En av de främsta orsakerna till att jag sitter i rullstol är att jag har ett värdelöst ben. Eller knä för att vara petnoga. Detta knä har misskött sig i åratal, men det var väl ungefär fyra år sedan det bestämde sig för att bli alldeles vanvettigt. Det började böja sig åt vilket håll det ville och fick mig att ramla uför trappor, in och ut ur bussar, tunnelbanor och tåg, och till sist även på plana ytor. Allt detta fallande ledde så klart till mer skador och extra slitage på mina andra också ganska kralliga leder. Till slut, efter att en av mina fotleder också bestämt sig för att gå i strejk, fick jag vackert acceptera att doktorn hade rätt. Mina dagar som gående människa var (tillfälligtvis) över. Jag säger tillfälligtvis för att det aldrig fanns i min tankevärld att det skulle vara frågan om något annat än en temporär lösning.
Så fel man kan ha!
Det skulle komma att visa sig att ingen är särskilt intresserad av att hjälpa dig återfå din rörlighet om du till äventyrs skulle råka tappa bort den. Inte ens faktumet att jag skulle kunna jobba heltid (minst!) och tjäna ganska bra med pengar och betala en himla massa skatt istället för att sitta på rumpan och leva på min make och min sjukpension gör någon skillnad. Du förstår att en ny knäled kostar mycket hemska pengar, som Enöga skulle ha sagt. Och det räcker inte med en. En knäled beräknas hålla mellan 10 och 20 år. Det innebär att de flesta som får en kommer att behöva en till innan de dör. Och tydligen har landstinget bestämt sig för att de kan tänkas ha råd att ge bort två knäleder. Men tre? Nej, där går gränsen! Någon räknenisse har kommit fram till att 55 är den gyllene regeln. Du måste ha fyllt 55 innan du kan få din första led. Så det betyder att jag måste vänta i nio år till. Eller som den specialist jag träffade för ett par veckor sedan uttryckte saken: Ja, det är ju för trist att du är en ung kvinna med ett väldigt gammalt knä. Men tyvärr kan jag inget göra.
Han förklarade för mig att han håller med om att jag måste ha ett nytt knä. Faktum är att det var han själv som sa det. Min remiss gällde egentligen om han skulle kunna göra en mindre titthålsoperation och hyvla bort lite ben och försöka räta upp leden en smula. Det var dock en idé som han raskt viftade bort. Han sa att det var för sent att experimentera med mitt knä och att det inte fanns några tecken på att man kunde lyckas med någon annan behandling än att byta ut leden i ett fall som mitt. Och sedan sa han alltså att trots att han ansåg att jag behövde ett ny knä skulle han inte kunna ge mig något.
Vidare förklarade specialisten att jag måste sluta prata om rörlighet. Ingen kommer att ge dig ett nytt knä för att du ska kunna gå igen. Det är bara om du har så ont att du inte kan anses klara av att vänta längre på en operation som det kan bli aktuellt. Med ett halvt knä. Och därmed förkunnade han att jag skulle få en ny remiss. Till en annan specialist. En slags överspecialist. Tydligen har de någon slags rangordning där även specialisterna har superspecialister att skicka folk vidare till när de går bet.
För mig blev mötet med specialisten årets antiklimax. Jag hade väntat så länge och hoppats på att få komma därifrån med någon slags handlingsplan och en smula framtidstro. Istället lämnade jag kliniken med ytterligare en jäkla remiss i handen. Och tänkte att nu får jag väl vänta i ytterligare en evighet. Men som tur var hade jag fel. Idag kom Kallelsen!
Den 11 februari ska jag få träffa specialistens specialist. Enligt den inte fullt så specielle specialisten är denne man en av endast två personer som kanske, möjligen eventuellt skulle kunna erbjuda mig lyxen att få ett halvt knä. Det är för mig obegripligt, men tydligen är det så att om man är yngre kan man erbjudas en halv knäledsprotes. Det innebär att de byter ut den sämsta knähalvan, men låter den inte fullt så dåliga halvan sitta kvar. På så sätt få man normalt sett bukt med halva problemet och motar bort hälften av smärtan. Men för att få chansen att åtnjuta denna ynnest måste man först besiktigas och förklaras lämplig för ingreppet. Av specialist-specialisten. Mannen i vars händer mitt öde nu vilar. Dr Ali.
Han är den som kommer att avgöra om jag behöver ett ny knä eller inte. Tycker han som specialisten kan han alltså bevilja mig en operation. Förutsatt att han anser att jag är lämplig i övrigt. Och det vete väl gröne. Mitt immunförsvar är bland de sämsta i London. (Det var därför min reumatolog tyckte att vi skulle chansa på en liten titthålsoperation. Hon trodde inte jag skulle klara av ett större ingrepp och att få en protes insatt.) Och det är ju inget vidare om man ska opereras. Sedan är det frågan om mina muskler som ska hålla upp knät kan anses vara starka nog att klara av det. Efter mer än två år på hjul finns det förstås risk för att de blivit lite slöa. Sedan är det ju det där med vikten. Jag har gjort mig av med en himla massa överflödskilon under det gångna året, men räcker det? Käre värld så många frågetecken! Så mycket att fundera på.
Nu har jag fem veckor på mig att förbereda mig för denna undersökning. Och gruva mig! Jag undrar om det kanske vore en bra idé att sova så lite som möjligt veckan innan jag ska dit. Så att jag ser riktigt sliten och ruggugglig ut. Och så kanske jag ska sluta ta smärtstillande ett par dagar innan så att jag skriker som en galning så snart någon kommer i närheten av mitt knä. Om det är så att det bara smärtnivån som räknas är det väl bäst att han får se hur pass dålig jag faktiskt är på en riktigt dålig dag. Och frågar han om jag skulle vilja kunna gå igen får jag väl bara vifta bort det och säga att det inte är så noga med den saken.
Vad tror du? Ska jag lämna tjur-Styfen hemma som omväxling och visa upp mig från min allra sämsta sida?
Hello, Kära Gamla Sverige! 