Men har du sett på gröne! En grön katt…
Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus. Varje trött proletär glömmer mödornas här och går drucken av vårvindars sus...
Vet du att jag älskar kampsånger från hela världen?
Det bor en slags urkraft i dem som vibrerar i hela kroppen och människans längtan efter frihet och rättvisa… det är något så vackert att jag blir alldeles rörd bara jag tänker på det.
Det blev dock inget demonstrationståg för mig i år heller. I det här kapitalistlandet jag bor i är första maj ingen speciell dag, men vi firade på vårt eget vis med att rösta i lokalvalet här.
Det kändes vemodigt att tänka på att det var sista gången. Här alltså. Jag har inga planer på att trilla av pinn än på ett tag. Det är ju val i september också…
Vi firade även att vi idag påbörjat det som väl bäst kan jämföras med den sista trimestern i en graviditet. De första tre månaderna efter att Femman lagt in ett veto mot vår ursprungliga plan kändes det nästan lite overkligt. Inte att vi skulle flytta till Sverige, det hade vi ju redan bestämt, men att det skulle bli nästan två år tidigare och med mycket mindre förberedelser? Ja, det kändes overkligt – orimligt, till och med – men ändå rätt på något vis.
Jag har varit gravid många gånger, och alltid velat hålla det för mig själv de första tjugo veckorna. Min mormor brukade säga att man inte ska båsa för ofödda kalvar och jag kände nog länge att hon hade alldeles rätt i det. Det är ju så mycket som kan gå fel där i början. Men de sista två gångerna hade jag sedan länge slutat bry mig om vad folk ska tycka och tänka. När jag inte längre gjorde det kunde jag glädjas i nuet. Och det var just den inställningen som fick mig att börja nedräkningen mot Nollpunkten här på bloggen.
Visst kunde det gå åt pipsvängen med flyttplanerna – och det gjorde det ju också – men jag ville få leva i nuet och kunna glädjas åt varje litet steg på vägen. Så jag berättade för alla som ville höra på. I Sverige, vill säga. Här i Englandet är det bara två personer utanför familjen som vet än och så måste det förbli ett tag till.
Den andra trimestern började det synas att vi var i längtans tider, och jag började verkligen känna så också. Jag flyttade in i vardagsrummet och mitt sovrum blev packningsstation. Varje dag gav sig flytten till känna på ett eller annat vis. I samtal med de sex finaste. I form av uppsagda prenumerationer. I skåpstädningar, försäljning av sånt som inte ska följa med och en himla massa korvtabeller.
Nu är det bara slutsträckan kvar. Vi har fortfarande inget exakt avresedatum spikat, men jag har två småpirater som fyller år i juli och jag skulle så gärna vilja vara där till dess.
Så, vad har vi kvar att göra nu då?
Allt sånt där man normalt sett gör de sista tre månaderna. Strategiska inköp. Nojja över vad man kan ha glömt. Planera vem som tar hand om vad och skriva ner regler för hur man vill ha det den första tiden efter hemkomsten. Inga spontana besök till exempel. Inga pussar, inga kramar och inga handskak med otvättade händer. Jag blir ju sjuk bara folk tittar på mig, så vi håller rätt hårt på covid-protokollet fortfarande.
Men mest av allt så packas det och listas saker på eBay och Facebook Marketplace. Sexton lådor har lämnat huset redan. Några har redan landat i Sverige och några är fortfarande på väg. Vi hade räknat med att skicka trettio totalt och just nu ser det nog ut att stämma.
Från och med nästa vecka lär det nog bli rätt mycket grönt här, för på måndag börjar äppelpajandet på allvar. Men innan dess skulle jag bra gärna vilja veta…
Har du någonsin sett en grön katt?
🤍 Kram påre!
