Författare: linnealucifer

av

Jag tror jag kissar pa mig!

Det ar nu en vecka sedan de plockade bort det dagliga pillret och ersatte det med mina gamla vanliga dum-i-huvudet-tabletter, Naproxen och Diklofenak. Plus min nya blodtrycksmedicin vars namn inte gar att uttala. Funkar gor den i alla fall, och det ar val det som ar huvudsaken.

Idag hade undertrycket gatt ner fran 140 till 120, sa det var ju en klar forbattring, och jag tycker faktiskt att jag kanner mig lite piggare. Jag blir inte helt utmattad bara av att ga pa toa. Alltid natt.

Jag har dock en stilla undran over detta blodtryckssankande preparat: Ar det inte lite konstigt att man ska ta en tablett for att halla blodtrycket nere om samma tablett gor en sa inihelskotta kissnodig att man nastan far hjartsnorpen i rena paniken over att inte hinna till toaletten fort nog?

John haller som bast pa att fundera over hur vi skulle kunna installera en portaloo (tank bajamaja i fickformat) i bilen. Ett par dagar i veckan reser vi tvars igenom London for att utfora konsultuppdrag pa tva olika college dar. Beroende pa trafiksituationen tar resan allt fran 45 minuter upp till fyra (!) timmar. Jag kan omojligt halla mig i mer an 30 minuter innan jag maste kissa igen. Manga stopp blir det…

av

Argbiggan i Aftonbladet

Det finns en liten grej om mig i Aftonbladet Halsas serie om att leva med vark. Kanns lite konstigt, men ocksa helt ratt pa nagot vis. Ibland kan det vara skont att veta att nagon annan har samma problem som man sjalv men pa nagot satt hittat satt att hantera elandet. Hoppas att det gav en smula trost till nagon. Vill du lasa artikeln? Klicka har!

av

Ett apple om dagen haller doktorn borta

Jo, det var ju sa det skulle vara enligt det gamla ordspraket. Jag kan saga att jag just fatt bevis for att detta inte nodvandigtvis ar med sanningen overensstammande. I sex veckor har jag tagit ett apple om dagen, en sa kallad selektivacyklooxygenas-2 hämmare vid namn Arcoxia, som var tankt att fa bukt med mitt skov och sa stort skulle betyda att jag slapp ta upp till 16 andra tabletter om dagen. Idag visade det sig att mitt dagliga apple tvarsom gjort mig mer sjuk och lett till att doktorn behover vara an mer narvarande i mitt liv. Jag ar arg. Jattearg faktiskt! Och suuuuuuuuur…

Det visar sig att Arcoxia ar ett riktigt daligt val av medicin for en san som jag. Tokdaligt. Over de senaste sex veckorna har jag varje vecka besokt farbror doktorn varje fredag, och varje vecka har jag kant mig samre an veckan innan. Idag satt jag i vantrummet och kande mig som om en Dementor fran Azkaban hade sugit sista gnuttan liv ur mig. Blev inkallad till en ny doktor (jag ogillar verkligen att traffa nya lakare!) som istallet for att fraga vad jag ville ha hjalp med direkt sa att jag sag sjuk ut. Hur madde jag egentligen?

Det visar sig att den har jakla medicinen har brakat med mitt hjarta. Mitt hjarta! Det har minsann aldrig varit nagra problem med mitt hjarta forut (om vi ser pa saken fran ett rent fysiskt perspektiv), men nu har det tydligen varslat resten av kroppen om uppsagning. Pa gratt papper, som faster Wera skulle ha sagt.

I’m not impressed… =(

av

All is well that ends well

Idag kom den sa till slut, dagen jag langtat efter och fasat infor sa lange. Dagen da mitt hjarta opererades. Det gick bra. Verkar det som. Han var vid gott mod ikvall, pratade, skrattade och kande sig stark som en oxe. Ville rent av aka till kolonilotten och vattna tomaterna. Jag haller tummarna. Och andan. Och hoppas pa det basta.

av

En dag att minnas

Idag ar en speciell dag. Johns son fyller ar, och sant ar ju alltid viktigt att komma ihag, och det ar pa dagen tva ar sedan vi flyttade in i vart lilla hus. Tva ar minsann. Och fortfarande kanner jag samma gladje over att komma hem till nagot jag kan kalla Mitt Hem. Trots att i stort sett varenda pinal har tillhor John. Det ar hemma. Det ar vart. Och jag blir glad av att vara har. Lycka… =)

av

Om krumelurpiller och mentala krumbukter

I det stora genetiska lotteriet drog jag vid min tillkomst inte bara en, utan tre, eller fyra om man ska vara petnoga, nitlotter. Jag antar att det i någon mån stödjer Johns lilla tes om att människor borde kontrollbesiktigas innan de får sätta barn till världen. Å andra sidan hävdar jag, liksom min vän i världen ÄlgEva, att alla människor oavsett funktionshinder och andra defekter är precis lika viktiga. Vi kanske inte funkar på samma sätt som ni normalstörda (Evas fullkomligt lysande benämning på sk vanliga människor), men vi funkar. Och våra liv behöver inte nödvändigtvis definieras av våra kroppsliga eller mentala defekter. Så det så.

Av mina fyra defekter är det en som genom åren irriterat mig mer än de andra. Bechterews sjukdom. Eller Ankyloserande Spondylit som den mer medicinska termen lyder. Det är en inflammatorisk sjukdom i bäcken- och ryggleder som drabbar ungefär 0,5 % av befolkningen. Främst män. Kanske det är därför jag alltid varit en smula manhaftig… =)

Auto-immuna sjukdomar beror på att ett hyperaktivt immunförsvar får för sig att kroppens egna, fullt friska, substanser och vävnader i själva verket är sjuka. Immunförsvaret attackerar därmed kroppens egna celler och ställer till med skador där inga skador fanns förut. Mitt immunförsvar är supereffektivt när det gäller att bekämpa min egen kropp. När det gäller att bekämpa baciller och annat som kommer utifrån är det, i det närmaste, obefintligt. Jag blir sjuk om grannen nyser. Typ. Och måste jag åka flygplan eller träffa en hel grupp  med nya människor blir jag jättesjuk. Flyga kan man ju låta bli, men som lärare kan man inte gärna undvika att träffa nya människor. Så sjuk är jag nästan jämt. Men som med allt annat här i livet så vänjer man sig. Jag har haft ont i ryggen (pga att ryggraden förbenas) i över 30 år. Mina höfter, knän, axlar, fot- och handleder är som gistna gamla ladugårdsdörrar. De knarrar och sprakar och spjärnar emot varenda morgon när jag ska ur sängen. Och jag har haft feber nästan varenda dag i 20 år.

Det finns inget botemedel mot AS. Men det finns en del roliga krumelurpiller man kan ta för att dämpa symptomen och lindra smärtan. Om min doktor fick bestämma skulle jag knapra piller för jämnan. Men det får han inte. Av alla olika piller jag provat genom åren har jag lärt mig en sak – de botar mig inte! De gör mig mer eller mindre knäpp och får mig att känna mig som om jag vore onykter. Vissa har också haft förmågan att göra mig mer eller mindre förvirrad, eller rent av framkallat hallucinationer. Mina barn kommer nog aldrig att glömma den gången i Göteborg när jag fick hjälp att ta mig till toaletten, såg mig själv i spegeln och började stortjuta när jag såg Marge Simpsons fula nuna och stora lila hår titta tillbaka på mig i spegeln. Emma försökte febrilt (under hysteriska skrattanfall!) förklara att hon ju hjälpt mig att färga håret i en chic svartvinbärsfärg dagen innan i ett försok att pigga upp mig en smula, men det hade jag inget minne av.

Här i Englandet tvingar de, med John Förrädarens entusiastiska bifall, i mig ett preparat som kallas selektivacyklooxygenas-2 hämmare. Någon kul typ har döpt eländet till Arcoxia och tabletterna ser ut som små äpplen. Gulligt värre. Mindre gulligt blir det när man läser listan med alla biverkningar dessa små äpplen har att bjuda på:

Svaghet och trötthet, yrsel, huvudvärk, influensaliknande symtom, diarré, väderspänning, illamående, matsmältningsbesvär, obehagskänsla eller ont i magen, halsbränna, ändrade blodvärden avseende levern, svullnad av ben och/eller fötter pg a vätskeansamling, förhöjt blodtryck, hjärtklappning, lättare att få blåmärken, gaser i magen/tarmen, bröstsmärta, hjärtsvikt, känsla av åtstramning, tryck eller tyngd över bröstet, hjärtattack, stroke, mini stroke, oregelbunden hjärtrytm, övre luftvägsinfektion, förhöjd kaliumnivå i blodet, ändrade blod- eller urinvärden avseende njurarna, förändrade tarmvanor inklusive förstoppning, muntorrhet, munsår, smakförändringar, mag-tarmkatarr, magsår, illamående, irriterad tarm, inflammation i matstrupen, dimsyn, irritation och rodnad i ögonen, näsblod, ringningar i öronen, yrsel, ökad eller minskad aptit, viktökning, muskelkramp/ryckning, muskelsmärta/stelhet, sömnsvårigheter, sömnighet, domnande eller stickande känsla, ångest, depression, nedsatt mental skärpa, andnöd, hosta, svullnad i ansiktet, rodnad, hudutslag eller kliande hud, urinvägsinfektion, minskat antal blodplättar, minskat antal röda blodkroppar, minskat antal vita blodkroppar, Sänkt natriumhalt i blodet, hudrodnad, allergiska reaktioner inklusive nässelfeber, svullnad av ansikte, läppar, tunga och/eller svalg vilket kan orsaka andnings- eller sväljsvårigheter, kramp i luftrören, allvarliga hudreaktioner, inflammerad magslemhinna eller magsår som kan förvärras och kanske börja blöda, leverbesvär, allvarlig njurpåverkan, allvarlig blodtrycksökning, förvirring, se, känna eller höra saker som inte finns. Perfektionellt! Eller inte… =(

Jag undrar om det här med placeboeffekten funkar med biverkningar också. Finns det kanske risk för att man får dem om man läser bipacksedeln? Har Socialstyrelsen utrett detta? Eller har de blivit nedlagda av regeringen Reinfeldt? Vad vet man.

Vad jag vet är att förra veckan kom ett nytt skov och samma dag som det började ge sig till känna körde John in mig till polykliniken. (Jag brukar försoka undvika att åka in så länge som möjligt, men se det går inte Herrn med på.) Under en månads tid får jag nu vackert bita i det lilla vita äpplet vare sig jag vill eller inte. Och i en månads tid får nu familjen stå ut med mina mentala krumbukter vare sig de vill eller inte. Barna klarar det nog, de har vanan inne och vet hur de ska handskas med mig när galenskapen slår till. John ar inte lika rutinerad som barna och har ibland lite svårt att hänga med i (humör)svängarna. Men det är rätt åt honom – det är ju trots allt han som envisas med att släpa iväg mig till doktorn i tid och otid…

av

Sverigedemokrat? Ska det vara något slags skämt?

Jag mailade min far häromsistens och klagade på att han inte bloggat på ett halvår. Sedan den 1 mars närmare bestämt. Lustigt nog visar det sig att jag själv inte skrivit ett enda inlägg i denna, min svenska, blogg sedan dess heller. Så kan det gå. The pot calling the kettle black, som de säger här i Englandet.

Idag är det min farmors födelsedag, men hon finns inte längre med oss. Och för första gången sedan hon somnade in är jag glad för det. Glad att hon aldrig behövde uppleva dagen då nassarna tog plats i Sveriges riksdag. Dagen då var tionde Indalsbo röstade på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna? Bara namnet gör mig förbannad! Det antyder på något sätt att detta parti representerar den svenska demokratin. Hujedamej!

Jag följde den svenska valvakan med en allt mer fallande haka och allt mer uppspärrade ögon. Var detta möjligt? Var det verkligen sant? Här i världsmetropolen gör de ofta narr av mig för att jag är så stolt över att vara svensk. Nu känns det som om jag inte har något att vara stolt över längre. Jag mår illa, riktigt illa, över tanken på att den svenska demokratin urholkas och att folk inte förstår att det inte handlar om demokrati och yttrandrefrihet att säga nej till nazister och fascister. Att hela den svenska demokratins värdegrund vilar på att vi inte accepterar rastänkande, segregering, främlingsfientlighet och andra vidrigheter.

Värst av allt känns det att idag är det fortfarande lite fult att vara nasse, men om tio år finns det risk för att vårt land följt den trend som svept över Europa över de senaste årtiondena. Det börjar med den tysta acceptansen och övergår så småningom till något fullständigt normalt. I demokratins och yttrandefrihetens namn försvarar man allas rätt att hata och peka finger. Allas rätt att vara egoististiska. Sköta sig själv och skita i andra. Solidaritet är inte cool. Allmännyttan är förlegad. Sverige ska bevaras svenskt (vad nu det är) och de giriga tror att bara de får en hundring mer i plånboken tack vare sänkta skatter, och slipper betala för invandrarnas bidrag, så blir allt bra.

Skämmes, ta mig fan! Jag hänger mitt huvud i skam och fäller en tår för flydda tider och fallna ideal. Hur ska mitt hemland kunna resa sig ur detta? När ska politikerna inse vad det är för samhälle man skapar när man odlar utanförskap, när man konsekvent vägrar inse att utan assimileringspolitik skapar man kolonier där folk aldrig blir en del av det land de lever i. Och snart nog göds hatet på bägge sidor om kolonins gränser. Hat som är baserat på fördomar och rädsla.

Trettiotalets bitande vindar viner åter över Europa. Det skrämmer mig. Något alldeles fasansfullt. Kanske dags att ansöka om politisk asyl… =(

av

50000 besokare? Vi maste gora nagonting ratt…

Min skandiribiska matblogg, Evalena’s Scandiribbean Kitchen, har i veckan haft sin 50000-de besokare! Jo du laste ratt. 50000 besok! Det ar ju helt galet! Helt galet roligt ocksa! Det borjade ju som ett litet hobbyprojekt. Ett stalle dar jag kunde samla alla mina recept som lag och skrapade i lador och pa hyllor och precis overallt utom dar jag just behovde dem. Inte trodde jag val att det skulle bli en blogg som drog mer an hundra lasare om dagen. Inte hade jag vantat mig att folk skulle borja maila och be om hjalp att hitta ingredienser.

Nu har chefen bestamt att det ar dags att ta nasta steg. Vi har registrerat domannamnet scandiribbean.com och paborjat arbetet med att satta upp en webbutik for egna och inkopta matprodukter med skandiribisk profil. Om allt gar val ska den vara oppen innan arsskiftet. Spannande, spannande!

av

Ar man sprakbegavad sa ar man. Eller natt…

Jag har borjat lara mig ett nytt sprak. Utover svenska och engelska som jag beharskar som modersmal har jag redan studerat Franska, Spanska, Latin, Italienska och Bulgariska, men nu har jag tagit mig an nagot mer avancerat och det ar faktiskt riktigt roligt. Jag ska forsoka forsta mig pa det kreolsprak, eller patois som det ocksa kallas, som talas i St Lucia.

Fordelen med att ha last flera sprak ar att man borjar se monster och forsta mer av hur varje sprak ar uppbyggt kring en struktur, ett slags skelett om man sa vill, och man kan jamfora och se likheter och skillnader. Kreol ar dock inte fullt sa enkelt som att lara sig lite husbehovsitalienska. Mannen min har till exempel talat det i hela sitt liv, men han tycks anda inte riktigt forsta hur det fungerar. A andra sidan har han ocksa talat engelska i hela sitt liv, men jag ar inte alltid helt overtygad om att han ar sa bra pa det heller… =)

Det som fascinerar mig med kreoler ar hur de vuxit fram ur motet mellan tva olika sprak. Oftast pa grund av behovet att kunna kommunicera for handels- eller bytesskal. I Vastindien talas framfor allt engelsk- eller franskbaserade kreoler.  Kolonialherrarna pa de olika oarna var engelsman eller fransoser. Arbetskraften var slavar stulna fran Afrika. For att kunna ge order maste folk forsta vad man menar. Sa sakteliga skapar man ord, enas om betydelser och kan sa smaningom kommunicera om an i mycket begransad skala och med ett mycket litet ordforrad. Men sa fods det barn. Barn som vaxer upp med detta begransade sprak som ett av sina modersmal. De talar spraket battre. Och fortare. Sprakbilden och uttalet forandras. Nya ord behovs. Och snart har det som forst var ett pidginsprak utvecklats till en kreol.

I St Lucia talas en franskbaserad kreol. Just nu tittar jag pa sprakstrukturen och fascineras over hur mycket av det skrivna spraket jag faktiskt forstar. Och hur lite av det talade spraket jag forstar. Jag har fatt en liten ordbok. Fran den lar jag mig oerhort viktiga och anvandbara fraser som:

Jag ska kla pa mig och ga till kyrkan.

De gav honom ett kok stryk for han hade inte gjort ett bra jobb.

Om du handlar med mig ger jag dig en ko.

Herden vaktar faren.

Av kalblad kan man gora god soppa.

Kanns som om de alla kommer att komma till stor nytta nar jag ska konversera med lokalbefolkningen i framtiden…

av

Sa kan det ga…

Idag skulle Oscar komma hem fran Sverigesemestern.

Det gjorde han inte.

Han bestamde sig for att stanna kvar.

For gott.

Eller natt.

Det var inte riktigt sa jag hade tankt mig att det skulle ga till nar aldste sonen flyttade hemifran. Inte ens nastan.