Det verkar som om min kära blogg fått spatt. Eller virus. Eller vad det nu kan vara för en åkomma som kan få en blogg att börja posta utkast lite hipp som happ utan lov.
Ber om ursäkt om du lurades hit av en länk som sade att jag postat något nytt. Det hade jag inte. Jag ligger i träda efter två veckor av födelsedagsfiranden och andra käppar i vardagshjulen, men snart kommer det mera. Jag lovar…
Det är bra slitsamt det här med födelsedagskalas och storfrämmande. För att inte tala om alla baciller de drar med sig och vad det innebär i form av nya kuliga kroppsreaktioner. Men många fina stunder blev det, så klagar gör jag då inte.
1) Veckans händelse(r):
livet, men hon är hemma från sjukhuset och kunde vara här hela helgen. Vi fick umgås med henne och husse / matte från fredag till söndagkväll och det tror jag vi mådde bra av hela högen.
2) Veckans topp:
3) Veckans botten:
4) Veckans bok/böcker:
5) Veckans film/TV:
6) Veckans spel:
7) Veckans handarbete:
8) Veckans soundtrack:
Simon & Garfunkel, Bridge Over Troubled Water.
För mina underbara ungar som växt upp till fantastiska vuxna människor. Och för fina vänner. Så rörd över fina gester, presenter och makalös omtanke från alla dessa människor som verkligen lägger broar över mörka vatten för mig. Så innerligt tacksam.
Förra veckan blev värsta berg-och-dalbanan måste jag säga, med hisnande fart och såväl höga toppar som djupa dalar. Häng med här så ska du få höra…
1) Veckans händelse(r):
blir det mest tjockpannakaka som serveras. Och det kan jag vara utan. Med ett fiffigt pannkaksjärn som kan stå på bordet blir pannkaksstekandet en social syssla och vips är det inte lika omöjligt att få sig en tunnpannkaka när andan faller på.
Pyssellusten har börjat komma tillbaka och denna veckan satte jag igång att göra små tomtar som ska bli till örhängen och annat smått och gott. Lite knepigt att få in tekniken att jobba med leran liggande (och en smula stökigt blev det allt i sängen första dagen), men man anpassar sig till omständigheterna och gör så gott man kan.2) Veckans topp:
Jag blev godkänd på min allra första kursuppgift på universitetsnivå på svenska! Kan inte ens förklara hur jäkla gôtt det kändes i en, minst sagt, vingklippt själ. Nu gäller det bara att hålla ångan och modet uppe och jobba vidare…
3) Veckans botten:
4) Veckans bok/böcker:
5) Veckans film/TV:
6) Veckans spel:
7) Veckans handarbete:
8) Veckans soundtrack:
Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi.
När tvillingsönerna var små tyckte min far att de var så lika Humle och Dumle och det fastnade lite. Då det var deras födelsedag den här veckan kunde jag inte låta bli att humma lite på den här signaturmelodin. Mest hela veckan faktiskt… =)
Så är det fredag igen och dags för lite allsång. Idag tänkte jag sjunga för en gammal parhäst, vapendragare och själssyster. Det finns många människor i mitt bakomflutna vars existens i mitt kaos varit ovärderlig, och en av de viktigaste av alla är Kickie.
Vi lärde känna varandra i högstadiet. Hon hade precis flyttat tillbaka till sin pappa i Indal och ryktena om henne nådde mina öron långt innan vi träffades. Timråidioten kallade de henne. Tjejen utan spärrar. Hon var farlig för att hon inte passade in i normen. Hon klädde sig annorlunda, vågade säga vad hon tyckte och drog sig inte för att slå folk på käften om de försökte sätta sig på henne. Jag såg en trasig medsyster, lika vilsen som jag, som vågade säga ifrån och kräva sin rätt till utrymme. Och jag tyckte hon var helt underbar!
Snart nog var vi som ler och långhalm. Ju mer vi lärde känna varandra, desto mer insåg jag hur lika vi var. På insidan alltså. Vi hade samma politiska engagemang och en obändig tro på vikten av solidaritet och systerskap. Att hjälpa de svaga. Att stå upp för de som inte kan eller vågar stå upp för sig själva. Att inte döma någon vars skor du inte gått i. Att dela med sig av sina resurser.
Tio år senare var vi båda enastående småbarnsmammor utan pengar, partner eller pensionssparande, men med skulder upp över öronen. Inte direkt en sits vi hade trott att vi skulle sitta i under de där åren då man antas vara i sitt livs mest aktiva skede. Det kommer säkert fler inlägg om detta, och några av alla de makalösa äventyr och upptåg vi var med om, så småningom. Idag räcker det dock med att konstatera att det är viktigt att drömma och längta. Kickie och jag gjorde det så bra att vi till slut hamnade just där vår längtan placerat oss. Och om det kan många fler inlägg tänkas bli skrivna vad det lider. Men nu tar vi och sjunger istället:
Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå G
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå G7
Och bilar signalerar jag ser människor på språng C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G
Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G
I staden där studerar man Där har man sin fabrik, G
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik G7
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb, och sin säsong C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G
Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G
Här talar man om kärleken i stora runda ord. G
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord. G7
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G
Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G
Originalet till den här låten, I’m Gonna Be a Country Girl Again, gjordes av Buffy Sainte-Marie men Stikkan Andersson skrev den svenska texten och gav den till Lena Andersson. Hon var bara 15 när hon 1971 framförde den i Hylands Hörna och sedan gick direkt in på Svensktoppens första plats.
När hon var 12 fick Lena en gitarr och lärde sig spela. Hon skrev musik till bästisen Pias texter och skickade in några av dem till radioprogrammet Så det kan bli. Och därav kom att Stikkan Andersson hörde henne och erbjöd henne ett skivkontrakt. Det blev, så klart, folkparksturné och melodifestival och en tur till Japan med Björn och Benny. Därefter körade hon bakom ABBA, gjorde en Melodifestival till med Ted Gärdestads låt Det bästa som finns,
I början av 80-talet kan man väl påstå att Lena Anderssons svenska storhetstid var över. Hon gav ut några pop-singlar, och ett album, men det blev inga fler listnoteringar. 1985 blev hon kristen på en strand i Mallorca och det förde med sig en kursändring såväl rent fysiskt som musikaliskt. Hon flyttade runt en del, gick med i Livets Ord, spelade tillsammans med ett Jazzband, och träffade till sist amerikanske barnpastorn Tobe Hubbard som hon gifte sig med 2001.
Idag lever Lena Andersson Hubbard i Phoenix, i USA, där hon sjunger gospel, ballader och jazz med religiösa texter. Hon sjunger också lovsånger i kyrkan, både som körmedlem och lovsångsledare. Vad vet man, kanske var det just dit hon längtade under alla de där åren då hennes karriär i Sverige inte längre verkade gå som hon ville…
När man sitter, eller ligger, som jag gör far kroppen illa. Musklerna försvagas och glömmer hur de skall bete sig för att hålla människokroppen uppe. Därför tjatar sjukvårdens alla företrädare, och ibland även nära och kära, om vikten av att träna och hålla igång. Och det är väl i och för sig inget fel med det. Men jag skulle bra gärna vilja veta varför ingen vurmar för vikten av att hålla igång hjärnan.
Under de fem år jag varit oförmögen att arbeta, eller ens ta mig upp och ut ur huset för egen maskin, har jag tappat räkningen på hur många gånger jag blivit tillfrågad om hur mycket jag tränar (= varje dag) och uppmanad att träna mera. Dock är det ingen som frågat mig vad jag gör för att hålla modet uppe och se till så att inte hjärnan förslöas. Inte en endaste människa.
I ärlighetens namn funderade jag inte så mycket över det själv heller i början. Jag var alldeles för upptagen med att försöka träna mig tillbaka till arbetslivet för att ens tänka tanken att jag fortfarande skulle sitta hemma fem år senare. Nejdå, inte jag inte. Ett år skulle det ta, sedan skulle jag vara på banan igen. Jo, just…
Någonstans kring treårsstrecket började jag märka att jag hade svårt att minnas saker. Hade jag tagit min medicin? Hade jag ätit frukost? Vart hade jag lagt mobilen? Sånt kan man ju tänka sig är rätt vanligt, och framför allt är det enkelt att organisera tillvaron så man kan hålla bättre koll. Värre är det när folk omkring en plötsligt börjar säga ”men det pratade vi ju om i…” eller ”men det berättade jag ju för dig i…” eller, värst av allt, ”men det gjorde vi ju i…”.
Min allra första minneslucka kom under ett av mina värsta skov. Vi bodde i Göteborg då och jag pluggade på universitetet. När jag fick kostokondrit (inflammation i lederna där revbenen fäster mot bröstbenet) blev jag så sjuk att jag under några månader bodde i vardagsrumssoffan; upproppad med kuddar för att kunna andas och så full med medicin att jag inte visste om det var dag eller natt. En dag när jag mödosamt släpat mig badrummet för att kissa råkade jag få syn på mig själv i spegeln och fick nästan hjärtsnörpen i rena förskräckelsen. Min hy var gulaktig och mitt hår, som mest liknade ett skatbo, var lila. Jag såg ju ut som Marge Simpson! Helt chockad och förtvivlad ylade jag som Lille Skutt och mina stackars barn försökte trösta. Tills de fattade varför jag grät. ”Men mamma,” sade äldsta dottern, ”jag färgade ju ditt hår i [när det nu var] minns du väl?” Och så skrattade de, huggormsynglen, tills de höll på att kissa på sig trots att jag grät. De skrattar fortfarande åt minnet av detta mellan varven. Det gör inte jag.
Att inte minnas något är oerhört obehagligt. Och om man märker att minnet sviker mer och mer är det svårt att inte bli rädd. Det kanske är fånigt. Det finns ju inget som säger att det kommer att fortsätta bli värre, och just nu fungerar vårt system av kom-ihåg-lappar, påminnelser i telefonen, uppmärkta medicindoser och schemalagda rutiner. Men jag glömmer saker hela tiden ändå. Vem som sagt vad. Vad vi gjort. Vad jag ska göra. Och även om jag inte ylar som Lille Skutt längre blir jag fortfarande ledsen när jag inser att jag glömt något jag borde kommit ihåg. Så i våras bestämde jag mig för att börja med hjärngympa.
Genom att läsa böcker, lyssna på böcker, spela spel och skriva försöker jag se till att stimulera hjärnan så mycket jag kan. Och jäklar anåda vad trött jag blir! Jag somnar mitt i en mening eller mitt i ett spel. När jag lyssnar på ljudböcker ställer jag in så att de bara spelar ett kapitel åt gången, annars är det stört omöjligt att hitta vart man var innan man somnade. Med jämna mellanrum går jag tillbaka och läser mina anteckningar och blogginlägg för att påminna mig själv om vad jag skrivit och vad som hänt.
Som lärare, och som mamma, tjatade jag ständigt om vikten av att anteckna, revidera och repetera. Det finns studier som visar att de som tex bara lyssnar under en lektion i regel bara minns upp till 30% av vad de lärde sig. Om de inte tyckte att det var otroligt intressant. De som istället tar anteckningar, reviderar dem efteråt och läser igenom dem flera gånger minns mellan 70% och 100%. Så nu kan man väl kanske säga att jag följer mitt eget råd.
Nu i höst har jag också planerat att läsa lite tyngre litteratur. Jag har en del tankar som vill kläs i ord, men om det ska bli av måste jag läsa på en del först. Som tur är kan man ju göra mycket med en dator och internetuppkoppling, så jag tänker mig att detta är motsvarigheten till att lasta på några skivor till på stången när man tränar musklerna. Hur det går, och hur mycket jag klarar, återstår att se. Ibland är det stort nog bara att våga prova…
Sagan om Drakens återkomst är en fantasyserie i 15 delar skriven av amerikanske författaren Robert Jordan. Tekniskt sett är det i och för sig 14 delar plus en föregångare, men för enkelhetens skull kommer jag att fortsätta skriva 15. För enkelhetens skull kommer jag också att strunta i att de böcker i serien som översattes till svenska delades upp i två delar (troligtvis för att göra dem mer ungdomsinriktade med större stil och kanske några extra bilder) och istället skriva om dem i originalutgåva. Fast på svenska så klart.
Namnet till trots finns det (till min initiala besvikelse) inga drakar i Sagan om Drakens återkomst, utan Draken är en människa. Första boken i serien kom ut 1990, och första svenska utgåvan, i översättning av Ylva Spångberg, kom ut två år senare. Robert Jordan avled 2007 av ett slags hjärtfel (vet inte vad det heter på svenska – Cardiac Amyloidosis på engelska). Då hade 11 av de 12 böcker han planerade publicerats, och serien färdigställdes av fantasyförfattaren Brandon Sanderson i samarbete med Robert Jordans fru, bokredaktören Harriet McDougal.
Bokomslaget till New Spring.
Efter att tio av böckerna on Drakens återkomst publicerats, skrev Robert Jordan en kortare berättelse om hur hela historien började.
New Spring, som den heter, översattes dock aldrig till svenska, så jag kommer att berätta lite mer om den än de andra. Den gavs först ut som ett av flera bidrag i boken Legends, en samling kortromaner av flera kända fantasyförfattare. Senare skrev Robert Jordan om den en smula, och lade till lite extra information, och gave ut den som en egen bok.
Trots att New Spring kom ut som den elfte berättelsen i historien om Drakens återkomst, och som sagt inte finns i svensk översättning, så börjar jag med att berätta om den. Om du kan och orkar läsa böcker på engelska kan jag varmt rekommendera att du börjar med den. Den är betydligt längre än en novell men kortare än många (fantasy)romaner och innehåller 26 kapitel plus en epilog. Om du tror att det är för svårt att läsa boken berättar jag tillräckligt mycket här för att du ska förstå hur det började. Det känns inte som att man behöver oroa sig så mycket för spoilers i en 12 år gammal bok, men jag försöker ändå att hålla tillbaka tillräckligt mycket för att det ska vara spännande och intressant att läsa boken ifall du vill hänga på och läsa med oss.
Vita Tornet i Tar Valon.
New Spring utspelar sig ungefär 20 år innan seriens början. Kriget mot Aielfolket är i sitt slutskede och berättelsen tar sin början i Vita Tornet, de kvinnliga magikerna, Aes Sedai, hemvist i staden Tar Valon, vid foten av Drakberget. Aes Sedaiernas Amyrlin (överhuvud), Tamra Ospenva, och hennes högra hand, Arkivarie Gitara Moroso, sitter i tornet och jobbar in på småtimmarna. Det är vinter och kylan som kommer in genom fönstergluggarna bitande. Moraine Damodred och Siuan Sanche, två unga kvinnor som upphöjts från Noviser till Accepterade, graden under fullfjädrad Aes Sedai, är där som hjälpredor för att springa ärenden, servera te osv. Kriget pågår fortfarande utanför tornet, men det ryktas att Aielfolket, som startade kriget för tre år sedan, håller på att dra sig tillbaka till Aielöknen som de normalt sett aldrig lämnar.
Gitara, som är 300 år gammal, är en av få Aes Sedaier som har förmågan att förutspå händelser. När Moraine serverar henne en kopp te reser hon sig plötsligt och säger: ”Han är återfödd! Jag känner honom! Draken tar sitt första andetag på Drakbergets backar! Han kommer! Han kommer! Ljus hjälp oss! Ljus hjälp världen! Han ligger i snön och skriker som åska! Han bränner som solen! Och sedan dör hon. Tamra avkräver Moraine och Siuan ett tystnadslöfte, något man inte vågar ens drömma om att bryta, om vad de upplevt och ber dem gå tillbaka till sina rum och stanna där till frukost.
OBS! Vill du läsa New Spring själv kanske du inte ska läsa mer här just nu. Vill du läsa min recension och få reda på vad jag tyckte om boken så kommer den senare. I ett annat inlägg alltså.
Draken, det vet alla, var en Lord, död sedan 3000 år tillbaka, som hette Lews Therin Telamon och orsakade Världsfallet. Folk är fortfarande rädda för honom och sagorna om hans liv och död, som berättas av kringresande Muntermän, är många. Lewis Therin var en av de sista manliga Aes Sedaierna, och han fängslade Den Mörke, Shai’tan, i ett magiskt fängelse förseglat med sju obrytbara sigill. Som hämnd förgiftade Den Mörke själva källan till de manliga magikernas kraft, Saidin, och sedan dess blir alla män som kan röra vid kraften galna. Så även Draken själv. I sitt vansinne dödade han sin fru, sina barn och varenda människa han någonsin älskat. Eller som älskat honom. När han till sist insåg vad han gjort tog han, i sin förtvivlan, livet av sig genom att leda Kraften en sista gång och dra så mycket sten till sig att han begravde sig själv under ett berg. Drakberget.
Efter att Saidin förgiftats och man såg förödelsen de manliga magikerna ställde till med när galenskapen tog över beslöt Vita Tornet att alla män som kan nå Kraften måste Lugnas. Ett ingrepp som stänger av deras förmåga att leda Kraften och som nästan alltid leder till att de dör inom några år. Den röda Aes Sedai-orden har gjort det till sin uppgift att rida land och rike kring i jakten på sådana män för att förhindra att de ställer till med något elände. Det finns de som tror att detta systematiska utrensande av manliga magiker är orsaken till att Aes Sedai inte längre har den styrka de hade förr, och att de blir allt färre. Men det kan inte hjälpas. Ingen har någonsin vare sig lyckats bota en man från vansinnet eller kunnat rena källan till Saidin.
Det har förutspåtts att Draken en gång skall återkomma och orsaka ett nytt Världsfall. Profetiorna kring detta har på många håll hemligstämplats, men de lever så klart vidare i den muntliga berättartraditionen. De säger att Draken ska orsaka mänskligheten stort lidande, men i det Sista Slaget ska han besegra Den Mörke och med sitt blod bringa Ljus över världen igen. Detta har dock, som så ofta sker, förvanskats med tiden. De flesta tror nu att Draken ska komma tillbaka och släppa Den Mörke fri så att de tillsammans kan störta världen i fördärvet, stoppa Tidens Hjul och skapa ett otäckt Skuggrike. Därför vill man till varje pris att män med Kraften Lugnas. Ingen vågar ta risken att en älskad familjemedlem, nära vän eller bekant ska bli galen och kanske rent av visa sig vara den återkomne Draken.
Moiraine Damodred, Aes Sedai.
Kort efter Gitaras profetia skickar Amyrlin ut samtliga Accepterade för att registrera alla barn som fötts i städer, byar och tältläger kring Tar Valon och Drakberget; under förevändning att Vita Tornet vill fira krigsslutet med att skänka 100 guldmarker till varje barn som fötts omkring Drakberget under krigets sista tio dagar. Ingen annan än Amyrlin själv, och Moraine och Siuan så klart, vet dock att den verkliga orsaken är att barnen måste registreras så att man kan identifiera den nyfödde Draken.
I samma veva får de veta att Moraines farbror, kungen av Cairihen, och hans två bröder stupat i kriget. Amyrlin tror att Moiraine, som redan förlorat sin pappa, fått en chock och sörjer och låter henne därför slippa rida ut med de Accepterade och registrera nyfödda. Istället får hon stanna i tornet och renskriva listorna med namn som samlats in av de andra. Moiraine, som i själva verket inte alls gillar sina farbröder, slår mynt av detta och låtsas att hon har svårt att sova av sorg och chock. Hon och Siuan, som så klart fått stanna som stöd för Moiraine, har börjat skriva ner alla namn på gossebarn som fötts på rätt ställe vid rätt tidpunkt i sina egna anteckningsböcker; och de vill inte riskera att gå miste om några namn. De inser att om Draken återfötts är det Sista Slaget nära och om han fångas in och Lugnas kommer det inte finnas någon som kan besegra Den Mörke. De vet att det vore högförräderi att skydda honom, och att de skulle dömas till döden om någon kom på dem, men det är en risk de måste ta. De måste hitta honom, försöka skydda honom mot den oundvikliga galenskapen och se till att han är redo när tiden för det Sista Slaget är inne. Därför gör de vad de kan för att spionera på Amyrlin och försöka ta reda på vad som händer.
Tycker du det låter spännande? Då får du hålla utkik efter nästa post där jag berättar mer om boken och den värld historien utspelar sig i.
Fortsättning följer
Bilderna i det här inlägget är lånade från:
Ibland flyter veckorna bara förbi och man hinner nästan bara blinka så är sommaren slut. Men så rätt som det är kommer en vecka som sniglar sig fram och man undrar vad i hela friden som hänt. En sådan vecka har denna varit. Måndag känns som en halv evighet sedan, och jag kan inte låta bli att fundera på om tiden gick långsammare för att jag hade mer att göra än jag är van vid?
1) Veckans händelse(r):
Mammoos hjärta vid dagisgrinden. Jo, alla skolor och dagis liknar fängelser i det här landet…
leksaker. Efteråt ringde han till mig och pratade oavbrutet i säker 10 minuter och det var väldigt mycket ”house” (dockhus) och ”jejo” lego. Jag blir alltid så glad när han ringer och det känns som en ynnest att så snart något viktigt hänt i hans liv så vill han ringa Mammoo och berätta.
2) Veckans topp:
3) Veckans botten:
4) Veckans bok/böcker:
5) Veckans film/TV:
6) Veckans spel:
7) Veckans soundtrack:
Bob Geldof är Floyd ”Pink” Pinkerton i Pink Floyds makalösa, men ack så missförstådda, Another Brick in the Wall. Nej, de menar verkligen inte att utbildning är skit! Detta är samhällssatir på hög nivå och så engelskt som någonting kan bli.
Erna Tauro och Tove Janssons makalöst vackra Höstvisa i oefterhärmliga Zarah Leanders tappning. Slut ögonen, lyssna och njut.
Sommaren på Löran gick alltid mot sitt slut och när höstmörkret lade sig kurade vi skymning, tände våra ljus och sjöng den drömmande, längtande höstvisan.
För mig var den som vackrast vid slagbordet på Lanternan där den blev en markör för säsongen som snart var över och den oundvikliga separationen som väntade. Sommaren och jobbet i familjerestaurangen var liksom kittet som höll familj, vänner och bekanta nära varandra under några intensiva sommarmånader. När hösten kom åkte alla åt olika håll mot väntande skolor, jobb, vardagsliv och andra umgängeskretsar.
Det fanns något vackert i det cykliska liv vår verksamhet förde med sig och länge trodde jag att mitt liv alltid skulle se ut så. Hela vintern längtade jag efter sommaren på Löran. När våren kom och det var dags att börja skura utemöbler, beställa hem varor och boka annonser vaknade sinnena till liv igen efter vintervilan; och som den mest självklara sak i världen trillade man direkt ner i invanda rutiner och gnodde på en sommar till. Tills det åter blev dags att sitta vid slagbordet, tända ljusen och sjunga höstvisan i skymningen.
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dej älskade, skynda att älska…
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Skynda dej älskade, skynda att älska…
Höstvisa med den vackra finlandssvenska dialekten framförd av finska rockbandet von Hertzen Brothers.
Visste du att sången skrevs av Erna Tauro (musik) och muminmamman Tove Jansson (text)? Erna Tauro sjöng sången i en tävling om bästa visan på svenska på Svenska Radion i Helsingfors 1965 och kom trea. För oss svennar blev den dock känd först 1977 då gruppen Cumulus kom etta på Svensktoppen med den.
Den här visan blev med tiden oerhört populär och har spelats in i en herrans massa versioner, bland annat av Vikingarna, Zarah Leander och Kjerstin Dellert. Hanne Krogh har gjort en fin norsk tolkning av den och Linda Lampenius en instrumental version.
Så nu vet vi det också.
Ta och youtuba (tokbra ord!) fram din egen favoritversion vettja. Tänd lite ljus, nynna med och skynda dig att älska och sprida lite kärlek innan kolmörkret och iskylan är över oss igen.
Kram påre!
En grupp som är underrepresenterad inom utbildning på högskolenivå är studerande med funktionshinder. (Till denna grupp räknar jag människor med kronisk/långvarig sjukdom samt fysiska såväl som psykiska funktionshinder.) Redan i Distansutbildningskommitténs slutbetänkande (SOU 1998:84) konstaterades att flexibla studieformer skulle vara särdeles fördelaktiga för just den här gruppen.
Nästan 20 år senare har mycket hänt på det tekniska området och det finns ett relativt brett utbud av nätbaserade kurser runt om i landet. Nätbaserad är emellertid inte nödvändigtvis detsamma som flexibel, och det är här vi funktionshindrade ofta stöter på problem. Dagens teknik möjliggör flexibilitet och individanpassning, men i min erfarenhet ser det i regel inte ut så. Istället blir många nätbaserade kurser bara externa klassrum där många av de faktorer som tidigare exkluderade oss från utbildning lever kvar. Det ger utbildningssätet ett större upptagningsområde, utan att nödvändigtvis göra undervisningen mer tillgänglig.
Det finns många barriärer som gör utbildning, även på distansnivå, svårtillgänglig för funktionshindrade. Detta gäller såväl innan studierna ens påbörjats som under studietiden. Många ger upp innan de ens vågat söka sig till en utbildning, andra tappar sugen någonstans under studietiden och ger upp, och det finns en mängd orsaker till att det är så. Jag upplever att det ofta saknas insikt i de individuella behov vi som målgrupp har, och möjligen även en oförmåga att förstå att kunskap rörande dessa behov i sig är en specialistkompetens som borde ligga till grund för utveckling inom, och förbättring av, distansundervisningen.
För att funktionshindrade skall få såväl tillträde till som en reell möjlighet att genomföra sina studier måste vi kunna ställa större krav på en nätbaserad utbildning än att den ska vara pedagogiskt och tekniskt tillgänglig. Det måste, till exempel, också vara möjligt för individen att, utifrån sin specifika situation och lärandetyp, kunna välja var, när, hur, i vilken takt och på vilket sätt studierna skall bedrivas.
Jag funderar på att göra en studie någonstans i gränslandet kring pedagogisk och teknisk tillgänglighet kontra flexibilitet och individanpassning. En möjlighet vore att göra en omfattande litteraturstudie och försöka kartlägga vad som skrivits, och vilka lärdomar som dragits, sedan SOU 1998:84. En annan möjlighet skulle kunna vara att titta på hur funktionshindrade upplever tillgängligheten och flexibiliteten i universitetens nätbaserade kursutbud. Det senare känns dock som ett mycket större projekt som kanske lämpar sig bättre till en senare, mer omfattande, studie än vad jag skulle kunna klara av just nu.
Innan jag kan gå vidare med detta skulle jag behöva lite feedback. Har du synpunkter, tips eller idéer på allt tar jag gärna emot dem.
September. Ja, då är det väl officiellt höst då, vare sig man vill eller inte. Sommarlovet är slut och det märks på trafiken här i landet där barn inte får gå till skolan själva utan skall köras dit och hem. Helst av sina mödrar. Och gud förbjude att de kom på idén att samåka! Nejdå, här ska vi se till att så många bilar som möjligt saktar ner trafiken varje morgon och eftermiddag.
Man behöver bara uppleva skillnaden mellan London i skollovstider och London första skoldagen efter lovet för att förstå varför engländarna kallar trafikstockning för trafiksylt. Det är ju liksom inte riktigt stopp. Det är bara ett oändligt kladdande och kletande med bilar som rör sig som bladlöss i lingonsylt och sakta, sakta, sakta tar sig framåt i sina filer.
När John och jag jobbade i västra London brukade vi se till att vara på motorvägen innan skoltrafiken började (och helst redan innan klockan sju på morgonen) och aldrig åka hem innan klockan sju på kvällen. Att åka under skoltrafiktiden, eller the school run som vi säger, kunde ta upp till fyra timmar med ett snitt på två-och-en-halv. Kom vi på motorvägen innan klockan var sju tog det 45 minuter. Inte undra på att så många yrkesförare verkar vara så jäkla griniga…
Lingon. Jag hittade den här underbara bilden på mammas facebook häromdagen. Klicka på den och titta noga. Är den inte vacker? Alltså, skogspromenader i svensk bär- och svampskog är något jag verkligen saknar. Stillheten. Och doften. Och så klart den där rikedomskänslan när man får fylla frysen med bär och svamp och veta att hela vintern kommer man att kunna plocka fram dessa små minnen från sommaren som var.
Här i Englandet finns ingen allemansrätt, så några skogspromenader kan man inte ta hur som helst. Och inte växer det några lingon här heller. Möjligen uppe i Skottland kanske, men inte då här i alla fall. Det närmsta vi kommer är tranbär, men vi får nöja oss med att köpa dem färdigsyltade i affären. Havregrynsgröten smakar helt okej med tranbärssylt, men det är ju ändå inte riktigt som det ska.
För några år sedan när farmor Ingrid kom på besök hade hon med sig djupfrysta lingon i petflaskor. Gissa om det kändes lyxigt att få koka egen lingonsylt på svenska handplockade bär!
På tal om lyxigt. I torsdags överraskade de två sönerna jag delar bostad med mig med något som verkligen kändes lyxigt och som jag 
inte fått på säkert 12 år. Hjortronsylt!
Ocado, Waitrose tjänst för mat levererad hem till dörren, säljer en del svenska varor och där fanns det hjortronsylt minsann. Det blev våfflor med vispgrädde och hjortronsylt till middag och sedan till lunch igen i lördags. Käre värld vad gott man kan må så där mitt i vardagstristessen av något så enkelt som en klick sylt.
