Måndag 17 November. Vi har admin på schemat, men det kan prata mer om imorgon. Idag tänkte jag nysta vidare på tråden vi följde igår. Minns du?
Det var ju det där med allt man missar när man bor långt ifrån varandra. Som att syster inte hade en aning om att jag numera kan virka. När vi levde så nära att vi sågs flera gånger i veckan såg alla mina virkningsförsök mer ut som som något från avdelningen för osäkra preventivmetoder än de dukar, hattar och lampslöjor jag tänkt mig.
Fast jag var faktiskt bra på att virka pannlappar av matt-trasor. Roligt var det också, för det syns ju inte riktigt om det blir fel… 🤭
Hursomhelst, det där lilla meningsutbytet och inlägget jag skrev efteråt fick mig att tänka på en scen ur Rings of Power, Amazon Prime’s ”gör det hellre än bra” tolkning av valda delar av Tolkien’s sagoskatt. I något av de första avsnitten (om jag inte missminner mig) traskar Elrond till Khazad-dûm för att överraska sin gamle vän Durin IV.
Full av förväntan är han, Alvakungen*, och lite småmallig också för att han är den enda alven som har en så bra relation med dvärgaprinsen under berget att han bara kan dyka up. Han är nästan barnsligt glad när han knackar på den tunga dörren, redo för stora kramen och några vänskapliga rallarsvingar.
Men Durin vill inte ha några jävla kramar.
Han är arg. Sårad, till och med. Det har gått sjuttio år sedan de sågs. Sjuttio år! Det är som halva livet för en dvärg och Elrond har missat allt. Bröllopet. Barnen. Alla vardagar som blir till år och formar oss människor (och dvärgar), våra liv, och våra hem i grunden.
Elrond förstår ingenting. För en alv är sjuttio inte mer än en längre fikapaus. Bara en liten parentes. Men när vännens sorg och ilska börjar sjunka in, när han får se Durins hem, hans familj, och alla förändringar som hänt sedan han sist hälsade på. Han ser allt han gått miste om medan han varit ute på äventyr i sina egna, alviska, tidsloopar. Förstår gör han nog knappast, för vi har ju alla olika perspektiv, men på något vis lyckas ser kärlek som ändå ligger bakom vännens ilska.
Nu är jag ingen odödlig alv, men jag kände igen mig i den där scenen i hissen. Kanske lite för väl.
När man har bott utomlands i några decennier blir tiden rätt suddig. Den slirar och beter sig som en italiensk bil med sommardäck i underkylt regn. Glider som en flipperkula mellan filerna och flyger ner i diket om du tappar koncentrationen en sekund. Lägg till en neurokryddad hjärna med obefintlig objektpermanens, och vips är det jag som är Elrond. Lyckligt omedvetande om att min fikapaus kan ha varit ett halvt liv för någon annan.
Jag är sopsämst på att höra av mig. Hopplös på att hålla koll. Och skrutthjärnan minns ingenting av sig själv. Jag tror att det var rätt nyss vi sågs, men barnen som var små då är föräldrar själva nu. Gamla vänner har gift sig, skiljt sig, och gift om sig igen. Alla lever de i sina egna versioner av Khazad-dûm som jag aldrig har satt fot eller hjul i.
Min syster visste inte att jag kan virka, och det spelar väl ingen roll i sig. Det är ju inte direkt någon livsavgörande detalj. Men jag undrar hur många andra små hemligheter vi missat. Hur många saker vi kommer att upptäcka om varandra när vi ses igen? Inte bara Kickie och jag, utan alla andra också.
Ibland får vi möjlighet att öppna dörren till varandras Khazad-dûm och se vad som hänt sedan sist. Ibland hittar vi små ledtrådar på facebook och andra sociala medier. Och någon gång ibland händer det att vi får ses igen och berätta om våra livsäventyr.
Det kan kännas en smula sorgligt att tänka på allt man missat, men det är ju bra vackert ändå, detta jordelivet.
Kram påre!