Två veckor över tiden…
Idag är det lördag den sextonde maj och vi har officiellt gått två veckor över tiden. Med flytten alltså. Trettio lådor är packade och nu börjar det kännas mer som att vi bor i en campingstuga än ett i hem här.
Den här veckan satte jag ut min garderob, min byrå och min skrivare på Facebook Marketplace. Skrivarskrället är jag glad att bli av med, men sovrumsmöblemanget är det värre med. Jag som inte är så sugen på att äga något har en märklig anknytningsångest över vissa saker.
Visst, det är skitfånigt, men lite rart också på något vis.
Just de här sovrumsmöblerna köpte vi till Fyrans rum när vi flyttade till huset på Kemp Road 2015. De är alltså ”bara” tio år gamla och sonen i fråga hann inte bo med dem i mer än fyra år innan han flyttade ut ur boet. De stod kvar i hans rum tills vi flyttade hit och här blev de en del av mitt sovrumsmöblemang. Det kändes fint på något vis att få inreda mitt första hem utan en hel familj omkring mig med deras saker. Lite mindre ensamt. Men nu slimmar vi alltså ner bohaget rejält.
Inga möbler får följa med till Sverige. Eller nästan inga. Jag har en liten rottingbyrå som tjänat som förvaring för tandborstar och annat i badrummet. Den är liten och nätt och har fyra lådor som sväljer mer än vad man tror. Jag funderar på att packa mina ömtåligare saker och medicin och sånt i den.
I övrigt tar jag bara med mig sängramen som är av metall och helt nedmonterbar, så den klassas inte som en möbel in min bok. Inte skulle jag bry mig om att släpa med den till gamla Svedala heller om det inte vore för att den är extra hög så och perfektionellt anpassad för mina behov att den känns som skräddarsydd.
I den mån en metallram nu kan vara det. 😏
Vi har redan sålt våra två 2×2 Kallax-bokhyllor, men det kanske jag redan har berättat.
Nu har vi fyra 2×4 och två 1×4 kvar, plus vårt gamla köksbord, Treans säng, mitt gamla skrivbord, två Råskog vagnar eller vad de nu heter, bäddsoffan, tvättmaskinen, samt kyl och frys att göra oss av med. Sedan är det bara förvaringshyllorna i metall och Treans kontorsstol kvar, men jag hoppas vi kan knöla in dem i bilen när det väl är dags.
Ja just ja… Kissarna har ju ett sånt där klätterträd. Hur gör vi med det då? Vi får ta och fundera på det.
Den där skrivaren förresten… Den köpte vi precis innan vi flyttade hit, så den har bara två år på nacken men är så lite använd att originalbläckpatronerna fortfarande sitter i. Jag har varit bortsskämd med riktigt bra laserskrivare i många herrans år, men de kostar ju en del. Vi hade en Canon laser som spottade ut makalösa färgutskrifter i tio års tid, men precis innan förra flytten fick den nog. Vi behövde en skrivare toute suite, som de säger i Frankrike, men vi levde på värsta skosnöresbudgeten för att ha råd att flytta. När den här HP-skrivaren dök upp på Black Friday-rean slog vi till. Cheap and cheerful, liksom. Borde väl duga till att skriva ut adresslappar och bipacksedlar och sånt?
Jorå, den kan skriva, men trots att den har kapacitet för färgutskrift så kommer det mesta ut som… ja, lite som sån där akvarellkonst där de blåser med ett sugrör för att få färgerna att rinna in i varandra. Det blir som dassigt. Men det värsta är att HP är ett tvättäkta piratföretag. Det skulle man ju kunn tro passar mig som piratkapten alldeles ypperligt, men vi ägnar oss åt helt olika typer av piratiserande.
HP, som väl hette Hewlett Packard en gång i tiden, har kommit på den strålande iden att sälja skrivare och sedan låsa köparna i fullkomligt idiotiska bläckabonnemang. Och köper du inte deras bläck kan de göra din skrivare obrukbar. Din skrivare. Som du betalat för. Skitstövlar.
Nu tar jag med mig min nya kärlek, Linda, till Sverige istället. Henne ska jag berätta mer om nästa gång vi tar en fika tillsammans. Då ska du få se några exampel på vad hon kan göra också. Men först ska i alla fall jag passa på att njuta av helgens sista timmar.
🤍 Kram påre! Imorgon får vi börja på en ny vecka tillsammans. Det känns rätt fint tycker jag.
