The Holiday Hypotesis

Målet: Att förföra min brors bästa vän och fördriva honom från mina tankar. För gott.

Resultatet: Det gick inte riktigt som jag tänkt mig.

Ella har varit förälskad i Marco Benedetti i exakt åtta år, tio månader och tre dagar. Hon vet det eftersom hon är forskare och gillar siffror, diagram och tydliga slutsatser. Hon vet också att det är både ologiskt, ineffektivt och djupt pinsamt att vara kär i sin brors bästa vän.

Vid en familjesammankomst på Marcos toskanska vingård bestämmer hon sig för att testa en ny hypotes: Om hon ligger med honom borde känslorna att klinga så att hon äntligen kan gå vidare med sitt liv. Bara en enkel experimentell åtgärd utan bieffekter. Eller hur?

Marco känner inte igen den självsäkra kvinnan i den gröna klänningen som den tafatta tonåring han brukade retas med. Han ser bara Gabby – smart, rakt på sak och farligt attraktiv. Och när hon föreslår ett mycket privat experiment? Då är han mer än villig att bidra till hennes forskning.

Men en natt i vinkällaren förändrar allt.

Nu måste Ella återvända till London med resultat som är allt annat än entydiga. Experimentet var tänkt att sätta punkt för förälskelsen. I stället har hon kanske upptäckt sin viktigaste variabel hittills: inte alla kemiska reaktioner kan kontrolleras, förutsägas eller förklaras rent vetenskapligt.

114 dagar kvar…

Idag skriver vi tisdag den sjätte januari och jag tänkte berätta vad jag gjorde medan ni andra firade jul och nyår.

Jag städade mappar. I datorn, alltså.

En stor del av flyttförberedelserna handlar om att kapa kostnader och se till att vi kan fortsätta det här lilla båtbygget vi håller på med. Men vi måste också se till att vi inte drar med oss mer jobb än vad vi kan mäkta med.

Som en jämförelse kan jag säga att mitt garnförråd är STORT och jag har så mycket restgarner att jag knappt minns när jag köpte nystanet de kom från. Eller vad jag gjorde med det. De hamnar på eBay nu. Mina digitala arkiv ser ungefär likadana ut, fast med en viktig skillnad. Jag har bara ett garnförråd, men jag har en jävla massa digitala arkiv. En kombination av alla dessa molntjänster vi fått de senaste tjugo åren och min kryddhärna som inte kommer ihåg sådant den inte kan se.

Just nu är mitt fokus att ha så mycket som möjligt ordnat så att vi kan ägna resten av 2026 (efter flytten vill säga) och 2027 åt att finslipa, putsa, och publicera. Om det ska fungera som jag vill måste vi göra oss av med alla moln. Var för sig kostar de inte så mycket, men det är helt sjukt hur mycket vi betalar för dem om man räknar ihop alla tjänster och vad de faktiskt ger oss.

Och nu kanske du undrar vad detta har med juljäveln att göra? Jo, på Annandag Jul (eller Boxing Day som vi säger här i Englandet) rensade jag ur mappar i ett av mina Google Drive konton. Det mesta var skräp, men så hittade jag en liten tidskapsel där alla filer av någon anledning hade samma namn.

Untitled.

Odöpt. Oälskad. Opublicerad.

Ifall jag inte berättat om det tidigare bestämde jag mig för att klura ut koden för det vi i min ungdom brukade kalla kiosklitteratur. Så kallad pulp fiction. Och mest av allt ville jag försöka förstå mig på kärleksromanen. Varför den var så hatad. Eller åtminstone förlöjligad. Aldrig riktigt tagen på allvar. Och detta trots att den utgör den i särklass största biten av litteraturtårtan.

Jag vill inte påstå att jag fattat det än, men jag har utvecklat en respekt för de läsare som älskar den här genren. De är många. De vet vad de vill ha. Och de försvarar sina böcker med näbbar och klor om så behövs. Det känns som att skriva en bok för dem och få den kvalitetsstämplad av den här läsekretsen vore en fjäder i hatten. Något att sträva efter.

Och på den vägen var det jag fiskade upp en odöpt historia ur det digitala arkivet och läste den med nya ögon.

Huvudpersonen, molekylärbiologen Ella, har varit kär i sin brors bästis, Marco, i åtta år, tio månader och tre dagar, men nu får vara nog. Hela familjen har samlats för att fira mamma Sarah som fyller sextio, och det gör de på vingården Villa Benedetti i Toscana. Gården Marco ärvde efter sin farfar.

Klädd i en rustning av grönt silke, och med tre glas Vermentino i magen, formulerar hon en genial plan. Hon ska förföra Marco och fördriva honom från sina tankar för all framtid. Vi kan väl säga som så att det inte går riktigt som hon tänkt sig…

Jag har aldrig skrivit något jag gillat. När historien väl är berättad har kryddhjärnan ledsnat, men kanske kom jag på något nytt här. Att skriva något, gömma det i några år och sedan läsa det på nytt är en helt annan upplevelse. En nyskriven berättelse är fortfarande färsk i minnet. En gammal historia, däremot, är något av en upptäcksfärd.

Medan familjen firade jul tillbringade tio dagar i Toscana med Ella och Marco. Jag modifierade berättelsen så att den skulle passa ett av våra författarnam och sprinklade lite hetta den inte hade innan över den. Och vips var The Holiday Hypothesis född.

Vi tog den från bortglömt manuskript till publicerad bok på tio dagar. Är den perfekt? Nej. Men den existerar och tjänar ett mycket viktigt syfte: Fobiträning. Hittills har min mappstädning resulterat i en lista med mer än hundra berättelser jag aldrig publicerat. Vissa är väldigt korta (under 5,000 ord) medan andra är vääääldigt långa. Och precis som Ella bestämde sig för att fördriva Marco från sina tankar har jag bestämt mig för att fördriva min ”scenskräck”.

Done is better than perfect (färdigt är bättre än perfekt) säger jag ofta till mina Resilience-författare. Det ligger mycket i det. Ibland petar vi på och gruvar oss så in i bängen att vi inte får någonting gjort. Jag gör det jämt och ständigt, men nu får det fanimig vara nog.

Att släppa den här berättelsen direkt till Kindle Unlimited, trots att den skulle kunna bli bättre, var viktigt för mig. Det handlade mer om att sätta tonen för det nya året än något annat. Hela vitsen med pulp fiction är att släppa perfektionshysterin och fokusera på målet.

Mitt mål är att flytta till Sverige.

Mina berättelser är bra nog som de är. Bra nog för att se dagens ljus och sitta på de hyllor där mina läsare kan hitta dem och kanske rent av betala en liten slant för att läsa dem. I år ska jag lära mig att inte skämmas för det. Och kanske rent av börja sälja fler böcker än vad jag ger bort.

Om jag fixar det, då kommer jag att kunna försörja mig i Sverige. Det känns fint.

🤍Kram påre!

149 dagar kvar…

Tisdag 2 December och nu är den så kallade cyberveckan över. Vi gav bort en himla massa böcker och jag gjorde en klok och en lite ohederlig investering.

Jo jag vet att många tycker att man ska bojkotta alla kommersiella dumheter i dessa tider, men det är ett privilegium som inte alla kan delta i.

Med det sagt, låt oss ta en titt på mina cyber-fynd. Den kloka var att jag uppgraderade den här bloggen.

Argbiggan är ju min OG-blogg och den har kostat gratis sedan 2009, men WordPress har ändrat sina regler ett par hundra gånger sedan dess. Nuförtiden har de olika ”planer” och på gratisplanen får man så klart väldigt lite utrymme. Och en satans massa reklam.

Jorå, jag begriper att vi lever i en tid där reklamen ska vara överallt och den (inte så värst) Fria Marknaden är kung. Men hur kul är det egentligen att behöva se själsdödande annonser för den ena prylen efter den andra när man försöker ägna sig åt något man gillar en stund? Nej, jag tänkte väl det.

För det facila priset av 40 pund (cirka 500 kronor) kommer nu Argbiggan att vara 100% reklamfri i tre års tid. Jag kan fortsätta peta in bilder i inläggen och vi slipper skriva .wordpress i addressen. Från och med idag är det bara du och jag och argbiggan.com ända till slutet av 2028. Och har jag inte lyckats få tillräckligt med snurr på skrivandet för att ha råd med en bostad innan dess får jag väl tjacka husbil. Eller nått. 🤭

Den ohederliga investeringen? Jo, såhär är det. Sedan kryddhjärnan tog över har jag svårt med koncentrationen. Sånt som tog en kvart förr kan ta hela dagar nu, och skrivandet (och redigerandet) som jag älskar kan vara rent plågsamt vissa dagar. Men för två år sedan fick jag möjlighet att test en app som heter ProWritingAid och plötsligt kändes det som att jag var tillbaka på banan igen.

Om du inte vet vad PWA är, kan man väl säga att den är som rättstavningsprogrammet i din ordbehandlare. Men där till exampel Word ger dig krulliga röda linjer och tveksamma grammatikråd är PWA som en hel språkmaskin. För mig är den skrivandets röda Mustang och det är prislappen med. PWA kostar nästan lika mycket per månad som jag betalade för tre annonsfria år här på Argbiggan.

Men är man en scrappy-doo-dah skosnörespirat letar man så klart röda prislappar.

Kan man punga ut för ett helt år, kostar det ”bara” en tredjedel så mycket. Ungefär 1800 kronor. Vilket fortfarande är betydligt mer än vad jag kan avvara. Men så tipsade en vänlig kollega om att de brukar ha ett specialerbjudande till Black Friday. Niohundra spänn för ett helt år. Det är mindre än en hundring i månaden, så ifjol budgeterade jag för det och betalade 72 pund för ett årsabonnemang jag har nytta och glädje av nästan varje dag. Och nu kommer vi till kruxet i kråksången.

Som de flesta abonnemang rullar även detta över till ett fastprisdito efter ett år. Om man inte säger upp det. Så då gjorde jag det.

Och i helgen köpte jag ett nytt på extrapris.

Ohederligt? Absolut. PWA är värt varenda öre och hade jag råd skulle jag gärna betala 144 pund, eller rent av 399 för ett livstidsabonnemang. Men nu har jag inte det.

Innan Brexit och rövarbaronerna hade jag nog inte ”fuskat”, men mitt moraliska spelrum har gått från att vara en silduk till något som mer liknar ett öppet spjäll. Om valet står mellan att ta ett nytt specialerbjudande och att inte ha råd att använda något jag räknar som en handikappsanpassning så säger jag bara yes please. Och nästa år gör jag nog om det igen. Förhoppningen är dock att vi ska växa så pass att jag kan betala normalpris 2027.

Vilket påminner mig om att vi har en bok att släppa på Draft2Digital idag, så nu ska jag ladda upp den in PWA och kolla så jag inte missat något litet stavfel eller några andra problem. För med den här appen går det alldeles utmärkt.

🤍Kram påre, vännen! Imorgon görviomet igen.

Så drömde hon kryssningsfartyg…

Skeppet Braemar, som hon hette när Ivan T. tog bilden 2014, heter numera Villa Vie Odyssey. Se kredd i fotnötterna.

I förra inlägget skrev jag om kryddhjärnan och att jag är säker på att den hör ihop med skrivarskallen. Den där som bara har två lägen: existentiell angst eller kreativ eufori. När det gäller nyheter och sociala medier, vill säga.

Antingen suger den åt sig hat och hemskheter att plåga mig med. Eller så snappar den upp någonting jag missade.


Då ger sig inte förrän jag googlar. Och gör jag det, då har vi redan lämnat Kansas och trillat ner i kaninhålet. Som i torsdags…

På morgonkulan läste an artikel i nätversionen av The Independent och sedan tickade hjärnan på om någon jäkla båt jag hade missat. Hela dagen. Som en hackspett ungefär.

Nej, din dummer, inte en båt.

Ett kryssningsfartyg.

Och så en kvinna.

En äldre kvinna.

Hette hon inte Sharon?

Jodå, sa Google, det gjorde hon. Och här har du länken.

Jag klickade såklart. Och läste. Det var det sista jag gjorde innan jag stoppade undan telefonen för natten.

Morgonen därpå, i svinottan, var hjärnan i full gång. Den hade tydligen tillbringat natten med att bygga ett nytt skepp till vår lilla flotta. För det var ju precis vad jag behövde just nu. Ett kryssningsfartyg.

Och här har vi henne, M/S Serendipity. (Som för övrigt är mitt favoritord i det engelska språket.)

Men det var så klart inte allt. Vi har nu tillbringat två dagar med att skriva en så kallad codex. Eller story bible. En handbok hel enkelt. Just nu är den elva tusen ord lång, såatte… Vi kan väl kan väl säga som så att jag trillade rätt långt ner i kaninhålet.

Kryssningsfartyget Serendipity är en fiktiv kopia av Odyssey i storlek, utseende, funktion osv. Här är hon avbildad med hjälp av Ideogram och Canva Pro.

Men jag har ju redan ett piratskepp, så vad ska jag ha ett modernt kryssningsfartyg till? Det passar ju inte riktigt in i bilden.

Jo, så här är det. Serendipty ska bli en lekplats, en litterär värld, där olika författare, från olika genrer och bakgrunder, kan skriva berättelser tillsammans. Fast var för sig. Eller ihop. Handboken blir till ett verktyg som förklarar vad som är oföränderligt och vad man får skarva fritt kring.

Jag vet till och med hur historien börjar. För två år sedan skrev jag en berättelse om en gammal man som blir änkling och drunknar i tystnaden. Han hade aldrig varit bra med ord, Phineas. Det var frun Elsie som skötte snacket och korrespondansen och tre månader efter hennes begravning, just som han insett att det är så här hans liv kommer att se ut nu, knackar det på dörren.

Socialarbetaren Luisa är där för att göra en så kallad wellness check. För att kolla om han klarar sig. Hon skriver in honom – Phin som inte kan sätta ord på sina tankar och känslor – på ett brevvänsprogram. Idag skrev jag om slutet på den berättelsen. Serendipty är nu en del av Phin’s historia, men hur och i vilken omfattning säger jag inte.

Tanken var att vi skulle släppa boken om Phin i januari, men nu blir den början på en följetong istället. Vi sjösätter den på Substack efter nyär, men det kan hända att det kommer att smakprov här framöver.

Och så var det alltså med den saken.

Tre dagar bara försvann för att jag fick för mig att läsa en artikel. Som alltså varken handlade om fartyg eller änklingar. Men kryddhjärnan fick syn på något som glittrade och vips så var skrivarskallen igång med att spinna en berättelse kring det hela.

Det kan vara frustrerande ibland (mest hela tiden om vi ska vara petnoga), men ibland så leder det till något bra. Jag tror att Serendipity kan vara en sådan sak. Hon heter ju till och med så… 🤭

Vad tror du?


Länkar och Fotnötter

Skeppet Braemar heter numera Villa Vie Odyssey, men när den här bilden togs av Ivan T. Fotokredd: CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=35700396


Vart vill du segla härnäst?

🏠 Besök The Resilience
Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.

Gillar du våra berättelser och vad vi gör?
Prenumerera på Argbiggan eller lämna ett litet bidrag till Skeppskassan.

🎁 Känner du någon som skulle vilja läsa våra historier?
Kopiera gärna länkarna till bloggen och våra sociala medier och skicka vidare.

✍️ Vill du lämna en kommentar eller skicka ett meddelande?
Använd kommentarsfältet nedan, eller kom och hälsa på i deckchatten.

Amatörlögnhalsens oändliga WIP-lista

Visste du att alla författare har minst en WIP-lista, icke att förväxla med den VIP-lista du ibland måste vara på för att kunna öppna vissa dörrar? Nej, en författares WIP är en lista över Work In Progress – alltså pågående projekt.

För vissa är detta den bok de skriver på för närvarande. Jag vet, det låter helt sjukt, men det finns faktiskt författare där ute som börjar skriva en berättelse och fortsätter med det tills den är klar. Sedan börjar de på en ny. Stephen King har i flera intervjuer nämnt att han jobbar så och blir klar med en ny bok i stort sett var tredje månad.

För andra, som Brandon Sanderson, kan WIP-listan innehålla flera titlar samtidigt! Utan att nämna några namn, så känner jag en viss Styrbjörn som har över 50 WIPs på min lista. Hur det funkar? Som ett evigt jonglerande skulle jag vilja påstå.

Själv har jag alltid varit mer av en storbilds-skriverska. Jag har jobbat på ett par större idéer och det har då och då resulterat i något som jag kunnat publicera i någon form. Framför allt blogginlägg och artiklar. Men så kom 2024, och just nu är jag inte helt säker på vad för slags skriverska jag är längre.

Förra året publicerade jag ingenting. Inte ens den där boken om Ninth Realm som jag hade ute på förbeställning. Jag drog tillbaka den från Amazon och hatade mig själv för det, men det var rätt beslut. Berättelsen var kanske redo att se dagens ljus, men jag var långt ifrån redo att hantera den sorts boksläpp jag kände att den förtjänade.

Så vad gjorde jag då då?

Mestadels skrev jag story stubs – korta vinjetter som kanske blir till längre berättelser i framtiden. Men jag skissade också på nya böcker. Vissa är helt fristående, men till min egen förvåning blev det flera serier och ett par följetonger också. I olika genrer dessutom!

Jag har alltid sett mig själv som en fantasyförfattare som ibland skriver romantisk erotik (av skäl vi kan prata mer om i ett separat inlägg). Men ifjol bestämde sig min kaoshjärna helt plötsligt för att göra en storsatsning på att ”göra saker dåligt med flit.” Det är något som roar mig enormt.

Så… vad händer nu då?

Nu kastar vi spaghetti på väggen och ser vad som fastnar.

Den här veckan har jag börjat publicera våra berättelser här på Substack, och om allt går som jag hoppas, kommer de också finnas på YouTube och Medium innan årets slut. Jag kan ha fel, men som vindarna blåser just nu tror jag att vi måste omvärdera den gamla utgivningsmodellen och fokusera på att få ut våra berättelser på så många olika platser – och i så många olika format – som möjligt.

När jag säger vi i det här fallet menar jag min gamla sjöbjörn och jag. Vi har varit ett kreativt team i flera år nu, och även när vi jobbar på individuella projekt ser vi dem som våra berättelser. Vi arbetar på dem tillsammans och tar alla beslut gemensamt. Men vi är inte ensamma ombord på piratskeppet Resilience. Vi har andra författare som seglar och samarbetar med oss, och vi kommer även att publicera några av deras berättelser på våra stackar. Jo, jag sa stackar, för vi har faktiskt fem stycken:

  1. The Resilience är vår hemmahamn på Substack. Här publicerar vi vårt nyhetsbrev, våra blogginlägg och andra berättelser. Snart kommer vi även att publicera några av våra rumsrena böcker här.
  2. The Snuggery är vårt hedonistiska samkvämsrum där vi umgås och dricker en massa te medan vi pratar om, skriver och njuter av en annan typ av berättelser. Vi märker dem från 🍦 (mjukglass) till 🪦 (jag dööör!) så folk vet vad de kan vänta sig.
  3. Fensala Mead Hall är en mjödhall, eller samlingsplats, i den Nionde Världen. Om du gillar nordisk mytologi och skandinavisk folktro kan detta vara något för dig. Titta in en stund och njut av en saga eller två när du behöver vila från larmet utanför.
  4. Polyglot Pirates Det här är min svenska utpost, men det visste du ju redan. Här publicerar jag översättningar av mina blogginlägg och sådant som bara Skandisar och folk som bemödat sig med att lära sig något av våra språk begriper. Jag tänker mig också att det kan bli böcker i svensk översättning här så småningom.
  5. Resilience Writers är vårt hem bakom kulisserna på piratskeppets kommandobrygga. Där vi har våra skrivhörnor och vår gemensamma salong. Den stora skillnaden mellan Resilience och Resilience Writers är att skeppet är en allmänning (för besättning och passagerare som löst biljett), medan vårt hem är den privata sidan. Här lever vi och delar med oss av skrivarlivet bakom maskerna och pseudonymerna. Om Resilience är scenen, så är detta vårt rätt kaotiska omklädningsrum.

När jag skriver (nuförtiden) använder jag mig av några olika kreativa namn. Linnea Lucifer har varit med längst. Det är det namn jag satt på alla hantverksprojekt jag sålt genom åren och mitt huvudsakliga namn på Substack och sociala medier.

I The Snuggery skriver jag som Linn Rhinehart. Det är vårt gemensamma författarnamn som vi använder för kryddiga berättelser, och när vi redigerar andras berättelser som inte är vad vi kallar säkra för jobbet (NSFW).

Hittar du mig i Fensala Mead Hall skriver jag som Saga L. Söderberg där. Jag har några fler namn utöver dessa tre, men jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra med dem, (eller om jag ens vill dela med mig av dem) ännu så de får stanna med mig ett tag till.

Vad allt detta betyder är att jag för närvarande sitter på en monstruös hög av manus i olika stadier av utveckling, och i år kommer jag nog att kunna sortera in en hel del av dem in i våra stackar ovan. Och några av alla dessa berättelser kommer inte bara att ha redigerats av mig – de kommer att ha mitt namn på omslaget!

Jag tror att jag har nämnt tidigare att jag inte har satt upp några fasta mål för det här året. Jag vill använda det här utrymmet som ett skyltfönster mot omvärlden och ta varje dag som den kommer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av vad som passerar genom mitt ritbord och be om lite feedback i vissa kreativa beslut. Vad vet man – kanske kan vi tillsammans lista ut när spaghettin är färdig och hur den bäst ska serveras?

Kanske jag rent av blir modig nog att publicera en lista över alla våra WIPs. Om jag kan räkna en serie som ett WIP, så är jag inte riktigt lika hopplös som Sir Bear ännu, men jag är närmare än jag någonsin trodde var möjligt. Joru, just nu tittar jag på en tresiffrig lista. Det är ju inte klokt!

Okej, det är väl lika bra att vi sätter igång då för så här blir inga bokbarn gjorda. Nu far vi! Hoppas du är redo för kaos på öppet hav, messmate.

Kram påre! 🤍

Jag, en sängliggande historieberättare

Jag är en svensk 50-plussare bosatt i London. En funkis med icke fungerande immunförsvar. Jag är Mamma och Mormor. Sedan 2013 är jag mestadels sängliggande. En utrangerad grönsak.

Ifjol, när min doktor sa att det var dags att ”sluta fred med döden” insåg jag dock att jag varken har något behov av det eller för avsikt att kasta in handduken riktigt än. Det finns fortfarande mycket jag vill göra och berätta, så efter en tids funderande bestämde jag mig för att hitta andra uttrycksformer än skrivandet, som blivit nästan ogörligt då min hjärna helt enkelt stänger av vid minsta lilla ansträngning. Video blev den något oväntade lösningen.

Sedan tidigare hade jag närt drömmar om att starta en YouTube-kanal om funkistillgänglighet, framför allt med inriktning på resande och rekreation. Roligt och inspirerande berättande, med lärorikt och informativt innehåll, kryddat med diverse hjälpmedel och typiska funkis-dråpligheter så klart. Det stöp dock på en kombination av djupt rotad kameraskräck och faktumet att jag inte visste ett dugg varken om hur man filmar eller om hur man redigerar film. Nu kom dock tankarna på den där kanalen tillbaka med förnyad intensitet, och jag bestämde mig för att starta en ”hemlig” testkanal i mitt eget namn och börja göra små filmer om mig själv och mitt liv för att lära mig hantverket från grunden.

Sedan 1 juli i år har jag filmat mig själv nästan varje dag. I början var det svårt. Pinsamt. Ångestfyllt. Jag tyckte det mesta liknade ankskit. Men sedan tillbringade jag en del tid med att verkligen studera YouTube och titta på filmer där framgångsrika videomakare pratade om hur de gör och hur de började. Någonstans där trillade poletten ner och jag bestämde mig för att sluta bekymra mig om allt det yttre och bara koncentrera mig på berättandet. Då gick det plötsligt mycket bättre och jag kunde börja filma nästan varje dag.

Jag använder två gamla ärvda mobiler, en webbkamera och en så kallad action-kamera beroende på vad jag ska filma och vart eller i vilken vinkel. Min säng har blivit mer än en viloplats – den är nu även min inspelningsstudio och har kameror fastskruvade på olika klämmor utplacerade i olika vinklar. På elementet; på sänggaveln; på en käpp som ligger över mig, balanserande mellan en trave kuddar och hyllan ovanför sägen; och på en sk gooseneck-arm som jag kan vrida lite som jag vill. Sängen är nu även min redigeringslya. Jag delar ett Adobe Creative Cloud-abonnemang med två av mina barn, och det ger mig tillgång till alla Adobe-program. Jag har en dator med trådlös mus + tangentbord och min skärm är en stooor TV, så jag kan ligga med tangentbordet på magen och klippa filmerna i små bitar som sedan fogas samman, bit för bit, till små berättelser.  Ibland blir det en liten film på en gång – ibland blir det ett manus för en mer enhetlig inspelning med i stort sett samma ord. 

Från början berättade jag inte för någon vad jag höll på med. Jag tyckte det var lite pinsamt, att filmerna var för dåliga, och jag var glad att ingen såg dem. Men till min stora förvåning blev jag snart lite kär i min lilla kanal och började se möjligheter i den jag aldrig hade anat. Videoformatet, visade det sig, gör det möjligt att att uttrycka sig på ett sätt som det skrivna ordet inte medger. Det hjälper också i kampen mot den så kallade fibrofoggen, den där dimman som har omslutit min tidigare ganska så kapabla hjärna och gör det hart när omöjligt att komma åt saker i närminnet eller att formulera väl sammanfogade meningar. Med kamerans hjälp kan jag samla mina tankar och berätta små anekdoter allt eftersom. Jag kan se på mina klipp och komma på saker jag vill lägga till, eller klippa bort. Jag kan komma på bättre sätt att formulera mig. Jag kan klippa upp varje inspelad video i små snuttar som jag sedan sorterar i mappar märkta med kategorier och underkategorier; och på så sätt växer så småningom nya berättelser fram. Det är lite som att lägga pussel ungefär.

Helt oförhappandes hände sedan några saker jag inte heller hade väntat mig. Jag började få följare på min ”hemliga” kanal, och jag fick så snälla kommentarer från vilt främmande människor. Mina barn började titta på mina filmer och tyckte att jag gjorde bra, och ibland lite roliga, filmer. Spelmakarsonen som nyss avslutat sitt sista år på universitet och nu ska börja bygga upp sitt eget varumärke vill göra collabs, dvs samarbeten, med mig! Och igår kväll indikerade Yngsta Dottern, även hon precis nykläckt in i vuxenlivet efter fyra år på universitetet, att hon nog också skulle vilja ha lite draghjälp för att komma igång med YouTube som ett marknadsföringsgrepp.

Min träningskanal fick plötsligt ett eget liv och en egen identitet, hur nu det gick till. Den är inte längre min egen lilla hemlis, utan något som jag gärna delar med mig av och visar upp. Trots att mina videos har massor av nybörjarfel. Jag tror att min egen resa från kameraskygg video-noob till dagliga inspelningar och ett fyrtiotal färdiga små videos har ett värde i sig själv, och därför har jag nu börjat göra små inslag om hur jag började och vad jag lär mig under resans gång. Jag har börjat se på min kanal just som en kanal, och får plötsligt tankar kring hur man skulle kunna göra en video av olika ämnen. Särskilt sådana som jag inte längre känner att jag kan skriva om. Och, kanske viktigast av allt, jag har redan slutat se den som en träningskanal. Visst är det så att den är den kanal jag tränar mig på och provar mig fram i; men den är inte bara som en gammal skrivbok man övat sig i handstil i och sedan kastar bort. Det är en kanal som så sakteliga börjar mejsla ut en egen profil med olika programserier och stående inslag. Ett organiskt växande litet fenomen som varje dag påminner mig om hur vackert detta livet är.

Under tiden som jag hållit på med detta har intresset för mitt ursprungliga soloprojekt växt så pass att det nu blivit ett grupparbete. Äldsta Dottern, som från början var den drivande kraften bakom detta och verkligen uppmuntrade mig till att slänga normer, fobier  och andra hänsynstaganden på brasan, och en av mina närmsta vänner är nu med i ”redaktionsgruppen”. Spelmakarsonen och Yngsta Dottern är också med på ett hörn och hjälper till med illustrationer och bildbehandling till att börja med. Och utöver allt detta får vi redan förfrågningar från folk som vill dela med sig av sina upplevelser i min lilla kanal. Som alltså inte ens finns än.

Jag är inte längre en utrangerad grönsak – jag är en sängliggande historieberättare.

Jag läser Sagan om Drakens återkomst, New Spring

DragonSagan om Drakens återkomst är en fantasyserie i 15 delar skriven av amerikanske författaren Robert Jordan. Tekniskt sett är det i och för sig 14 delar plus en föregångare, men för enkelhetens skull kommer jag att fortsätta skriva 15. För enkelhetens skull kommer jag också att strunta i att de böcker i serien som översattes till svenska delades upp i två delar (troligtvis för att göra dem mer ungdomsinriktade med större stil och kanske några extra bilder) och istället skriva om dem i originalutgåva. Fast på svenska så klart.

Namnet till trots finns det (till min initiala besvikelse) inga drakar i Sagan om Drakens återkomst, utan Draken är en människa. Första boken i serien kom ut 1990, och första svenska utgåvan, i översättning av Ylva Spångberg, kom ut två år senare. Robert Jordan avled 2007 av ett slags hjärtfel (vet inte vad det heter på svenska – Cardiac Amyloidosis på engelska). Då hade 11 av de 12 böcker han planerade publicerats, och serien färdigställdes av fantasyförfattaren Brandon Sanderson i samarbete med Robert Jordans fru, bokredaktören Harriet McDougal.

New Spring Cover

Bokomslaget till New Spring.

Efter att tio av böckerna on Drakens återkomst publicerats, skrev Robert Jordan en kortare berättelse om hur hela historien började.
New Spring
, som den heter, översattes dock aldrig till svenska, så jag kommer att berätta lite mer om den än de andra. Den gavs först ut som ett av flera bidrag i boken Legends, en samling kortromaner av flera kända fantasyförfattare. Senare skrev Robert Jordan om den en smula, och lade till lite extra information, och gave ut den som en egen bok.

Trots att New Spring kom ut som den elfte berättelsen i historien om Drakens återkomst, och som sagt inte finns i svensk översättning, så börjar jag med att berätta om den. Om du kan och orkar läsa böcker på engelska kan jag varmt rekommendera att du börjar med den. Den är betydligt längre än en novell men kortare än många (fantasy)romaner och innehåller 26 kapitel plus en epilog. Om du tror att det är för svårt att läsa boken berättar jag tillräckligt mycket här för att du ska förstå hur det började. Det känns inte som att man behöver oroa sig så mycket för spoilers i en 12 år gammal bok, men jag försöker ändå att hålla tillbaka tillräckligt mycket för att det ska vara spännande och intressant att läsa boken ifall du vill hänga på och läsa med oss.

White Tower

Vita Tornet i Tar Valon.

New Spring utspelar sig ungefär 20 år innan seriens början. Kriget mot Aielfolket är i sitt slutskede och berättelsen tar sin början i Vita Tornet, de kvinnliga magikerna, Aes Sedai, hemvist i staden Tar Valon, vid foten av Drakberget. Aes Sedaiernas Amyrlin (överhuvud), Tamra Ospenva, och hennes högra hand, Arkivarie Gitara Moroso, sitter i tornet och jobbar in på småtimmarna. Det är vinter och kylan som kommer in genom fönstergluggarna bitande. Moraine Damodred och Siuan Sanche, två unga kvinnor som upphöjts från Noviser till Accepterade, graden under fullfjädrad Aes Sedai, är där som hjälpredor för att springa ärenden, servera te osv. Kriget pågår fortfarande utanför tornet, men det ryktas att Aielfolket, som startade kriget för tre år sedan, håller på att dra sig tillbaka till Aielöknen som de normalt sett aldrig lämnar.

Gitara, som är 300 år gammal, är en av få Aes Sedaier som har förmågan att förutspå händelser. När Moraine serverar henne en kopp te reser hon sig plötsligt och säger: ”Han är återfödd! Jag känner honom! Draken tar sitt första andetag på Drakbergets backar! Han kommer! Han kommer! Ljus hjälp oss! Ljus hjälp världen! Han ligger i snön och skriker som åska! Han bränner som solen! Och sedan dör hon. Tamra avkräver Moraine och Siuan ett tystnadslöfte, något man inte vågar ens drömma om att bryta, om vad de upplevt och ber dem gå tillbaka till sina rum och stanna där till frukost.

OBS! Vill du läsa New Spring själv kanske du inte ska läsa mer här just nu. Vill du läsa min recension och få reda på vad jag tyckte om boken så kommer den senare. I ett annat inlägg alltså.

Draken, det vet alla, var en Lord, död sedan 3000 år tillbaka, som hette Lews Therin Telamon och orsakade Världsfallet. Folk är fortfarande rädda för honom och sagorna om hans liv och död, som berättas av kringresande Muntermän, är många. Lewis Therin var en av de sista manliga Aes Sedaierna, och han fängslade Den Mörke, Shai’tan, i ett magiskt fängelse förseglat med sju obrytbara sigill. Som hämnd förgiftade Den Mörke själva källan till de manliga magikernas kraft, Saidin, och sedan dess blir alla män som kan röra vid kraften galna. Så även Draken själv. I sitt vansinne dödade han sin fru, sina barn och varenda människa han någonsin älskat. Eller som älskat honom. När han till sist insåg vad han gjort tog han, i sin förtvivlan, livet av sig genom att leda Kraften en sista gång och dra så mycket sten till sig att han begravde sig själv under ett berg. Drakberget.

Efter att Saidin förgiftats och man såg förödelsen de manliga magikerna ställde till med när galenskapen tog över beslöt Vita Tornet att alla män som kan nå Kraften måste Lugnas. Ett ingrepp som stänger av deras förmåga att leda Kraften och som nästan alltid leder till att de dör inom några år. Den röda Aes Sedai-orden har gjort det till sin uppgift att rida land och rike kring i jakten på sådana män för att förhindra att de ställer till med något elände. Det finns de som tror att detta systematiska utrensande av manliga magiker är orsaken till att Aes Sedai inte längre har den styrka de hade förr, och att de blir allt färre. Men det kan inte hjälpas. Ingen har någonsin vare sig lyckats bota en man från vansinnet eller kunnat rena källan till Saidin.

Det har förutspåtts att Draken en gång skall återkomma och orsaka ett nytt Världsfall. Profetiorna kring detta har på många håll hemligstämplats, men de lever så klart vidare i den muntliga berättartraditionen. De säger att Draken ska orsaka mänskligheten stort lidande, men i det Sista Slaget ska han besegra Den Mörke och med sitt blod bringa Ljus över världen igen. Detta har dock, som så ofta sker, förvanskats med tiden. De flesta tror nu att Draken ska komma tillbaka och släppa Den Mörke fri så att de tillsammans kan störta världen i fördärvet, stoppa Tidens Hjul och skapa ett otäckt Skuggrike. Därför vill man till varje pris att män med Kraften Lugnas. Ingen vågar ta risken att en älskad familjemedlem, nära vän eller bekant ska bli galen och kanske rent av visa sig vara den återkomne Draken.

Moiraine Damodred

Moiraine Damodred, Aes Sedai.

Kort efter Gitaras profetia skickar Amyrlin ut samtliga Accepterade för att registrera alla barn som fötts i städer, byar och tältläger kring Tar Valon och Drakberget; under förevändning att Vita Tornet vill fira krigsslutet med att skänka 100 guldmarker till varje barn som fötts omkring Drakberget under krigets sista tio dagar. Ingen annan än Amyrlin själv, och Moraine och Siuan så klart, vet dock att den verkliga orsaken är att barnen måste registreras så att man kan identifiera den nyfödde Draken.

I samma veva får de veta att Moraines farbror, kungen av Cairihen, och hans två bröder stupat i kriget. Amyrlin tror att Moiraine, som redan förlorat sin pappa, fått en chock och sörjer och låter henne därför slippa rida ut med de Accepterade och registrera nyfödda. Istället får hon stanna i tornet och renskriva listorna med namn som samlats in av de andra. Moiraine, som i själva verket inte alls gillar sina farbröder, slår mynt av detta och låtsas att hon har svårt att sova av sorg och chock. Hon och Siuan, som så klart fått stanna som stöd för Moiraine, har börjat skriva ner alla namn på gossebarn som fötts på rätt ställe vid rätt tidpunkt i sina egna anteckningsböcker; och de vill inte riskera att gå miste om några namn. De inser att om Draken återfötts är det Sista Slaget nära och om han fångas in och Lugnas kommer det inte finnas någon som kan besegra Den Mörke. De vet att det vore högförräderi att skydda honom, och att de skulle dömas till döden om någon kom på dem, men det är en risk de måste ta. De måste hitta honom, försöka skydda honom mot den oundvikliga galenskapen och se till att han är redo när tiden för det Sista Slaget är inne. Därför gör de vad de kan för att spionera på Amyrlin och försöka ta reda på vad som händer.

Tycker du det låter spännande? Då får du hålla utkik efter nästa post där jag berättar mer om boken och den värld historien utspelar sig i.

Fortsättning följer


Bilderna i det här inlägget är lånade från:

  1. Draken i inledningen är från boken. Varje kapitel har en svartvit bild som skvallrar lite om vad det handlar om eller vilken av karaktärernas perspektiv det är vi får se.
  2. Bokomslaget till den utgåva av boken jag läste.
  3. Vita Tornet avbildat på ett samlingskorten från serien som gavs ut i olika serier.
  4. Moiraine Damodred ritad av Ariel Burgess, officiell illustratör för serien. 

Nej, men man skulle kanske ta och läsa någonting

Något jag är oändligt tacksam över är att jag tidigt fick lära mig att läsa, och att det här med att gå på biblioteket och låna böcker var en vana som skolan nötte in i oss redan från första klass. Sedan hade jag också turen, eller privilegiet om man så vill, att födas in i en familj där alla läste.

Vi hade hyllmeter på hyllmeter med böcker hemma och vi köpte, fick och lånade fler för vart år som gick. Utöver böcker hade vi också tidningar; två eller tre morgontidningar, bägge kvällstidningarna och ett par månadsmagasin. Det gjorde läsandet till en vana, något man gjorde som en del av en rutin, och det gav mig en bred kunskapsbas att stå på. Men det gjorde också läsandet lustfyllt och vilsamt. En upplevelse för flera sinnen (jag älskar lukten av en nyöppnad bok eller tidning och känslan av papperets fibrer och ytbehandling mot fingertopparna) och något att söka sig till av alla möjliga orsaker.

Idag läser jag allt. Överallt. Jämt. Texten på mjölktetran, reklamskyltarna på bussar, tåg och tunnelbanor, broschyrerna i väntrummet på sjukhuset, gratistidningarna de delar ut vid tunnelbanestationerna osv. Jag har en amazon kindle (och kindleapp både på datorn och i mobilen för säkerhets skull) där jag läser mycket böcker och prenumererar också på ljudböcker genom amazon audible. Tidningarna läser jag numer på nätet även om jag tycker det känns lite tråkigt att inte stötta papperstidningen. Jag köper fortfarande en del böcker och jag prenumererar på ett par handarbetstidningar. Mycket läsa blire.

Något som stör mig väldigt mycket är att jag de sista två-tre åren märkt mer och mer att jag har svårt att komma ihåg saker. Först tänkte jag att det bara var vanlig glömska, sedan att det kanske var klimakteriet som började närma sig, men till sist insåg jag att det nog var lite värre än så. Amnesi, har jag lärt mig, är en ganska vanlig följd av fibromyalgi; särskilt om man också har problem med smärta, högt blodtryck, sömnrubbningar, muskelspasmer och artrit. Som jag, med andra ord. Så jag tänkte försöka ta fasta på en kul idé jag såg när jag kollade på fina anteckningsböcker häromsistens, och försöka skriva något om det jag läser. Som en liten loggbok. Då kan jag ju dels dela min läslusta med dig, dels gå tillbaka och friska upp minnet här mellan varven.

Vi får se hur länge jag kan hålla på med tanke på att mitt bloggande är minst sagt sporadiskt, men alltid blir det väl något. Jag tänkte börja med att skriva om en fantasyserie som kontorssonen introducerade när jag var i Brighton i våras. Sagan om Drakens återkomst heter den och jag och intensivsköterskesonen turas om att läsa kapitlen högt för varandra. Det är en serie om 15 böcker och, som tur är, är den redan avslutad; så man riskerar inte att behöva vänta i flera år på nästa bok. (Host! Jag talar om dig nu George R R Martin… Host!) Det tycker jag är en bra början.

Så nu sätter jag igång att skriva om första boken. Om en vecka borde du nog kunna läsa om den här.