Argbiggan

av

Vad kostar ett krossat hjärta i dessa dagar?

Våren 2008 påbörjade jag en ny hälsoregim och det var ett närmast själsuppslukande projekt som fick inflytande över snart sagt varenda liten detalj i mitt liv. Jag räknade kalorier, gjorde nyttigare val, såg till att få en daglig dos av motion, tog kontroll över mitt sovmönster, kollade vattenintaget, åt näringstillskott och vad jag nu kunde komma på för att få någon fason på mitt fysiska välbefinnande. Det var kul! Det fick mig att känna mig fantastiskt bra! Och ändå tappade jag sugen.

Men hur??!! Undrar du nog. Jo, för att jag gjorde det av helt fel orsak.

Operation Bättre Hälsa påbörjades efter att vår läkare på infertilitetskliniken givit oss en sträng förelasning om hur vi skulle se efter min hälsa och bygga upp min kropp och mitt immunförsvar så att jag skulle kunna klara av en till graviditet. En som skulle låta mig gå hela vägen utan komplikationer eller fler missfall.

John, den ständige fixaren, tog genast kommandot över piskan och var fast besluten att få mig i form. Jag hängde på eftersom ekvationen erbjöd de två saker jag ville ha mer än något annat – honom och hans barn. Vårt barn.

Vi hade förlorat vårt barn tidigare det året; mitt femte missfall. Smärtan kändes outhärdlig. Det var som om någon hade slitit livmodern ur kroppen på mig, tömt dess innehåll i närmsta papperskorg och slagit mig i ansiktet. Jag hade svårt att andas. Svårt att känna. Och jag bad högre makter om hjälp att få styrka; hjälp att inte hata. För det som är värre än att förlora ett barn är att förlora ett barn medan en annan kvinna bär på sitt. När hennes barn också är din mans. När hon föder hans barn. När du måste dela hans glädje över det nyföddda barnet, medan du handskas med din egen svartsjuka och den där fula rösten inom dig som säger att ”det barnet skulle ha varit mitt. Det borde ha varit hon som fått missfall!” När du sitter ensam hemma en helg medan han åker och besöker sin bäbis. När du hör honom berätta för familj och vänner om den obegripliga kärleken till detta barn.

Hela sommaren och hösten slogs jag med monstret inom mig som hotade att ta över mitt förstånd. Jag försökte acceptera att mannen jag älskar givit vad jag ville ha mer än något annat till någon annan. Det var inte vad han ville – det visste jag ju – men svartsjukan är inte rationell. Bara himlen vet hur hett jag önskade att hon skulle få lida som jag. Få känna hur jag kände mig. Men å andra sidan, om hon skulle känna som jag skulle det ju skada hans barn och det ville jag så klart inte.

Det var John som bar mig genom denna galenskap.Med sin vishet, sitt tålamod och sin kärlek hjälpte han mig att vara en större och bättre människa än min syndfulla själ ville tillåta under den här tiden. Jag hade också också min gamla hederliga överlevnadsstrategi att hålla mig till. Och Operation Bättre Hälsa. Programmet vars mål var att frälsa mig från denna oändliga tortyr och ge mig det barn varje fiber inom mig skrek efter. Så jag vägde och mätte och räknade och förde dagbok. Det fick mig att känna att jag gjorde något istället för att bara vara ett offer. Och just när jag började våga tro att jag faktiskt skulle ta mig igenom denna misär hände det otänkbara. Mitt livsuppehållande system började falla samman.

Han är en väldigt privat man, min älskade, så exakt vad som egentligen hände kan jag inte blogga om men han fick ta rätt många hårda slag. Till sin hälsa. Och till sitt hjärta. Och då slutade han prata. Mannen som alltid berättat allt för mig var plötsligt tyst som muren. Och han började hålla sig borta. Ibland i några timmar. Ibland i några veckor.

Jag trodde att jag förlorat honom. Förlorat min kärlek. Förlorat mina drömmar. Förlorat min framtid. Och därmed försvann min villighet att hålla mig till något obskyrt hälso- och barnalstrarprogram. Förkrossad och besegrad gick jag och köpte ett paket cigaretter…

Min lösning på olösliga problem har så länge jag kan minnas varit att gömma mig i musik och cigaretter. Musik, vare sig jag skriver den eller lyssnar till den dikterar i vilken riktning mina tankar går. Cigaretter, av någon anledning, lugnar och möter vartenda litet behov du kan tänka dig. Det måste vara världens mest effektiva drog! Jag har rökt istället för att äta när jag varit hungrig och istället för att dricka när jag varit törstig. Jag har rökt för att kunna somna på kvällen och för att vakna till liv på morgonen. Jag har rökt när ingen funnits att hålla om mig när jag behövt tröst och mänsklig värme. Istället för att gråta när jag varit ledsen och istället för att skratta när jag varit lycklig. Bägge är ju så fruktansvärt meningslösa att göra i ensamhet.) Jag tror att jag har rökt som ett substitut för vartenda fysiskt eller känslomässigt behov som finns. Och jag har gjort det i nästan 40 år (med ett sjuårigt avbrott). Den här gången var inget undantag.

Jag kunde inte fungera utan honom. Eller rättare sagt så ville jag inte fungera utan honom. Mannen som lärt mig att våga vara sårbar och att acceptera närvaron av en man i mitt liv var borta. Jag hade ingen önskan att ersätta honom och jag kunde inte längre föreställa mig att gå tillbaka till det liv jag levt innan vi träffades. Så vart skulle jag ta vägen? Vart kunde jag gå?

Precis! Ingenstans alls. Jag var strandsatt i ett själsligt ökenlandskap med inget annat än evig ensamhet och bedövande smärta att se fram emot. Jobb. Ensamhet. Mer jobb. Mer ensamhet. Och detta, sade jag till mig själv, var ju hela orsaken till att jag kämpat så hårt för att motstå honom till att börja med. Jag visste ju att han skulle bli ett problem.  Jag visste ju att han skulle krossa mitt hjärta om jag släppte honom för nära. Ändå, likt Ikaros, hade jag inte lyckats hålla mig på behörigt avstånd från hettan. Jag borde vetat bättre – ändå hade jag lyckats falla hjälplöst för denne man och nu fick jag alltså betala priset.

Så vad kostar ett krossat hjärta i dessa dagar?

20 Benson & Hedges om dagen och en inte särskilt varm attityd till hälsoregimer!

417 Ilford Lane, Ilford, Essex, IG1 2SN
av

Osminkat fanstyg

Före

Jag började sminka mig när jag gick i sexan. Mina föräldrar sa att jag inte fick så alltså sminkade jag mig varje morgon innan jag gick hemifrån (efter att de åkt till jobbet). Det var början till en vana jag skulle komma att vårda ömt i 30 långa år och som skulle visa sig vara svårare att bryta än kaffedrickande och rökning.

Att ta på sig en yrkeskostym är inte bara poliser, präster, sjukvårdspersonal och hamburgervändare forunnat. Vi är nog många som klär oss annorlunda när vi ska ut ”bland folk” än vad vi gör en lat söndag i hemmets lugna vrå. Själv har jag sällan klätt upp mig och sminkat mig bara för att gå och köpa mjölk, men med ett undantag (ett restaurangkök) har jag aldrig jobbat eller gått på fest osminkad. Det hade känts naket och onaturligt. Oprofessionellt rent av. Att sminka sig på morgonen var ju lika självklart som att ta på sig rena trosor.

När jag flyttade till London hade jag färgat håret i så många år, och i så många olika färger, att jag knappt kunde erinra mig min ”normala” färg. Spacklad har jag nog aldrig varit, men foundation, ögonpenna, mascara och läppstift måste man ju ha. Och så var det naglarna då. Långa och målade i allsköns roliga färger. Klädstilen har växlat genom åren, men jag har alltid varit svag för det dramatiska, det glittrande, klackar och djupa dekolletage. (Har jag nämnt någon gång att Dolly Parton är en av mina idoler? =) )

Jag hade bara känt John i någon vecka när han, sådar i förbifarten över vår delade jobbfrukost, frågade mig vem jag sminkade och klädde upp mig för. Jag svarade sanningsenligt att det var för mig själv. För att känna mig fin och för att framhäva min personlighet. Han bara grymtade till svar och så var det inget mer med det.

Någon månad senare träffades vi en lördag. Jag hade tjatat mig till att få vara med och dekorera en kontorslokal eftersom det kliade i fingrarna på mig och jag ville få göra något kreativt. Osminkad, med håret i snodd och i målarvänliga kläder mötte jag honom och jag såg att han tittade konstigt på mig. Vi målade väggar, spikade lister, borrade upp hyllor och hade oss medan vi diskuterade livets vedermödor och små guldkorn. Plötsligt sa han:

”Ville du inte känna dig fin idag?”

”Ehh, va??”

”Jo, jag undrar bara varför du inte sminkat dig idag. Spelar det ingen roll om jag tycker att du är fin? Eller är det bara gubbarna på jobbet du vill klä upp dig för?”

”Dumma dig inte”, sa jag, ”man klär väl inte upp sig för att måla och snickra heller!”

John svarade med en av sina sedvanliga grymtningar, och så var det bra med den saken. Men frågorna fortsatte. I två års tid kommenterade han allt som oftast mina kläder, mina skor och min sminkning. Dock aldrig i positiva ordalag. Däremot hade han mage att påstå att min ”yrkeskostym” ingalunda framhävde min personlighet och knappast bidrog till att göra mig sarskilt fin heller. Och varje gång bad jag honom fara åt pipsvängen!

Vad jag inte visste då var att han aldrig släpper taget om ett enda ämne innan han gått till botten med det. Om något förbryllar honom måste han hitta en förklaring. Och jag antar att jag förbryllade honom dag och natt, för han slutade aldrig söka svar och sanningar.

När vi närmade oss ”punkten utan återvändo”, som vi säger här i Englandet, och förhandlade om vart skåpen skulle stå för att vi skulle kunna vara tillsammans ”på riktigt” stod min ”yrkeskostym” till min förvåning åter på hans agenda. Fru Atkins går inte till jobbet i djupa urringningar, bara axlar, korta kjolar eller höga klackar. Hon har inget smink, inga långa målade naglar och hon färgar inte håret. Punkt slut. Deal breaker, sa jag, och viftade med frihetsflaggen.

I diskussionen som följde avhandlades frågan om hur det kan vara möjligt att en viss mängd kemikalier och en viss sorts kläder kan avgöra hurvida man känner sig säker i sin yrkesroll, eller trygg i sociala sammanhang, eller inte. Hur kan faktumet att man inte längre ser ut som sig själv vara det som stärker ens tro på att man duger?

John dristade sig till att påsta att det kanske förhöll sig så att jag inte gick till jobbet, eller ut bland folk i sociala sammanhang, som mig själv, utan snarare som en representant för mig själv. Att jag handskades med jobb och människor via ombud, helt enkelt. Jag tyckte så klart att han var skitdum, och slog genast vad om att jag minsann kunde gå en månad utan några som helsta ”försköningar” eller attiraljer. Han satte 20 pund emot och på måndagmorgonen gick jag till jobbet i svarta byxor, vit blus, svart kavaj och Kajsa Anka-dojjor. Utan smink. Med nedklippta naglar. Och med håret blekt till det som närmast liknade min normala hårfärg. Fy vad jag kände mig genomskinlig!

Den första veckan var hemsk! Jag höll förelasningar och satt i möten och kände mig som om jag höll på att smälta in i väggen. Jag kände mig oförberedd (fast att jag inte var det!) och jag höll inne med mina synpunkter (fast jag visste att jag hade rätt!). Jag kan säga att det bara var tjur-Styfen i mig som hindrade mig från att ge honom pengarna och erkänna mig besegrad. Men så hände något märkligt.

Pa tisdagen i vecka två var det möte för den akademiska styrelsen, och vi gick igenom en rapport som skulle skickas till ett universitet vi förhandlade om ett kontrakt med. Rapporten var illa skriven (!), innehöll ett antal sakfel och saknade ett viktigt kapitel. Jag satt vid änden av konferensbordet och hörde mina kolleger berömma rapport-författarna, när jag till min egen ohöljda förvåning hör mig själv säga: ”Nej, men vänta lite nu! Ni menar väl inte att ni tänker skriva under och skicka in den här rapporten som den är?” Plötsligt var jag i mitt esse igen och innan jag riktigt visste hur det gått till stod jag upp och redogjorde för vad som måste ändras och läggas till innan utkastet kunde kallas rapport och skickas någonstans alls.

Nej, det var inte alldeles enkelt efter den dagen heller, men någonting hände efter det mötet. Jag tillbringade mindre och mindre tid med att nojja över hur jag såg ut. Visserligen var det kanske ett lågvattenmärke den dagen jag skulle på anställningsintervju och förgäves försökte förhandla mig till en undantagsklausul. (Monstermannen hävdade bestämt att det vore bra för mig att få ett kontrakt i osminkat skick så att jag kanske kunde tro att det var just mig de ville ha och inte min representant.) Men över lag kände jag mig bättre och starkare för varje dag som gick.

I slutet av mitt månadslånga smink- och glittercelibat var det dags att ta upp yrkeskostymsfrågan till omförhandling. Faktumet att Monstermannen idag är Mönstermannen räcker väl som bevis på att jag lade mig i omröstningen. Där rök hela min garderob, men jag fick en ny och mer business like and casual istället. Naglarna har sedan dess varit korta och omålade, och håret är numera nordiskt blont (dock med slingor i). Sminket då? Jo, det pendlar med dagsformen. Oftast ar jag osminkad, men ibland tycker jag det är attans trevligt att få sätta en gnutta färg på ögonlocken. Och då gör jag det!

Jag har dock lärt mig att ingenting som kan köpas för pengar kan fixa en bristande självkänsla. Och att man inte på allvar kan älska någon annan om man inte älskar sig själv.

Jag jobbar på den saken…

Efter

av

I väntan på drömprinsen

Alla små flickors högsta dröm ska vara att bli gifta och få vara prinsessa för en dag. Det är åtminstone vad de flesta av mina kvinnliga bekanta påstår. Man ska drömma om, och planera för, sitt bröllop. Samla bilder och ideer i en scrapbook, fundera på vilken kyrka man vill ha, vart festen ska hållas osv. Det är den största händelsen i ens liv och dess betydelse för ens sociala ställning kan inte nog understrykas. Jag känner ett par kvinnor som gifte sig med första bästa hugade spekulant av rädsla för att missa tåget!

För andra är äktenskapet så helgat att de vill vara säkra på att de valt rätt. De har inte bara planerat själva bröllopet in i minsta detalj; de har också en detaljerad jobbeskrivning och specifikation av de personliga egenskaper den blivande maken bör vara i besittning av för att komma ifråga för vakansen. Jag känner ett par kvinnor som ännu inte hittat Den Rätte. De är nu mitt i livet. Den biologiska klockan har snart tickat ut och de knaprar Prozac och andra kuliga små piller för att hantera besvikelsen över att livet inte blev så som de tänkt sig.

Jag tycker det verkar så olidligt trist att tillbringa sitt liv i ett vacuum. Att inte riktigt kunna ta sig för något, eftersom att allt handlar om att bli gift. I väntan på detta stora ögonblick gäller det tydligen att passa på att göra sånt som gifta kvinnor inte gör – kyssa en massa grodor till exempel – och att öva upp tålamodet. Det vet ju alla att äktenskap fordrar stora doser tålamod.

Jag tycker det verkar lika oliiiidligt görtrist att vara gift bara for att man ska. Att sitta fast i ett liv man egentligen inte vill ha bara för att konventionen (?) säger att det är så det ska vara.

Ibland undrar jag vad de tänker, alla de kvinnor som i min barndom bränt behån och propagerade för en framtid där kvinnors rätt till frihet och likaberättigande, när de ser yngre generationers kvinnor skaffa push-up, operera in silikon och med putande läppar och yppig barm drömmande planera Den Stora Dagen.

Det är så klart ok att drömma om bröllop och planera för hur drömprinsen ska vara. Och det kanske är ok att ”köpa limpa i brist på bröd” också och gifta sig med första bästa hugade spekulant. Men man får inte låta planen bli så viktig att man glömmer bort att leva. En resa är bara en transportsträcka ifall man inte har tid att uppleva något av det man ser och möter pa vägen. Och livet är allt för värdefullt för att bara vara en enda lång transportsträcka.

Vägen är resans mål, sa Piet Hein. Jag tror han hade rätt i det.

av

Liten blir stor – men vissa saker andras aldrig

Vi har haft mycket kart Sverigebesok har i London. Hakim och Simon, tva av barnas kompisar fran Goteborg, har varit har och halsat pa och det var valdigt trevligt att se dem igen.

Tre goa grabbar: Hakim, Simon och Oscar

Nar vi flyttade till Goteborg var killarna i nioarsaldern och nar vi lamnade Sverige fem ar senare var de visserligen tonaringar, men pa nagot vis kanns 15-aringar man kant sedan de var sma inte fullt sa stora som okanda tonaringar. Ytterligare fem ar senare undrade man sa klart en smula over hur det skulle kannas att traffas nu. Det blir ju liksom lite annat nar man kan ga och ta en ol ihop istallet for att bjuda pa saft och bullar.

Skal tammefan! Simon, Hakim och Emma pa pub

Det visade sig dock ganska snart att aven om tiden gar och liten blir stor och allt forandras, ar det anda alltid vissa saker som ar oforanderliga. I denna var forunderligt foranderliga varld finns vissa konstanter. En av dem ar faktumet att hur gammal du an blir, hur mycket du an lar dig och upplever, finns alltid karnan av det lilla barn du en gang var kvar nagonstans darinne. Fragan ar bara om vi kanns vid det och later det vara en del av oss, eller om vi stanger in det och forsoker glomma bort dess existens.

Trotta grabbar somnar som en hog med hundvalpar.

Allt ar sig likt trots allt.

Det  ar nagot alldeles fantastiskt att hora (har skulle det allt behovas ett par prickar trots allt!) hur de sma barnen som nu ar vuxna prata pengar, politik och planer for framtiden. Man sitter dar och minns hur de lat for tio ar sedan. Man ser de unga mannen framfor sig och minns de sma pojkarna. Och sedan ar de plotsligt sma pojkar igen och somnar mitt i en mening. I samma sang. Fullt pakladda. Precis som nar det begav sig. Frojd och lycka!

av

All var borjan bliver svar…

Och vips bara sa ar vi redan mer an en vecka in pa det nya aret. Imorgon kommer resten av familjen hem fran Sverige. Eller resten av familjen. John har minsann inte varit i Sverige, han har varit i St Lucia. Och Gustaf har bestamt sig for att inte komma hem. Hursomhelst, Soffans och min tjejsemester ar snart over och snart ar vardagen har igen. Det har varit mysigt att fa vara alldeles ensam med min lilltjej ett par veckor – det hander inte sa ofta att man far chansen att ra om de sma liven alldeles pa tu man hand nar man ar sa manga som vi.

Forutom Soffimys borjar det nya aret med ett skov och en jakla massa sno. Pessimistkonsulterna havdar att sa som det nya aret borjar kommer det i stort att forbli. Ligger det nagon sanning i detta betyder det val att detta ar kommer att bjuda pa mycket tu-man-hand-mys, en massa ledvark och naturkatastrofer och annat elande man inte har nagon kontroll over. Eller sa ar det som i den gamla visan att all var borjan bliver svar men battre gar det ar fran ar.

Ju aldre jag blir, desto mer inser jag tjusningen med att inte veta allt och ha alla svar.

av

Far vi lov att presentera Lillebror

puppy1

I fredags vaxte var familj och barnen fick en lillebror – han heter Junior och han ar varldens sotaste lilla fluffboll till Berner Sennen (?) valp. Och det var kanske meningen att han skulle komma till oss.

Jag har letat hund ett tag nu och jag ville ha en vuxen omplaceringshund, framfor allt for att jag behover lite draghjalp med mina morgonrundor. Min ledbandsskada och doktorns utlatande om att det kan laka ihop pa 6-12 manader med regelbunden motion fick mig att intensifiera sokandet igen. Jag letade inte langre bara en hund – jag letade en rehabiliteringspartner! =)

Tidigare i veckan hade jag tva hundar pa kroken: en alaskan malamute tik och en berner sennen hanne. Bada vuxna, felfria hundar som behovde omplaceras for att de inte gick ihop med familjens ovriga hundar (tiken) och for att familjen skulle flytta till lagenhet (hannen). Jag ville se annonsen pa hannen en gang till och medan jag letade efter den sag jag en ny annons och en bild pa var lille kille.

En ung tjej annonserade ut honom och det var nagot med den annonsen som inte stamde. Hon sa att hon fatt honom i present men fick inte ha mer an en hund i sin lagenhet. Hon sa att hon ”trodde” han var sju veckor. Hon hade haft honom i en vecka och han hade varit sex veckor nar han lamnade uppfodaren. Hon ”trodde” att han var vaccinerad. Hon hade matat honom med mjolk och matrester och hennes bror som helt tydligt alskade den lille krabaten sa flera ganger att han tyckte valdigt mycket om mjolk. Valpar ska inte dricka mjolk!

Det visade sig att lillkillen var en ganska sa sjuk liten valp. Han kraktes och hade diarre. Hans tandkott var alldeles vitt och hans ogon sa trotta sa trotta. Hans lilla mage var alldeles skorvig av att han legat i sitt eget kiss och inte haft en mamma som tvattat honom. Som tur var var han inte uttorkad och han drack vatten. Mycket och garna. Vi var bara tvungna att ta med honom hem!

Vi lagade till modersmjolksersattning pa ”evaporated milk” (jag vet inte vad det heter pa svenska – det ar mjolk dar man angat bort 60% av vattnet och darmed ocksa det mesta mjolksockret), yoghurt, raa aggulor och glukos och borjade mata lillkillen med en 5ml spruta. Det var inte det lattaste – han var inte det minsta intresserad av att fa i sig nagot annat an vatten, men vi gav oss inte. Vi pillade i honom 5ml mjolkersattning flera ganger i timmen (aven nar han sov – precis som alla sma babisar letade han efter nagot att suga pa nar man rorde hans kind) och vatten varje gang han vaknade upp.

Han slutade krakas klockan tre pa natten mellan fredag och lordag och pa lordag morgon borjade han bete sig som en liten valp de korta stunder han var vaken. Vi passade pa att bada honom, ta hand om hans for langa och lite snedvuxna klor och behandla skorvmagen med lite oljemassage.  Nu hade vi ocksa chansen att undersoka pojken lite narmare. Vi hittade ett litet navelbrack och jag tyckte att han var val liten for 7 veckor.

Nar han hamtat sig och sovit ut tog vi honom till veterinaren for en ordentlig halsokontroll. Det visade sig att hjartat och lungorna lat ok. Han hade ingen feber och inga tecken pa infektion. Han vagde lite for lite, bara 4 kg, och var undernard. Han borde laggas in, sa veterinaren, men eftersom vi redan gett honom samma behandling de skulle ha gett honom och han verkade sa trygg med oss bestamde vi att han skulle komma med oss hem igen och fortsatta ata ersattning och sa smaningom fa borja vanja sig vid riktigt valpfoder.

Gossen, som Emma kallar honom, ska ata ca en liter mjolk om dagen. Igar fick vi i honom 2,5dl. Idag, sondag, blir nog resultatet battre for lillkillen har borjat leka hund. Imorse lapade han for forsta gangen i sig lite mat alldeles sjalv och sedan hjalpte Emma till genom att leka kullsyskon och kora ner huvudet i matskalen. Da fick han brattom att ata minsann och lillsvansen viftade som bara den. Idag sover han mycket, precis som en valp ska, men mellan sovstunderna flyger 4kg explosiv energi fram som en tokskalle genom huset. Han biter katterna i svansen (de ser mycket indignerade ut!), anfaller strumpor, brottas med vaskor, jagar fotter, dodar filtar och skoter alla sina hundsysslor till allas (utom katternas) belatenhet.

Det kommer att ta ett tag innan den har pojken blir min sparring partner pa morgonpromenaderna, men om allt gar val ska han borja fa sina vaccinationer om tva veckor nar veterinaren ska kolla honom igen. Sa snart han har ett skydd mot sjukdomar ska vi ge oss ut i parken och traffa andra hundar sa han inte tror han ar en kattvalp eller ett manskobarn. Det kommer ju inte att bli alldeles latt for Junior att fatta att han ar en hund – eller ens hur han forvantas bete sig i olika situationer – nar han inte fatt lara sig av sin mamma och med sina syskon.

Fortsattning foljer…

av

Vi har bade terrorister och knarksmugglare i familjen

Mannen i mitt liv ar stor, svart och har langa rastaflator. Och forutom mig sa gillar han dyra klockor, fina herrparfyrmer, exklusiv whisky och lite bling. Saledes ar han en knarksmugglare. Det vet poliser och tulltjansteman alldeles bestamt. Han maste stoppas. Kollas. Sa han inte far for sig nagot. Sa ar det ju med stereotyper.

Tydligen ser tvillingarna ut som terrorister. Sa nu har vi atminstone tre suspekta typer i familjen. Haromsisten haffades Filip & Gustaf nar de var pa vag till tunnelbanestationen. De stoppades och genomsoktes i enlighet med den nya terroristlagstiftningen. Den sager att polisen har ratt att stoppa och visitera individer som ser ut att kunna vara misstankta terrorister. Det tyckte polisen stamde bra in pa mina soner. I polisrapporten finns anledningen nedskriven i klartext. Filip bar pa en kamera. Och hade kamouflagebyxor pa sig. Plus en svart bandana med vita dodskallar pa.

Sa nu vet ni.

Atminstone 50% av var familj ar kriminell.

Eller nastan i alla fall…

av

Ödets ironi. Eller nått…

Sedär ja, man ska akta sig för att raljera för då vet man aldrig hur det slutar. Efter mitt senaste inlägg om grisflunsan så fick jag mig så klart en rejäl släng av influensa. Dock utan gris-prefix. Tror jag.

Så sjuk var jag att jag inte kunde ta mig till toaletten för egen maskin när äldsta dottern ringde doktorn för att fråga om jag kanske borde testas for grisflunsa.

”Nja”, sa doktorn, ”har hon varit i Mexico?”

”Nej”, svarade dottern sanningsenligt.

”Har hon träffat någon som varit i Mexico då?”

”Nej, men hon åker ju tunnelbana ett par timmar om dagen och jobbar i ett internationellt college, så det kan man ju inte riktigt veta.”

”Om ni är oroliga kan ni ju gå till apoteket och ta ett prov, men det verkar inte så nödvändigt.”

”Ok, då vet vi!”

Så var det med den saken. Samma dag som fem skolor i London stängdes för grisflunsesanering ville de inte ens kolla mina baciller för att se om de var grisigare än vanligt. Själv var jag gladare än grisen när jag slapp försöka ta mig ut till någon provtagning. I fyra dagar var jag mer eller mindre okontaktbar och jag är fortfarande ungefär lika pigg som en död sill. Men det tar sig nog.

Imorgon och på tisdag ska jag på kurs och lära mig brottas med bångstyriga elever. Nya hälso- och säkerhetsföreskrifter säger att lärare bara får vara handgripliga om de gått kursen, annars kan vi få fan för det om facket eller någon socialnisse får reda på’t. Inte vet jag hur jag ska kunna brottas med någon när jag knappt kan bädda sängen utan att känna mig helt utslagen, men det ger sig väl med den saken när jag väl är där. Om varken bacillerna eller Johns västindiska flunsakurer (som att gnugga insidan av halsen med krossad vårlök och salt eller att dricka svart kaffe med rom och lime) lyckats ta kål på tjurstyfen i mig ska jag nog överleva två dagars physical restraint training också.

Så det så.

av

Grymt, sa Grisen…

Grisinfluensan sprids som bäst som en löpeld över världen. Likt en australiensisk bush fire drar den fram och folk förväntas börja dö som flugor inom den närmsta framtiden. Bara i London räknar man med att 97000 människor kommer att stryka med och värst drabbas Ealing (där tre av mina barn går i skolan och jag själv jobbar två dagar i veckan) och Harrow. Man ska akta sig för tunnelbanan och andra folktäta ställen och helst bör man bära ansiktsmask och ha en flaska handsprit i bakfickan.

Hela veckan har löpsedlarna manat till panikstämning och visst känns det en smula obehagligt att läsa att mina barn är i högsta riskgruppen eftersom de dagligen åker tunnelbana till och från skolan i Ealing. Men detta är England. Tidningarna kan skriva vad de vill och kioskerna erbjuda miniflaskor med handsprit vid kassan för endast 99 pence bäst de gitter – vi låter oss inte besegras! Än har jag inte sett några maskbärare och den enda handspritsanvändaren jag stött på var en dansk turist. Grisinfluensa pratar vi inte om; det finns tillräckligt med mer vardagliga svin och griserier (bankmän och budgetförslag tex) att uppröras över. Är engelsmän över lag inte särskilt lättskrämda eller har vi helt enkelt inte insett faran? Svaret på frågan är att jag inte vet. Men jag gissar på det första. Om inte ens handfasta terrordåd kan orsaka masspanik lär inga tidningsrubriker i världen kunna göra det. Motståndskraft är ett hedersord här.

Själv känner jag mig inte heller särskilt orolig. Jag känner ingen som dött, eller ens haft en liten släng av, vare sig galna ko-sjukan, SARS eller fågelinfluensan trots att de alla sades vara på väg att skörda rekordmånga liv. Däremot känner jag rätt många som antingen själva blivit knivstuckna eller har någon vän eller familjemedlem som blivit knivstucken på Londons gator. Det skrämmer mig mycket mer än ett virus som det verkar finnas medicin för.

av

MS Motståndskraft sätter segel

Igårkväll gick jag mycket motvilligt på ett seminarium under rubriken Words of Wisdom. Efter att ha tillbringat de senaste tre veckorna i något slags tillstånd av sjuklig oro, rädsla och panik kändes inte ett seminarium med en massa människor som förväntar sig att jag ska bidra med klokskaper och inspiration direkt som en tillställning jag hade något att bidra med till. För tre veckor sedan steg min älskade upp, klädde sig och gick ut ur vårt hus. Utan att så mycket som att titta på mig. Jag har inte sett honom sedan dess.

Kvällen innan han försvann hade vi ett långt samtal. Han sa att han ville se mig stark och lycklig. Att han ville att jag skulle få mer tid för mig själv. För att göra sånt som jag tycker om. Sånt som gör mig glad. Han har varit rätt nere ett tag, tyngd av hälso- och familjeproblem. Det har varit tufft för oss bägge två, men jag tror att det varit särskilt tungt för honom att han inte kunnat vara den man han vill vara. Den man han tycker jag förtjänar. Jag gissar att han tänkte att han skulle göra mig en tjänst om han gick sin väg som en gammal elefant. Ibland förundras jag över att den människa som sett mer av mig än någon annan, och som känner mig bättre än jag känner mig själv, i vissa lägen inte tycks känna mig alls. Jag har det inte ett dugg bättre utan honom! Jag är galen av oro och ovissheten förlamar mig och gör det hart när omöjligt att ta sig an även de mest triviala sysslor.

Har han verkligen lämnat mig? Eller har han bara tagit en paus? De fem textmeddelanden jag fått har inte givit svar på en enda av mina frågor. De har snarare lett till sisådar en miljon nya. Jag bor i ett hus där varenda pinal tillhör honom och vi äger två företag tillsammans. Är jag på väg att förlora mitt hem? Mitt jobb? Exakt vart befinner jag mig just nu i bokstavlig såväl som laglig bemärkelse? Och vad, undrar du kanske, har allt detta med gårdagens seminarium att göra?

Jo, under kvällens gång ledde vår värd, Sophia Bailey, oss på en resa genom våra egna tankar. Hon sa att vi skulle föreställa oss att vi var kaptener på ett skepp på väg på sin jungfruresa, men att våra skepp måste få sina namn innan vi kunde sätta segel.  För mig var det en intressant analogi. Jag har alltid sagt till mina barn, och till mina elever, att det är jag som är kapten för den här skutan, men jag har aldrig funderat på om hon haft något namn. På seminariet fick vi turas om att ställa oss upp och med mikrofon i handen berätta för varandra vad vi döpt dessa våra livsskepp till. Mitt huvud var blankt. När det var min tur att hålla i mikrofonen fick jag erkänna att jag inte hade något skepp alls. Jag var skeppsbruten. Efter ett par månader av grå skyar och ostadigt väder hade jag drabbats av en orkan och sett mitt skepp gå under.

Men detta var vad jag tog med mig hem från kvällens prövningar: WOW, jag är Robinson Kruse! Krafter jag inte kunde kontrollera tog mitt skepp och lämnade mig strandsatt på en öde ö. Men jag är en överlevare! Jag kommer att ta mig igenom detta, för mitt egenvärde är mycket större än något skepp. Den skuta jag seglar på definierar inte vem jag är som människa, och går skutan under överlever jag det och bygger mig en mer motståndskraftig farkost.

Idag sätter jag således segel med MS Motståndskraft. Det är ett vackert skepp byggt på den grund av kärlek, tillit, optimism, tacksamhet och glädje John har fört in i mitt liv. Våra ord skapade en fantastisk värld. Vi delade en dröm och vi satte upp mål för hur vi skulle förverkliga den. På ett djupt grundläggande plan förändrade han mitt sätt att se på tillvaron. I mötet mellan våra själar hjälpte han mig att finna fokus och kanalisera min energi mot något enastående. Han lyfte mig och fick mig att känna att jag kunde bestiga de högsta berg och gå över de vildaste hav. Hans kärlek fick mig att tro på och älska mig själv och, för första gången i mitt liv, kan jag säga att hur mycket jag än älskar honom och min familj så älskar jag mig själv mer.

Om det nu är så att han faktiskt lämnat mig för gott, så har han lämnat mig med ett arv bestående av ovillkorlig kärlek, respekt, tillit och tacksamhet. Han har gjort mig till en bättre och starkare människa och han har lärt mig att våga omfamna dagen och livet så som de är och att sluta vara rädd för skuggorna.

Igårkvall var det fullmåne. En natt av fullkomnande. En insikt om att en fas av mitt liv måhända tagit slut, men att en ny fas just börjat. Ja, jag ar ledsen och förkrossad, men ingen orkan i världen kan bryta banden mellan oss. Jag väljer att tro att vi alltid kommer att vara knutna till varandra. Att vi alltid kommer att vara en viktig del av varandras liv. Just så som vi planerat. För en tid kanske vi måste segla på olika skepp, men när tiden är inne får vi segla tillsammans igen. Och när den dagen kommer hoppas jag att han kommer att vara stolt över mig och de skepp jag byggt i hans frånvaro.

Våra skepp.