Äktenskapet som bokstavligen föll samman

Jag minns att det skrevs om Fru Berlinmur när hon först gifte sig med betongväggen 1979. Det där med samtycke var inte så viktigt då. Mest tyckte vi väl att det var kul. Något man inte riktigt tog på allvar. Men 2008, när hon hamnade på löpsedlarna igen, fastnade då i alla fall mitt skratt i halsgropen.

”Det är fruktansvärt,” sade Eija-Riitta till den brittiske journalisten. ”De har stympat min man.”

Sedan följde det jag inte hade hunnit sätta ord på än. Kvinnoföraktet. För när den yppiga blondinen var 25 och poserade framför den tyska skamfläcken skrattade man åt henne, men det var rätt kul ändå. Klart tjejen var knäpp men hon var ju rolig. Och så såg hon bra ut, sådär som de flesta 20-åringar gör. Ung och fräsh och lite corny. Helt okej.

Men när samma kvinna nästan 30 år senare på fullaste allvar sörjer det hon ser som ett styckmord, då är det färdiggullat. Hon är ju i medelåldern nu, vilket för en kvinna kan anses vara efter utgångsdatum.

Skrattar gör man fortarande, men nu är det hånfullt. Hon är ju oskuld. Detta är viktigt att påpeka. Har aldrig legat med en riktig man. Hon är med andra ord ingen riktig kvinna. Inte är hon ung och snygg heller. Tvi vale!

Visst, man berättar om hennes ”bisarra fetish”. Objektofili kallas det när man känner sig såväl romantiskt som sexuellt dragen till ”döda ting”. Eija-Riitta berättade att hon blev förälskad i muren när hon såg den på TV. Hon var bara sju då och började snart spara pengar och samla på sig bilder av sin kärlek som andra samlade kändisaffischer.

Hon gifte sig med muren när hon rest dit för sjätte gången med sina bröllopsgäster. Det var äkta kärlek, sade hon, och bara tanken på att älska en livs levande människa istället för en betongkloss kändes rent löjlig.

Nu när jag läser hennes historia igen, ser jag att hon var svensk. Att hon levde i samma lilla by där jag gick i skolan i tonåren och att hon dog i en husbrand för tio år sedan. Vi kände inte varandra och jag tror inte ens att vi mötts, men nu känner jag ändå en slags ömhet för henne.

Eija-Riitta levde i ett litet samhälle där inte mycket förblev hemligt, men hon rätade på ryggen och stod stark i sin övertygelse. På något vis lyckades hon göra sitt lilla hem till en plats för aktivism, utbildning och forskning utifrån hennes eget perspektiv. Jag läser idag om en kvinna som med en envishet som gränsade till trots öppnade dörrar för samtal om identitet och en sorts kärlek som många inte ens visste fanns.

Där många skulle ha tystnat i samma position, kanske flytt sin historia och låtit skammen vinna valde hon att stanna kvar, berätta och skapa.

Det är lätt att skratta åt den som går mot strömmen, särskilt i ett samhälle som ibland kan kännas kvävande. Men i dag, med mer kunskap om objektofili och andra former av kärlek och identitet, vet vi att mod är vad som krävs för att bryta normerna. Eija-Riitta bidrog till forskning och förståelse som kommer hjälpa andra i generationer framöver. Hennes arbete lever vidare, även om livet avslutades tragiskt.

Och kanske är det till slut hon som får sista ordet ändå. Skrattar bäst som skrattar sist säger vi ju. Sug på den ni era nedrans skvallerjournalister som bara ville sälja lösnummer på hennes bekostnad.