle ha varit mitt. Det borde ha varit hon som fått missfall!” När du sitter ensam hemma en helg medan han åker och besöker sin bäbis. När du hör honom berätta för familj och vänner om den obegripliga kärleken till detta barn.

Hela sommaren och hösten slogs jag med monstret inom mig som hotade att ta över mitt förstånd. Jag försökte acceptera att mannen jag älskar givit vad jag ville ha mer än något annat till någon annan. Det var inte vad han ville – det visste jag ju – men svartsjukan är inte rationell. Bara himlen vet hur hett jag önskade att hon skulle få lida som jag. Få känna hur jag kände mig. Men å andra sidan, om hon skulle känna som jag skulle det ju skada hans barn och det ville jag så klart inte.

Det var John som bar mig genom denna galenskap.Med sin vishet, sitt tålamod och sin kärlek hjälpte han mig att vara en större och bättre människa än min syndfulla själ ville tillåta under den här tiden. Jag hade också också min gamla hederliga överlevnadsstrategi att hålla mig till. Och Operation Bättre Hälsa. Programmet vars mål var att frälsa mig från denna oändliga tortyr och ge mig det barn varje fiber inom mig skrek efter. Så jag vägde och mätte och räknade och förde dagbok. Det fick mig att känna att jag gjorde något istället för att bara vara ett offer. Och just när jag började våga tro att jag faktiskt skulle ta mig igenom denna misär hände det otänkbara. Mitt livsuppehållande system började falla samman.

Han är en väldigt privat man, min älskade, så exakt vad som egentligen hände kan jag inte blogga om men han fick ta rätt många hårda slag. Till sin hälsa. Och till sitt hjärta. Och då slutade han prata. Mannen som alltid berättat allt för mig var plötsligt tyst som muren. Och han började hålla sig borta. Ibland i några timmar. Ibland i några veckor.

Jag trodde att jag förlorat honom. Förlorat min kärlek. Förlorat mina drömmar. Förlorat min framtid. Och därmed försvann min villighet att hålla mig till något obskyrt hälso- och barnalstrarprogram. Förkrossad och besegrad gick jag och köpte ett paket cigaretter…

Min lösning på olösliga problem har så länge jag kan minnas varit att gömma mig i musik och cigaretter. Musik, vare sig jag skriver den eller lyssnar till den dikterar i vilken riktning mina tankar går. Cigaretter, av någon anledning, lugnar och möter vartenda litet behov du kan tänka dig. Det måste vara världens mest effektiva drog! Jag har rökt istället för att äta när jag varit hungrig och istället för att dricka när jag varit törstig. Jag har rökt för att kunna somna på kvällen och för att vakna till liv på morgonen. Jag har rökt när ingen funnits att hålla om mig när jag behövt tröst och mänsklig värme. Istället för att gråta när jag varit ledsen och istället för att skratta när jag varit lycklig. Bägge är ju så fruktansvärt meningslösa att göra i ensamhet.) Jag tror att jag har rökt som ett substitut för vartenda fysiskt eller känslomässigt behov som finns. Och jag har gjort det i nästan 40 år (med ett sjuårigt avbrott). Den här gången var inget undantag.

Jag kunde inte fungera utan honom. Eller rättare sagt så ville jag inte fungera utan honom. Mannen som lärt mig att våga vara sårbar och att acceptera närvaron av en man i mitt liv var borta. Jag hade ingen önskan att ersätta honom och jag kunde inte längre föreställa mig att gå tillbaka till det liv jag levt innan vi träffades. Så vart skulle jag ta vägen? Vart kunde jag gå?

Precis! Ingenstans alls. Jag var strandsatt i ett själsligt ökenlandskap med inget annat än evig ensamhet och bedövande smärta att se fram emot. Jobb. Ensamhet. Mer jobb. Mer ensamhet. Och detta, sade jag till mig själv, var ju hela orsaken till att jag kämpat så hårt för att motstå honom till att börja med. Jag visste ju att han skulle bli ett problem.  Jag visste ju att han skulle krossa mitt hjärta om jag släppte honom för nära. Ändå, likt Ikaros, hade jag inte lyckats hålla mig på behörigt avstånd från hettan. Jag borde vetat bättre – ändå hade jag lyckats falla hjälplöst för denne man och nu fick jag alltså betala priset.

Så vad kostar ett krossat hjärta i dessa dagar?

20 Benson & Hedges om dagen och en inte särskilt varm attityd till hälsoregimer!

417 Ilford Lane, Ilford, Essex, IG1 2SN
av

Far vi lov att presentera Lillebror

puppy1

I fredags vaxte var familj och barnen fick en lillebror – han heter Junior och han ar varldens sotaste lilla fluffboll till Berner Sennen (?) valp. Och det var kanske meningen att han skulle komma till oss.

Jag har letat hund ett tag nu och jag ville ha en vuxen omplaceringshund, framfor allt for att jag behover lite draghjalp med mina morgonrundor. Min ledbandsskada och doktorns utlatande om att det kan laka ihop pa 6-12 manader med regelbunden motion fick mig att intensifiera sokandet igen. Jag letade inte langre bara en hund – jag letade en rehabiliteringspartner! =)

Tidigare i veckan hade jag tva hundar pa kroken: en alaskan malamute tik och en berner sennen hanne. Bada vuxna, felfria hundar som behovde omplaceras for att de inte gick ihop med familjens ovriga hundar (tiken) och for att familjen skulle flytta till lagenhet (hannen). Jag ville se annonsen pa hannen en gang till och medan jag letade efter den sag jag en ny annons och en bild pa var lille kille.

En ung tjej annonserade ut honom och det var nagot med den annonsen som inte stamde. Hon sa att hon fatt honom i present men fick inte ha mer an en hund i sin lagenhet. Hon sa att hon ”trodde” han var sju veckor. Hon hade haft honom i en vecka och han hade varit sex veckor nar han lamnade uppfodaren. Hon ”trodde” att han var vaccinerad. Hon hade matat honom med mjolk och matrester och hennes bror som helt tydligt alskade den lille krabaten sa flera ganger att han tyckte valdigt mycket om mjolk. Valpar ska inte dricka mjolk!

Det visade sig att lillkillen var en ganska sa sjuk liten valp. Han kraktes och hade diarre. Hans tandkott var alldeles vitt och hans ogon sa trotta sa trotta. Hans lilla mage var alldeles skorvig av att han legat i sitt eget kiss och inte haft en mamma som tvattat honom. Som tur var var han inte uttorkad och han drack vatten. Mycket och garna. Vi var bara tvungna att ta med honom hem!

Vi lagade till modersmjolksersattning pa ”evaporated milk” (jag vet inte vad det heter pa svenska – det ar mjolk dar man angat bort 60% av vattnet och darmed ocksa det mesta mjolksockret), yoghurt, raa aggulor och glukos och borjade mata lillkillen med en 5ml spruta. Det var inte det lattaste – han var inte det minsta intresserad av att fa i sig nagot annat an vatten, men vi gav oss inte. Vi pillade i honom 5ml mjolkersattning flera ganger i timmen (aven nar han sov – precis som alla sma babisar letade han efter nagot att suga pa nar man rorde hans kind) och vatten varje gang han vaknade upp.

Han slutade krakas klockan tre pa natten mellan fredag och lordag och pa lordag morgon borjade han bete sig som en liten valp de korta stunder han var vaken. Vi passade pa att bada honom, ta hand om hans for langa och lite snedvuxna klor och behandla skorvmagen med lite oljemassage.  Nu hade vi ocksa chansen att undersoka pojken lite narmare. Vi hittade ett litet navelbrack och jag tyckte att han var val liten for 7 veckor.

Nar han hamtat sig och sovit ut tog vi honom till veterinaren for en ordentlig halsokontroll. Det visade sig att hjartat och lungorna lat ok. Han hade ingen feber och inga tecken pa infektion. Han vagde lite for lite, bara 4 kg, och var undernard. Han borde laggas in, sa veterinaren, men eftersom vi redan gett honom samma behandling de skulle ha gett honom och han verkade sa trygg med oss bestamde vi att han skulle komma med oss hem igen och fortsatta ata ersattning och sa smaningom fa borja vanja sig vid riktigt valpfoder.

Gossen, som Emma kallar honom, ska ata ca en liter mjolk om dagen. Igar fick vi i honom 2,5dl. Idag, sondag, blir nog resultatet battre for lillkillen har borjat leka hund. Imorse lapade han for forsta gangen i sig lite mat alldeles sjalv och sedan hjalpte Emma till genom att leka kullsyskon och kora ner huvudet i matskalen. Da fick han brattom att ata minsann och lillsvansen viftade som bara den. Idag sover han mycket, precis som en valp ska, men mellan sovstunderna flyger 4kg explosiv energi fram som en tokskalle genom huset. Han biter katterna i svansen (de ser mycket indignerade ut!), anfaller strumpor, brottas med vaskor, jagar fotter, dodar filtar och skoter alla sina hundsysslor till allas (utom katternas) belatenhet.

Det kommer att ta ett tag innan den har pojken blir min sparring partner pa morgonpromenaderna, men om allt gar val ska han borja fa sina vaccinationer om tva veckor nar veterinaren ska kolla honom igen. Sa snart han har ett skydd mot sjukdomar ska vi ge oss ut i parken och traffa andra hundar sa han inte tror han ar en kattvalp eller ett manskobarn. Det kommer ju inte att bli alldeles latt for Junior att fatta att han ar en hund – eller ens hur han forvantas bete sig i olika situationer – nar han inte fatt lara sig av sin mamma och med sina syskon.

Fortsattning foljer…

av

Ödets ironi. Eller nått…

Sedär ja, man ska akta sig för att raljera för då vet man aldrig hur det slutar. Efter mitt senaste inlägg om grisflunsan så fick jag mig så klart en rejäl släng av influensa. Dock utan gris-prefix. Tror jag.

Så sjuk var jag att jag inte kunde ta mig till toaletten för egen maskin när äldsta dottern ringde doktorn för att fråga om jag kanske borde testas for grisflunsa.

”Nja”, sa doktorn, ”har hon varit i Mexico?”

”Nej”, svarade dottern sanningsenligt.

”Har hon träffat någon som varit i Mexico då?”

”Nej, men hon åker ju tunnelbana ett par timmar om dagen och jobbar i ett internationellt college, så det kan man ju inte riktigt veta.”

”Om ni är oroliga kan ni ju gå till apoteket och ta ett prov, men det verkar inte så nödvändigt.”

”Ok, då vet vi!”

Så var det med den saken. Samma dag som fem skolor i London stängdes för grisflunsesanering ville de inte ens kolla mina baciller för att se om de var grisigare än vanligt. Själv var jag gladare än grisen när jag slapp försöka ta mig ut till någon provtagning. I fyra dagar var jag mer eller mindre okontaktbar och jag är fortfarande ungefär lika pigg som en död sill. Men det tar sig nog.

Imorgon och på tisdag ska jag på kurs och lära mig brottas med bångstyriga elever. Nya hälso- och säkerhetsföreskrifter säger att lärare bara får vara handgripliga om de gått kursen, annars kan vi få fan för det om facket eller någon socialnisse får reda på’t. Inte vet jag hur jag ska kunna brottas med någon när jag knappt kan bädda sängen utan att känna mig helt utslagen, men det ger sig väl med den saken när jag väl är där. Om varken bacillerna eller Johns västindiska flunsakurer (som att gnugga insidan av halsen med krossad vårlök och salt eller att dricka svart kaffe med rom och lime) lyckats ta kål på tjurstyfen i mig ska jag nog överleva två dagars physical restraint training också.

Så det så.