I söndags tände vi det första adventsljuset. Traditionen att räkna ner de fyra söndagarna fram till firandet av Jesu födelse är djupt rotad i kristendomen, men du behöver inte nödvändigtvis vara troende för att finna mening i den. Seden att hålla vaka mot natten är århundraden äldre än julevangeliet.

Långt innan ryktet om mirakelbarnet i krubban i Betlehem började sprida sig, kurade våra förfäder ihop sig tillsammans när dagarna blev kortare och kallare. Jag föreställer mig att de satt insvepta i ull och päls med ansiktena upplysta i brasskenet. Att de berättade historier, och delade på den mat de lyckats skrapa ihop medan de väntade på att solen och våren skulle återvända.

De tände inte sina ljus för att det var tradition, utan för att det var såväl fysiskt som rent emotionellt nödvändigt. Kanske såg de precis som jag en hoppets fyr i varje fladdrande låga. Ett löfte om att dagen, åter ny, en dag skall ska stiga ur rosig sky bara vi härdar ut och tar oss igenom detta mörker. Tillsammans.

Vi kanske inte är beroende av ljus och brasor på samma sätt som våra förfäder var för att överleva vintern (fast det är ganska nära i vårt nya hem), men behovet av att ha något – eller någon – att luta sig emot och förlita sig på i våra mörkaste stunder är detsamma.

För vissa handlar adventsmånaden så klart enbart om tron på jesusbarnet som en guds gåva till mänskligheten. Jag tycker det är fint med tro, men det är nästan ännu finare att det för så många människor, helt oberoende av vad de tror på, är en tid som genomsyras av familjetraditioner, tacksamhet och generositet. Kanske är julefriden en påminnelse till oss alla om vikten av att ta en paus? Att uthärda våra mörkaste dagar i visshet om att ljuset alltid återvänder. Att hitta stunder av glädje och motståndskraft, inte i konsumtionshysteri och hektiska scheman, utan i små, nära ting, meningsfulla handlingar, och mys.

Danmark har ju sitt hygge, men som självutnämnd skandi-ambassadör till de Nio Världarna föredrar jag svenskt mys. Det är som lite mer avslappnat än hygge som fokuserar mer på strukturerade ritualer och instagramvänlig estetik. För mig är mys filten vi sveper in oss i, muggen med varm choklad, och de tända ljusen. Myset kräver varken inköp eller perfektion – det ber dig bara att njuta av ögonblicket precis som det är.

Som ambassadör har jag gjort det till min mission att sprida mysevangeliet vartän går. Mys gör underverk för själen och visar oss att livsglädje kan finnas i de enklaste ting: brasvärmen, ljuslågan som reflekteras i din älskades öga, skratten från barnen som leker, och tystnaden en stilla natt.

Jag har skrivit en hel serie om hur man lever som en tvättäkta mysviking. Det vet ju varenda svenne redan, men här i Englandet (och i Amerikat där min Styrbjörn och många av mina piratkollegor bor) är de lite eljest så att säga. De behöver lite mer skolning i det goda inflytande mys och fika kan ha på folksjälen.

På tal om mitt skrivande ska jag väl passa på att berätta att mina bloggar nu gått i vintervila, men mina inlägg om mys, skrivande, och andra bullar håller som bäst på att landa på Substack. Jag tror att det kommer att vara min huvudsakliga hamn vid sidan av Libertalia under 2025. Men innan vi tänker för mycket på vad som väntar oss när vi dansat ut julen tycker jag vi ska passa på att njuta av julmyset.

Tiderna är ovanligt mörka, det är sant, men om du ser dig omkring finns det fortfarande skönhet, uthållighet, och motståndskraft att glädjas åt. Låt oss höja våra koppar, horn, och muggar för hoppet och kärleken. För ljuset vi bär inom oss och ljusen vi tänder i våra hem. Må adventstiden värma ditt hjärta och dina ben, ett ljus i taget.

Kram påre!

🤍Linnea