Piratskeppet Resilience sätter segel

Igårkväll gick jag mycket motvilligt på ett seminarium under rubriken Words of Wisdom. Efter att ha tillbringat de senaste tre veckorna i något slags tillstånd av sjuklig oro, rädsla och panik kändes inte ett seminarium med en massa människor som förväntar sig att jag ska bidra med klokskaper och inspiration direkt som en tillställning för mig.

För tre veckor sedan blev jag dumpad. Tror jag. Sådär som man läst om i böcker och sett på film. Kvällen innan hade vi ett långt samtal. Mannen i mitt liv har varit rätt nere ett tag, tyngd av hälso- och familjeproblem. Det har varit tufft för oss bägge två, men jag tror att det varit särskilt tungt för honom att han inte kunnat vara den han vill vara. Den han tycker jag förtjänar. Men vi hade ett fint samtal där han pratade om att han ville se mig stark och lycklig igen. Se mig göra sånt som jag tycker om och som gör mig glad igen.

Han lämnade huset morgonen därpå och sedan dess har jag inte hört av honom. Så nä, jag vet inte om jag blivit dumpad. Om han fått hjärnsläpp och inbillat sig att han skulle göra mig en tjänst om han gick sin väg som en gammal elefant. Ibland förundras jag över att den människa som sett mer av mig än någon annan, och som på många sätt känner mig bättre än jag känner mig själv inte tycks känna mig alls. Jag har det inte ett dugg bättre! Jag är galen av oro och ovissheten förlamar mig och gör det hart när omöjligt att ta sig an även de mest triviala sysslor.

Jag bor i ett hus där varenda pinal tillhör honom och vi äger ett företag tillsammans. Är jag på väg att förlora mitt hem? Mitt jobb? Exakt vart befinner jag mig just nu i bokstavlig såväl som laglig bemärkelse? Och vad, undrar du kanske, har allt detta med gårdagens seminarium att göra?

Jo, under kvällens gång ledde vår värd oss på en resa genom våra egna tankar. Vi skulle föreställa oss att vi var kaptener på ett skepp på väg på sin jungfruresa, men att våra skepp måste få sina namn innan vi kunde sätta segel.

För mig var det en intressant analogi. Jag har alltid sagt till mina barn, och till mina elever, att det är jag som är kapten för den här skutan, men jag har aldrig funderat på om hon haft något namn. På seminariet fick vi turas om att ställa oss upp och med mikrofon i handen berätta för varandra vad vi döpt dessa våra livsskepp till. Mitt huvud var blankt. När det var min tur att hålla i mikrofonen fick jag erkänna att jag inte hade något skepp alls. Jag var skeppsbruten. Efter ett par månader av grå skyar och ostadigt väder hade jag drabbats av en orkan och sett mitt skepp gå under.

Men detta var vad jag tog med mig hem från kvällens prövningar: WOW, jag är Robinson Kruse! Krafter jag inte kunde kontrollera tog mitt skepp och lämnade mig strandsatt på en öde ö. Men jag är en överlevare! Jag kommer att ta mig igenom detta, för mitt egenvärde är mycket större än något skepp. Den skuta jag seglar på definierar inte vem jag är som människa, och går skutan under överlever jag det och bygger mig en mer motståndskraftig farkost.

Idag sätter jag således segel med MS Resilience. Det är ett vackert skepp byggt på den grund av kärlek, optimism, tacksamhet och glädje jag har i liv.

Om det nu är så att han faktiskt lämnat mig står jag inte tomhänt. Våra ord skapade en fantastisk värld. Vi delade en dröm och vi satte upp mål för hur vi skulle förverkliga den. På ett djupt grundläggande plan förändrade han mitt sätt att se på tillvaron. I mötet mellan våra själar fann jag fokus och kunde kanalisera min energi mot något enastående. Han lyfte mig, men jag kände mig också trygg i vetskapen att jag kan bestiga de högsta berg och gå över de vildaste hav.

Om jag älskar honom? Jo, det gör jag, men jag älskar mig själv mer. Och om vi ska tro på att vi möter de människor vi ska lära oss något av i detta livet så är kanske detta den största insikten jag fått. Min förmåga att tro och våga lita på att den jag lutar mig mot står kvar har alltid varit så dålig att jag inte vågat prova. Och när jag nu till sist gjorde det och han försvann så hände… ingenting.

Det gör ont. Jag är förbannad. Känner mig lurad och besviken. Men så har jag ju känt förut. Och jag är en bättre och starkare människa nu än när jag sist kände så här. Och där har vi insikten.

Jag vågar omfamna dagen och livet så som de är.

Jag är rädd för skuggorna längre.

Igårkväll var det fullmåne. En natt av fullkomnande. En insikt om att en fas av mitt liv måhända tagit slut, men att en ny just tagit vid. Jo, jag ar ledsen och förkrossad, men jag väljer att tro att vi alltid kommer att ha ett band till varandra.

Jag må vara skeppsbruten nu, men jag är ingen landkrabba. Jag kan bygga mitt eget skepp och segla precis var jag vill med eller utan sällskap. Det kanske tar ett tag innan hon är sjövärdig, men min första skuta har redan fått sitt namn.

Piratskeppet Resilience.