157 dagar kvar…

Måndag 24 November kom och gick och jag missade nästan hela dagen. Som tur är kommer mina allergianfall så sällan att jag hinner glömma hur otroligt trött man kan bli av dem.

I tre timmar lyckades jag i alla fall hålla mig uppe, vilket var tillräckligt länge för att titta på en till julfilm och packa ihop allt som skulle skickas. Det blev inte storkovan på eBay direkt, men varje hundring är välkommen och tre sålda auktioner är inte fy skam.

Idag börjar Etsyrean för Black Friday och Cyber Monday. Vi hakar på med 20% rabatt på våra tre produkter (med samma motiv) mest för våra prenumeranters skull. Nästa år hoppas jag vi har en full butik att bjuda in folk till, men det är mycket annat som ska göras innan dess. Som att sova till exempel. Det ska jag göra nu.

🤍Kram påre!

158 dagar kvar…

Söndag 23 November. Sunday funday säger vi här i Englandet, men som vi alla vet har man bara så roligt som man gör sig. Det var bland annat därför jag bestämde mig för att alla mina söndagar fram till flytten är pyssel-och-film dagar.

En av de få saker jag verkligen saknar från livet i Sverige är just våra pyssekvällar. Oftast var det bara jag och syster Kickie, men ibland var vi ett helt gäng som samlats kring mitt köksbord. Bland garnstumpar, akrylfärger, cernitlera, klister, och tygbitar pratade vi om livet medan vi tillverkade allt från smycken till sopkvastar.

När vi flyttade till Göteborg fick pysslandet mindre tid och utrymme, och i första lyan i London fick vi knappt plats själva. Livet gick som på räls där i flera år, men så plötsligt en dag blev jag sjuk(are) och tiden stannade. För mig. För alla andra fortsatte den så klart som vanligt.

Det såg mörkt ut ett tag, men just som jag började oroa mig för att vanvettet skulle vinna kom inte bara ett brev utan ett helt paket på posten. Vännen Leanna hade rensat ur sitt pysselförråd och packat fyra lådor fulla med material. Det blev vändningen för mig. Utan den där skatten vete det väl gröne om jag hade varit piratkapten idag. Men nu är jag det och en mycket stolt sådan dessutom.

Idag ska jag knyta några armband och se på julfilmer. Alla som köper något för mer än fem pund från oss på eBay får en liten present de kan använda själva eller ge bort till någon. Just nu är det min bok Tied Together (i eboksversion) och ett enkelt armband. Jag funderar på att göra några extra och se om vi kan sälja dem på Etsy.

Men nu ska jag börja med att fixa kaffe och packa ner mina pärlplattor som vi sålde på eBay igår.

🤍Kram påre!

Leder den bort eller hem?

Hittade en bild från julen 2022 i Instagram-arkivet. Det var den nionde maj 2023 när jag postade den och skrev att vi hade packat ner julstjärnan inför flytten.

Det var tungt då, packandet, och den här bilden på vår julstjärna påminner mig om hur det kändes.

På väggen över bordet hänger fotot från Trean och Femmans examensdag. Alla mina hjärtan samlade på en bild i hemmet vi alla samlades i för en sista jul tillsammans. Fast det visste vi ju inte då. Att det skulle bli sista gången, menar jag.

Det var ett sorgearbete att packa ihop det som hade varit vårt sista gemensamma hem. Projekt Lexit kallade jag den, resan som skulle ta mig och Trean bort därifrån till det första nödstoppet i den långa flytten. Allt jag visste när jag skrev det där inlägget på insta var att vi måste ta oss norrut. Var, när och hur var ännu oklart, men så har det för all del varit med de flesta av mina flyttar genom åren.

När vi lämnade London var planen att flytta igen – till ett mer permanent hem – om cirka fem år. Då räknade vi med att det skulle ta två år att landa och omgruppera, plus tre år att skrapa ihop pengar till nästa flytt och kontantinsats.

Nu siktar vi alltså på att halvera både tiden och flyttkassan, vilket sannolikt kommer att leda till ännu ett nödstopp. Men det är väl någon mening med det också.

159 dagar kvar…

Nu är det lördag 22 November och det blir bättre och bättre dag för dag. Just nu sitter jag vid mitt skrivbord och skriver på ”stora” laptopen. Det har jag inte kunnat göra sedan förra veckan, så det känns som en viktig milstolpe. Jag har något som liknar en arbetsvrå igen.

Imorse packade vi en låda med adventskalendrar och annat smått och gott som ska skickas till Sverige på måndag. Det slog mig att det inte bara är sista gången jag gör det – det kommer att bli en hel massa ”sista gången” framöver.

Det är lite svårt att handskas med sorgen över att flytta när så många är så glada att vi ”flyttar hem.” Det känns inte riktigt som att jag kan prata om det, så jag berättar för dig lite så här i hemlighet. Självfallet ser fram emot att få tillbringa mer tid med småpiraterna och storfamiljen, men det känns oerhört ledsamt att lämna England. Och jag känner inte att jag flyttar hem. Jag flyttar till Sverige. Det kan ju för all del komma att ändra sig när vi väl är på väg, men just nu känns det så.

Jag må ha tak över huvudet här och finisar som erbjuder husrum hemmavid om det skulle knipa, men jag känner mig ändå hemlös. Eller statslös, åtminstone. Redan när Cameron meddelade att det skulle bli omröstning angående EU-medlemsskapet visste jag att jag inte ville bo i ett England utanför EU. Och ska vi till nöds måsta dras in i ett nytt världskrig så vill jag inte behöva dra igång ett halvårslångt projekt för att kunna ta mig närmare familjen.

Det finns så klart fler orsaker att flytta härifrån, men det är för tidigt att prata om dem. Vi kan prata en smula om instagram istället. Igår postade jag min första instapost på svenska på över ett år. (Det finns länkar i menyn till höger ifall du vill kika eller blir instakompis.) Efter mycket funderande hit och dit tror jag att jag har hittat ett förhållningssätt som gör det möjligt för mig att handskas med sociala medier igen. Tror jag ska ta och skriva ett separat inlägg om det, men det får bli en annan dag.

Nu ska jag i alla fall hoppa över till eBay och se om vi fått något sålt idag. Återkommer om det imorgon.

🤍Kram påre och trevlig helg!

160 dagar kvar…

Så blev det fredag igen då, och trots att jag kan se på antalet kryss i göralistan att vi fått en hel del gjort den här veckan känns det ändå som att vi inte kom någonstans.

Jag antar att det är min neurokryddiga hjärna som spökar, men jag har otroligt svårt att koncentrera mig när det är rörigt omkring mig. Folk som känner mig undrar nog om jag fått spatt när jag säger det, för jag har levt större delen av mitt liv i kaos. Men det var innan den stora tystnaden lade sig över tillvaron.

Idag ska vi försöka få fason på sladdsalladen här i mitt nya rum så att jag kan sätta upp min ”battle station” igen. Det känns konstigt att inte ha ett vardagsrum längre – särskilt så här innan jul – men det blir nog bra bara vi får till det. Vet inte om jag sagt det förut, men förra gången vi började packa bodde jag också i vardagsrummet. Det var en av de saker jag var gladast över när vi flyttade hit. Att få ett eget rum. En dörr att stänga om mig. Vad jag inte visste då, var att jag hatar att vara instängd. Den där dörren jag drömde om så länge har stått öppen sedan vi flyttade in. Så kan det gå.

Men åter till huset i London.

Vi började packa i juni 2023. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, men hyresvärden ville höja hyran igen och vi hade redan svårt att få det att gå ihop efter den förra hyreshöjningen. Inte är det lätt att spara ihop till en flytt heller när, som Blå Tåget uttryckte saken, ”levnadsomkostnaderna blivit allför dyra.” Roligt var det inte att tala om för vår hyresvärd att vi inte hade råd att bo kvar och att vi därför inte kunde skriva något nytt kontrakt. Eller säga när vi kunde flytta ut.

Vi satte upp ”packning och sorterings-stationen” samma dag. I vardagsrummet, som alltså var mitt sovrum. Sedan levde jag alltså mitt i sopstationen i sju månader innan vi äntligen hade hittat ett nytt hem och var på väg norrut.

Nu är jag tillbaka i vardagsrummet, men den här gången slipper jag dela rum med alla kartonger och annat rat. Förutsatt att vi får fason på tillvaron å det snaraste, vill säga, så det är väl bäst att vi säger tack och hej för idag så jag kan fortsätta peka med hela handen.

🤍Kram påre!

161 dagar kvar…

Torsdag 20 November. Det är tekniskt sett redan fredag när jag skriver dessa rader. Gårdagen var lång och kylig. Vi fortsatte arbetet med att förvandla vårt vardagsrum till mitt sista sovrum i Englandet. Det tar sig, men vi är inte där än.

Torsdag är även vår skeppsloggsdag, och igår var det min Styrbjörn som höll i pennan (jag redigerade). Jag är galet stolt över vårt första nyhetsbrev. I tre års tid har vi skickat ut vårt nyhetsbrev varje torsdag och vi har folk som läser det på fyra kontinenter.

Det känns stort.

Skeppsloggen är ett nyhetsbrev vi turas om att skriva. För närvarande är det Styrbjörn Leto Armitage, Skeppsklockan F.K. Marlowe, Kartografen CF Sten och jag som turas om att skriva ett brev i månaden. Och är det fler än fyra torsdagar någon månad låter vi i regel våra karaktärer ta över pennan.

Ett år efter att vi börjat skeppslogga startade vi en söndagsutgåva vi kallar Söndag i Smugglers Cove. Smugglers är vår sjömanskrog i Libertalias hamnområde. Krogen dyker upp i olika berättelser och det är vårt så kallade stamlokus för festligheter på hemmaplan.

Låter det galet?

En smula kanske, men vi kallar det metafiktion. Jag tänkte att jag kanske borde böra skriva lite mer om piratlivet när jag ändå har bloggarångan uppe, så vi får se hur det blir. Men det passr nog rätt bra att vi börjar nu, för vi har ju nyligen börjat göra vår värld mer tillgänglig. Och ska jag bli svenne igen kanske min piratvärld behöver hänga med i utveckligen.

Nu gör vi i alla fall kväll. Jag kan se golvet i mitt nya rum igen och jag kan hjula mellan sängen, skrivbordet, matplatse, och köket. Vi blir inte av med bäddsoffan förrän nästa vecka, så jag får väl hålla mig till dess. Eller nått.

🤍Kram påre!

162 dagar kvar…

Så skriver vi Onsdag 19 November och det snöar här i Englandet. Roligt? Näru, inte ens nästan.

Jag har tillbringat större delen av dagen insvept i vintertäcket. Det är knappt 16 grader inomhus och vi kör igång värmen morgon, middag och kväll. Men bara en timme åt gången.

Hushållsekonomigurun Martin Lewis säger att vi ska värma kroppen istället för bostaden, men jag vägrar äta, byta kläder, tvätta mig, och dusha i ett utkylt hus.

Vad annars fick vi gjort idag? Jo, jag avslutade min Notion-prenumeration (sparar £12 i månaden till flyttkassan) så jag började pillra ihop en ny kontrollpanel i google sites. Det går inte att skapa databaser där såvitt jag förstår, men det får bli ett senare problem.

Enkelt uttryckt är min kontrollpanel en sida med ”knappar” som snabbt tar mig till alla ställen jag behöver hoppa mellan varje vecka. Mest för att jag gillar smarta lösningar, men jag vill också att det ska vara enkelt för den som en dag ska ta över kaptenshatten och styra skutan mot nya äventyr.

Idag fick jag till själva hjärtat i hela operationen: att-göra-knappen THINGS TO DO (Ideally Before I Die) som du ser på bilden här intill. Den leder till en mapp i vår Google Drive där alla listor är samlade. Utan dem skulle jag tillbringa nästan all min tid med att försöka komma ihåg vad vi gjorde igår, vad som måste göras idag, och vart vi är på väg.

Viktigaste knappen i min hamburgermeny.

En annan vinst stod Nummer Tre för. Han flyttade in mitt skrivbord till vardagsrummet där jag kommer att bo så länge vi är kvar här. Det ser fortfarande ut som en brottsplats här inne, men jag kanske visar några bilder när det är klart. Man ska ju aldrig skåda halvfärdigt arbete, eller vad säger du.

Nu ska jag ta på mig vantarna, dricka en kopp laktosfri choklad och netflixa en stund. Imorgon tar vi ny sats.

🤍 Kram påre!

163 dagar kvar…

Tisdag 18 November. Gårdagens admin fick ett snöpligt slut, vilket ger oss något nytt att prata om. Men först en fråga: är det intressant att diskutera resultat?

Jag har ett hörn där jag skriver ett slags bakom-kulisserna-inlägg någon gång i månaden. Där pratar jag om hur många nya artiklar eller poster vi publicerat, vilka böcker vi jobbat med och så vidare. Den bloggen är för folk som skriver, så det känns relevant där. Men vill vi verkligen veta det om allt och alla? Alltid?

Okej, nu kan vi dyka in i det nya jag ville prata om: saker jag inte kommer att sakna. (Bra rubrik – den spar vi!)

  1. Mögel
  2. Att frysa. Inomhus!
  3. Råttor

Det snöpliga slutet på administrerandet kom när vi kollade blodtrycket och sånt. Efter tio dagar i sängen konstaterade jag att jag kände mig en smula bättre medan jag satt upp. Nummer Tre fick något Sherlock Holmeskt i blicken och började leta mögel.

Jag är sjukt allergisk mot mögel sedan det nästan sög livslågan ur mig i en andrahandshyresrätt i Granloholm någon gång på 90-talet. Man skulle ju kunna tänka sig då att jag lärt mig att skilja på en vanlig förkylning och mögelallergi, men det har jag alltså inte.

Klart det var mögel. Igen. Hur mycket som helst.

Så inatt, medan grannarna sov, satt jag insvep i en filt och titta på medan Mellansonen flyttade ut min säng till vardagsrummet. Där ligger jag nu i något som mest liknar en parkour-bana av möbler, lådor, och annat rat och skriver dessa rader till dig. Berättar mer om det vi ett senare tillfälle.

Kram påre!

164 dagar kvar…

Måndag 17 November. Vi har admin på schemat, men det kan prata mer om imorgon. Idag tänkte jag nysta vidare på tråden vi följde igår. Minns du?

Det var ju det där med allt man missar när man bor långt ifrån varandra. Som att syster inte hade en aning om att jag numera kan virka. När vi levde så nära att vi sågs flera gånger i veckan såg alla mina virkningsförsök mer ut som som något från avdelningen för osäkra preventivmetoder än de dukar, hattar och lampslöjor jag tänkt mig.

Fast jag var faktiskt bra på att virka pannlappar av matt-trasor. Roligt var det också, för det syns ju inte riktigt om det blir fel… 🤭

Hursomhelst, det där lilla meningsutbytet och inlägget jag skrev efteråt fick mig att tänka på en scen ur Rings of Power, Amazon Prime’s ”gör det hellre än bra” tolkning av valda delar av Tolkien’s sagoskatt. I något av de första avsnitten (om jag inte missminner mig) traskar Elrond till Khazad-dûm för att överraska sin gamle vän Durin IV.

Full av förväntan är han, Alvakungen*, och lite småmallig också för att han är den enda alven som har en så bra relation med dvärgaprinsen under berget att han bara kan dyka up. Han är nästan barnsligt glad när han knackar på den tunga dörren, redo för stora kramen och några vänskapliga rallarsvingar.

Men Durin vill inte ha några jävla kramar.

Han är arg. Sårad, till och med. Det har gått sjuttio år sedan de sågs. Sjuttio år! Det är som halva livet för en dvärg och Elrond har missat allt. Bröllopet. Barnen. Alla vardagar som blir till år och formar oss människor (och dvärgar), våra liv, och våra hem i grunden.

Elrond förstår ingenting. För en alv är sjuttio inte mer än en längre fikapaus. Bara en liten parentes. Men när vännens sorg och ilska börjar sjunka in, när han får se Durins hem, hans familj, och alla förändringar som hänt sedan han sist hälsade på. Han ser allt han gått miste om medan han varit ute på äventyr i sina egna, alviska, tidsloopar. Förstår gör han nog knappast, för vi har ju alla olika perspektiv, men på något vis lyckas ser kärlek som ändå ligger bakom vännens ilska.

Nu är jag ingen odödlig alv, men jag kände igen mig i den där scenen i hissen. Kanske lite för väl.

När man har bott utomlands i några decennier blir tiden rätt suddig. Den slirar och beter sig som en italiensk bil med sommardäck i underkylt regn. Glider som en flipperkula mellan filerna och flyger ner i diket om du tappar koncentrationen en sekund. Lägg till en neurokryddad hjärna med obefintlig objektpermanens, och vips är det jag som är Elrond. Lyckligt omedvetande om att min fikapaus kan ha varit ett halvt liv för någon annan.

Jag är sopsämst på att höra av mig. Hopplös på att hålla koll. Och skrutthjärnan minns ingenting av sig själv. Jag tror att det var rätt nyss vi sågs, men barnen som var små då är föräldrar själva nu. Gamla vänner har gift sig, skiljt sig, och gift om sig igen. Alla lever de i sina egna versioner av Khazad-dûm som jag aldrig har satt fot eller hjul i.

Min syster visste inte att jag kan virka, och det spelar väl ingen roll i sig. Det är ju inte direkt någon livsavgörande detalj. Men jag undrar hur många andra små hemligheter vi missat. Hur många saker vi kommer att upptäcka om varandra när vi ses igen? Inte bara Kickie och jag, utan alla andra också.

Ibland får vi möjlighet att öppna dörren till varandras Khazad-dûm och se vad som hänt sedan sist. Ibland hittar vi små ledtrådar på facebook och andra sociala medier. Och någon gång ibland händer det att vi får ses igen och berätta om våra livsäventyr.

Det kan kännas en smula sorgligt att tänka på allt man missat, men det är ju bra vackert ändå, detta jordelivet.

Kram påre!

165 dagar kvar…

Söndag 16 November. År(tiond)ets första pysselsöndag och jag har tittat på julfilm och virkat hårsnoddar i mjukt bomullsgarn. Men på tal om att virka…

Käraste syster Kickie skrattade åt mitt virkande!

Har du hört på maken! Hon skrattade! Lite oförskämt, kan man tycka, men oförtjänt? Nej, knappast. Hon är en alldeles ypperlig handarbeterska, systra mi. En sån som kan trolla fram små underverk både med stickor och slagborr.

Om jag har mitt svarta bälte i kreativt eBayande har Kickie sitt i att koka soppa på en spik. Och med det menar jag att du kan ge henne precis vad som helst från en gammal lada till en påse garnrester och watch the magic happen, som vi säger här i Englandet. Med mina alster är det mer tanken som räknas. 🙃

Men skrattet påminde mig om något jag tänkt mycket på sedan jag blev mormor igen. Jag skulle kunna räkna upp hur många fördelar som helst med att flytta utomlands, men det finns många nackdelar också. En av de två största är allt man missar.

The FOMO* is real vill jag lova.

Jag lärde mig virka när jag slutade röka för andra gången. Då bodde jag i England och syster i Grekland. Alltid nära i hjärtat, men så förfärligt långt borta i det vardagliga. Det är så otroligt mycket vi två vet om varandra, så mycket vi kan säga varandra utan ord. Vi vet att vi hör ihop i tid och rum, alltid, men hon har aldrig sett mig virka.

Och det är just det jag funderar mycket över nu när vi förbereder oss för återvändarlivet. Nej, inte själva virkandet. De små nära tingen vi inte längre känner till om varandra efter några decennier på olika håll. Hmm, det får mig osökt att tänka på en scen från Rings of Power.

Fortsättning följer…

Kram påre!


* Fear Of Missing Out är rädslan att gå miste om någonting. Ett fenomen som det ständiga online-livet gett upphov till. Eller förstärkt. Ska vi vara petnoga finns det väl inget som är helt nytt under solen.