att lämna London

av

Leder den bort eller hem?

Hittade en bild från julen 2022 i Instagram-arkivet. Det var den nionde maj 2023 när jag postade den och skrev att vi hade packat ner julstjärnan inför flytten.

Det var tungt då, packandet, och den här bilden på vår julstjärna påminner mig om hur det kändes.

På väggen över bordet hänger fotot från Trean och Femmans examensdag. Alla mina hjärtan samlade på en bild i hemmet vi alla samlades i för en sista jul tillsammans. Fast det visste vi ju inte då. Att det skulle bli sista gången, menar jag.

Det var ett sorgearbete att packa ihop det som hade varit vårt sista gemensamma hem. Projekt Lexit kallade jag den, resan som skulle ta mig och Trean bort därifrån till det första nödstoppet i den långa flytten. Allt jag visste när jag skrev det där inlägget på insta var att vi måste ta oss norrut. Var, när och hur var ännu oklart, men så har det för all del varit med de flesta av mina flyttar genom åren.

När vi lämnade London var planen att flytta igen – till ett mer permanent hem – om cirka fem år. Då räknade vi med att det skulle ta två år att landa och omgruppera, plus tre år att skrapa ihop pengar till nästa flytt och kontantinsats.

Nu siktar vi alltså på att halvera både tiden och flyttkassan, vilket sannolikt kommer att leda till ännu ett nödstopp. Men det är väl någon mening med det också.

av

Hem Ljuva Hem

Det har tagit en lång tid för mig att börja berätta om min Lexit – den långrandiga flykten från London som började för nästan tre år sedan. Sist jag skrev om det var den 20 ​januari förra året och då vi äntligen hade fått ett positivt svar på en bostadsansökan.

​En hyresvärd vi hade kontaktat sommaren 2023 hörde av sig i nov​ember om en lägenhet som blivit ledig tidigare än väntat. På papperet såg det nästan för bra ut för att vara sant, så jag vågade inte hoppas.

​Nummer Två och Nummer Tre gjorde en dagsutflykt upp till nordöstra England för att sondera terrängen. Den lilla staden vid havet såg fin ut, men bostadsområdet var illa slitet. Själva lägenheten uppfyllde dock alla våra krav med råge, och hyran var bara en tredjedel av vad vi betalade i London. Vi tackade ja på stubben.

Nu är det dock så att ingenting i Englandet går som på räls, inte ens tågen, så självfallet blev det många turer innan allt var klart. Vi hade fortfarande inget kontrakt i näven när första flyttlasset gick. TinderTerry, vår hyresvärd, ville inte skriva på något förrän vi var där samtidigt alla tre.

​Läskigt var det, men vi bestämde oss för att ta sats och hoppa utan att vara helt ​säkra på vart vi skulle landa.

​Det var inte första gången jag flyttade utan att veta hur det skulle bli, och säkerligen inte sista gången jag svor på att jag aldrig skulle göra om det igen. Men här är vi nu, ett år senare, och jag har ett hem.

Det känns stort.

Men med tanke på hur lång tid det tar, är det redan dags att börja tänka på nästa flytt. Husvagn känns som ett bra alternativ just nu. Ta huset med mig vartän jag går liksom. Vi får se hur det blir med den saken.

Det enda jag vet säkert är att jag ska försöka berätta historien om Linn’s Lexit här. Och nu har jag i alla fall börjat med det.

Kram påre!

🤍Linnea